Libertas och bristen på europeisk politik

Igår lanserades Libertas officiellt i Sverige. Den irländske entreprenören Declan Ganleys skapelse kandiderar nu till Europaparlamentet i de flesta av medlemsländerna. Det första alleuropeiska partiet är ett faktum.

Vilka chanser har Libertas att komma in?

Ganska små, verkar det som. Det opinionsmässiga lyftet har ännu inte kommit, någonstans. I Irland – där chanserna borde vara som störst – ligger man kring två procent i mätningarna. I Tjeckien – ett av de länder där partiet är mest uppmärksammat, efter regeringskrisen i april där de två ledamöter som fällde sin egen regeringschef i ett misstroendevotum sedan hoppade över till Libertas – ligger man på en procent. I ett tungt land som Tyskland lyckades man inte ens fått ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna registrera partiet.

Samtidigt är fem veckor ganska lång tid i sammanhanget av ett EUP-val. Valrörelsen är kort och de som vet mer än jag säger att väljarna dessutom tenderar att bestämma sig extra sent, jämfört med ett riksdagsval.

Men man är naturligtvis helt beroende av medial uppmärksamhet – någon annan bas har inte partiet, åtminstone inte i Sverige. För ett nytt parti krävs att man lyckas skapa ett momentum – t ex ett genombrott i en opinionsundersökning som visar att partiet har en chans att komma in och därmed ökar incitamenten för potentiella sympatisörer att faktiskt rösta utan att riskera slösa bort sin röst. I nuläget är det väldigt svårt att se en sådan öppning för Libertas Sverige.

Men även om partiet inte lyckas komma in kan man göra en del nytta på vägen. Själva existensen av partiet väcker viktiga frågor.

En fråga är huruvida den svenska EU-journalistiken nu är tillräckligt mogen för att kunna hantera ett parti som är för EU-samarbetet men kritiskt mot hur unionen fungerar. 2004 misslyckades man som bekant kapitalt (en majoritet av Junilistans väljare trodde fel om den mest grundläggande åsikten hos det parti man röstade på). Det ser inte ljust ut nu heller. I intervjun med Ganley i Agenda i söndags visade Anna Hedenmo att hon inte alls förstod att EU-kritik inte måste innebära att man vill se ett svagare EU. Och idag skriver Göteborgs-Postens ledarsida (inte på nätet, lyckligtvis) att Libertas är ”EU-fientligt”, vilket ju får sägas vara direkt ohederligt.

(Därmed inte sagt att partiet har en entydig idémässig profil. Mot det budskap som Ganley förmedlar – ett starkare och mer demokratiskt EU och en tydligare europeisk identitet – kan ställas den ganska brokiga skara representanter han har skramlat ihop: alltifrån en fd nationalistisk lettisk premiärminister, via avhoppare från starkt EU-skeptiska partier i Polen och Tjeckien till, ryktas det, Phillippe de Villiers i Frankrike).

En annan gäller fenomenet med ett europeiskt parti och hur det ska värderas. Nu finns ju för första gången någonsin det som många EU-federalister länge drömt om: ett alleuropeiskt parti som går till val på europeiska frågeställningar. Inga nationella agendor, inga proteströster mot inhemska regeringar. Ett parti i en valrörelse, inte 27 olika som sedan ska försöka överbrygga nationella särintressen.

Till sist tror jag att det är detta som kommer fälla Libertas: det finns ännu ingen europeisk arena för ett europeiskt parti att spela på. Vad vi än tycker om det är Europapolitiken fortfarande nationell. Vad hjälper Libertas Sverige att Ganley är en exceptionellt skicklig och karismatisk politiker, när den nationella ställföreträdaren är i det närmaste helt okänd? Vem vill överhuvudtaget höra talas om Europafrågor i en valrörelse, ens till EUP-valet?

Jag tror nog en hel del EU-federalister, i smyg, håller tummarna för Libertas. Åtminstone borde de det.

