Kris i Makedonien?

Det är inte varje dag som Makedonien uppmärksammas i internationell press. Och när det väl sker är det naturligtvis inga goda nyheter det handlar om.

Den här gången gäller det en av den nationella konst- och vetenskapsakademin nyutgiven encyklopedi, som väckt protester från albanska politiker i landet. I encyklopedin beskrivs albaner som historiska "bosättare" i regionen, albaner benämns med det pejorativt klingande "shiptari" och partiledaren för det största albanska partiet i landet, DUI:s Ali Ahmeti, påstås vara en "förmodad krigsförbrytare".

Samtliga albanska partier har nu ställt sig bakom en stor demonstration på torsdag och DUI, som ingår som näst största parti i regeringskoalitionen, hotar med att hoppa av regeringen. Man har även fått uppbackning från bland annat USA:s ambassadör i Skopje, vid sidan av exempelvis regeringschefer i Albanien och Kosovo.

Detta är, naturligtvis, inte vad Makedonien behöver. Det har bara gått åtta år sedan krisen 2001, och symbolpolitiska frågor har sedan tidigare visat sig ha en mycket stor sprängkraft. Ökad polarisering mellan makedonska och albanska grupper, både på elit- och gräsrotsnivå, är precis vad man måste motverka, för att möjliggöra en demokratisk utveckling. För omvärlden, och det EU man gemensamt strävar efter bli medlemmar i, befästs bilden av ett land som är oförmöget att reformeras.

Nu gäller det att den aviserade demonstrationen sker fredligt. Oddsen är inte jättegoda. Organisatörerna har redan avsagt sig ansvaret för vad demonstrationerna gör, och från grannlandet Albanien kommer moralisk uppbackning; förre premiärministern Pandeli Majko sa nyligen att albanerna i Makedonien "har Guds rätt att bränna den makedonska flaggan i hjärtat av Skopje".

Vill det sig illa blir det både regeringskris och urartade demonstrationer. Ska det undvikas krävs
ansvarsfullt ledarskap.

Jimmie Åkessons leende

Jag kan inte minnas när jag senast såg en partiledare vara så nöjd i TV som Jimmie Åkesson under kvällens Debatt.

Och nöjd hade han all anledning att vara. Frågan som debatterades var om Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda, främst mot bakgrund av Aftonbladets beslut i förra veckan att vägra publicera annonser från SD.

Upplägget var perfekt för Åkesson. En entusiastisk Lotta Gröning skötte närstriden med Jan Helin & co medan Åkesson bakåtlutat fick leverera klokheter som "vill man veta vad väljarna tycker är väl det bästa sättet att ha fria val. Vilket kräver en fri debatt".

Ett av argumenten för särbehandling förtjänar en extra kommentar. Helin upprördes över att SD i en annons lyfter fram djurskyddet och kräver förbud av Halalslakt. Jag förmodar att Helin tror att värnandet av djurskyddet är oärligt, ett försök att skönmåla det främlingsfientliga grundbudskapet.

Men jag tror att det är precis tvärtom. Idén om det svenska djurskyddets överlägsenhet är ett, av flera, tänkbara skäl varför man är negativ till invandring och mångkultur. Synen på djurs rättigheter, regler för slakt och vad man kan äta varierar stort mellan kulturer. Det finns en självbild bland svenskar av att Sverige är ett land med gott djurskydd och att "svenskt kött" är något man kan lita på. Sant eller falskt - det är vanliga och legitima ståndpunkter.

Att Sverigedemokraterna försöker politisera dessa värderingsskillnader är självklart. Synd bara att ingen vill diskutera sakfrågorna med dem.

