Spelar det någon roll vad kungen äter?

Idag medverkade jag i en panel i P3:s Brunchrapporten som diskuterade nationalismens eventuella återkomst inom politik, ekonomi och kultur.

Jag instämmer i den helhetsbild som samtalet mynnade ut i: inom exempelvis politik, ekonomi och reklam går det att finna belägg för en ökad nationalism medan stora delar av kultursfären, som Rakel Chukri uttryckte det, är närmast besatt av att distansera sig från och ironisera över allt svenskt och nationellt. Detta speglar, som jag påpekade, att nationen har skiftande legitimitet beroende på vilken sfär vi rör oss inom. Jag fick också sagt, vilket inte är samma sak som att min poäng gick hem, att det inte är självklart att en Pripps Blå-nationalism är mer inkluderande än Gustav Vasa-hyllningar tre veckor före midsommar. Uppdelningen mellan en politiskt laddad och uteslutande nationalism (6 juni, medborgarskapstester, Karl XII) och en kulturell/vardaglig nationalism light (Öppna Landskap, Tre Kronor, röda stugor) är en fiktion. Det första är inte självklart förkastligt, det senare är inte självklart harmlöst.

Samtalet gled också in på monarkin och det stundande kungliga bröllopet. Rakel Chukri hävdade att dess betydelse för den svenska nationalismen kommer att bli stor (återstår att se) och uttryckte även en önskan att det skulle serveras libanesisk mat på bröllopsmiddagen.

Jag hann få sagt att jag tycker att klyftan mellan den svenska majoritetsbefolkningen och den svenska politiska och kulturella eliten beträffande synen på monarkin är intressant ur ett integrationsperspektiv. I "Hur mycket mångfald tål demokratin" skriver jag bland annat att

kungahuset hör till samhällets mer populära institutioner att döma
av återkommande popularitetsundersökningar, samtidigt som föraktfullt
avståndstagande från monarkin är närmast obligatoriskt för medlemskap i den politiskt korrekta eliten. Detta väcker frågan i vilken svensk
gemenskap en invandrare ska välja att integreras? I den återhållsamt
flaggviftande eller i den anti-nationalistiska? Sverige må vara oerhört
jämlikt i socioekonomiska termer, men det finns en sociokulturell
klassklyfta som är mycket tydlig inom identitetspolitikens område.

Men hade jag haft mer utrymme hade jag även ifrågasatt Chukris menyönskemål . Bakom förslaget att det ska serveras "icke-svensk" mat (för att vara övertydlig: jag är övertygad om att Chukri lika lite som jag själv tror att det finns mat som "är" nationell i någon essentiell mening) ligger rimligen tanken att kungahuset, om det ska ha någon som helst relevans och legitimitet i det mångkulturella samhället, bör göras mer mångkulturellt.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Det mångkulturella samhället är inte beroende av symboler som representerar själva mångkulturen. Det mångkulturella samhället uppstår i mötet mellan de kulturer som lever tillsammans (återigen för övertydlighetens skull: ja, kulturer är hela tiden i förändring; nej, det betyder inte att det är meningslöst att tala om kulturer på detta sätt). Mångkultur är inte ett nollsummespel. Att en kultur tar plats i ett samhälle betyder inte att en annan kultur får mindre utrymme. Men det är just en sådan argumentation som Chukris, att vi måste sluta idyllisera det svenska för att kunna integrera det icke-svenska, som legitimerar den argumentation om invandringens hot mot svenskhet som exempelvis Sverigedemokraterna använder.

radio

Imorgon medverkar jag i en panel i P3:s Brunchrapporten tillsammans med Sydsvenskans Rakel Chukri och Veckans Affärers Pontus Herin. Ämnet är den svenska nationalismens status och jag är med för att ge ett politiskt perspektiv som komplement till de övrigas kulturella respektive ekonomiska.

Det kanske kan bli kul?

