Annika Ström-Melin skriver på DN:s ledarsida idag att hon oroas över rykten kring fördelningen av posterna i den nya EU-kommissionen. Bland annat skriver hon att det "känns mindre lustigt" att Bulgariens kommissionär väntas få ansvar för rättsfrågorna.
Visst, Bulgarien är ett av EU:s mest korrupta länder. Men vem är då Bulgariens kommissionär?
Meglena Kuneva har suttit i EU-parlamentet från 2007-09 och är sedan i somras Bulgariens utrikesminister. Hon representerar GERB som bildades inför EUP-valet 2007 och har korruptionsbekämpning som sin profilfråga.
Hon saknar alltså personligt ansvar för problemen i Bulgarien och representerar det parti som mer än något annat satsat sin prestige på att bekämpa korruptionen. Ingen garanti för att hon kommer att göra ett bra jobb, men vill man tro motsatsen får man luta sig mot tramsiga nationella schabloner. Dessutom bör det påpekas att Bulgariens första kommissionär, Meglena Kuneva, brukade rankas som en av de mest kompetenta. (Till skillnad från exempelvis en sån som den i svensk press ständigt hyllade Margot Wallström).
27 november 2009
26 november 2009
Väntade resultat i Rumänien
Nu har de sista rösterna räknats efter söndagens rumänska presidentval. Det blir som väntat en andra valomgång om två veckor mellan sittande presidenten Basescu och Socialdemokraternas Mircea Geoana. Basescu vann knappt men Geoana är favorit i andra omgången sedan Liberalernas Crin Antonescu (som fick 20 procent) uppmanat sina väljare att stödja Geoana. Detta sedan Geoana accepterat att nominera Klaus Johannis (populär borgmästare i Sibiu) som ny premiärminister om han vinner.
Det som är slående med resultatet från den första omgången är att den rumänska väljarkåren är väldigt orörlig. Basescus 32,4 procent motsvarar exakt Liberaldemokraternas resultat i parlamentsvalet förra hösten. Geoana fick nu 31 procent, att jämföra med 33 procent för Socialdemokraterna senast. Antonescus 20 procent ska jämföras med 19 procent för Liberalerna senast. Inte heller längre ner i listan finns några direkt oväntade resultat att rapportera.
I denna aspekt är Rumänien ett klart avvikande land i en region som annars präglas av stor väljarrörlighet och ett ständigt tillskott av nya partier och kandidater. Vad detta beror på får jag återkomma till när den artikel jag och Andreas Bågenholm nu håller på att skriva blir färdig.
Vid sidan av presidentvalet anordnades även en folkomröstning om författningsförändringar. Här gick en stor majoritet på Basescus linje: 89 procent röstade för att minska antalet parlamentariker och 78 procent för att avskaffa tvåkammarsystemet. Eftersom 51 procent deltog (54 procent i presidentvalet) är resultatet giltigt, men det krävs ytterligare en omröstning för att förändringen ska träda i kraft.
Tyvärr svärtas siffrorna ner av de anklagelser om valfusk som återigen förekom. Nu handlade det framförallt om att ett antal väljare röstade mer än en gång. OSSE:s preliminära rapport var (som vanligt) positiv, men noterade att detta var ett bekymmer.
Det som är slående med resultatet från den första omgången är att den rumänska väljarkåren är väldigt orörlig. Basescus 32,4 procent motsvarar exakt Liberaldemokraternas resultat i parlamentsvalet förra hösten. Geoana fick nu 31 procent, att jämföra med 33 procent för Socialdemokraterna senast. Antonescus 20 procent ska jämföras med 19 procent för Liberalerna senast. Inte heller längre ner i listan finns några direkt oväntade resultat att rapportera.
I denna aspekt är Rumänien ett klart avvikande land i en region som annars präglas av stor väljarrörlighet och ett ständigt tillskott av nya partier och kandidater. Vad detta beror på får jag återkomma till när den artikel jag och Andreas Bågenholm nu håller på att skriva blir färdig.
Vid sidan av presidentvalet anordnades även en folkomröstning om författningsförändringar. Här gick en stor majoritet på Basescus linje: 89 procent röstade för att minska antalet parlamentariker och 78 procent för att avskaffa tvåkammarsystemet. Eftersom 51 procent deltog (54 procent i presidentvalet) är resultatet giltigt, men det krävs ytterligare en omröstning för att förändringen ska träda i kraft.
Tyvärr svärtas siffrorna ner av de anklagelser om valfusk som återigen förekom. Nu handlade det framförallt om att ett antal väljare röstade mer än en gång. OSSE:s preliminära rapport var (som vanligt) positiv, men noterade att detta var ett bekymmer.
24 november 2009
Sverigedemokraterna och svensk jämställdhet
Statsvetarna Marie Demker och Drude Dahlerup skriver i Expressen idag att Sverigedemokraterna är ett antifeministiskt parti, vilket rimmar illa med att de för fram jämställdhetsargument för att motivera sin invandringspolitik.