Kyrkovalet igen

Några snabba kommentarer angående resultatet i kyrkovalet:

Väljarrörligheten är anmärkningsvärt låg. Centerpartiet tappar 2,5 procent och Frimodig Kyrka ökar 2,2 procent, i övrigt är alla förändringar mindre än 2 procent och oftast mindre än 1 procent. Den totala volatiliteten, dvs den sammanlagda upp- och nedgången för alla partier dividerad med två (0 procents volatilitet motsvarar exakt samma procentandel för alla partier och 100 procents volatilitet motsvarar total förändring) är så låg som 5,6 procent. I de senaste riksdagsvalen ligger den siffran klart över 15 procent.

Det här är lite förvånande i ett val med ett stort antal grupperingar och ett mycket lågt valdeltagande. Dessutom tyder fördubblingen av Miljöpartiet och Sverigedemokraterna på att delvis nya väljare har tillkommit som inte tidigare röstat i kyrkoval.

Vad Sverigedemokraterna beträffar landade man alltså på 2,8 procent. Det är en framgång jämfört med tidigare kyrkoval, acceptabelt i förhållande till föregående riksdags- och Europaparlamentsval, men säkerligen ändå en liten besvikelse för partiledningen. Regionalt är skillnaderna ganska stora och väntade: I Lunds stift fick SD 5,3 procent, medan man i Luleå stannade på 1,1 och i Visby enbart fick ihop 0,4 procent.

Mer om Sverigedemokraterna och kyrkovalet

Jag gör TV4-debut ikväll när jag för Nyheterna kommenterar det eventuellt minskade intresset för Sverigedemokraterna inför kyrkovalet. Tjugo sekunder Johansson Heinö kan avnjutas här.

Man kan ju tycka vad man vill om att media två dagar före valet anlägger ett metaperspektiv på en mediebevakning som knappt ägt rum. Och att den första tanke som då dyker upp är varför man inte pratat tillräckligt mycket om Sverigedemokraterna.

Några siffror på utrymmet för SD i årets kyrkovalsdebatt jämfört med 2005 har jag inte sett, men om det nu stämmer att intresset har minskat kan jag se två tänkbara orsaker.

Dels har SD inte gjort några som helst avtryck i kyrkopolitiken. Det finns nästan ingenting att berätta om.

Dels var förväntningarna/farhågorna på en stor framgång för SD var kraftigt uppskruvade förra gången. 1,7 procent blev resultatet till kyrkomötet 2005 (att jämföra med 1,1 procent i Europaparlamentsvalet 2004 och 2,9 procent i riksdagsvalet 2006).

Jag tror förvisso, som jag skrivit tidigare, att SD för egen del har en hel del att vinna på det här valet. Men vem i övrigt som skulle tjäna på att de få medieminuter som kyrkovalet skramlar ihop slösas på ett i kyrkopolitiken helt marginaliserat parti begriper jag inte (den här logiken är inte överförbar till rikspolitiken, där SD har en realistisk chans att bli vågmästare, men eftersom kyrkomötet saknar den profana världens blockpolitik finns ingen sådan möjlighet där).

Därför blir kyrkovalet en framgång för Sverigedemokraterna

Kollegan Henrik Oscarsson påpekar angående söndagens kyrkoval att inget annat parti i Sverige har en så låg kyrklighet bland sina väljare som Sverigedemokraterna. Till och med unga Vänsterpartister är mer kyrkliga än den genomsnittlige Sverigedemokratiske väljaren.

Oscarsson skriver att detta gör SD:s stora satsning på kyrkovalet paradoxal: varför satsa så mycket på något som intresserar så få av partiets väljare?

Men svaret torde vara ganska logiskt: huvudsyftet är att vinna nya väljare. Väljare som man tror sig kunna hitta bland just kyrkligt aktiva personer.

Om Sverigedemokraterna önskar etablera sig i svensk politik måste man på sikt kunna prata om fler frågor än invandring. Men vilka frågor? Så länge man håller sig till invandring, EU-motstånd och nostalgiska återblickar mot det förgångna kan man upprätthålla bilden av sig själva som varken vänster eller höger (och av motståndare från bägge sidor avfärdas som exempel på motstsen). Men ju fler frågor man tar ställning i, desto tydligare blir också partiets position på en vänster-högerskala.

