En tydlig opinion för villkorad tolerans

För femte året i rad publicerar nu Uppsala-sociologerna Orlando Mella och Irving Palm i Uppsala Mångfaldsbarometern.

Resultaten bekräftar vad vi redan vet om svenska folkets attityder till det mångkulturella samhället: de flesta svenskar tycker att mångkultur är positivt, att samhället har gynnats av invandringen och att alla invånare oavsett bakgrund ska ha samma rättigheter och skyldigheter. De flesta svenskar tycker också att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället och gör stor skillnad på olika invandrargrupper avseende förmågan till detta. En stor grupp svenskar hyser framförallt skepsis gentemot islam och associerar muslimer med kvinnoförtryck.

Några av resultaten i undersökningen är väldigt slående. Mer än 80 procent anser att ”invandrarna” har skyldighet att anpassa sig till ”vårt lands vanor”. Endast 8 procent emot. Detta är ett kraftigt underkännande av den mångkulturalistiska politik som infördes i Sverige på 1970-talet (men som sedan gradvis övergivits) enligt vilken invandrare i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna leva i Sverige utan att assimileras.

Samtidigt anser två tredjedelar – 64 procent – att ”det finns grupper av invandrare som inte klarar av att integreras i vår kultur”. Genom en (konstigt formulerad, det ska erkännas) fråga om ”kulturellt avstånd” framgår att det är somalier, irakier, iranier, kurder, turkar samt kineser som ligger sämst till, när svenskar ska måla ut främmande kulturer.

63 procent anser att "utlänningar" (notera ordvalet i just den här frågan) ska tvingas lämna landet om de begår brott. Om man med "utlänningar" förväntas associera till invandrare med eller utan medborgarskap framgår inte.

Sammantaget visar som jag ser det undersökningen en tydlig opinion för den position som jag tidigare benämnt ”villkorad tolerans”, men som ännu inte har artikulerats tydligt av något politiskt parti. Sverigedemokraterna missar att fånga opinionen eftersom man är emot all invandring medan de etablerade partierna missar opinionen genom att inte förespråka anpassning.

Rapportförfattarna ger dessvärre intryck av att inte riktigt veta hur de ska tolka sina resultat. Så här skriver man i den inledande sammanfattningen:

"invandrare måste ha samma sociala rättigheter som alla andra invånare men tydligen (min kursivering) också samma skyldigheter."

Tydligen? Var kom det lilla ordet ifrån? Dessutom är det en osäker slutsats eftersom det delvis syftar på stödet för utvisning av "utlänningar" som begår brott, men vi inte där vilken grupp som avses. Men det går lika gärna att dra slutsatsen att detta är stöd för särbehandling.

Tyvärr finns det fler brister med undersökningen, som kraftigt begränsar nyttan. Flera frågor är alltför illa formulerade för att resultaten ska vara användbara. Ta till exempel påståendet ”muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”. Vad avses? Att muslimer förtrycks av en svensk majoritet, eller att muslimska kvinnor förtrycks av sina män och familjer? Jag gissar att de flesta syftar på det sistnämnda (64 procent som håller med och 6 procent som avvisar påståendet tyder på det) men med tanke på att vi här har att göra med en fråga som ska kartlägga en fördom (sann eller falsk är oviktigt i sammanhanget) måste man fråga med mycket större precision.

En annan illa vald formulering är påståendet att ”det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” (46 procent håller med, 29 procent säger emot). Vilken slöja? Vilken typ av arbete? Vadå skola eller arbete, det är inte likvärdiga arenor. Ställd på det viset ger frågan inget som helst utrymme för en nyanserad ståndpunkt (t ex att vissa former av slöja bör förbjudas i vissa specifika yrken).

Allra sämst blir det när man ställer frågor om religion. Vad sägs om formuleringen ”böneutrop från moskéer stör mer än ljudet av kyrkklockor?” Hur svarar man om man tycker att inget av detta ”stör”? Och hur många svenskar har egentligen någon erfarenhet av böneutrop?

Lika dumt är påståendet ”kristna värderingar är modernare än muslimska”. Vad är rätt svar här? Är det uttryck för en negativ syn på islam om man svarar jakande? Vilken teologiskt bevandrad person skulle hävda att islam och kristendomen har exakt likvärdiga relationer till moderniteten?

Till sist kan jag inte låta bli att förundras över rubriksättningen på pressmeddelandet från Uppsala universitet (som också återanvänts av ett antal lata nyhetsredaktioner): "svenska befolkningen inte mer främlingsfientlig".

