Hög tid med lite uppdateringar kring valens och regeringskrisernas Östeuropa.
I Ungern ser Gordon Bajnai ut att bli ny premiärminister. Bajnai har ingått i regeringen sedan 2007, senast som ekonomiminister, men förefaller ändå betraktas som en outsider: från att ha varit aktiv i kommunistpartiets ungdomsförbund vid slutet på 1980-talet har han spenderat de flesta av åren efter 1989 i näringslivet och han är inte direkt associerad med socialistpartiet. Den regering han nu sätter samman är tänkt att bestå av ministrar hämtade från alla politiska läger i Ungern. Bajnai är inte förstavalet, snarare fjärde eller femte på listan, och saknar demokratiskt mandat. Trots det bedöms han vara en av de som kan leda landet och återskapa förtroendet för regeringen, fram till ordinarie parlamentsval nästa vår. (Tvärtemot vad jag skrev tidigare avgick premiärminister Gyurcsany till slut även som partiordförande för socialistpartiet, trots stöd från kongressombuden).
Redan i höst ser det däremot ut att bli val i Tjeckien, sedan de två största partierna kommit överens om nyval som enda vägen ut ur det nu uppkomna dödläget. Det tål att understrykas att regeringskrisen i Tjeckien tycks ha överraskat alla bedömare. Misstroendevotum mot regeringar hör till vardagen i landet, men inte att de resulterar i fällande dom. Sanningen om spelet bakom kulisserna lär också komma fram, förr eller senare, inklusive Vaclav Klaus eventuella roll. Alldeles oavsett har man nu lyckats ge Lissabon-förespråkarna ett starkt argument för avskaffat roterande ordförandeskap i unionen.
De kommande valen i Ungern och Tjeckien blir högintressanta. Kommer de etablerade partierna att hålla ställningarna eller skapar den ekonomiska krisen utrymme för nya politiska aktörer att ta sig fram? Vilket utrymme kommer frågor om kompetens och expertis få i valkampanjerna, relativt ideologiska och sakpolitiska motsättningar?
Mer traditionella, vilket i Östeuropa innebär inriktade på etniska relationer, förefaller kampanjerna inför kommande helgs avgöranden i presidentvalen i Slovakien och Makedonien. I Slovakien har president Gasparovics kampanj spridit flygblad som anklagar utmanaren Radicova för att vilja ge den ungerska minoriteten autonomi. Gasparovic (som bland annat har stöd av det slovakiska nationalistpartiet) var storfavorit inför valet men skillnaden i första omgången blev inte större än 8 procent. Kan Radicova vinna de flesta av de cirka 10 procent som röstade på två liberala och konservativa kandidater (men som inte tagit ställning för någon av kandidaterna i andra omgången), samt locka till sig fler av de soffliggare som eventuellt engagerar sig i en jämn andra omgång, har hon en realistisk chans att bli regionens första kvinnliga president.
I Makedonien är politiken gentemot Grekland eventuellt den fråga där kandidaterna skiljer sig tydligast åt. Om VMRO:s Ivanov, som fick omkring 35 procent i första omgången, vinner över socialdemokraten Frckovski (ca 20 procent), är det mindre troligt att det går att nå en kompromiss i namnfrågan. Grekiska kommentatorer bedömer exempelvis utsikterna för en framtida kompromiss om namnfrågan som helt borta ifall Ivanov vinner.
I Azerbajdzjan har det inte blivit några större efterspel efter folkomröstningen som gav överväldigande stöd för presidentens förslag till författningsändringar. Det kom faktiskt inofficiella hot från Europarådet om uteslutning direkt efteråt, men dessa har inte fått någon uppföljning och det mesta tyder på att folkomröstningen får betraktas som en stor framgång för Aliev-familjen.
Till sist ska vi inte glömma att det även har hållits parlamentsval i Montenegro, för andra gången sedan landet blev självständigt. Preliminära rapporter talar om huvudsakligen väl genomförda val.
30 mars 2009
24 mars 2009
Det våras för experterna
Nu faller det en centraleuropeisk regering om dagen. Igår Ungerns och idag Tjeckiens. Jag tror att man ska akta sig för att utan reservationer se dessa händelser som sammanhängande (det finns uppenbara skillnader: i Ungern faller en vänsterregering som direkt följd finanskrisen, i Tjeckien en högerregering utan direkt koppling till krisen) men jag vill här lyfta fram en viktig gemensam aspekt.
Vad som nu efterfrågas, tydligast artikulerat i Ungern, är en regering bestående av experter. Bland tänkbara efterträdare till premiärminister Gyurcsany nämns till exempel en tidigare centralbankschef alternativt VD:n för den ungerska nationalbanken. Det som inte politikerna har klarat av, det får ekonomiska experter fixa.