Satsningen på kyrkovalet, och de frågor partiet där driver, tror jag visar att partiledningen ser en möjlighet att attrahera missnöjda konservativa borgerliga väljare (kanske i synnerhet Moderater och Kristdemokrater). Väljare som känner sig främmande inför borgerlighetens totala fokusering på individualism och materialism, men samtidigt ogillar Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. För denna väljargrupp (hur stor den är har jag ingen aning om, men för ett parti som ligger runt 3,5-4 procent kan några tiotusen väljare förstås vara helt avgörande) skulle ett ökat fokus på kristna värden, traditioner och nationell gemenskap (snarare än rasism och flyktingmostånd) kunna öka partiets attraktionskraft. Logiken torde vara tydlig: ju fler profilfrågor vid sidan av invandringskritiken, desto fler skäl, annat än främlingsfientlighet, att rösta på partiet.

Kyrkovalet kommer bli ett bra val för Sverigedemokraterna, alldeles oavsett valresultat. Misslyckas man, kan man alltid skylla på att det är ett obetydligt val med lågt valdeltagande. En framgång kan däremot utnyttjas både för att bekräfta bilden av ett parti som går stadigt framåt, och användas för att legitimera partiets trovärdighet i just de frågor jag nämnt. Dessutom, och inte alls obetydligt: varje val är en ny chans för partiet att finslipa sin organisation och bli ännu mer professionella.

Reflektioner från seminarium om mångkulturalism

Jag spenderade eftermiddagen på fina Jonsereds Herrgård för ett seminarium om "mångkulturens möjligheter", med bland andra Rasoul Nejadmehr, Sven-Eric Liedman, Pernilla Ouis och utmärkta samtalsledaren Mikela Lundahl. Gjorde bland annat följande reflektioner:

Det är idag helt okontroversiellt att kritisera mångkulturalismen som ideologi. Även om mångkulturalismen aldrig slog igenom så kraftigt i Sverige som dess kritiker ibland vill göra gällande är det en remarkabel förändring som har ägt rum. Den boktitel som låg till grund för diskussionen - Bevara oss från mångkulturalismen - hade varit helt otänkbar för tio år sedan. Det kan nog vara bra att påminna om att den kritik som idag är så vanlig - att mångkulturalismen reducerar individer till grupptillhörighet, förstärker ojämlika maktförhållanden inom minoritetsgrupper och att det är tveksamt att kategorisera människor på grundval av etnicitet - nästan aldrig hördes på 1990-talet.

Något som, tyvärr, inte har förändrats är det stora intresset för begreppsdiskussioner. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på seminarier och konferenser och diskuterat innebörden i begrepp som kultur, mångkultur, integration och etnicitet. I början var det väl kul (särskilt när det fortfarande fanns positivister kvar att debattera med) men man tröttnar snabbt. Tyvärr stod begreppsdiskussionerna även idag under långa stunder i vägen för problemformuleringen. Om vi inte ens vet vad vi menar med mångkultur, hur ska vi då kunna diskutera vad vi vill med det?

Rasoul Nejadmehr gav ett talande exempel idag när han berättade om sin första fundering vid tillträdet som "mångkulturkonsulent" i Västra Götalandsregionen: "vad gör en sån?"Nejadmehrs strategi är att överge det antropologiska kulturbegreppet (kultur som tillhörighet, bakgrund) till förmån för ett estetiskt (kultur som konst, skapande). Jag är väl inte direkt avvisande, men det är inte helt enkelt att hålla isär de båda kulturbegreppen och frågan kvarstår: vilken mångfald bejakas med ett estetiskt mångkulturbegrepp? Frigör vi oss därigenom från kravet på representation? Jag har svårt att tro det. Eller är syftet att på estetisk väg riva ner föreställningarna om sammanhängande kulturer och identiteter? Jag är inte helt säker på att vi behöver ännu mer av "dekonstruktioner av identiteter" (denna den vidrigaste av alla samhällsvetenskapliga klyschor...). Vad tror vi oss finna? En universell mänsklighet? Att vi alla är unika individer?