Så bra då.

En filosof för vår tid

Läser en intervju med popfilosofen Slavoj Zizek och hittar några citat som kanske vara användbara för dem som oroar sig för kommande valresultat:

I don't despise democracy, but for me, although democracy, in the formal sense, is precious, it is not in itself a measure of ­ult­imate truth or authenticity. We shouldn't fetishise democracy - after all, you can have democratic elections where the majority votes for a rightist populist, and when it does, you have the right to treat the government as illegitimate. I don't think that this formal electoral procedure should be taken as equalling legitimacy.

Röstar väljarna fel är det alltså ingen fara. Men vad är då alternativet?

I am a Leninist. Lenin wasn't afraid to dirty his hands. If you can get power, grab it. Do whatever is possible.

Det låter ju lite otäckt. Men kanske är det ändå inte så farligt, för se den något oväntade slutsatsen:

This is why I support Obama.

DN och främlingsfientliga partier i Europa

Två kritiska anmärkningar om dagens DN-reportage om främlingsfientliga partier i Europa:

I listan över vilka länder som har främlingsfientliga partier i de nationella parlamenten finns minst två fel: Jobbik sitter inte i parlamentet i Ungern (däremot i Europaparlamentet) och Storrumänska partiet förlorade sin parlamentariska representation i senaste valet.

För det andra undrar jag om inte benämningen "främlingsfientliga partier" förvirrar mer än den förklarar. Åtminstone tre olika kategorier av partier kan urskiljas. Vi har dels traditionellt nationalistiska partier som pratar om nationellt självbestämmande, och kombinerar EU-motstånd med att politisera gamla etniska konflikter (t ex SNS i Slovenien, SNS i Slovakien). En andra kategori är de öppet rasistiska partierna, t ex Ataka i Bulgarien och Nationaldemokraterna i Tyskland. En tredje kategori är Geert Wilders PVV i Nederländerna som på en delvis liberal grund kritiserar islam och mångkulturalism. Oavsett vad man tycker om Wilders (eller Siv Jensen i Norge) är det svårt att hävda att deras partier, till ideologi, sakpolitik eller retorik, eller likvärdiga med Jobbik eller Nick Griffins British National Party.

Man måste kunna kräva att journalister gör sitt jobb och på egen hand kan kolla upp basala fakta som valresultat trots allt är (hört talas om wikipedia?). Utvecklandet av kategorier och klassificeringen av partier är däremot statsvetarnas uppgift. Men där har vi inte riktigt gjort vårt jobb som vi borde.

Är mångkulturalismen dålig för integrationen?

Senaste numret av Journal of Ethnic and Migration Studies toppar med en artikel av den holländske statsvetaren Ruud Koopmans, som undersöker sambandet mellan mångkulturalism, välfärd och integration. Koopmans jämför åtta europeiska länder (Sverige, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Storbritannien, Tyskland och Frankrike) och drar följande slutsats:

Kombinationen av en mångkulturalistisk politik (där politiska och sociala rättigheter inte villkoras av ex.vis språkkrav) med en generös välfärdsstat har inverkat negativt på integrationen. Sverige är tillsammans med Belgien och Nederländerna exempel på detta.

Koopmans avviker alltså från dem som brukar hävda att Sverige har Europas bästa integrationspolitik. En förklaring är att Koopmans definierar integration jämförelsevis smalt, med fokus på arbetsmarknad, segregation och kriminalitet, medan de index som har Sverige högst även bakar in invandringspolitiken i själva integrationsbegreppet. Istället ser alltså Koopmans utformningen av invandringspolitiken som en tänkbar förklaring till varför invandrare har svårare att få arbete i Sverige.

Sverigedemokraterna och den villkorade toleransen

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? använder jag termen "villkorad tolerans" för att fånga en position som blivit allt vanligare i debatten om det mångkulturella samhället.

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Det här tänkandet har det senaste decenniet fått fäste i debatten i många europeiska länder och speglas även i en del ny lagstiftning. Typiska företrädare i europeisk debatt är till exempel Pascal Bruckner, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Christopher Caldwell och David Goodhart. Akademisk inspiration hämtas från exempelvis de nu avlidna Brian Barry och Susan Moller Okin. På partinivå finns exempel som List Pim Fortuyn i Nederländerna, och därefter liberala partier i Nederländerna och Danmark. Exempel på policyförändringar som speglar tänkandet är skärpta regler för äktenskap med minderåriga och nya kunskaps- och värderingstester som kommit att villkora medborgarskap och/eller uppehållstillstånd.