En expert är i denna diskurs två saker: dels en person som kan något, dels en person som är frikopplad från partipolitiken. Avsaknaden av tidigare politisk karriär blir i sig meriterande. I teoretiska termer aktualiseras en motsättning mellan å ena sidan demokrati, ideologi och pluralism, och å andra sidan teknokrati, pragmatism och effektivitet.
Det folkliga stödet för expertstyre i Östeuropa ska inte underskattas. Opinionsundersökningar har återkommande visat att stödet på flera håll är större för ett teknokratiskt än ett demokratiskt system. Det har också manifesterats i parlamentsval i exempelvis Estland och Lettland, där av icke-politiker nybildade partier (Res Publica respektive New Era) kom till makten i början av 2000-talet (i Lettlands fall under ledning av en tidigare centralbankschef och i Estlands fall av landets riksrevisor). Huvudbudskapet från dessa partier var att det egentligen inte var något fel på det sakpolitiska innehållet eller de ideologiska grunderna. Felet låg hos inkompetenta (och korrupta) politiker som inte genomförde den nödvändiga politiken på ett tillräckligt skickligt sätt. Bättre då att kunnigt folk - akademiker, entreprenörer, byråkrater - tar över. I Bulgarien toppar sedan ett par år det nya GERB-partiet opinionsmätningarna med ett liknande budskap och det finns exempel från ytterligare länder.
Tjeckien och Ungern är intressanta i denna aspekt som kritiska fall. Ända sedan tidigt 1990-tal har de två ländernas politiska system varit Östeuropas mest stabila med ett begränsat antal, ideologiskt väldefinierade partier. Den ideologiska skiljelinjen mellan vänster och höger har varit mycket tydlig och skapat stabila block, vilket också troligen har minskat utrymmet för nya partier att ta sig fram (förutom några utbrytare från etablerade partier har inga genuint nya partier tagit sig in i ländernas parlament). Det är alltså en aning paradoxalt att de första genuina expertregeringarna i Östeuropa sedan tidigt 1990-tal nu tycks kunna uppstå just i de stater som inte sett någon större efterfrågan på detta.
Se även Dr Sean för en god analys av händelserna i Tjeckien.
Vad som nu efterfrågas, tydligast artikulerat i Ungern, är en regering bestående av experter. Bland tänkbara efterträdare till premiärminister Gyurcsany nämns till exempel en tidigare centralbankschef alternativt VD:n för den ungerska nationalbanken. Det som inte politikerna har klarat av, det får ekonomiska experter fixa.
En expert är i denna diskurs två saker: dels en person som kan något, dels en person som är frikopplad från partipolitiken. Avsaknaden av tidigare politisk karriär blir i sig meriterande. I teoretiska termer aktualiseras en motsättning mellan å ena sidan demokrati, ideologi och pluralism, och å andra sidan teknokrati, pragmatism och effektivitet.
Det folkliga stödet för expertstyre i Östeuropa ska inte underskattas. Opinionsundersökningar har återkommande visat att stödet på flera håll är större för ett teknokratiskt än ett demokratiskt system. Det har också manifesterats i parlamentsval i exempelvis Estland och Lettland, där av icke-politiker nybildade partier (Res Publica respektive New Era) kom till makten i början av 2000-talet (i Lettlands fall under ledning av en tidigare centralbankschef och i Estlands fall av landets riksrevisor). Huvudbudskapet från dessa partier var att det egentligen inte var något fel på det sakpolitiska innehållet eller de ideologiska grunderna. Felet låg hos inkompetenta (och korrupta) politiker som inte genomförde den nödvändiga politiken på ett tillräckligt skickligt sätt. Bättre då att kunnigt folk - akademiker, entreprenörer, byråkrater - tar över. I Bulgarien toppar sedan ett par år det nya GERB-partiet opinionsmätningarna med ett liknande budskap och det finns exempel från ytterligare länder.
Tjeckien och Ungern är intressanta i denna aspekt som kritiska fall. Ända sedan tidigt 1990-tal har de två ländernas politiska system varit Östeuropas mest stabila med ett begränsat antal, ideologiskt väldefinierade partier. Den ideologiska skiljelinjen mellan vänster och höger har varit mycket tydlig och skapat stabila block, vilket också troligen har minskat utrymmet för nya partier att ta sig fram (förutom några utbrytare från etablerade partier har inga genuint nya partier tagit sig in i ländernas parlament). Det är alltså en aning paradoxalt att de första genuina expertregeringarna i Östeuropa sedan tidigt 1990-tal nu tycks kunna uppstå just i de stater som inte sett någon större efterfrågan på detta.
Se även Dr Sean för en god analys av händelserna i Tjeckien.
23 mars 2009
Valet i Makedonien
Det officiella valresultatet från Makedonien dröjer men två konstateranden kan göras redan nu:
1. Makedonien har genomfört första valrundan utan större anmärkningar. Fungerar det lika väl om två veckor är uppmuntrande kommentarer från EU definitivt att vänta.
