Nationella plikter och nationella myter

Få svenska intellektuella har i modern tid gjort annat än att tala illa om nationen och det svenska. Carl-Johan de Geers pubertala uppmaning från 1967, ”våga vara onationell”, hörsammades till fullo inte bara av den kulturella eliten utan också inom politiken där ett nationalistiskt anstruket språkbruk länge förblev tabubelagt.

Detta håller på att ändras, och det är huvudsakligen positivt.

Exempelvis skriver Göran Rosenberg idag gillande om politiska försök att stärka medvetenheten om och innehållet i den svenska nationella identiteten. Rosenberg konstaterar, något resignerat, att det politiskt ideala (demokrati bortom nationalstaten) inte alltid är det mänskligt möjliga. ”Ett samhälle förutsätter samhörighet. En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet”.

Detta tangerar resonemang i min avhandling, om demokratins behov av en gemensam identitet. Jag ägnar förhållandevis många sidor åt att resonera kring sambandet mellan demokrati och identitet och landar i ungefär samma slutsats som Rosenberg.

Ändå är jag tveksam till inslag i Rosenbergs analys. Han skriver:

Problemet är nämligen högst konkret; hur få medborgare som inte vill eller
behöver lära känna varandra, än mindre känna någon samhörighet med varandra, att ändå göra det.

Den möjliga lösningen är därmed också högst konkret för att inte säga handfast: ge medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra.

Men poängen med en nation – den föreställda gemenskapen – är att den utgör ett substitut för den ”verkliga” gemenskapen. Själva idén om en nationell identitet vilar på antagandet av vi kan känna en mycket stark gemenskap med människor vi aldrig har träffat. Vi har läst samma skolböcker, vi tar del av samma medieutbud och vi väljer från ett identiskt utbud av varor i identiska byggnader, oavsett vilken stad vi bor i – det räcker!

Så när Rosenberg konstaterar att vi behöver tvinga fram samhörighet genom en samhällsplikt, mer än vi behöver nationella symboler, tror jag att han missar något väsentligt. Visst var de två stora plikterna – värnplikten och skolplikten – utomordentligt viktiga för spridandet av en nationell identitet hos Europas befolkning. Men de ingick i ett större sammanhang, i en övergripande berättelse om att vi hörde samman, hur vi hörde samman och vad det borde få för konsekvenser. En idé om en gemenskap som kunde överbrygga socioekonomiska och ideologiska motsättningar, som förenade hög- och lågkultur. Plikterna hade aldrig kunnat fungera utan dessa myter.

Men vem kan eller vill idag formulera en sådan myt?

Hur mycket mångfald tål demokratin?

Den 5 juni disputerar jag på min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Förra veckan spikade jag avhandlingen och ett abstract finns nu att läsa här.

I samband med spikningen skickas även ett pressmeddelande ut. Samhällsvetenskapliga fakulteten verkar inte göra sig någon brådska med att lägga ut den texten så vi kör här istället.
Det ska erkännas att det är en ganska urvattnad framställning, men den säger ändå något om vad det är jag hållit på med.

Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det? - Det mångkulturella samhället utgör tveklöst en utmaning för demokratin. Men det går att kombinera demokrati med kulturell mångfald, säger Andreas Johansson Heinö.

I Hur mycket mångfald tål demokratin? undersöker statsvetaren Andreas Johansson Heinö relationen mellan demokrati och kulturell mångfald. Historiskt har alla demokratier vuxit fram inom ramen för nationalstaten. Nationell homogenitet har därför ansetts vara en nödvändig förutsättning för demokrati. Idag återkommer dessa idéer, men inom ramen för en liberal kritik av mångkulturalismen.
- Det finns nu en utbredd föreställning om att mångfald och tolerans måste villkoras, för demokratins skull. Mångfald anses fortfarande vara viktigt, men inte till priset av att värden som universalism, jämställdhet och sekularism begränsas, säger Johansson Heinö.