Delvis håller jag med. Förklaringen tror jag är ganska enkel. Länge gick mångkulturalism och feminism hand i hand varför de invandringskritiska partierna också blev antifeminister av bara farten.
Men i början på 2000-talet sprack alliansen mellan mångkulturalism och feminism. Den amerikanska feministen Susan Moller Okin publicerade exempelvis 1999 artikeln Is multiculturalism bad for women vilken fick stor uppmärksamhet och många efterföljare och när USA 2001 använde talibanernas kvinnosyn som ett argument för att anfalla Afganistan fick feministisk retorik plötsligt fäste även i storpolitiken.
I Sverige blev två händelser i januari 2002 av avgörande betydelse. Först höll Gudrun Schyman sitt beryktade Talibantal vid vänsterpartiets kongress och en vecka senare mördades Fadima Sahindal av sin pappa i Uppsala. Båda händelserna diskrediterade den kulturrelativistiska feminism som dittills varit framträdande i den svenska debatten. Det blev därefter möjligt att på ett annat sätt än tidigare hävda att Sverige är mer jämställt än andra länder.
Jag har länge förundrats över att Sverigedemokraterna inte försökt utnyttja denna spricka. I Nederländerna har Pim Fortuyn, och senare Geert Wilders, vunnit stora framgångar genom att koncentrera invandringskritiken till frågan om invandrares/muslimers kvinnosyn. Så även Siv Jensen och Pia Kjaersgaard.
I Sverige är det först det senaste året som Jimmie Åkesson har börjat använda de här argumenten överhuvudtaget. Han gör det sällan och han gör det inte särskilt skickligt (föreställ er istället vad en främlingsfientlig Gudrun Schyman skulle ha kunnat åstadkomma!).
Men beror detta på att Sverigdemokraterna är antifeminister som försöker fånga, främst manliga, väljare som attraheras av detta? Demker och Dahlerup lyfter fram några konkreta Sverigedemokratiska åsikter och förslag för att styrka detta påstående: män och kvinnor är olika, fri abort endast till 12:e veckan, inga pappamånader, sexualundervisning som uppmuntrar till "ansvarsfulla relationer".
Men den stora paradoxen här är att detta är förslag och värderingar som visserligen är avvikande sett ur ett ett svenskt (elit)perspektiv men mainstream i ett europeiskt/internationellt perspektiv.
När Demker och Dahlerup definierar denna politik som antifeministisk och antijämställd företräder de faktiskt ett specifikt svenskt/skandinaviskt synsätt. Samtidigt som en utomnordisk invandrare får gå till Sverigedemokraterna för att hitta den familjepolitik som mest liknar hemlandets!
Delvis håller jag med. Förklaringen tror jag är ganska enkel. Länge gick mångkulturalism och feminism hand i hand varför de invandringskritiska partierna också blev antifeminister av bara farten.
Men i början på 2000-talet sprack alliansen mellan mångkulturalism och feminism. Den amerikanska feministen Susan Moller Okin publicerade exempelvis 1999 artikeln Is multiculturalism bad for women vilken fick stor uppmärksamhet och många efterföljare och när USA 2001 använde talibanernas kvinnosyn som ett argument för att anfalla Afganistan fick feministisk retorik plötsligt fäste även i storpolitiken.
I Sverige blev två händelser i januari 2002 av avgörande betydelse. Först höll Gudrun Schyman sitt beryktade Talibantal vid vänsterpartiets kongress och en vecka senare mördades Fadima Sahindal av sin pappa i Uppsala. Båda händelserna diskrediterade den kulturrelativistiska feminism som dittills varit framträdande i den svenska debatten. Det blev därefter möjligt att på ett annat sätt än tidigare hävda att Sverige är mer jämställt än andra länder.
Jag har länge förundrats över att Sverigedemokraterna inte försökt utnyttja denna spricka. I Nederländerna har Pim Fortuyn, och senare Geert Wilders, vunnit stora framgångar genom att koncentrera invandringskritiken till frågan om invandrares/muslimers kvinnosyn. Så även Siv Jensen och Pia Kjaersgaard.
I Sverige är det först det senaste året som Jimmie Åkesson har börjat använda de här argumenten överhuvudtaget. Han gör det sällan och han gör det inte särskilt skickligt (föreställ er istället vad en främlingsfientlig Gudrun Schyman skulle ha kunnat åstadkomma!).
Men beror detta på att Sverigdemokraterna är antifeminister som försöker fånga, främst manliga, väljare som attraheras av detta? Demker och Dahlerup lyfter fram några konkreta Sverigedemokratiska åsikter och förslag för att styrka detta påstående: män och kvinnor är olika, fri abort endast till 12:e veckan, inga pappamånader, sexualundervisning som uppmuntrar till "ansvarsfulla relationer".