I de flesta europeiska länder handlar den här debatten nästan uteslutande om islam, även om det finns en del nationella variationer.

I Sverige har vi hittills sett mindre av det här. Folkpartiet och Moderaterna har vid olika tillfällen närmat sig den villkorade toleransen när man föreslagit till exempel språkkrav och integrationskontrakt. Men det har samtidigt varit slående vilka svårigheter partiernas företrädare har haft att ideologiskt motivera politiken. De har också ofta hamnat i underläge i debatten mot dem som reflexmässigt (och orättfärdigt) avfärdat alla dess förslag som främlingsfientliga.

Men villkorad tolerans måste skiljas från främlingsfientlighet och från extremhögerns nationalism. De personer jag räknat upp har mycket lite gemensamt med Le Pen, Haider eller Blocher. (Sen finns det såna som Pia Kjaersgaard och Geert Wilders som friskt blandar klassisk främlingsfientlig retorik med inslag av villkorad tolerans). Men det betyder inte att all kritik av islamism eller varje förslag om slöjförbud automatiskt är uttryck för främlingsfientlighet.

Var kommer då Sverigedemokraterna in i bilden? Partiets rötter i extremhögern gör det förstås mycket svårt för dem att med trovärdighet försvara liberala värden. Det är inget liberalt parti, utan ett nationalistiskt. Som jag skrev igår är Jimmie Åkesson sannerligen ingen Hitler, men han är heller ingen Siv Jensen eller Pim Fortuyn.

Men hur länge till? Min bild är att man sakta men säkert trots allt är på väg mot det jag kallar för den villkorade toleransen. Medvetet eller omedvetet vet jag inte, men genom att så tydligt fokusera på islam/islamism/muslimer som man nu gör, markerar man också en övergång från att vara ett allmänt invandringsfientligt parti till att bli ett mer koncentrerat islam-/muslim-/islamistfientligt. Därifrån är steget inte särskilt långt till att hävda att invandringen i sig inte är något problem, förutsatt att det är invandrare från rätt länder som kommer hit. Man får lättare att bemöta invändningar som att invandringen historiskt varit gynnsam, och man får lättare att besvara frågan om vad som är svenskt, genom en tydligt utmålad icke-svensk fiendebild.

Här finns också en väljarmässig potential. De flesta svenskar gillar mångkultur och tycker det är bra att Sverige har tagit emot många invandrare. De tycker också att invandringen har berikat det svenska samhället. Men en stor majoritet (80 procent i integrationsbarometern häromåret) tycker dessutom att invandrare har skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Och väldigt många svenskar är djupt skeptiska till islam. När svenskar ombeds rangordna religioner (en mycket konstig fråga, det ska erkännas) hamnar islam allra sist.

Frågan är då: ska de etablerade partierna vänta på att Åkesson blir rumsren, och hinner samla ihop både argument och mer slipade medarbetare, eller ska man redan nu ta debatten om sakfrågorna? Inte nödvändigtvis med Sverigedemokraterna, men med varandra?

Jag tror dessvärre att man håller på att måla in sig i ett hörn. När man bemöter Åkesson genom att hävda att "du drar alla över en kam, alla muslimer är inte islamister" erkänner man indirekt att islamisterna är ett problem. Men är de det? På vilket sätt? Och vad ska vi i så fall göra åt dem? Och när man försöker motbevisa de påståenden Åkesson gör - om våldtäkter, terrorism eller fläskkött - lägger man debatten på fel planhalva. För vad händer den dag Åkesson kan visa upp odiskutabel statistik som ger honom rätt? Ska vi då erkänna att vi hade fel, i vårt försvar av det mångkulturella samhället? Eller är vi beredda att försvara det, även om det rymmer islamister och leder till minskad fläskkonsumtion bland våra dagisbarn?

För övrigt noterar jag att det har skrivits en del klokt sedan jag igår, lite förhastat, dömde ut debatten. Se till exempel hos Johan Ingerö, Sanna Rayman och Ola Berg.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.

Kvällens viktigaste match

Ikväll avslutas VM-kvalet i fotboll. Den viktigaste kampen utspelas i Bursa, där Turkiet tar emot Armenien. VM-slutspelet är redan utom räckhåll för båda lagen, men istället handlar det om huruvida man ska ytterligare ett steg på vägen mot försoning. Armeniens premiärminister Sarkisians närvaro är bekräftad och han återgäldar därmed den turkiske premiärministern Erdogans besök i Armenien i första mötet. Erdogan har nu vädjat till hemmapubliken att visa gästfrihet, vilket i klartecken betyder att man exempelvis inte bör vifta med azeriska flaggor.