Den svenska individualismen

Hur ska vi förstå den svenska individualismen? I förra numret av Axess Magasin skrev Per Svensson en tänkvärd artikel där han bland annat hävdade att nonkonformismen blivit norm i den svenska debatten. Avvikelsen har blivit det normbildande, medan det normala smutskastas.

I senaste numret av Axess replikerar Gina Gustavsson (ej på nätet) och hävdar att Svensson missförstått innebörden i den svenska individualismen. Det finns inte alls någon norm som tillåter oss att göra vad vi vill. Vi får tänka fritt, men inte bete oss hur som helst. Det är hur vi tänker, inte vad, som är det intressanta. Lisa Simpson, inte Pippi Långstrump.

Jag tror att Gina Gustavsson har helt rätt i detta. Kenta och Stoffe har aldrig någonsin utgjort normen i det svenska samhället. En stark individualism motsvaras inte automatiskt av en respekt för avvikelser.

Men i detta ligger också ett problem som vi behöver synliggöra. ”Hur” reduceras nämligen ofta, inte minst i integrationssammanhang, till en ganska inskränkt föreställning om vilka som är kapabla till en individuell vilja, och vilka utfall som är rimliga att tolka som resultat av autonoma beslut (vilket, som Gustavsson skriver, exkluderar både horan och hemmafrun).

Jag resonerar själv kring det här fenomenet, och dess demokratiska implikationer, i en kommande artikel i tidskriften International Review of Sociology. Ett huvudargument i den artikeln är att individualismen i den svenska politiska diskursen oftast är underordnad andra mål. När jag skisserade artikeln hade jag för avsikt att bland annat studera debatten kring en individualiserad föräldraförsäkring, för att se hur individualiseringsargumentet används i konkret politisk argumentation. Det visade sig vara en ganska dum idé: efter att ha läst något hundratal debattartiklar om ämnet hade jag bara lyckats hitta en enda där ett individualiseringsargument överhuvudtaget förekom, och då som ett sekundärt argument. Överallt var principen om en individuell försäkring underordnad det övergripande målet om ”jämställdhet”.

För övrigt får jag nog säga att jag tyckte Axess tema-nummer om mångkulturalismen var en besvikelse med en ganska tröttsam upprepning av gamla argument. Bäst, förutom Gustavssons artikel, var Johan Wennströms intervju med filmregissörerna Ruben Östlund och Måns Månsson (ej heller på nätet) som faktiskt lyckades säga något intressant (se här för en något mindre positiv läsning).

Slaget om svenskheten

Jag är inte helt förtjust i Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs nya bok Slaget om svenskheten: ta debatten med Sverigdemokraterna (Premiss förlag).

Lodenius och Wingborg går metodiskt igenom en mängd politikområden, lyfter fram citat från texter och personer och klargör, med långt mer än önskvärd tydlighet, hur fel Sverigedemokraterna har på samtliga punkter. Det är en repetitiv framställningsform som ganska snabbt skapar en mättnadskänsla.

Huvudproblemet ligger i att man inte förmår säga något analytiskt intressant om Sverigedemokraternas idéer. Vad lär vi oss av boken som vi inte redan visste? På vilket sätt hjälper författarna oss att se klarare på ett tidigare otydligt fenomen?

Som jag ser det har Sverigedemokraterna två bärande idéer. Den första gäller invandringen – invandring är dels fel i sig, men framförallt skapar den en mängd sociala och ekonomiska problem i mottagarsamhället. Den andra idén gäller nationen – ett samhälle behöver en stark nationell identitet vilket i en svensk kontext innebär att värna det svenska och bekämpa det icke-svenska/mångkulturella.

Lodenius och Wingborg hanterar idén om invandringen nöjaktigt, men missförstår idén om nationen. Detta trots titeln på boken som är väldigt bra, och borde fått vara bärande för framställningen. Det är nämligen just en kamp om svenskheten som pågår i debatten, om rätten att definiera vad som är och bör vara grunden för gemenskapen i samhället.