Skillnaderna i värderingar, livsstilar och praktiker lär bestå, hur mycket vi än dekonstruerar identiterna. Det är med skillnaderna vi måste lära oss att leva. Oavsett hur de etiketteras. Om detta bör diskussionerna om det mångkulturella samhället handla framöver. Mer om de politiska motsättningarna, mindre om begreppens innebörd.

Därför är det nödvändigt att flera, likt Pernilla Ouis idag, tar bladet från munnen och klargör vad som bör ersätta mångkulturalismen. Ouis representerar den ståndpunkt jag tidigare beskrivit som "villkorad tolerans". Dvs, synen att det finns ett antal värden som präglar vårt samhälle, vilka vi bör vara stolta över och som ska villkora delaktighet. Även om jag inte är enig med henne - jag återkommer till argumenten - är det befriande med en så uppriktig argumentation.

Om danskar, afrikaner och konsten att kritisera andra kulturer

Det är svårt det där med andra kulturer.

Tidigare idag läste jag Stefan Jonssons recension i Aftonbladet av Lena Sundströms Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard förlag). Här kunde man, med Jonssons ord, läsa att danskarna är ett lättmanipulerat folk, "sjukligt besatta" och präglade av "en kollektiv villfarelse". Sundströms bok har jag hittills bara läst de första tjugo sidorna av (boken är beställd, men smakprov finns på nätet) men det börjar i alla fall med öl, fotboll och rasism.

Ikväll såg jag så SVT:s Debatt där den nya dokusåpan Den Stora Resan debatterades. Programmet - som enligt uppgift på hemsidan syftar till att "låta vår kultur möta en annan kultur" - anklagades för att vara rasistiskt och det talades om en "symbolisk våldtäkt på Afrika".

Nej, min poäng är inte att Lena Sundström borde åka till Namibia och att SVT borde skicka svenska familjer till Norrebro. Jag vill istället göra följande poäng: vår förmåga till en kritisk dialog med andra kulturer försvåras av en olycklig kombination av självgodhet och ängslighet i den svenska självbilden.

Självgodheten först. Inom identitetsforskningen är det numera en självklarhet att en grupps identitet formar sig i mötet med andra grupper. Därför är det tryggt för svenskar att jämföra sig med danskar. Under hela 2000-talet har dansk politik fått representera vad Sverige inte är. Dom är främlingsfientliga nationalister, vi är toleranta demokrater. Så hårt är förtrycket av danska invandrare att de tvingas flytta till mångkulturella Sverige. (Danmark är förstås inte den enda "dom-bilden", men en av de tydligaste).

Den här självbilden hotas när svensk TV plötsligt börjar producera kolonial-TV med stereotypa bilder av Afrika. En kvinna beskrev sig i Debatt vara djupt kränkt av att en av deltagarna konstaterat att hyddorna var byggda av kobajs ("men, det är ju bajs!" påpekade deltagaren, undrande över reaktionen). Att sen programchefen verkar helt uppriktig när han nästan förvånat talar om fantastiska kulturmöten gör förstås saken bara värre.

Problemet är inte en eller annan påstått nedlåtande kommentar. De lär kompenseras mer än väl av beundrande kommentarer. Problemet är den ängslighet som omöjliggör ett naturligt samtal och dialog på lika villkor. Är det ens möjligt att från ett svenskt perspektiv närma sig en stam i Namibia med ett kritiskt perspektiv? Om vi inte ens kan skildra en främmande kultur, hur ska vi kunna kritisera den?

Filosofiska rummet ägnade nyligen ett program just åt frågan hur kritik kan framföras över kulturgränser. Bland annat medverkade Sandra Lindgren, som är doktorand i filosofi och har en spännande avhandling på gång inom ämnet interkulturell etik. Hon påpekade både behovet av en kritisk dialog som vikten av självkritik. Jag berör ämnet på några sidor i min avhandling där jag lyfter fram "kulturkompetens" som ett villkor för tolerans. Med kulturkompetens menar jag både kunskap om den kultur vi vill kritisera, men också kunskap om vår egen kultur - dess föränderlighet och hur den uppfattas av andra.