2. Imer Selmani lyckades inte ta sig till andra omgången men har ändå rört om rejält i de albanska valkretsarna. Med cirka 15 procent har han fått dubbelt så många röster som företrädarna för de två stora albanska partierna och han tycks dessutom ha fått en hel del röster i slavisk-dominerade områden. Möjligen kan detta utgöra ett steg på vägen mot en mer integrerad makedonisk politik (inte helt oväntat har Selmani marknadsförts som "Makedoniens Obama"). Landet är i stort behov av politiker som kan överbrygga de etniska motsättningarna. Det ska också bli spännande när resultaten kommer att se hur det har gått för Selmanis nya parti, New Democracy, i lokalvalen i nordvästra delarna av landet.
I andra omgången står det nu mellan den konservative Gjorgje Ivanov (ca 34 procent) och socialdemokraten Ljubomir Frckovski (ca 20 procent). En viktig skiljelinje dem emellan är attityden till namnkonflikten med Grekland. Ivanov förespråkar ett vidhållande vid den oförsonliga linje som Makedonien, inte helt utan framgång ska sägas, har haft hittills, medan Frckovski, precis som Selmani, gått till val på att försöka nå en kompromiss (som skulle kunna landa i ett omdöpande av landet till exempelvis "Norra Makedonien").
1. Makedonien har genomfört första valrundan utan större anmärkningar. Fungerar det lika väl om två veckor är uppmuntrande kommentarer från EU definitivt att vänta.
2. Imer Selmani lyckades inte ta sig till andra omgången men har ändå rört om rejält i de albanska valkretsarna. Med cirka 15 procent har han fått dubbelt så många röster som företrädarna för de två stora albanska partierna och han tycks dessutom ha fått en hel del röster i slavisk-dominerade områden. Möjligen kan detta utgöra ett steg på vägen mot en mer integrerad makedonisk politik (inte helt oväntat har Selmani marknadsförts som "Makedoniens Obama"). Landet är i stort behov av politiker som kan överbrygga de etniska motsättningarna. Det ska också bli spännande när resultaten kommer att se hur det har gått för Selmanis nya parti, New Democracy, i lokalvalen i nordvästra delarna av landet.
I andra omgången står det nu mellan den konservative Gjorgje Ivanov (ca 34 procent) och socialdemokraten Ljubomir Frckovski (ca 20 procent). En viktig skiljelinje dem emellan är attityden till namnkonflikten med Grekland. Ivanov förespråkar ett vidhållande vid den oförsonliga linje som Makedonien, inte helt utan framgång ska sägas, har haft hittills, medan Frckovski, precis som Selmani, gått till val på att försöka nå en kompromiss (som skulle kunna landa i ett omdöpande av landet till exempelvis "Norra Makedonien").
22 mars 2009
Val i Slovakien och Makedonien
De östeuropeiska valen avlöser varandra. Igår Slovakien, idag Makedonien.
Resultaten från Slovakien är inte direkt uppseendeväckande. De två toppkandidaterna samlade tillsammans ca 85 procent av rösterna. Ivan Gasparovic var med 46,7 procent hyfsat nära att undvika en andra omgång men nu blev det inte så utan istället väntar en andra omgång om två veckor mot utmanaren Iveta Radicova som fick 38 procent. Radicovas kampanj förefaller ha varit ytterst USA-inspirerad med lika doser Obama (Yes we can-ripoffs) och Clinton (chansen att bli den första kvinnliga presidenten i regionen). Valdeltagandet stannade på låga men anständiga 43,6 procent.
Av större betydelse, och mer följaktligen mer uppmärksammat, är dagens utveckling i Makedonien. Det handlar om både president- och lokalval och lika viktigt som vem som vinner är huruvida valen genomförs på ett demokratiskt acceptabelt sätt. Makedonien har under 2000-talet utmärkt sig negativt, med såväl våldsamma valkampanjer som vanligt förekommande valfusk, i princip uteslutande i de albanskdominerade områdena. Från EU-håll har kommentarer av typen "sista chansen" satt agendan för dagens val. Såväl valkampanjen som valdagen tycks, att döma av avsaknaden av rapporter om motsatsen, ha fungerat väl, vilket är hoppingivande.
Till skillnad från Slovakien är presidentämbetet viktigt i Makedonien. Det handlar inte så mycket om de formella befogenheterna, ungefär samma som i Slovakien, utan om att samtliga presidenter hittills har varit starka personligheter som kommit att prägla mycket av det politiska livet.
Makedonsk partipolitik har under självständigheten haft tre poler: det till socialdemokrater reformerade forna kommunistpartiet, det konservativa nationalistpartiet VMRO, samt en varierande uppsättning konkurrerande albanska partier. De senaste åren har VMRO haft majoritet i parlamentet, samtidigt som socialdemokraten Branko Crvenkovski varit president (och socialdemokraterna styrt en majoritet av kommunerna, inklusive Skopje). Nu ställer Crvenkovski inte upp för omval, och favorit att vinna valet är VMRO:s kandidat Gjorgje Ivanov. Främsta utmanare är socialdemokraten Ljubomir Frckosvki, oberoende kandidaten och tidigare Haag-åtalade Ljube Boskoski samt Iver Selmani, som representerar det nybildade albanska partiet New Democracy.