Sverigedemokraterna har alltså en viss syn på svenskheten. Som framgår i boken är det en Sverigebild med otydliga gränsdragningar och inre motsägelser, vilket Lodenius och Wingborg återkommande gör sig lustiga över. Men sen blir det tyvärr inte mycket mer, varken av förklarande analyser eller idékritik. Vad författarna borde ha reflekterat över är följande:

1. Varje försök att definiera en nationell gemenskap kännetecknas av otydlighet och motsägelser.

2. Detta innebär inte nödvändigtvis att nationella identiteter inte kan finnas eller värnas.

3. Lodenius och Wingborg är själva delaktiga i att konstruera en, i relation till Sverigedemokraterna alternativ men i samhället som helhet dominerande, diskurs om det nationella.

I Slaget om svenskheten presenteras en dom mot Sverigedemokraterna. Men facit, riktlinjerna för vad som är rätt eller fel, grundas varken vetenskapligt eller politiskt. Det är inte någon argumentationsanalytisk metodbok som vägleder författarna fram till sina slutsatser, inte heller något ideologiskt program (OK, det finns en viss vänsterslagsida: när SD hamnar nära Socialdemokraterna är författarna noga med att sopa undan likheterna men när SD istället på skol- och familjepolitikens område hamnar nära Folkpartiet respektive Kristdemokraterna används uttryck som att SD ”går ännu längre än de borgerliga partierna”).

Nej, facit hämtas ur föreställningar om en gemensam svensk värdegrund. Vad vi alla förväntas tycka är rätt eller fel, rimligt eller galet. Här speglas en Sverigebild som rymmer allt från ontologiska grundantaganden (kulturer och kön är sociala konstruktioner), till konkret skatte- och familjepolitik. Förändring är alltid bra, bakåtblickande eller bevarande av något gammalt är alltid dåligt.

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin karaktäriserar jag den svenska nationella identiteten, så som den kommer till utdrag i nutida elitdiskurs. Här är anti-nationalismen ett bärande inslag: det svenska kännetecknas av ett avståndstagande från nationella symboler och nationalistisk retorik. Svenskar är ett modernt och universellt folk som inte behöver traditioner och historia. Nationalism och patriotism blir följaktligen osvenska företeelser. Karl-Olov Arnstberg använde för 20 år uttrycket "den kulturförnekande kulturen" för att fånga detta fenomen. Ett typiskt exempel på hur dessa tankegångar är levande i den politiska debatten var när Mona Sahlin häromåret beskrev Sverigedemokraterna som ”en osvensk rörelse”.

Sverigedemokraternas Sverigebild bryter av mot den konsensus i synen på svensk identitet som präglat svensk politik under 1900-talet. Motstånd mot invandring - med rasistiska och främlingsfientliga inslag - är ett av de ben som partiet vilar på men lika viktigt är det andra benet - bejakandet av idéer om det nationella, traditionella och fosterländska. De hänger naturligtvis ihop - invandring kan ses som ett hot mot den nationella gemenskapen - men på ett mer komplext sätt än vad Lodenius och Wingborg ger uttryck för.

Jag placerar nog istället Slaget om svenskheten i samma fack som till exempel Staffan Skotts Liken i garderoben eller Erik Szigas Popvänstern. Dvs, i första hand användbar som en citatsamling över osammanhängande uttalanden från politikens träskmarker.

Geopolitisk rockad i Kaukasien

Kaukasien förefaller för närvarande genomgå en geopolitisk rockad av stor betydelse.

Efter Kalla krigets slut utvecklades ett antal till synes stabila konstellationer i regionen. Armenien lutade sig av tradition mot Ryssland, Azerbajdzjan identifierade sig starkt med Turkiet (”en nation, två stater”) medan Georgien, vid sidan av de baltiska staterna den minst Moskva-lojala av Sovjetrepublikerna, tidigt sökte sig västerut. Dessa allianserna reflekterade religiösa mönster, historiska erfarenheter och utnyttjades effektivt i stormaktspolitiken. Men de har också utgjort en hämsko för den ekonomiska utvecklingen i regionen.