Men den stora paradoxen här är att detta är förslag och värderingar som visserligen är avvikande sett ur ett ett svenskt (elit)perspektiv men mainstream i ett europeiskt/internationellt perspektiv.
När Demker och Dahlerup definierar denna politik som antifeministisk och antijämställd företräder de faktiskt ett specifikt svenskt/skandinaviskt synsätt. Samtidigt som en utomnordisk invandrare får gå till Sverigedemokraterna för att hitta den familjepolitik som mest liknar hemlandets!
23 november 2009
Debattartikel om medborgarkurs
Jag skriver idag på Newsmill under rubriken "Medborgarkurs bör förmedla kunskap, inte åsikter". Inlägget anknyter förstås till Nyamko Sabunis förslag om en obligatorisk medborgarkurs för invandrare. Visserligen röstades förslaget ned av Folkpartiets landsmöte - med mycket liten marginal - men jag är ganska säker på att sista ordet inte är sagt.
Jag tillhör dem som gärna skulle vilja stödja ett sådant förslag - jag tycker det är bra att medborgarskapet uppvärderas och jag tycker det är rimligt att staten tar ett ansvar genom att förmedla god samhällsinformation för nykomlingar - men är tveksam så länge det även antyds att syftet är att invandrare även ska anamma svenska värderingar.
Därför argumenterar jag i artikeln för att det är bra med en medborgarkurs som förmedlar om kunskap om Sverige, men dåligt med en kurs som propagerar för specifika värderingar.
Jag tillhör dem som gärna skulle vilja stödja ett sådant förslag - jag tycker det är bra att medborgarskapet uppvärderas och jag tycker det är rimligt att staten tar ett ansvar genom att förmedla god samhällsinformation för nykomlingar - men är tveksam så länge det även antyds att syftet är att invandrare även ska anamma svenska värderingar.
Därför argumenterar jag i artikeln för att det är bra med en medborgarkurs som förmedlar om kunskap om Sverige, men dåligt med en kurs som propagerar för specifika värderingar.
22 november 2009
Presidentval i Rumänien
Idag är det första omgången i presidentvalet i Rumänien. Definitivt ett av de viktigaste och mest spännande valen i Östeuropa i år.
Rumänien hörde till de fåtal länder (Polen är ett annat exempel) i Central- och Östeuropa som i samband med demokratiseringen valde att utforma presidentämbeten med reellt politiskt inflytande. I länder som Tjeckien och Ungern är presidenterna indirekt valda med få formella befogenheter (även om följetongen med Vaclav Klaus och Lissabonfördraget visade att det går att åstadkomma en hel del även med små befogenheter).
Presidentpostens formella betydelse speglas av att det är landets tyngsta politiker som kandiderar om ämbetet. Så har det varit ända sedan 1990 då Ion Iliescu med bred marginal vann de första fria presidentvalen. Iliuescu, ledare för det som då hette Nationella Räddningsfronten och idag är Rumäniens Socialdemokratiska parti, omvaldes 1992, förlorade 1996 och återkom 2000, och kom att med presidentposten som bas dominera mycket av Rumäniens postkommunistiska politik.
2004 vann Liberaldemokraternas kandidat Traian Basescu med knapp marginal över Socialdemokraternas Adrian Nastase (som då var premiärminister). Basescu har under sin femåriga mandatperiod varit mycket aktiv och kontroversiell. De senaste månaderna har han aktivt förhindrat bildandet av en ny regering i Rumänien, genom efter regeringskrisen förra månaden vägra att nominera premiärministerkandidater som haft någon chans att vinna parlamentarisk majoritet.
Basescu har legat högst i opinionsmätningarna och kommer med all sannolikhet att ta sig till en andra valomgång. Det är fortsatt kamp mot korruption som är huvudfrågan och det är i städerna och i västra delarna av landet som han har sitt starkaste fäste.
Där väntar förmodligen Socialdemokraternas nuvarande partiledare Mircea Geoana. Socialdemokraterna är starkast i industriområdena och Geoana tycks ha försökt utnyttja den ekonomiska krisen i sin kampanj.
Trea i opinionsmätningarna ligger Liberala partiets ledare Crin Antonescu. Antonescu har lierat sig med den mycket populäre Klaus Johannis som är borgmästare i Sibiu, och garanterat att en röst på Antonescu som president också är en röst på Johannis som premiärminister.
Opinionsmätningarna visar att Basescu löper stor risk att förlora mot båda dessa i en andra omgång.
Ingen av de övriga nio kandidaterna ska kunna gå vidare, men det finns fler färgstarka profiler. Till exempel Bukarest populäre borgmästare Oprescu som ställer upp som oberoende kandidat Och så finns alltid extremnationalisten Corneliu Vadim Tudor med, Tudor som 2000 gjorde en Le Pen och tog sig till andra valomgången kommer inte upprepa det nu. Dessutom en romsk företagsledare, ledaren för Rumäniens ateistiska förbundet samt två gröna kandidater.