Resultaten från Slovakien är inte direkt uppseendeväckande. De två toppkandidaterna samlade tillsammans ca 85 procent av rösterna. Ivan Gasparovic var med 46,7 procent hyfsat nära att undvika en andra omgång men nu blev det inte så utan istället väntar en andra omgång om två veckor mot utmanaren Iveta Radicova som fick 38 procent. Radicovas kampanj förefaller ha varit ytterst USA-inspirerad med lika doser Obama (Yes we can-ripoffs) och Clinton (chansen att bli den första kvinnliga presidenten i regionen). Valdeltagandet stannade på låga men anständiga 43,6 procent.
Av större betydelse, och mer följaktligen mer uppmärksammat, är dagens utveckling i Makedonien. Det handlar om både president- och lokalval och lika viktigt som vem som vinner är huruvida valen genomförs på ett demokratiskt acceptabelt sätt. Makedonien har under 2000-talet utmärkt sig negativt, med såväl våldsamma valkampanjer som vanligt förekommande valfusk, i princip uteslutande i de albanskdominerade områdena. Från EU-håll har kommentarer av typen "sista chansen" satt agendan för dagens val. Såväl valkampanjen som valdagen tycks, att döma av avsaknaden av rapporter om motsatsen, ha fungerat väl, vilket är hoppingivande.
Till skillnad från Slovakien är presidentämbetet viktigt i Makedonien. Det handlar inte så mycket om de formella befogenheterna, ungefär samma som i Slovakien, utan om att samtliga presidenter hittills har varit starka personligheter som kommit att prägla mycket av det politiska livet.
Makedonsk partipolitik har under självständigheten haft tre poler: det till socialdemokrater reformerade forna kommunistpartiet, det konservativa nationalistpartiet VMRO, samt en varierande uppsättning konkurrerande albanska partier. De senaste åren har VMRO haft majoritet i parlamentet, samtidigt som socialdemokraten Branko Crvenkovski varit president (och socialdemokraterna styrt en majoritet av kommunerna, inklusive Skopje). Nu ställer Crvenkovski inte upp för omval, och favorit att vinna valet är VMRO:s kandidat Gjorgje Ivanov. Främsta utmanare är socialdemokraten Ljubomir Frckosvki, oberoende kandidaten och tidigare Haag-åtalade Ljube Boskoski samt Iver Selmani, som representerar det nybildade albanska partiet New Democracy.
21 mars 2009
Finanskrisens tredje offer?
Ungerns premiärminister Ferenc Gyurcsany sa idag på socialistpartiets kongress att han är beredd att avgå och bereda vägen för en ny regering. Om så blir fallet, dvs om regeringen faller i det misstroendevotum som nu följer, blir Ungern det tredje landet, efter Island och Lettland, att offra en regering i en direkt följd av finanskrisen.
Men en annan möjlig händelseutveckling är att Gyurcsany, i brist på lämpliga alternativ, kommer överleva även denna kris. Socialistpartiet, som ansvarat för en impopulär åtstramningspolitik, har mycket dåliga opinionssiffror, ingen öppen utmanare till Gyurcsany (som inte heller avser avgå som partiordförande). Det största oppositionspartiet, Fidesz, kommer däremot förmodligen försöka tvinga fram ett nyval, vilket lägger avgörandet i händerna på Gyurcsanys tidigare koalitionspartner, det liberala SZDSZ.
Men en annan möjlig händelseutveckling är att Gyurcsany, i brist på lämpliga alternativ, kommer överleva även denna kris. Socialistpartiet, som ansvarat för en impopulär åtstramningspolitik, har mycket dåliga opinionssiffror, ingen öppen utmanare till Gyurcsany (som inte heller avser avgå som partiordförande). Det största oppositionspartiet, Fidesz, kommer däremot förmodligen försöka tvinga fram ett nyval, vilket lägger avgörandet i händerna på Gyurcsanys tidigare koalitionspartner, det liberala SZDSZ.
20 mars 2009
Presidentval i Slovakien
2009 är ett intensivt valår i Slovakien med president-, Europaparlaments- och regionval, fördelade under våren, sommaren och hösten. Det börjar imorgon med presidentvalets första omgång (det blir en andra om ingen kandidat vinner mer än hälften av rösterna i den första). Det är tredje gången som presidenten väljs direkt, före 1999 utsågs statschefen av parlamentet och övergången till direktval var en nödlösning som drevs fram av parlamentets oförmåga att uppnå erforderliga tre femtedelars majoritet för en ny kandidat.