Det senaste året har det hänt en hel del, som kan få långtgående konsekvenser. Kriget i Georgien resulterade i ett förstärkt ryskt, och minskat västerländskt, inflytande i landet. Och nu tycks förhandlingarna mellan Turkiet och Armenien om ett normaliserande av ländernas bilaterala relationer (gränsen har varit stängd sedan 1993 och något diplomatiskt utbyte har inte förekommit alls sedan självständigheten) ge resultat.

Hur fort och hur långt en sådan öppning bär går inte att veta ännu. Inrikespolitiskt är frågan ytterst känslig i båda länderna: det är inte lätt för någon av regeringarna att till sin hemmaopinion sälja en uppgörelse med grannlandet som inte innehåller en acceptabel kompromiss om hur folkmordet på armenier ska hanteras, och hur en sådan kompromiss skulle kunna se ut är inte direkt enkelt att föreställa sig.

Men utrikespolitiskt kan man redan nu dra vissa slutsatser. Turkiets agerande innebär uppenbart att man struntar i de skarpa reaktioner som har kommit från Azerbajdzjan (”man kan inte vara vän med Baku och Jerevan samtidigt”). När Turkiet stängde gränsen till Armenien var det en sympatiyttring under pågående krig i Nagorno-Karabakh. Från azerisk sida är en turkisk öppning mot Armenien, utan att Karabakh-frågan har lösts, därför ett svek.

Ett svek som mycket väl kan leda Azerbajdzjan i armarna på Ryssland. Redan finns ett nyskrivet avtal med Gazprom, som eventuellt kan underminera Nabucco-projektet. Tidigare har Azerbajdzjans energipolitik präglats av en hög grad av ekonomisk rationalism. Mot dem som hävdar att Azerbajdzjan inte har något annat val än att acceptera den turkiska omsvängningen skulle jag vilja ställa att Ryssland mycket väl kan tänkas vara beredda att betala väl för (exklusivt) goda relationer. Här måste Rysslands politik ses i en än större regional kontext av ständigt pågående positioneringar från grannländernas sida. Häromveckan gick det trögt för Moskva i liknande gasförhandlingar med Turkmenistan, de senaste veckornas händelser i Moldavien kan mycket väl försvaga det ryska inflytandet i Chisinau, och idag höll Vitrysslands president Lukashenko ett viktigt tal där han klargjorde att landet nu strävar efter ett normaliserande av relationerna till EU.

Om du bara ska köpa en bok i år

Nu har min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) släppts.

Twitter Revolution Blues

Imorgon förväntas resultatet av omräkningen av rösterna i det moldaviska parlamentsvalet. Ingen förväntar sig annat än att det tidigare resultatet kvarstår. Detta av två anledningar: i) väldigt få tror att det förekom något fusk vid rösträknandet första gången varför det skulle förvåna om man inte kommer fram till samma siffror nu; ii) den allvarligare anklagelsen om manipulation av röstlängderna utreds inte.

Twitter-revolutionen tycks således inte bli någon värdig uppföljare till de post-sovjetiska färgrevolutionerna. Vilka blir istället de långsiktiga konsekvenserna av de senaste veckornas händelser?

Att såväl demonstranter som polis så snabbt tog till våld speglar en djup frustration men också starka skiljelinjer i samhället. Det var ungdomar och studenter som demonstrerade, utan stöd från särskilt många fler. Protesterna spred sig heller aldrig utanför huvudstaden, mer än marginellt. För att läka såren krävs att både kommunistpartiet och oppositionspartierna är beredda att agera konstruktivt istället för att bidra till ytterligare polarisering.