Vid sidan av presidentvalet arrangeras även, på Basescus initiativ en folkomröstning om en omfattande författningsändring. Basescu vill avskaffa Rumäniens tvåkammarparlament och reducera det totala antalet parlamentariker från 461 till 300. Ett centralt argument är systemets ineffektivitet (alla lagförslag måste behandlas i båda kamrarna med parallella procedurer) som, enligt kollegan Andreas Bågenholms doktorsavhandling, var en starkt bidragande orsak till att Rumäniens EU-anpassning gick långsammare (inget annat land i regionen har ett liknande system).
Rumänien hörde till de fåtal länder (Polen är ett annat exempel) i Central- och Östeuropa som i samband med demokratiseringen valde att utforma presidentämbeten med reellt politiskt inflytande. I länder som Tjeckien och Ungern är presidenterna indirekt valda med få formella befogenheter (även om följetongen med Vaclav Klaus och Lissabonfördraget visade att det går att åstadkomma en hel del även med små befogenheter).
Presidentpostens formella betydelse speglas av att det är landets tyngsta politiker som kandiderar om ämbetet. Så har det varit ända sedan 1990 då Ion Iliescu med bred marginal vann de första fria presidentvalen. Iliuescu, ledare för det som då hette Nationella Räddningsfronten och idag är Rumäniens Socialdemokratiska parti, omvaldes 1992, förlorade 1996 och återkom 2000, och kom att med presidentposten som bas dominera mycket av Rumäniens postkommunistiska politik.
2004 vann Liberaldemokraternas kandidat Traian Basescu med knapp marginal över Socialdemokraternas Adrian Nastase (som då var premiärminister). Basescu har under sin femåriga mandatperiod varit mycket aktiv och kontroversiell. De senaste månaderna har han aktivt förhindrat bildandet av en ny regering i Rumänien, genom efter regeringskrisen förra månaden vägra att nominera premiärministerkandidater som haft någon chans att vinna parlamentarisk majoritet.
Basescu har legat högst i opinionsmätningarna och kommer med all sannolikhet att ta sig till en andra valomgång. Det är fortsatt kamp mot korruption som är huvudfrågan och det är i städerna och i västra delarna av landet som han har sitt starkaste fäste.
Där väntar förmodligen Socialdemokraternas nuvarande partiledare Mircea Geoana. Socialdemokraterna är starkast i industriområdena och Geoana tycks ha försökt utnyttja den ekonomiska krisen i sin kampanj.
Trea i opinionsmätningarna ligger Liberala partiets ledare Crin Antonescu. Antonescu har lierat sig med den mycket populäre Klaus Johannis som är borgmästare i Sibiu, och garanterat att en röst på Antonescu som president också är en röst på Johannis som premiärminister.
Opinionsmätningarna visar att Basescu löper stor risk att förlora mot båda dessa i en andra omgång.
Ingen av de övriga nio kandidaterna ska kunna gå vidare, men det finns fler färgstarka profiler. Till exempel Bukarest populäre borgmästare Oprescu som ställer upp som oberoende kandidat Och så finns alltid extremnationalisten Corneliu Vadim Tudor med, Tudor som 2000 gjorde en Le Pen och tog sig till andra valomgången kommer inte upprepa det nu. Dessutom en romsk företagsledare, ledaren för Rumäniens ateistiska förbundet samt två gröna kandidater.
Vid sidan av presidentvalet arrangeras även, på Basescus initiativ en folkomröstning om en omfattande författningsändring. Basescu vill avskaffa Rumäniens tvåkammarparlament och reducera det totala antalet parlamentariker från 461 till 300. Ett centralt argument är systemets ineffektivitet (alla lagförslag måste behandlas i båda kamrarna med parallella procedurer) som, enligt kollegan Andreas Bågenholms doktorsavhandling, var en starkt bidragande orsak till att Rumäniens EU-anpassning gick långsammare (inget annat land i regionen har ett liknande system).
Den lyckade utvandraren
Johan Ingerö höjer sig ur mängden och lyckas vända på skratten åt Jan Björklunds "Rosengård ligger väl i Balkan"-tabbe:
För det är en sak att flera Sverigedemokrater visar sig sakna genomtänkta idéer om ett av sina viktigaste begrepp - svenskhet - när man upprepade gånger trassla in sig i resonemang om huruvida Zlatan Ibrahimobiv är svensk. Det är märkligt, men inte mycket att beklaga.
Men att mer rutinerade politiker inte reflekterar över vad det innebär att använda Zlatan som symbol för lyckad invandring/integration är både mer förvånande och mer beklämmande.
de som försökt utmåla en svenskfödd man som i praktiken utvandrat till Holland, Italien och Spanien som kronexempel på lyckad invandring är mer förtjänta av vårt hån
För det är en sak att flera Sverigedemokrater visar sig sakna genomtänkta idéer om ett av sina viktigaste begrepp - svenskhet - när man upprepade gånger trassla in sig i resonemang om huruvida Zlatan Ibrahimobiv är svensk. Det är märkligt, men inte mycket att beklaga.
