Valet i Albanien

Sommaren har varit lång, nu börjar blogghösten.

Och vi börjar med en minianalys av det av bloggen hittills försummade parlamentsvalet i Albanien i juni.

Sedan flerpartisystem infördes 1990 har albansk politik dominerats av två partier: Socialistiska partiet (SP, reformerat kommunistparti) och Demokratiska partiet (DP, som från början samlade det som fanns av opposition i Albanien). DP hade makten från 1992-97, SP från 1997-2005, och DP återigen sedan 2005. Sommarens val var jämnt, men vanns av DP (eller i praktiken en koalition dominerad av DP) med 70 mandat mot SP (som också ingick i en koalition av småpartier) med 66. Resterande fyra mandat vanns av Socialistisk rörelse för integration (LSI), bildat i början av 2000-talet av avhoppare från SP. LSI förhandlar nu med DP om att bilda koalitionsregering.

Valet befäste alltså tvåpartisystemet i Albanien. Trenden i många andra länder i regionen har gått mot mer splittrade partisystem, med minskat stöd för de största partierna, men Albanien går i motsatt riktning.

Valet befäste också polariseringen bland landets politiska elit. Trots att valen av flera bedömare, inklusive OSSE i en slutrapport i veckan, beskrevs som de hittills bästa och kanske första "normala" valen i landet upprepades den välbekanta visan med anklagelser om valfusk. SP krävde omräkningar och har fortfarande inte fullt ut erkänt valresultatet. Valet föregicks också av ett antal politiska attentat där flera kandidater dödades under valkampanjen.

Däremot satte inte finanskrisen några tydliga avtryck i valkampanjen som istället fortsatte den europeiska trenden med Obama-influerad retorik. DP:s valallians hette "Alliance for Change" och SP:s "Unification for Change". Detta trots att båda sidor gick till val på tidigare framgång som bästa argument: premiärminister Berisha drog poänger på flera år av positiv tillväxt och framgången med Nato-medlemskapet medan socialisternas partiledare Edi Rama byggde sin valkampanj kring de positiva resultat han uppnått som borgmästare i huvudstaden Tirana.

Efter valet gjorde sedan premiärminister Berisha sitt utspel om att införa samkönade äktenskap, vilket väckte en hel del rubriker både utanför landet (om förslaget genomförs blir Albanien med god marginal först bland de postkommunistiska staterna) och inom landet (där oppositionens tidningar passade på att trycka upp löpsedlar som dominerades av orden BERISHA och HOMOSEXUELL).

Varför nu och varför Albanien? Den enkla förklaringen är såklart att regeringen vill vinna goodwill inför stundande förhandlingar med EU och här fanns en aktuell fråga där det var lätt att profilera sig som ett modernt och välanpassat europeiskt land. Men jag tror faktiskt det finns en nivå till. Albaniens korta historia som självständig stat (tre år kvar till hundraårsjubileet) har präglats av en sällsam kombination av ideologisk renlärighet och pragmatism. I jakten på tryggare och rikare vänskapsband har man drivit de importerade ideologierna till sin spets (Stalin-troget långt efter 1953, en kulturrevolution mer dramatisk än den kinesiska på 1960-talet, första landet av alla bortanför Järnridån att ansöka om Nato-medlemskap). Därför är det inte helt förvånande att åtminstone delar av landets politiska elit nu, långt före de flesta av sina kollegor i regionen, är beredda att införa hela det liberala västliga paketet.

Recensioner

Idag toppar Göteborgs-Posten med Lars Åbergs recension av min bok (inte på nätet än).

En betydligt mindre positiv recension, med replik från mig, kommer dyka upp i statsvetenskaplig tidskrift, framåt vintern.

Mer media

Det är tur att man googlar sig själv ibland. Hittade precis den här tre veckor gamla ledaren i Smålandsposten som gillande refererar min avhandling.

Nu är vi uppe i tre ledare. När ska landets kulturredaktioner vakna?