På kommunistpartiet vilar även ansvaret att föra en ansvarsfull utrikespolitik. Vad som nu sker är att landets suveränitet undermineras i ökande takt. I veckan gjorde Rumäniens president Basescu ett utspel om att erbjuda moldaver med "rumänska förfäder" en snabb väg till rumänskt medborgarskap. Medborgarskapslagstiftningen är förvisso en sak för det rumänska parlamentet och utspelet bör ses i ljuset av Basescus omvalskampanj inför höstens presidentval, men faktum är att mellan 10 och 20 procent av Moldaviens befolkning redan nu beräknas ha ansökt om rumänskt medborgarskap (25 procent enligt Basescu, dvs en miljon nya EU-medborgare) och med enklare regler lär det bli betydligt fler. Från Moldavien har kommit signaler om att nu inskränka möjligheten till dubbelt medborgarskap. Det vore inget klokt beslut, om man vill behålla åtminstone en del av sin befolkning.

I Transnistrien saknar sedan tidigare Chisinau inflytande. Och där är det Moskva som delar ut ryska medborgarskap till invånarna, enligt samma modell som tidigare prövats med framgång i Abkhazien och Sydossetien. Ryssland har ännu inte tagit steget att erkänna Transnistrien (än så länge balanserar Kosovo upp de georgiska utbrytarrepublikerna vad prejudikat beträffar), men det ska inte uteslutas att ett sådant läge kan uppstå att ett erkännande framstår som det mest lockande.

Bussarnas revolution

Det kommer bli mycket 1989 i år.

Här finns en engelsk översättning av Karl Schlögels bidrag till senaste numret av den tyska tidskriften Osteuropa.

Schlögel skriver om vägen fram till murens fall ur ett mikroperspektiv. Det är en intressant och roande läsning som mynnar ut i en vacker hyllning till bussbolaget Eurolines!

Moldavien och den rumänska kopplingen

Ett framträdande tema i det som nu händer i Moldavien är kopplingen till Rumänien. Demonstranterna viftar med rumänska flaggor, regeringen anklagar Rumänien för inblandning (och har slängt ut den rumänska ambassadören) och bland oppositionspartierna finns flera som förespråkar ett närmande mellan länderna.

Den bakgrund som ges i nyhetsförmedlingen stannar ofta vid konstaterandet att länderna delar språk och historia, och ovanstående utveckling kan därför tyckas vara logisk. Men det är, som vanligt, lite mer komplicerat än så.

När självständighetsrörelsen bildades i Moldavien mot slutet av 1980-talet hade den starka rumänsk-nationalistiska förtecken. Valet av flagga - snarlik den rumänska - och nationalsång - "vakna upp, rumäner" - liksom ogiltigförklarandet av Sovjetunionens annektering 1940 talade sitt tydliga språk. Den från 1990 styrande moldaviska folkfronten samarbetade öppet med extrema nationalistpartier i Rumänien som drömde om återskapandet av mellankrigstidens Stor-Rumänien. Många bedömare trodde därför att en återförening var nära förestående.

Två faktorer var avgörande för att så inte blev fallet. Dels den ryska militära närvaron som följde på Gagauziens och Transnistriens självständighetsförklaringar (i sin tur motiverade av rädsla just för ett samgående med Rumänien). Dels bristen på opinionsmässigt stöd för den pro-rumänska politiken. Folkräkningar på 1990-talet avslöjade en kraftig övervikt för den moldaviska identiteten gentemot den rumänska och elitens pro-Rumänska politik hade helt enkelt inte tillräcklig folklig förankring.

Istället utvecklades under 1990-talet en moldavisk-nationalistisk politik, som sedan kommunistpartiet (efter att i opposition förespråkat återförening med Ryssland) efter 2001 fortsatt med. Man har till exempel definierat moldaviska som ett eget språk och givit ut en rumänsk-moldavisk ordbok. Man har också dragit slutsatsen att det i Moldavien finns dels en moldavisk titulärnation och dels en rumänsk nationell minoritet.