Men att mer rutinerade politiker inte reflekterar över vad det innebär att använda Zlatan som symbol för lyckad invandring/integration är både mer förvånande och mer beklämmande.
16 november 2009
Regionalval i Slovakien
Supervalåret i Slovakien fortsatte i helgen med regionalval (tidigare i år har det varit president- och Europaparlamentsval och till våren blir det parlamentsval). Slovakien har åtta regioner, till vilka parlament och guvernörer utses i direkta val (guvernörerna i två omgångar, om ingen kandidat vinner majoritet i första omgången). Regionerna ansvarar framförallt för utbildning, socialpolitik och infrastruktur och förvaltar också en hel del pengar i form av EU:s strukturfonder.
Valdeltagandet stannade strax under 23 procent. Det låter lågt, men är faktiskt en ökning sedan senast (18 procent) och även högre än EUP-valet i våras (19 procent).
Partipolitiken i regionerna tycks huvudsakligen vara en spegling av den nationella nivån där det vänsterpopulistiska SMER regerar tillsammans med HZDS (som dominerade slovakisk politik under 1990-talet under ledning av Vladimir Meciar) och det nationalistiska och snudd på högerextrema SNS. Oppositionen består av två kristdemokratiska partier och partier som representerar den ungerska minoriteten.
Blockpolitiken förefaller praktiseras i de flesta av regionerna, undantaget Nitra, där de "etniskt slovakiska" partierna bildat en stor koalition som håller de ungerska partierna utanför makten, och Kosice, där vänsterblocket stöds av ett ungerskt parti. I huvudstaden Bratislava vann oppositionspartierna en knapp majoritet i regionparlamentet men det blir en andra valomgång i guvernörsvalet mellan vänster- och högerkandidaterna. I övrigt tycks vänsterpartierna ha nått störst framgångar.
Viss uppmärksamhet har ägnats att det högerextrema och tidvis förbjudna partiet Slovenska Pospolitost (ungefär "Slovakiska gemenskapen" om jag fattat rätt) kom på fjärde plats i Banska Bystrica.
Kort om två ytterligare val:
I Albanien var det fyllnadsval till borgmästarposten i fem kommuner. Socialistpartiet (PS) bojkottade valen, varför regerande Demokratiska partiets kandidater vann samtliga fem val. Samtidigt börjar det uppträda sprickor i PS:s nationella parlamentsbojkott: fem parlamentsledamöter avbröt i veckan på egen hand bojkotten (och EU har under senaste månaderna otaliga gånger upprepat sitt budskap att partierna måste börja samarbeta och PS avbryta sin bojkott).
I Bulgarien var det borgmästarval i Sofia. Stadens förre borgmästare Boyko Borisov blev ju premiärminister i somras sedan det nybildade GERB-partiet vunnit parlamentsvalen. 23 procent röstade fram landets utbildningsminister Yordanka Fanduova, också från GERB.
Valdeltagandet stannade strax under 23 procent. Det låter lågt, men är faktiskt en ökning sedan senast (18 procent) och även högre än EUP-valet i våras (19 procent).
Partipolitiken i regionerna tycks huvudsakligen vara en spegling av den nationella nivån där det vänsterpopulistiska SMER regerar tillsammans med HZDS (som dominerade slovakisk politik under 1990-talet under ledning av Vladimir Meciar) och det nationalistiska och snudd på högerextrema SNS. Oppositionen består av två kristdemokratiska partier och partier som representerar den ungerska minoriteten.
Blockpolitiken förefaller praktiseras i de flesta av regionerna, undantaget Nitra, där de "etniskt slovakiska" partierna bildat en stor koalition som håller de ungerska partierna utanför makten, och Kosice, där vänsterblocket stöds av ett ungerskt parti. I huvudstaden Bratislava vann oppositionspartierna en knapp majoritet i regionparlamentet men det blir en andra valomgång i guvernörsvalet mellan vänster- och högerkandidaterna. I övrigt tycks vänsterpartierna ha nått störst framgångar.
Viss uppmärksamhet har ägnats att det högerextrema och tidvis förbjudna partiet Slovenska Pospolitost (ungefär "Slovakiska gemenskapen" om jag fattat rätt) kom på fjärde plats i Banska Bystrica.
Kort om två ytterligare val:
I Albanien var det fyllnadsval till borgmästarposten i fem kommuner. Socialistpartiet (PS) bojkottade valen, varför regerande Demokratiska partiets kandidater vann samtliga fem val. Samtidigt börjar det uppträda sprickor i PS:s nationella parlamentsbojkott: fem parlamentsledamöter avbröt i veckan på egen hand bojkotten (och EU har under senaste månaderna otaliga gånger upprepat sitt budskap att partierna måste börja samarbeta och PS avbryta sin bojkott).