Mångkultur är inget passerat stadium

I Kyrkans Tidning skriver idag Sverigedemokraten Axel W Karlsson en debattartikel där han lutar sig mot min avhandling:

"Statsvetaren Andreas Heinö i Göteborg visar... att mångkultur är ett passerat stadium, nu gäller i stället ”villkorad tolerans”.

Men det är inte riktigt vad jag hävdar.

I deskriptiv mening stämmer det delvis: mångkulturalismen har blivit alltmer ifrågasatt och utmanas nu av en nygammal förening av liberalism och nationalism vilken jag benämner "den villkorade toleransen". Kännetecknande för den villkorade toleransen är att mångfald ifrågasätts med hänvisning till jämställdhet-, jämlikhets- och demokratiargument. Karlssons debattartikel kan delvis ses som ett exempel på dessa idéer (islam och hinduism avfärdas med hänvisning till jämställdhet respektive jämlikhet). Men mångkulturalismen är inte död utan har fortfarande ett stort stöd, politiskt, akademiskt och medialt.

I normativ mening stämmer Karlssons referat inte alls. I den idékritiska analys jag genomför i avhandlingen faller inte mångkulturalismen sämre ut än berättelsen om den villkorade toleransen (eller nationstatsberättelsen). Och jag utvärderar alla tre berättelserna utifrån hur de hanterar de demokratiproblem som kan uppstå i det mångkulturella samhälle som jag tar för givet.

Muslimer som väljare

Magnus Hagevi, produktiv statsvetare vid den annars något ojämna Växjö-institutionen, har studerat väljarbeteendet hos svenska muslimer och funnit att en överväldigande majoritet sympatiserar med socialdemokraterna (och att sambandet inte kan reduceras till klasstillhörighet). I en debattartikel i Aftonbladet påpekar Hagevi att detta kan ses som ett borgerligt integrationspolitiskt misslyckande. Om inte borgerliga partier kan vinna muslimska invandrares sympatier, är det då samtidigt rimligt att beskylla socialdemokraterna för integrationens problem?

Antalet muslimer är i Sverige och många andra europeiska länder nu så stort att det är rimligt att tala om muslimer som en potentiell väljargrupp. Men vad är då ett tecken på en politisk integration? Implicit i Hagevis resonemang ligger att muslimer är integrerade om de röstar som svenskar i allmänhet. Jag skulle föredra att lägga ribban lite lägre: muslimer kan som väljargrupp bli politiskt integrerade antingen genom att rösta på något av de etablerade partierna, alternativt genom att bilda egna partier. Om man röstar precis som alla andra är det frågan om man uppfyller kraven på en väljargrupp. Röstar man däremot inte alls kan vi börja tala om politiskt utanförskap.

Kanske är det istället avsaknaden av muslimska partier som i ett större perspektiv är den mest intressanta slutsatsen? Det finns några som har försökt (bl a i Finland) men med enstaka lokala undantag (i första hand det muslimska partiet NMP i Nederländerna) har inget muslimskt parti vunnit parlamentarisk representation i något västeuropeiskt land (i Bulgarien finns ett parti som i praktiken representerar landets turkiska minoritet). Trots att de etablerade politiska partierna inte har gjort alltför mycket för att vinna muslimska sympatier har alltså muslimer ändå kommit att inkluderas i den befintliga vänster-högerdimensionen.

Den extrema vänsterslagsidan är däremot intressant som fenomen, även om den inte självklart utgör en indikator på bristande integration. I bland annat Belgien och Nederländerna har kristdemokratiska partier de senaste åren skaffat sig många muslimska företrädare (se här för en engelsk översättning av en artikel från De Groene Amsterdammer) och det finns tecken på att stödet för kristdemokratiska partier ökar bland yngre muslimska väljare. Här borde det kunna finnas ett visst utrymme även för kristdemokraterna i Sverige, om man skulle politisera frågor om det sekulära samhället på ett "religionsneutralt" sätt. Men man ligger redan efter de kristna socialdemokraterna, som på senare tid tydligt försökt orientera sig mot muslimska väljare.