I de första valen 1999 var intresset stort (75 procents valdeltagande) när Rudolf Schuster besegrade Vladimir Meciar. 2004 sjönk valdeltagandet till under 50 procent, vilket möjliggjorde för den otippade Ivan Gasparovic att med bara några tusen rösters marginal göra Meciar sällskap till andra omgången (istället för förhandstippade Eduard Kukan). Väl där kunde Gasparovic vinna med stöd av den majoritet som till varje pris ville undvika just Meciar.
Den här gången tros Gasparovic bli omvald. Gasparovic var under 1990-talet en av Vladimir Meciars närmsta män men hoppade 2002 av från HZDS och bildade utbrytarpartiet HZD (Rörelsen för demokrati). HZD har på två försök inte lyckats vinna några mandat i det slovakiska parlamentet vilket alltså inte hindrat Gasparovic från att bli president. I årets val backas han även upp av Smer som leder regeringen och sedan några år tillbaka är landets största parti.
Presidentämbetet i Slovakien är huvudsakligen ceremoniellt. Därmed inte sagt att det är betydelselöst. Dels har presidenten vissa befogenheter, t ex en begränsad vetorätt. Dels finns alltid möjligheten, i synnerhet med det demokratiska mandat som en folkvald president alltid kan luta sig mot, att de facto agera som vore kostymen större än den är. Men som president har Gasparovic hållit en låg profil och nästan helt undvikit konflikter med regeringen (i skarp kontrast till 1990-talets slovakiska politik då Meciars regering var i ständig konflikt med Slovakiens förste president Michal Kovac).
Gasparovic utmanas främst av Iveta Radicova, som stöds av såväl det kristdemokratiska partiet som det ungerska minoritetspartiet. Ytterligare fem kandidater ställer upp, men ingen av dessa bedöms på förhand ha någon större chans. Chansen för en ny skräll ökar möjligen om valdeltagandet blir så lågt som väntas - kanske under 40 procent.
Själv ska jag på 60-årsfest men den som inte har något annat för sig under lördagen ska kunna följa resultatutvecklingen här.
I de första valen 1999 var intresset stort (75 procents valdeltagande) när Rudolf Schuster besegrade Vladimir Meciar. 2004 sjönk valdeltagandet till under 50 procent, vilket möjliggjorde för den otippade Ivan Gasparovic att med bara några tusen rösters marginal göra Meciar sällskap till andra omgången (istället för förhandstippade Eduard Kukan). Väl där kunde Gasparovic vinna med stöd av den majoritet som till varje pris ville undvika just Meciar.
Den här gången tros Gasparovic bli omvald. Gasparovic var under 1990-talet en av Vladimir Meciars närmsta män men hoppade 2002 av från HZDS och bildade utbrytarpartiet HZD (Rörelsen för demokrati). HZD har på två försök inte lyckats vinna några mandat i det slovakiska parlamentet vilket alltså inte hindrat Gasparovic från att bli president. I årets val backas han även upp av Smer som leder regeringen och sedan några år tillbaka är landets största parti.
Presidentämbetet i Slovakien är huvudsakligen ceremoniellt. Därmed inte sagt att det är betydelselöst. Dels har presidenten vissa befogenheter, t ex en begränsad vetorätt. Dels finns alltid möjligheten, i synnerhet med det demokratiska mandat som en folkvald president alltid kan luta sig mot, att de facto agera som vore kostymen större än den är. Men som president har Gasparovic hållit en låg profil och nästan helt undvikit konflikter med regeringen (i skarp kontrast till 1990-talets slovakiska politik då Meciars regering var i ständig konflikt med Slovakiens förste president Michal Kovac).
Gasparovic utmanas främst av Iveta Radicova, som stöds av såväl det kristdemokratiska partiet som det ungerska minoritetspartiet. Ytterligare fem kandidater ställer upp, men ingen av dessa bedöms på förhand ha någon större chans. Chansen för en ny skräll ökar möjligen om valdeltagandet blir så lågt som väntas - kanske under 40 procent.
Själv ska jag på 60-årsfest men den som inte har något annat för sig under lördagen ska kunna följa resultatutvecklingen här.
19 mars 2009
Resultat från Azerbajdzjan
De preliminära resultaten från Azerbajdzjan är tydliga: 65 procents valdeltagande (det hade räckt med 25 procent för att omröstningen skulle vara giltig) och över 80 procent i favör att avskaffa begränsningen till två mandatperioder för presidenten.
Härmed gör Ilham Aliev Vitrysslands Alexander Lukashenko sällskap i klubben för östeuropeiska presidenter som potentiellt kan stanna vid makten på livstid.
Oppositionen, som uppmanade till bojkott, hävdar dock att valdeltagandet är fabricerat. Frågan är nu huruvida en ny runda av transkaukasiska postelektorala protester är att vänta, eller om regimen lyckas stävja motståndet med sedvanlig framgång.
Härmed gör Ilham Aliev Vitrysslands Alexander Lukashenko sällskap i klubben för östeuropeiska presidenter som potentiellt kan stanna vid makten på livstid.