Clintan och jag

Som vanligt på lördagarna nuförtiden kommenteras min avhandling på landets ledarsidor.

Idag är det Per Gudmundson i Svenska Dagbladet som under rubriken "Integration enligt Clint Eastwood" gör en tjusig koppling mellan min bok och Eastwoods film Gran Torino.

Det är en bra text, men några saker kan behöva kommenteras. Gudmundson skriver t ex att jag, ”något förvånande”, landar i slutsatsen att det är mer nationalism som är lösningen på integrationens problem. Men riktigt så enkelt är det inte. Jag skriver i slutet av boken att:

Statsvetenskaplig forskning ger inget universellt giltigt svar på frågan hur
mycket nationalism som behövs i en fungerande stat, men det är otvetydigt att
det på samma sätt som det finns statsbildningar som lider av för mycket
nationalism […] även finns en hel del statsbildningar som lider av för lite
nationalism”.

Var hamnar då Sverige i en sådan analys? Har vi för mycket eller för lite nationalism i Sverige?

Jag tror det vi bör rikta fokus mot nationalismens innehåll. Ett av de centrala inslagen i berättelsen om Sverige är att vi lever i ett tolerant, jämlikt och demokratiskt land. Svenskar är moderna, sekulariserade och jämställda. Behovet av traditioner, symboler och patriotism är därför försvinnande litet. Däremot kanske invandrare, som inte är moderna, sekulariserade och jämställda i samma utsträckning som svenskar, kan ha behov av sina egna kulturella symboler eller åtminstone skydd från kränkande och diskriminerande svenska symboler.

Så ser den svenska självbilden ut, åtminstone som den kommer till uttryck i den politiska och mediala elitdiskursen. Etnologer har sedan länge identifierat dessa inslag i svensk kultur – ”den kulturförnekande kulturen” – som, det ska sägas, inte är unikt svenska utan förekommer i ett antal övriga västländer.

Det intressanta här är inte berättelsens eventuella överensstämmelse med verkligheten. All nationell gemenskap byggs upp av myter. Det som binder oss samman är föreställningar om att vi som grupp har något gemensamt, trots att vi aldrig har träffats och inte delar mycket mer än att vi råkar bo i samma stat. Ett samhälle, en demokratisk gemenskap, klarar sig inte utan myter och berättelser som kopplar samman och ger mening åt den kollektiva gemenskapen.

Alternativet är därför inte att avskaffa nationen, utan att försöka ersätta destruktiva myter och berättelser med mer konstruktiva.

Jämfört med exempelvis rasistiska ursprungsmyter är naturligtvis den svenska självbilden, som jag refererar den ovan, ytterst harmlös. Men den måste likväl kunna ifrågasättas.

Gudmundson citerar mig när jag skriver att ”en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i”. Därför argumenterar jag för att den anti-nationalistiska norm, som varit framträdande i Sverige åtminstone sedan 1970-talet, paradoxalt nog kan vara negativ i det mångkulturella samhället.

Gudmundson gör åtminstone två poänger i artikeln som jag till fullo håller med om. För det första: integration och mångkultur behöver inte handla om självutplåning, för någon kultur. Vi behöver inte välja mellan ”svensk” eller ”turk”. Turk-svensk är ett fullgott alternativ (det stora problemet här är idén om ”invandrarna” som reducerar alla olika kulturer och etniciteter till en grå massa, definierad enbart av sin icke-svenskhet).

För det andra: det ”svenska” kommer alltid att vara dominerande i nationalstaten Sverige. Språkligt, historiskt, kulturellt. Men detta behöver inte utgöra något problem. För att återigen citera mig själv: ”det gör inget att den svenska kulturen har skapat den svenska demokratin. Svenskheten i sig utgör inget problem, förutsatt att vi är beredda att låta andra kulturer ingå i den”.