I Bulgarien var det borgmästarval i Sofia. Stadens förre borgmästare Boyko Borisov blev ju premiärminister i somras sedan det nybildade GERB-partiet vunnit parlamentsvalen. 23 procent röstade fram landets utbildningsminister Yordanka Fanduova, också från GERB.
15 november 2009
Sverigedemokraternas momentum
Några kommentarer till Sverigedemokraternas personliga Sifo-rekord i novembermätningen (5,8 procent och för första gången en statistiskt säkerställd marginal ner till fyraprocentspärren):
De som hävdade att SD skulle förlora på Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet hade, åtminstone på kort sikt, fel. Få väljare tycks ha skrämts bort av anti-islam retoriken.
Däremot är jag inte alls säker på att det omvända gäller. Det kan såklart förefalla lockande att förklara ökningen i termer av artikeln och/eller debatten som den genererade. Men detta är nog som bäst en delförklaring. Som kollegan Henrik Oscarsson visar har SD haft en stabilt uppåtgående trend i opinionsmätningarna. Sedan våren 2008 har man konstant legat över valresultatet (2,9 procent) och sedan sommaren 2009 har man snittat på ett resultat strax över fyra procent för att i de allra senaste mätningarna lyfta mer brant uppåt.
Ett sätt att förklara detta är att Sverigedemokraterna nu har lyckats skapa ett för små partier nödvändigt momentum. Oavsett sakpolitiskt eller ideologiskt innehåll har ett litet parti alltid just sin litenhet emot sig, helt enkelt eftersom ganska få väljare kan förväntas vara beredda att lägga sin röst på ett parti som ändå inte kommer att komma in. När det dessutom, som i fallet med SD, handlar om ett icke rumsrent parti kan denna negativa effekt förväntas vara ännu större.
Men med upprepade positiva mätningar kan en sådan negativ spiral brytas till sin motsats: en röst på SD blir inte bortkastad och ju fler som sägs rösta på dem (just nu var åttonde man mellan tjugo och trettio år), desto mindre stigmatiserande blir det för dem som gör det.
De som hävdade att SD skulle förlora på Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet hade, åtminstone på kort sikt, fel. Få väljare tycks ha skrämts bort av anti-islam retoriken.
Däremot är jag inte alls säker på att det omvända gäller. Det kan såklart förefalla lockande att förklara ökningen i termer av artikeln och/eller debatten som den genererade. Men detta är nog som bäst en delförklaring. Som kollegan Henrik Oscarsson visar har SD haft en stabilt uppåtgående trend i opinionsmätningarna. Sedan våren 2008 har man konstant legat över valresultatet (2,9 procent) och sedan sommaren 2009 har man snittat på ett resultat strax över fyra procent för att i de allra senaste mätningarna lyfta mer brant uppåt.
Ett sätt att förklara detta är att Sverigedemokraterna nu har lyckats skapa ett för små partier nödvändigt momentum. Oavsett sakpolitiskt eller ideologiskt innehåll har ett litet parti alltid just sin litenhet emot sig, helt enkelt eftersom ganska få väljare kan förväntas vara beredda att lägga sin röst på ett parti som ändå inte kommer att komma in. När det dessutom, som i fallet med SD, handlar om ett icke rumsrent parti kan denna negativa effekt förväntas vara ännu större.
Men med upprepade positiva mätningar kan en sådan negativ spiral brytas till sin motsats: en röst på SD blir inte bortkastad och ju fler som sägs rösta på dem (just nu var åttonde man mellan tjugo och trettio år), desto mindre stigmatiserande blir det för dem som gör det.
13 november 2009
Dags för uppgörelse mellan Grekland och Makedonien?
Det kanske låter överdrivet dramatiskt mot bakgrund av mer än femton år av arga leken, men det känns som att klockan nu närmar sig fem i tolv vad gäller Makedoniens möjligheter att nå en uppgörelse med Grekland.
Nästa månad kommer EU:s ministerråd att fatta beslut om ett eventuellt klartecken för medlemsförhandlingar med Makedonien, förutsatt att inte Grekland lägger in sitt veto. Vilket man som Nato-medlem gjorde så sent som i våras och vilket man med all sannolikhet kommer göra nu också, om inte en uppgörelse om namnfrågan kan nås. Grekland vägrar som bekant att erkänna Makedonien under namnet Republic of Macedonia, med hänvisning till den region i norra Grekland som heter just Makedonien.
På grund av nyvalet i Grekland i oktober avbröts den pågående FN-ledda medlingen (vilken ansågs ha gjort vissa framsteg under sommaren), men de senaste veckorna har processen åter kommit igång. Från makedonsk sida hälsades den nyvalda socialistiska regeringen i Grekland med idel artigheter (Papandreou beskrevs exempelvis som en "modern europeisk politiker" i uppenbar kontrast till företrädaren Karamanlis) och de båda regeringscheferna har även haft korta överläggningar i frågan, i Bryssel, under hårt tryck från EU:s sida (den svenske veterandiplomaten Lars Fredéns namn dyker ibland upp i de här sammanhangen).