När Fredrik Lindström och Peter Englund för ett par år sedan skärskådade svenskheten i den utmärkta TV-serien Världens Modernaste Land, dammade de bland annat av en italiensk film från 1960-talet, som skildrade den tidens sexuellt frigjorda Sverige som helvetet på jorden. När filmen, som numera har fått kultstatus, kommenteras är det genomgående i humoristiskt eller avskräckande syfte. När nu Erik Gandinis Videocracy får utmärkta recensioner överallt (säkerligen välförtjänt, jag har inte sett den) och tas som intäkt för att Italien har blivit om inte helvetet på jorden så i alla fall ett mycket dåligt ställe, så kan man fråga sig: vad är oddsen för att den italienska filmen inte hade något tänkvärt att säga om Sverige då medan den svenska filmen bara har sanningar att berätta om Italien nu?

Någonstans mellan Stefan Jonssons danska spya och SVT:s storögda skildringar av namibiska stamfolk finns den självsäkra men ödmjuka kulturella självförståelsen, som är en förutsättning för att både kunna skildra och kritisera andra kulturer.

Albaniens långa väg till EU

Igår samlades Albaniens parlament till sin första session efter valet i juni. Demokratiska partiet (PD) har kommit överens med Socialistisk rörelse för integration (LSI) om att bilda koalitionsregering, med PD:s partiledare Sali Berisha som premiärminister (han var president 92-97 och har varit premiärminister sedan 2005) och LSI:s partiledare Ilir Meta som utrikesminister. LSI får ytterligare två ministerposter och Republikanska partiet, som genom valallians med PD fick ett mandat, får miljöministerposten.

Regeringen beskriver sig som en "government for European integration" och det är ingen tvekan om vilket som är det allt annat överskuggande målet. Det är heller ingen tvekan om att man delar denna målsättning med befolkningen. En nyligen publicerad studie av Balkan Gallup Monitor visar att stödet för EU är mycket starkt i Albanien. Endast i Kosovo är stödet ännu större men i inget annat land i regionen identifierar sig en så stor andel av befolkningen - 50 procent - med Europa och EU. Ett generellt mönster i undersökningen är att det är just albaner, vare sig i Albanien, Kosovo eller Makedonien, som är den grupp som är allra mest EU-positiva, betydligt mer så än de slaviska grupperna på Balkan. EU är också den organisation som Albaniens befolkning har störst förtroende för.

Det största hindret på Albaniens väg mot EU är landets politiker. Som väntat valde Socialistpartiets ledamöter att bojkotta öppningssessionen, i protest mot sommarens val. Detta trots att presidenten Bamir Topi i ett TV-sänt tal vädjade till försoning, just för att inte äventyra EU:s stöd och trots att valen av såväl OSSE som EU beskrivits som de bästa hittills i landet. Socialisterna villkorar nu närvaro i parlamentet med att det tillsättas en utredning, som ska avgöra huruvida oegentligheter förekom.

För regeringen gäller det nu att välja mellan två onda ting: konfrontation eller kompromiss. Väljer man konfrontationsägen kommer polariseringen i inrikespolitiken att förstärkas och det blir enkelt att avfärda landet som demokratiskt omoget. Väljer man att kompromissa offrar man prestige och undergräver också möjligen sin egen legitimitet. Anhängare av spelteoretiska förklaringar har nog en hel del färgstarka exempel att hämta i albansk politik.

Mer läsning: Slate.com publicerade i förra veckan inte mindre än tre artiklar om Albanien, av journalisten Nathan Trall. Bland annat en intervju med Socialistpartiets partiledare Edi Rama, som ger viss förståelse till partiets agerande, och en artikel som belyser de starka pro-amerikanska stämningarna i Albanien ("den muslimska världens mest pro-amerikanska stat").