Oppositionen, som uppmanade till bojkott, hävdar dock att valdeltagandet är fabricerat. Frågan är nu huruvida en ny runda av transkaukasiska postelektorala protester är att vänta, eller om regimen lyckas stävja motståndet med sedvanlig framgång.
17 mars 2009
Folkomröstning i Azerbajdzjan
Imorgon är det folkomröstning i Azerbajdzjan. Väljarna har att ta ställning till huruvida gällande konstitutionella begränsning för en president att endast sitta två mandatperioder ska avskaffas.
Ilham Aliev har varit president sedan 2003 och omvaldes 2008. Han tog över efter sin far Geidar Aliev som först var ledare för det azeriska kommunistpartiet 1969-87 (avsatt av Gorbatjov pga korruptionsanklagelser) och sedan president i den självständiga republiken 1993-2003. I praktiken handlar alltså folkomröstningen om att möjliggöra för familjen Aliev att fortsätta styra landet under överskådlig framtid.
Hittills har Azerbajdzjan inte genomfört något demokratiskt acceptabelt val. Azerbajdzjan är också ett av tre europeiska länder (vid sidan av Ryssland och Vitryssland) som av Freedom House klassificeras som "not free". Erfarenheten talar därför för att författningstillägget kommer att antas. Den illa organiserade och hårt åtgångna oppositionen uppmanar den här gången till bojkott, vilket knappast torde få någon effekt.
Ilham Aliev har varit president sedan 2003 och omvaldes 2008. Han tog över efter sin far Geidar Aliev som först var ledare för det azeriska kommunistpartiet 1969-87 (avsatt av Gorbatjov pga korruptionsanklagelser) och sedan president i den självständiga republiken 1993-2003. I praktiken handlar alltså folkomröstningen om att möjliggöra för familjen Aliev att fortsätta styra landet under överskådlig framtid.
Hittills har Azerbajdzjan inte genomfört något demokratiskt acceptabelt val. Azerbajdzjan är också ett av tre europeiska länder (vid sidan av Ryssland och Vitryssland) som av Freedom House klassificeras som "not free". Erfarenheten talar därför för att författningstillägget kommer att antas. Den illa organiserade och hårt åtgångna oppositionen uppmanar den här gången till bojkott, vilket knappast torde få någon effekt.
14 mars 2009
Intensiv politisk vår i Central- och Östeuropa
De kommande veckorna hålls det val av varierande betydelse i inte mindre än fem postkommunistiska stater:
18 mars: folkomröstning om författningsförändring i Azerbajdzjan.
21 mars: första omgången i presidentvalet i Slovakien.
22 mars: president- och lokalval i Makedonien.
28 mars: parlamentsval i Montenegro
5 april: parlamentsval i Moldova.
Senare i vår är det även presidentval i Litauen (17 maj) och parlamentsval i Albanien (28 juni) och Bulgarien (juni, ej bestämt datum), vid sidan av Europaparlamentsval i samtliga medlemsländer.
En tung uppgift för bloggen under våren är att försöka ge begåvade kommentarer till alla dessa val...
18 mars: folkomröstning om författningsförändring i Azerbajdzjan.
21 mars: första omgången i presidentvalet i Slovakien.
22 mars: president- och lokalval i Makedonien.
28 mars: parlamentsval i Montenegro
5 april: parlamentsval i Moldova.
Senare i vår är det även presidentval i Litauen (17 maj) och parlamentsval i Albanien (28 juni) och Bulgarien (juni, ej bestämt datum), vid sidan av Europaparlamentsval i samtliga medlemsländer.
En tung uppgift för bloggen under våren är att försöka ge begåvade kommentarer till alla dessa val...
9 mars 2009
Lodenius och Sverigedemokraterna
I gårdagens Godmorgon Världen intervjuades journalisten Anna-Lena Lodenius med anledning av hennes och Mats Wingborgs kommande bok Slaget om svenskheten (Premiss förlag). Boken presenteras både som en "grundlig genomgång av Sverigedemokraternas ideologi och politik" och som en "handbok för den som vill ta debatten med Sverigedemokraterna".
Titeln är lockande och behovet av analyser av Sverigedemokraternas ideologi och politik stort. Vad är det för idéer partiet står för? Hur ska partiets ideologi klassificeras? Vilka är skillnaderna och likheterna med de partier i andra länder som man ofta buntas ihop med?
Att döma av intervjun med Lodenius får vi vänta ett tag till på svaren på dessa frågor. Syftet med Slaget om svenskheten tycks vara helt instrumentellt: att försvåra för Sverigedemokraterna. Lodenius uttryckte till och med en förhoppning om att boken efter nästa val inte längre skulle behövas utan skickas till makulatur. Men en gedigen analys av ett partis ideologi och politik genomförs inte av den vars främsta syfte är att skada partiet.