Viktigast av allt är kanske att Makedoniens liberalkonservative premiärminister Nicola Gruevski har fått nästan fria händer från oppositionen. Socialdemokraterna har sagt sig stödja alla kompromisser med Grekland som innebär garantier för att språket och nationen, men inte staten, erkänns som makedonsk. De albanska partierna, både inom och utanför regeringen, har ännu tydligare pressat på och talat om att tiden rinner ut. Detta innebär förstås också att hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande läggs på regeringen. För att undkomma detta dilemma har regeringen talat om behovet av att en eventuell kompromiss om namnändring måste knytas till en folkomröstning.
Men här har EU å sin sida, genom kommissionär Olli Rehn, mycket kraftigt markerat mot en folkomröstning och bedrivit "övertalningskampanjer" mot Gruevski. Jag har lite svårt att förstå logiken i detta, inte minst som det ytterligare begränsar handlingsutrymmet för Gruevskis regering (även om EU naturligtvis inte har någon formell rätt att påverka beslutsprocessen).
Till detta ska också läggas den tydliga splittring som finns mellan Makedoniens slaviska och albanska befolkning i den här frågan. Bland albanerna är en stor majoritet villiga att kompromissa om namnet och andelen EU-positiva betydligt större än bland slaverna.
Var kommer det hela att landa? Det har ganska länge spekulerats i att en kompromiss nästan är färdig, där Makedonien accepterar en namnändring till något i stil med "Northern Republic of Macedonia". Detta förnekas förstås, men förefaller vara det mest troliga. Ingenting talar för att Grekland kommer ändra ståndpunkt och prislappen för fortsatt dödläge är, i form av uteblivet Nato- och EU-medlemskap, betydligt smärtsammare för Makedonien.
Nästa månad kommer EU:s ministerråd att fatta beslut om ett eventuellt klartecken för medlemsförhandlingar med Makedonien, förutsatt att inte Grekland lägger in sitt veto. Vilket man som Nato-medlem gjorde så sent som i våras och vilket man med all sannolikhet kommer göra nu också, om inte en uppgörelse om namnfrågan kan nås. Grekland vägrar som bekant att erkänna Makedonien under namnet Republic of Macedonia, med hänvisning till den region i norra Grekland som heter just Makedonien.
På grund av nyvalet i Grekland i oktober avbröts den pågående FN-ledda medlingen (vilken ansågs ha gjort vissa framsteg under sommaren), men de senaste veckorna har processen åter kommit igång. Från makedonsk sida hälsades den nyvalda socialistiska regeringen i Grekland med idel artigheter (Papandreou beskrevs exempelvis som en "modern europeisk politiker" i uppenbar kontrast till företrädaren Karamanlis) och de båda regeringscheferna har även haft korta överläggningar i frågan, i Bryssel, under hårt tryck från EU:s sida (den svenske veterandiplomaten Lars Fredéns namn dyker ibland upp i de här sammanhangen).
Viktigast av allt är kanske att Makedoniens liberalkonservative premiärminister Nicola Gruevski har fått nästan fria händer från oppositionen. Socialdemokraterna har sagt sig stödja alla kompromisser med Grekland som innebär garantier för att språket och nationen, men inte staten, erkänns som makedonsk. De albanska partierna, både inom och utanför regeringen, har ännu tydligare pressat på och talat om att tiden rinner ut. Detta innebär förstås också att hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande läggs på regeringen. För att undkomma detta dilemma har regeringen talat om behovet av att en eventuell kompromiss om namnändring måste knytas till en folkomröstning.
Men här har EU å sin sida, genom kommissionär Olli Rehn, mycket kraftigt markerat mot en folkomröstning och bedrivit "övertalningskampanjer" mot Gruevski. Jag har lite svårt att förstå logiken i detta, inte minst som det ytterligare begränsar handlingsutrymmet för Gruevskis regering (även om EU naturligtvis inte har någon formell rätt att påverka beslutsprocessen).
Till detta ska också läggas den tydliga splittring som finns mellan Makedoniens slaviska och albanska befolkning i den här frågan. Bland albanerna är en stor majoritet villiga att kompromissa om namnet och andelen EU-positiva betydligt större än bland slaverna.
Var kommer det hela att landa? Det har ganska länge spekulerats i att en kompromiss nästan är färdig, där Makedonien accepterar en namnändring till något i stil med "Northern Republic of Macedonia". Detta förnekas förstås, men förefaller vara det mest troliga. Ingenting talar för att Grekland kommer ändra ståndpunkt och prislappen för fortsatt dödläge är, i form av uteblivet Nato- och EU-medlemskap, betydligt smärtsammare för Makedonien.