Med andra ord: jag efterlyser inte mer svensk nationalism, men jag vill ifrågasätta en central svensk myt. Det finns inga goda argument för varför Sverige skulle vara mindre nationalistiskt än andra länder. Men det finns heller inga tunga skäl varför vi skulle sträva efter att vara det. Vad vi däremot bör sträva efter är ökad insikt om den svenska identitetens innehåll, historia (och därmed förändring) och särdrag.

EUP-valet i Central- och Östeuropa

Några snabba och osystematiska iakttagelser till de valresultat som strömmar in:

I Ungern vinner oppositionen en jordskredsseger. Det konservativa partiet Fidesz får över 56 procent. Det nya högerextrema partiet Jobbik vinner nästan 15 procent och blir tredje största parti, vilket måste beskrivas som en stor framgång.

Libertas misslyckas över hela Europa. 4,8 procent i Lettland ser ut att vara det näst bästa resultatet i hela Europa, efter Frankrike. En rimlig gissning är att detta är tack vare att partiets förstanamn i Lettland var den tidigare premiärministern

Libertas är annars ett av hela 11 partier som får över 4 procent i Lettland, i ett av de absolut mest fragmentariska partisystemen i hela Europa. New Era, som gjorde comeback i regeringen efter regeringskrisen i våras, har inte fått något nytt stöd från väljarna, utan stannar på 7 procent.

I Bulgarien är EUP-valet intressant, även som genrep inför parlamentsvalet senare i sommar. Som väntat har GERB-partiet (center-höger, antikorruption), försvarat sin seger från valet 2007. Då var partiet helt nybildat, men nyhetens behag tycks alltså inte ha lagt sig, och GERB förblir favoriter inför parlamentsvalet. Men intressant är också några siffror längre ner. Kung Simeons parti NSDV (center-höger), som 2001 vann parlamentsvalen med över 40 procent, men sedan fallit kraftigt och i opinionsundersökningar verkat vara på väg att bli helt utraderat, får nu 8 procent vilket tyder på en viss återhämtning och överlevnadsförmåga. ytterligare ett nytt parti ser ut att komma in, nämligen LIDER-partiet (center-höger) som hamnar kring 5 procent.

I Rumänien upprepas dödläget från senaste parlamentsvalet, med 30 procent vardera för det dominerande center-vänster och center-högerpartiet. Noterbart är också att Elena Basescu, ung fotomodell och dotter till sittande presidenten, som kandiderat som självständig kandidat, får 3,5 procent vilket förmodligen räcker till ett mandat.

Reaktioner på avhandlingen

Idag kommenteras min avhandling i en ledare i GT, signerad Jimmy Fredriksson, under rubriken ”nationalism bra - för invandrare!”. Fredriksson anknyter till en diskussion jag för om att många av de problem som beskylls mångkulturalismen snarare kan belastas den antinationalistiska normen som varit central i Sverige sedan 1960-talet (jag delar däremot inte Fredrikssons bild av att Sverige ”alltid varit antinationalistiskt”). Fredriksson kopplar vidare min argumentation – som huvudsakligen kretsar kring behovet av gemensamma myter och symboler i ett samhälle – till den svenska nationaldagen. För tydlighets skull vill jag påpeka att jag inte har någon egentlig åsikt om nationaldagens vara eller icke vara.

Avhandlingen kommenteras också i en inte helt klargörande artikel i senaste numret av Riksdag & Departement (ej på nätet).

Och så var det förstås själva disputationen igår. Det blev en stundtals intensiv, men sällan givande diskussion. Synd, med tanke på den goda uppslutningen på seminariet. Mot slutet ställdes intressanta frågor om min syn på teoribegreppet, om huruvida jag studerade ”berättelser” eller ”stora berättelser” och om hur min diskussion om svenska nationella värden förhåller sig till begreppet politisk korrekthet. Men då var utrymmet för utförligare svar dessvärre alltför begränsat.

Men till detta kommer det säkert finnas anledning att återkomma längre fram.