Relationerna till Rumänien har som en följd av detta präglats av återkommande symbolpolitiska konflikter. Moldavien har anklagat Rumänien för att inte erkänna sin moldaviska minoritet (det finns en region i Rumänien som heter Moldavien, vars historiska föregångare dagens moldaviska stat gör historiska anspråk på). Rumäniens förre premiärminister Adrian Nastase gjorde sig vid ett tillfälle lustig över de lingvistiska nymodigheterna och låtsades vid ett tal "byta språk" från rumänska till moldaviska, till föga uppskattning från inblandade moldaver.

När nu Rumänien återigen ses som frälsaren (eller åtminstone närmsta vägen till EU) ska man alltså komma ihåg att de identitetsmässiga banden mellan staterna är komplicerade. Man ska heller inte överskatta det rumänska intresset: förutom extremnationalister finns det inga partier i Rumänien som vill se ett samgående med Moldavien.

Det finns också tydliga skiljelinjer inom det moldaviska samhället: stadsbefolkningen (och yngre och högutbildade) är mycket mer pro-rumänska än landsbygdsbefolkningen (och äldre och lågutbildade). Själva förekomsten av en separat moldavisk nationell identitet är i sig ett resultat av Sovjetunionens nationalitetspolitik. Före andra världskriget fanns rumäner, ryssar och ukrainare i området, men inga moldaver. Men den sovjetiska politiken bidrog till framväxten av en separat moldavisk nationell identitet som idag, trots allt, är den dominerande i landet.

Bisarr debatt om Sverigedemokraterna

Debatten om Sverigedemokraterna blir alltmer bisarr.

Gårdagens Debatt fortsatte med samma taktik som Kaliber: skjut lösa bollar rakt på målvakten.

Genom fokuseringen på Palme-visan fick Jimmie Åkesson chansen att visa upp sig som en av Sveriges just nu absolut skickligaste politiker när det gäller att be om ursäkt för egna och ta avstånd från andras misstag.

Dessutom lyckades han tillsammans med partisekreteraren Björn Söder kontra över bollen till en mycket mer spännande planhalva: vilken av dagens ministrar har också sjungit sången och var den verkligen vanligt förekommande på Muf-fester förr i tiden? Man förmodar att Ibrahim Baylan satt hemma och antecknade flitigt.

En enda gång under programmet blottades en lucka i det Sverigedemokratiska försvaret: när Björn Söder skulle förklara varför partiet inte tycker moskéer hör hemma i Sverige. Egentligen borde det inte vara så svårt (i opinionen är det fler som är negativa än positiva till moskéer) men Sverigedemokraterna har fortfarande förvånansvärt svårt att artikulera tydliga motiveringar till sina ställningstaganden.

Vågar man hoppas att Kalibers misslyckande nu öppnar vägen för lite hederlig kritisk granskning av Sverigedemokraternas politiska förslag, efter samma kriterier som andra partier granskas?

Helgens val i Central- och Östeuropa

En intensiv helg i central- ochösteuropeisk politik.

I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).

Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.

Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.

Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.

Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.

Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.

Att räkna folk

I Frankrike har president Sarkozys rådgivare i diskrimineringsfrågor tagit initiativ till en kommission som ska utreda förutsättningarna för att kartlägga den etniska sammansättningen i landet. Konkret skulle det kunna leda till ett avskaffande av förbudet mot etnisk (och religiös) registrering) och en folkräkning där etnicitet ingår som en central kategori.

Detta vore, skulle det bli verklighet, en dramatisk förändring. Frankrike är sedan länge skolboksexemplet på en stat som inte befattar sig med identitetspolitik och idén om det inkluderande medborgarskapet, oberoende av religion eller etnicitet, utgör essensen i den franska nationella myten.

Det vore också en utveckling att beklaga.