7 november 2009
Vem bryr sig om Östeuropa idag?
Det är väldigt mycket 1989 i media nu.
Inte för att förstöra festen, men... vem bryr sig?
Inte dagens studenter i alla fall. Under dussintalet år arbetade jag vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, vid Göteborgs universitet. Som mest gav vi kurser upp till C-nivå i Östeuropakunskap. Väldigt bra kurser, om jag får säga det själv, som behandlade Ryssland och Central- och Östeuropa ur ett antal perspektiv (historia, statsvetenskap, internationella relationer, sociologi etc). Som mest, vid mitten av 1990-talet, följdes kurserna av uppemot 40 studenter. Sen sjönk det successivt och när vi framåt 2005 hamnade under 10 studenter var det dags att kasta in handduken.
Vid Göteborgs Universitet finns också Europaprogrammet där jag är ansvarig för uppsatskurserna. Just nu skriver cirka 35 studenter kandidatuppsats i Europakunskap. Av dessa har noll (0!) valt ett ämne som täcker in Europa bortom den gamla järnridån.
Bristen på studentintresset för att läsa kurser eller skriva uppsatser om Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Balkan eller Kaukasien vore inget att begråta om det vore så att murens fall också inneburit slutet för den mentala uppdelningen av Europa i två delar. Tio gamla Öststater är idag medlemmar i EU och att studera europeisk politik borde väl därför vara att samtidigt också studera dessa? En studie av EU:s jordbrukspolitik handlar väl idag lika mycket om Rumänien som om Frankrike och en jämförande studie av europeiska idéer om Turkiets tillhörighet till Europa kan vara en jämförelse av debatten i Tyskland och Polen? Eller?
Inte riktigt. Det gamla Östeuropa ses inte längre som tillräckligt isolerat för att motivera särskilda kurser. Men det ses fortfarande som alltför exotiskt för att kunna inkluderas i "traditionell" komparativ politik. Och här ligger skulden till stor del på läroböcker som med tjugo års distans till murens fall fortfarande behandlar Östeuropa som en specifik region (om den ens tas med) medan västeuropeiska länder får enskilda landkapitel. Och lärare som kan ge initierade och detaljerade redogörelser för opinionssvängningarna i brittisk, tysk eller dansk politik, men knappt kan namnge ett politiskt parti i Baltikum eller Polen.
Inte för att förstöra festen, men... vem bryr sig?
Inte dagens studenter i alla fall. Under dussintalet år arbetade jag vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, vid Göteborgs universitet. Som mest gav vi kurser upp till C-nivå i Östeuropakunskap. Väldigt bra kurser, om jag får säga det själv, som behandlade Ryssland och Central- och Östeuropa ur ett antal perspektiv (historia, statsvetenskap, internationella relationer, sociologi etc). Som mest, vid mitten av 1990-talet, följdes kurserna av uppemot 40 studenter. Sen sjönk det successivt och när vi framåt 2005 hamnade under 10 studenter var det dags att kasta in handduken.
Vid Göteborgs Universitet finns också Europaprogrammet där jag är ansvarig för uppsatskurserna. Just nu skriver cirka 35 studenter kandidatuppsats i Europakunskap. Av dessa har noll (0!) valt ett ämne som täcker in Europa bortom den gamla järnridån.
Bristen på studentintresset för att läsa kurser eller skriva uppsatser om Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Balkan eller Kaukasien vore inget att begråta om det vore så att murens fall också inneburit slutet för den mentala uppdelningen av Europa i två delar. Tio gamla Öststater är idag medlemmar i EU och att studera europeisk politik borde väl därför vara att samtidigt också studera dessa? En studie av EU:s jordbrukspolitik handlar väl idag lika mycket om Rumänien som om Frankrike och en jämförande studie av europeiska idéer om Turkiets tillhörighet till Europa kan vara en jämförelse av debatten i Tyskland och Polen? Eller?
Inte riktigt. Det gamla Östeuropa ses inte längre som tillräckligt isolerat för att motivera särskilda kurser. Men det ses fortfarande som alltför exotiskt för att kunna inkluderas i "traditionell" komparativ politik. Och här ligger skulden till stor del på läroböcker som med tjugo års distans till murens fall fortfarande behandlar Östeuropa som en specifik region (om den ens tas med) medan västeuropeiska länder får enskilda landkapitel. Och lärare som kan ge initierade och detaljerade redogörelser för opinionssvängningarna i brittisk, tysk eller dansk politik, men knappt kan namnge ett politiskt parti i Baltikum eller Polen.
2 november 2009
Mordet på van Gogh och det toleranta samhällets lackmusprov
Det har idag gått fem år sedan Mordet i Amsterdam.
Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?
Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).
Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.
Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.
När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.
Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).
Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.
Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.
Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.
Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?
Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).
Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.
Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.
När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.
Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).
Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.
Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.
Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)