Uppgörelsen mellan Turkiet och Armenien är alltså utomordenligt känslig, och nationalister i båda länderna . Inte minst bland armenier utomlands är protesterna starka. Även i Sverige, vilket framgick av den här artikeln som publicerades på Newsmill.

-------------------------------------------------------------------

För övrigt noterar jag att regeringen i Rumänien nu fallit. Efter att Socialdemokraterna (PSD) lämnat regeringen i förra veckan valde Demokratisk-liberala partiet (PD-L) att fortsätta som minoritetsregering, men förlorade alltså nu det misstroendevotum i parlamentet som oppositionen initierade. Det är första gången sedan demokratiseringen som detta händer i landet, där regeringar som regel har suttit tiden ut.

Jag noterar också att Sibius borgmästare Klaus Johannis nämns som ett tänkbart namn att leda en interimregering. I så fall skulle Rumänien bli det tredje central- och östeuropeiska landet under 2009 med en premiärminister utan partipolitisk förankring. Johannis har akademisk bakgrund och har varit mycket populär som borgmästare i Sibiu (som ju bland annat var europeisk kulturhuvudstad häromåret). Han tillhör visserligen ett litet parti som representerar den tyska minoriteten, men det är som oberoende kandidat han lanseras och hans mandat och popularitet är helt frikopplat från partitillhörigheten.

Bloggtips etc

New Eurasia Forum är en nystartad blogg som, trots namnet, presenterar analyser av utvecklingen i Kaukasien och Centralasien på svenska. Verkar mycket lovande. Nu senast med ett par belysande artiklar om normaliserandet av relationerna mellan Turkiet och Armenien. Kan även rekommendera den här artikeln från Foreign Policy.

Jag noterade för övrigt tidigare idag hur Rapport trippar försiktigt i sin rapportering; eller vad sägs om formuleringen "armenier utsattes [under Första världskriget] för svåra förföljelser"? Jo, det kan man ju hålla med om... Inslaget fokuserade annars på de armeniska protesterna mot avtalet, som lockade stora skaror, inte bara i Jerevan utan även i exilarmeniernas huvudstad Paris.

Vill också rekommendera Håkan Åbergs Ad hoc i Bulgarien. En mycket trevlig blogg som blandar stort och smått, men såvitt jag kan bedöma genomgående vettiga analyser.

Till sist: igår snubblade jag över nyheten att Albaniens premiärminister Sali Berisha tänker begära hem kvarlevorna av Moder Teresa från Calcutta (samt Kung Zogs kvarlevor från Frankrike). Jag inväntar motreaktion från Skopje, och lovar att återkomma på det här temat.

Tolerans och värdegrund

Befinner mig i Örebro på statsvetarkonferens, där jag imorgon presenterar ett papper med den ”något” pretentiösa titeln ”Kritik av den intoleranta värdegrunden”.

Pappret är egentligen ett försök att komma vidare och göra något mer genomtänkt av ett tema som jag berörde en del i min avhandling. Min teoretiska huvudpoäng handlar om att tolerans bör förstås som ett alternativ till en (demokratisk) värdegrund, inte som en del av en sådan. Jag har en proceduriell syn på toleransbegreppet, vilket innebär att, något hårdraget, man endast kan vara tolerant inför handlingar/traditioner/åsikter som man ogillar. Detta står i skarp kontrast till en substantiell toleransdefinition, enligt vilken tolerans binds vid vissa givna åsikter.

Min empiriska utgångspunkt är att ett värdegrundstänkande, som inkluderar ett substantiellt toleransbegrepp, vinner mark i svensk och europeisk debatt. Jag ger två exempel på detta: dels att lagar har införts eller föreslagits som handlar om att villkora medborgarskap/uppehållstillstånd med ett aktivt bejakande av samhällets rådande värdegrund (i Sverige har både Moderaterna och Folkpartiet föreslagit varianter på detta). (Detta är en del av det fenomen som jag tidigare beskrivit som den "villkorade toleransen")

Det andra exemplet handlar om att partier som är kritiska till invandring och mångkulturalism motarbetas och särbehandlas, politiskt och medialt. Alldeles bortsett från att ett parti som Sverigedemokraterna är hyfsat skickliga på att utnyttja detta till ett martyrskap, går det inte att förneka att det handlar om en tydlig särbehandling som grundar sig i en vilja att stänga ute vissa åsikter och argument från debatten.