Framsteg mellan Turkiet och Armenien

Turkiet och Armenien har de senaste veckorna tagit nya steg mot normaliserade relationer. Den optimistiska, men förmodligen inte helt orealistiska, prognosen är att gränsen mellan länderna, stängd sedan 1993, kan vara öppnad innan året är slut.

Fördelarna för länderna är uppenbara. Turkiet stärker sitt inflytande i regionen (jag skrev om de geopolitiska förändringarna i regionen i våras här) och Armenien får tillgång till den turkiska marknaden och i förlängningen närmare till den europeiska. Men det gäller samtidigt för ländernas regeringar att hantera en skeptisk hemmaopinion. Under sommaren har exempelvis armeniska nationalister protesterat mot de alltfler landsmän som åker till Turkiets billiga havskust på semester. Kritikernas argument är att det är "opatriotiskt att gynna den turkiska armén".

Internationellt sätt är emellertid uppbackningen så gott som total. Inte minst PR-mässigt är det få bilder som kan ge lika mycket goodwill som två forna fiender som skakar hand. Ännu hellre i ett annorlunda sammanhang, vilket erbjuds av returmatchen i VM-kvalet i fotboll senare i höst. Jämför detta med den något mindre smickrande PR som Azerbajdzjan, den stora förloraren i sammanhanget, lyckats skapa under sommaren: dels genom rättegången mot de båda bloggarna bakom åsnevideon, dels genom säkerhetspolisens tappra jakt på de medborgare som eventuellt telefonröstade på Armenien i eurovisionsschlagern tidigare i år.

Framsteg mellan Kroatien och Slovenien

Gränskonflikten mellan Slovenien och Kroatien, som har hängt med sedan Jugoslaviens upplösning 1991 och bland annat hotat att hindra Kroatiens EU-medlemskap, är enligt ett uttalande av ländernas premiärministrar i Gdansk i början av veckan nu löst till 95 procent, med endast "detaljer" kvar att diskutera.

Bland annat som en följd av detta konstaterade utvidgningsansvarige kommissionären Olli Rehn att Kroatien kan räkna med att avsluta förhandlingarna med EU under första halvåret 2010. Återstår att se hur kompromissen ser ut och ifall båda regeringarna lyckas framställa sig som vinnare, för att undvika eventuella svekdebatter på hemmaplan.

Istället för konflikt med Kroatien tycks Slovenien nu få ägna uppmärksamheten åt en ny strid med den italienska regeringen, som planerar bygga en gasterminal i Triestebukten, något som har kritiserats hårt av slovenska miljöorganisationer.

Mer om Albanien

Så här vid terminsstarten är det mest undervisning på agendan, men jag tänkte åtminstone hinna med en liten uppdatering om utvecklingen i Albanien (jag vägrar tro annat än att det finns åtminstone någon som tycker detta är intressant!).

Demokratiska partiet kommer att bilda koalition med Socialistisk rörelse för integration (LSI) och från båda håll kommer signaler om att det ska bli ett långvarigt samarbete. Vi får väl se. LSI bildades av avhoppare från Socialistpartiet i början av 2000-talet och har nu alltså tagit steget hela vägen och allierat sig med den forna huvudmotståndaren. Det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt i sig, albansk politik handlar mycket om personligheter, kontakter och förmågan att utöva makt, medan ideologier och politiska idéer är av mindre relevans.

Edi Rama ser samtidigt ut att fortsätta som partiledare för Socialistpartiet, trots valförlusten. De främsta utmanarna (inklusive Malaj, som jag skrev om förra veckan) har dragit sig tillbaka och ställer sig nu bakom Rama. Socialisterna vägrar fortfarande acceptera valresultatet och hotar med att bojkotta parlamentet, som nästa vecka inleder sin höstsession. Det är inte vad Albanien behöver just nu, försiktigt uttryckt.