Utmärkta programledaren Caroline Salzinger återkom flera gånger till temat journalistisk objektivitet och frågan varför Sverigedemokraterna ska hanteras annorlunda än andra partier. I det stora hela förblev Lodenius svaret skyldig. Essensen av resonemanget är cirkulärt: Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda eftersom de är annorlunda.
På sin blogg vidareutvecklar Lodenius resonemanget och skriver att det inte är partiet i sig som är problemet utan dess värderingar. I konsekvensens namn konstaterar hon att om andra partier uttrycker åsikter som kan uppfattas som odemokratiska och mot mänskliga rättigheter ska detta också uppmärksammas.
Jag har inga problem med en analys som utmynnar i slutsatsen att Sverigedemokraterna är ett icke-demokratiskt parti. Men den som i rollen som journalist eller forskare väljer att klassificera ett parti i dessa termer tar på sig ett mycket stort ansvar. Det förutsätter mycket tydliga gränsdragningskriterier. Används rimliga indikatorer (i en kommentar till sitt blogginlägg skriver hon t ex att folkpartiets språkkrav ligger "farligt nära gränsen")? Bedöms partiet på samma grunder som andra partier? Och allra viktigast: vilken förändring i partiets ideologi eller program skulle krävas för att partiet inte längre skulle särbehandlas?
Titeln är lockande och behovet av analyser av Sverigedemokraternas ideologi och politik stort. Vad är det för idéer partiet står för? Hur ska partiets ideologi klassificeras? Vilka är skillnaderna och likheterna med de partier i andra länder som man ofta buntas ihop med?
Att döma av intervjun med Lodenius får vi vänta ett tag till på svaren på dessa frågor. Syftet med Slaget om svenskheten tycks vara helt instrumentellt: att försvåra för Sverigedemokraterna. Lodenius uttryckte till och med en förhoppning om att boken efter nästa val inte längre skulle behövas utan skickas till makulatur. Men en gedigen analys av ett partis ideologi och politik genomförs inte av den vars främsta syfte är att skada partiet.
Utmärkta programledaren Caroline Salzinger återkom flera gånger till temat journalistisk objektivitet och frågan varför Sverigedemokraterna ska hanteras annorlunda än andra partier. I det stora hela förblev Lodenius svaret skyldig. Essensen av resonemanget är cirkulärt: Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda eftersom de är annorlunda.
På sin blogg vidareutvecklar Lodenius resonemanget och skriver att det inte är partiet i sig som är problemet utan dess värderingar. I konsekvensens namn konstaterar hon att om andra partier uttrycker åsikter som kan uppfattas som odemokratiska och mot mänskliga rättigheter ska detta också uppmärksammas.
Jag har inga problem med en analys som utmynnar i slutsatsen att Sverigedemokraterna är ett icke-demokratiskt parti. Men den som i rollen som journalist eller forskare väljer att klassificera ett parti i dessa termer tar på sig ett mycket stort ansvar. Det förutsätter mycket tydliga gränsdragningskriterier. Används rimliga indikatorer (i en kommentar till sitt blogginlägg skriver hon t ex att folkpartiets språkkrav ligger "farligt nära gränsen")? Bedöms partiet på samma grunder som andra partier? Och allra viktigast: vilken förändring i partiets ideologi eller program skulle krävas för att partiet inte längre skulle särbehandlas?
6 mars 2009
Om "invandraren"
Maciej Zaremba har i veckan fortsatt sin reportageserie i DN med ytterligare två delar. Resonemangen i den igår publicerade tredje delen, Vilse i mångfalden, påminner mycket om den argumentation som Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt för i sin nyutkomna bok Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida (Ekerlids förlag). Där Zaremba lägger tonvikten vid homogeniserande bilder av "invandraren" fokuserar Eriksson och Rennerfelt på konsekvenserna av detta grupptänkande i termer av en diskrimineringspolitik som havererat. Det gemensamma temat är hur en politik med åtminstone delvis goda avsikter fått tydligt negativa konsekvenser.
I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.
Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.
Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.
Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:
1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.
2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.
Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.
Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.
I huvudsak delar jag detta perspektiv (även om termen balkanisering är illa vald). Att det används olika måttstockar beroende på vem som talar illustrerades inte minst i SVT:s debatt (5 februari) när Eriksson och Rennerfelt var inbjudna för att försvara sin bok. I en närmast komisk uppvisning av logiskt osammanhängande argumentation återkom motståndarna ständigt till författarnas hudfärg, kön, sociala bakgrund och sexuella läggning utan att reflektera över vad som blivit reaktionerna, hade situationen varit den omvända.
Men Zaremba landar tyvärr i en onödig och felaktig slutsats då han avslutningsvis ironiserar över Sigtuna kommun som är "inkluderande så det står härliga till" och "tror sig gå i spetsen för det mångkulturella samhället". Bakgrunden är att Sigtuna har infört skollov på muslimska, ortodoxa och kurdiska helger. Men detta är inte felriktad symbolpolitik, utan kan, beroende på omständigheterna, vara ett pragmatiskt förhållningssätt i ett mångkulturellt samhälle.