Avhandlingen är en idékritisk analys av forskning och debatt om det mångkulturella samhället. Studien visar att det framförallt är tre demokratiproblem som förvärras i ett mångkulturellt samhälle: det blir svårare att dra en gräns mellan dem som inkluderas och exkluderas, det blir svårare att skapa en gemensam demokratisk värdegrund och det blir svårare att legitimera ett demokratiskt styrelseskick baserat på universella principer.
- Nationalismen har historiskt varit framgångsrik inte minst genom att den lyckades knyta demokratin till nationen. Mångkulturalismens svaghet är att den aldrig lyckats erbjuda något sammanhängande svar på dessa utmaningar. Liberalismen underskattar å sin sida behovet av en kollektiv identitet i samhället, säger Johansson Heinö.

Få demokratier har förändrats lika dramatiskt som Sverige. Från att ha varit ett av världens kulturellt och socioekonomiskt mest homogena samhällen anammade Sverige på 1970-talet en, jämfört med andra länder, mycket mångkulturell politik. Idag är de flesta överens om att integrationspolitiken har misslyckats. Bör vi därför överge mångkulturalismen?
- Nej. Problemet i Sverige har egentligen inte varit mångkulturalismen utan anti-nationalismen. Den mångkulturella politik som Sverige har fört har i det stora hela varit riktig. Men den har kombinerats med ett överdrivet avståndstagande från allt som haft med nationalism och assimilering att göra. Men alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?

Lågt valdeltagande att vänta i EUP-valen i Östeuropa

Det är inte varje vecka man får chansen att ostört lägga ut texten om Östeuropa inför en intresserad publik. Den här veckan har jag dock haft möjligheten inte mindre än två gånger.

I måndags var jag med på Sidas kurs för valobservatörer inför parlamentsvalet i Albanien. Det är naturligtvis väldigt roligt att få prata på om albansk historia och politik. Men det är också givande att lyssna på observatörerna, flera av dem med tidigare erfarenheter även från albanska val. Särskilt mot bakgrund av den kritik som riktats mot OSSE:s arbete i ett antal val är det intressant att få mer kännedom om hur arbetet går till.

Själva valet ligger nu nästan två månader bort och valrörelsen har ännu inte dragit igång (det är fortfarande inte ens helt klart vilka partier som ställer upp). Men precis som fallet var med valen i Makedonien tidigare i år är det viktigaste inte vem som vinner, utan hur. Inte minst i ljuset av den formella EU-ansökan som nu har lämnats in har Albanien inte råd med ännu en valrörelse med oroligheter, eller efterföljande anklagelser om valfusk.

I eftermiddags var det så ett gäng engagerade studenter vid Europaprogrammet här i Göteborg som ville höra om EUP-valen ur ett östeuropeiskt perspektiv.

Det som kanske är mest slående, ur ett väst-öst-perspektiv, är att intresset för valen är ännu lägre i de nya medlemsländerna. Medan valdeltagandet i hela EU senast sjönk till 45 procent, var deltagandet i "öst-länderna" bara 28 procent. Endast i Lettland och Litauen nådde siffrorna över 40 procent medan det i Slovakien var så lågt som 17 procent.

Jag skulle bli förvånad om det blir någon större förändring den här gången. Valdeltagandet överlag har minskat över tid i regionen, på alla nivåer.

En delförklaring till detta kan handla om mängden val: med skilda valdagar för nationella, lokala, europeiska och presidentval blir det val ganska ofta. I år är det till exempel parlamentsval i Bulgarien en månad efter EUP-valen. senare i höst är det nyval i Tjeckien och presidentval i Rumänien. Samtidigt med EUP-valet är det presidentval i Litauen. Redan har det hållits presidentval i Slovakien. Lägg därtill regeringskriser i Ungern och Lettland, vilket förmodligen gör EUP-valen där i första hand till förtroendeomröstningar för de nya regeringarna.

Ett möjligt undantag skulle kunna vara Litauen: ett antal partiledare ställer upp som kandidater till parlamentet, vilket torde ge valen en ökad tyngd. Dessutom sammanfaller valdagen med andra omgången (om det blir någon) i preisdentvalet. Där är Dalia Grybauskaite, Litauens nuvarande EU-kommissionär, storfavorit till segern. Om det blir en andra omgång, vilket inte alls är säkert, hon kan mycket väl ha hem det i första rundan, skulle det kunna dra upp deltagandet.