Argumenten för etnisk registrering kan förvisso förefalla godartade: hur ska vi utan kunskap om de faktiska förhållandena kunna veta om diskriminering förekommer? Osynliggörs inte diskrimineringen av vissa grupper om det inte finns pålitlig statistik att utgå ifrån? Ökad kunskap = bättre politik?

För det första är nyttoargumentet märkligt. Det bör vara forskares uppgift att kartlägga och analysera betydelsen av etniska mönster i samhället. För detta ska inte krävas att staten serverar statistiken, allra minst i form av ett register över medborgarnas identiteter.

Ett sådant material är varken nödvändigt eller tillräckligt för en god analys. Vill vi komma åt de till etnicitet relaterade mekanismerna som skapar ojämlikhet på arbets- eller bostadsmarknaden utgör data på självupplevd identifiering en omväg. Om vi t ex arbetar utifrån hypotesen att en arbetssökande sorteras bort pga ett främmande namn är det ju namnet i sig som är det intressanta, inte etniciteten. Likaså om vi tror att det handlar om hudfärg eller bristande språkkunskaper. Det är sant, som inte minst roma-organisationer i Östeuropa påpekat, att många stater använder bristen på statistik som ett svepskäl för att inte ta itu med diskriminering (och konkret har hänvisat till just Frankrike som en förebild). Men att tro att man löser det problemet genom att tvinga fram statistik är naivt.

För det andra är folkräkningar politik, inte vetenskap. Det finns inget neutralt sätt på vilket en befolkning kan kartläggas. Varje samhälle inrymmer en stor mängd potentiella skiljelinjer - t ex ålder, kön, språk, religion, etnicitet, nationalitet - men vilka skiljelinjer som är politiskt relevanta varierar mellan samhällen och över tid. I USA är ex.vis ras en självklar klassificeringsgrund medan begreppet är stigmatiserat i Europa. I Storbritannien, kanske det land i Europa som varit mest generöst med etnisk statistik, har det ställts krav från lobbyorganisationer på att inkludera sexualitet i nästa folkräkning. I Sverige förespråkade Kamali-utredningen häromåret att integrationsverket skulle samla in etnisk statistik.

Det är alltså mycket som står på spel. Själva skapandet av en skiljelinje är en politisk process och en folkräkning - med dess specifika urval av kategorier och kriterier - ett av de främsta instrumenten för detta. För att citera forskarna Kertzel och Arel: "Censuses do not reflect reality, but they play a key role in its construction". Det samhälle som väljer att lyfta fram medborgarnas etnicitet öppnar också dörren för en politik som baseras på identitet, med allt vad det innebär.

Skytteanska priset

Årets skytteanska pristagare heter Philippe C Schmitter.

Skytteanska priset, statsvetenskapens substitut för ett riktigt Nobelpris, brukar inte dra hem några större rubriker. Årets val lär inte ändra på det, Schmitter har inte ens förärats en sida på wikipedia (undantaget några få rader på den tyska sidan) vilket nog säger en del om hans cross-over potential.

Inget fel på Schmitter dock. Den traditionsenliga understreckaren fokuserar, liksom prismotiveringen, på Schmitters forskning om korporatism. För mig, som kom in i statsvetenskapen först på 1990-talet, är han dock mest bekant genom sina bidrag till demokratiseringslitteraturen. Schmitters och andras studier av demokratins konsolidering i Sydeuropa på 1980-talet hade stort inflytande för förståelsen av demokratins förutsättningar i Östeuropa efter murens fall.

Rekommenderas kan även en kortare text om populism där Schmitter gör en balansräkning över populismens för- och nackdelar. Det är ett kännetecken på stora tänkare att på några få sidor kunna strukturera upp en hel forskningsdiskurs som har stelnat.

Samtidigt måste jag tillstå att det är genuint tråkigt att priskommitén aldrig vågade ge Samuel Huntington priset. Dels för att Huntington hade varit mer förtjänt av priset än de flesta, dels för att det hade kunnat ge priset välbehövlig uppmärksamhet.