Såväl Zaremba som Eriksson & Rennerfelt (liksom faktiskt de flesta som yttrar sig i debatten) har rätt i att kategorin "invandrare" är besvärlig. Det är därför bra av Zaremba att markera kraftigt mot dem (t ex tidskriften Gringo) som försökte skapa en "cool" blatteidentitet. Det är inte värderingen av "invandraren" som är avgörande utan den fiktiva idén om en homogen grupp av invandrare som kan särskiljas från den, jämförelsevis avsevärt mindre fiktiva, idén om en homogen grupp svenskar.
Bakom invandrarkategorin döljer sig nästan alltid individer med åtminstone följande två egenskaper:
1) En etnisk identitet som inte är svensk. För olika människor betyder detta olika mycket men för väldigt många är just den etniska identiteten anledningen till att man tvingats flytta från ett land.
2) En idé om att stanna i Sverige och därmed en ambition att åtminstone i någon utsträckning tillgodogöra sig en svensk identitet.
Invandrarkategorins tragedi är att den fråntar individer både (1) och (2). Den förstås som uteslutande i relation till svenskhet och den reducerar allt icke-svenskt till en homogen massa. En framgångsrik integrationspolitik i ett mångkulturellt samhälle bör istället värna både (1) och (2). Ett bejakande av svensk kultur står inte i motsättning till ett bejakande av centrala inslag i de olika etniska (och kulturella, nationella, religiösa) identiteter som en invandrare har. Det är just detta som är det stora missförståndet i mångkulturalismdebatten. Därför har flaggor hissats ner, nationalsånger strukits och Lucia-firanden ställts in av "respekt" för invandrare. Problemet med svensk mångkulturalism har alltså inte varit själva mångkulturalismen i sig utan att den ackompanjerats av en kontraproduktiv anti-nationalism.
Om bland annat detta skriver jag i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups) som kommer ut senare i vår.
4 mars 2009
Inför Europaparlamentsvalen
Om man ska tro senaste Eurobarometern kommer valrörelserna inför Europaparlamentsvalen i juni att helt domineras av ekonomiska frågor. Tillväxt, arbetslöshet och inflation framträder som de tre stora frågorna, när svarspersoner i medlemsländerna ombeds ange vad valen bör handla om. I detta märks ingen direkt skillnad mellan gamla och nya medlemsländer.
Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.
Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).
Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!
Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.
Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.
Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.
Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).
Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!
Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.
Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.
2 mars 2009
Integration och ideologi
En av få anledningar att hålla koll på Dagens Nyheters kultursida är Maciej Zarembas återkommande reportageserier. Senaste tillskottet - "I väntan på Sverige" - är att döma av den igår publicerade första delen av samma höga kvalitet som vanligt. Framförallt har Zaremba mycket att tillföra en integrationsdebatt som alldeles för ofta kört fast i ett skyttegravskrig mellan de som anser att samhället är rasistiskt och de som underskattar förekomsten av diskriminering. Den stora förtjänsten med Zarembas berättelse är att han förmår se såväl strukturer som individer. Inte antingen eller, utan både och.
Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.
Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.
Det grundläggande temat i texten är frustration. Invandrarens frustration över väntan på att få börja en språkkurs, följt av frustration över att kursen går för sakta fram. Skattebetalarens frustration över en ineffektiv byråkrati och inkompetenta tjänstemän. Den kompetente tjänstemannens frustration över ett begränsande regelverk. Vems fel är det att det inte fungerar och vad kan göras bättre? Zaremba söker orsakerna till misslyckandet (i texten konkret varför en tandläkare från Bagdad efter 18 månader i Sverige inte kan börja jobba utan är kvar i SFI) både på strukturell och individuell nivå och han beskriver dem både i termer av missriktad välvilja och vardagsrasism. Det kan låta självklart, men det är en ytterst ovanlig ansats.
Men Zarembas artikel har också implikationer för den politiska debatten. I vilken utsträckning det offentliga eller den enskilde ska ta ansvar för att integrationen fungerar är i grunden en ideologisk fråga. Därför behövs en debatt med tydliga vänster- och högeralternativ (och väldigt gärna fler än två alternativ). Tyvärr är det kännetecknande för svensk integrationspolitisk debatt att den är moraliserande och grumlig snarare än ideologisk och klargörande. Därför anklagas typiska liberala förslag som lägger större ansvar på den enskilde ofta för att vara rasistiska medan klassisk vänsterpolitik som lägger större ansvar på samhället anklagas för att förneka förekomsten av problem. Folkpartiets förslag om språktester och moderaternas förslag om integrationskontrakt är två typiska exempel på detta. Väldigt lite av debatten kring förslagen kretsade kring ideologiska argument, varken från kritikerna eller, än märkligare, förespråkarna. Finge jag önska mig något av den integrationspolitiska debatten framöver vore det därför att den skulle bli ideologiskt tydligare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)