Syftet med en värdegrund är alltså att hålla den demokratiska arenan ren från det icke önskvärda, må det handla om homofoba islamister eller främlingsfientliga nationalister.

Vad jag gör i pappret är att jag kritiserar detta ”värdegrundstänkande” på lite olika grunder, och hävdar att en proceduriell toleransnorm är bättre, för att hantera de värderingskonflikter som är oundvikliga i ett mångkulturellt samhälle.

Såg också precis att Björn Östbring skrivit ett långt och intressant inlägg på sin blogg där han kommenterar just de här delarna av min avhandling.

Makedonien och det grekiska valet

Igår vann PASOK parlamentsvalet i Grekland. Möjligen förbättrar detta utsikterna för en lösning på den utdragna konflikten med Makedonien. Grekland har ju ända sedan Makedoniens självständighet 1993 vägrat erkänna landet under namnet Makedonien och haft detta som skäl för att blockera såväl Nato-medlemskap som medlemsförhandlingar med EU.

PASOK gick nu till val bland annat med löftet att inta en mer "försonande" linje i förhandlingarna. Dessutom har man sagt sig vilja ersätta de pågående FN-ledda medlingarna med direkta bilaterala förhandlingar.

Till och från har det spridits rykten om att en uppgörelse är på gång. Varje gång har detta dementerats och ledare från båda länderna upprepat sina ståndpunkter: Grekland kräver en namnändring som ska gälla i alla internationella sammanhang medan Makedonien enbart kan tänka sig en ändring som är begränsad till relationen med Grekland.

Samtidigt har det gått att skönja tecken på att Makedonien faktiskt varit på väg att vika ner sig. När Albanien i våras kom med i Nato samtidigt som Makedonien lämnades utanför var detta ett hårt slag och en konkret prislapp på vad Greklands nej faktiskt kostar. Grekland har å sin sida varit obevekligt och bevisligen inte påverkats av påtryckningar från andra EU- och Nato-länder.

Det grekiska nyvalet satte ett stopp för de pågående förhandlingarna, men nu kommer de alltså att återupptas, med delvis nya aktörer. Då är det upp till bevis för såväl PASOK som den makedoniska högerregeringen (som i våras blev vald på liknande retorik) att leverera.

I Makedonien är regeringen hårt pressad. Den socialdemokratiska oppositionen kräver att man "slutar spela patrioter" och ror hem en kompromiss, så att man kan gå vidare med EU-förhandlingar. Opinionsläget är också prekärt. En undersökningen nyligen visade att 95 procent av den slaviska befolkningen i landet är motståndare till en namnändring, även om det krävs för att komma med i Nato och EU. Däremot är två tredjedelar av den albanska befolkningen (som utgör runt 25-30 procent) för en sådan kompromiss.

Regeringskris - men inte i Makedonien

I tisdags skrev jag om en annalkande regeringskris i Makedonien, på grund av protesterna mot vetenskapsakademins encyklopedi. För stunden tycks det omedelbara hotet vara avvärjt, sedan regeringspartiernas ledare träffats och uppslagsverket dragits in för att korrigeras. Trots detta kommer det under dagen hållas demonstrationer (och mot-demonstrationer) i Skopje, med mycket stort pådrag, men det tycks finnas en politisk beredskap och vilja att inte låta detta urarta. Albanska ledare har exempelvis fördömt händelsen i början på veckan då den makedonska flaggan brändes vid en fotbollsmatch i Kosovo.

Istället blev det i Rumänien som höstens första östeuropeiska regering sprack. Socialdemokraterna (PSD) har regerat tillsammans med det liberaldemokratiska partiet (PD-L) i en koalition, skapad mer av nödvändighet än glädje. När så premiärministern Emil Boc (PD-L) beslutade att avskeda den socialdemokratiska inrikesministern Dan Nica, valde samtliga socialdemokrater att lämna regeringen.

Senare i höst är det presidentval i Rumänien där PSD:s partiledare Mircea Geoana är främste utmanare till sittande liberaldemokratiske presidenten Traian Basescu. Ur den aspekten är tidpunkten för en regeringskris ganska väl vald, åtminstone för Geoana, som har ett opinionsmässigt underläge mot Basescu. Utlösande faktor bakom avskedandet av Nica var att denna hävdat att det kan förekomma fusk vid presidentvalet i höst. För detta har han stöd, en opinionsundersökning tidigare i somras visade att en majoritet av Rumäniens väljare förväntade sig just detta (och det största oppositionspartiet, det Liberala partiet, hävdar bestämt att det förekom valfusk under Europaparlamentsvalet i juni).