Andreas Johansson Heinö

Medborgarskapsutredningen ett litet steg i rätt riktning

2012-01-20T13:17:00.000+01:00

Återkommande läsare av denna blogg vet att jag tillhör dem som önskar en uppvärdering av det svenska medborgarskapet. Det var därför mycket glädjande att inleda veckan med Erik Ullenhags nya satsning på en medborgarskapsutredning. Gunnar Strömmer får nu uppdraget att utreda vad som är möjligt att göra.

Det mest konkreta i Ullenhags utredningsdirektiv är att medborgarskapsceremonier bör göras tillgängliga för alla nya svenska medborgare. Idag finns utrymme för kommuner att ordna frivilliga ceremonier. Jag tolkar Ullenhags formulering som att ansvaret antingen ska tas över av staten, alternativt att det ska bli obligatoriskt för kommuner att ordna ceremonier. Däremot skriver inte Ullenhag att ceremonier bör bli obligatoriska för den som söker medborgarskap.

I Expressen i tisdags skrev jag, under rubriken Medborgarskap bör spegla svenskhet, att det är ett bra förslag men att ceremonier är otillräckliga om målet är att på allvar stärka medborgarskapets status:

Ullenhag efterlyser en ny definition av medborgarskapet för att förstärka integrationen. Det behövs. Men en sådan definition kan bara vinna legitimitet om den mer än i dag speglar de idéer om svenskhet som redan finns i samhället. Den kan dessutom bara vara effektiv för integrationen om den synliggör de informella gränser som vi vill ska spela roll även i framtiden. Ingen sådan gräns är viktigare än den språkliga. Inget annat är så tydligt förknippat med svenskhet som det svenska språket.

Därför bör medborgarskapet, precis som i övriga Europa, även i Sverige kopplas till språket, förslagsvis genom ett test av förmågan att göra sig förstådd på svenska. Ett sådant test kan med fördel ges en obligatorisk ceremoniell inramning och kombineras med kunskapsfrågor om det svenska samhället.

Reaktionerna på Ullenhags initiativ har varit försiktigt positiva. Idag skriver dock Jytte Guteland (S) på Brännpunkt att förslaget oroar henne eftersom det "riskerar leda till en farlig utveckling, lik den danska".

Att spela ut det danska kortet är en bekväm utväg för den som reflexmässigt känner sig tvingad att invända men inte har ork att formulera några substantiella argument. Guteland säger sig vilja "öppna upp Sverige". Men inget annat land i Europa har en mer "öppen" medborgarskapslagstiftning än Sverige. Att på politisk väg öppna upp Sverige ytterligare är knappast möjligt. Snarare är det de informella gränserna i samhället som utgör ett hinder för integrationen. Det är med den utgångspunkten jag själv argumenterar för en förändrad medborgarskapslagstiftning, eftersom jag tror att det kan ha en positiv effekt genom att synliggöra och avdramatisera några av dessa trösklar.

Integrationsdebatt utan botten

2011-12-22T12:26:00.000+01:00

Jag ska strax ta julledigt men känner att det är två ytterligare saker jag skulle vilja få sagt i anslutning till debatten om regeringens toleranssajt.

Det första gäller vad som är det grundläggande felet med satsningen. Jag tror att det främst handlar om att toleranssajten blandar ihop två olika uppgifter för regeringen, som bör genomföras separat.

Regeringen har för det första ett ansvar att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Statens resurser och tvångsmakt både kan och bör användas för att motarbeta inte bara diskriminering utan också rasistiska och xenofoba attityder. Detta handlar om de grundläggande värden som finns formulerade i den svenska grundlagen och som står över de partipolitiska motsättningarna, vilket illustreras av att alla åtta riksdagspartier säger sig dela dessa mål.

Erik Ullenhag har som integrationsminister ett särskilt ansvar för dessa frågor vilket han enligt min mening förvaltar väl. Jag har exempelvis aldrig hört Ullenhag prata om integrationsproblem utan att samtidigt också lyfta fram vikten av att motverka rasism och diskriminering. Eftersom Ullenhag, liksom Nyamko Sabuni före honom, dessutom uttryckligen tagit avstånd från kulturrelativism och kategoriskt avvisat identitetspolitik har han en i mitt tycke betydligt större trovärdighet än flera av sina Socialdemokratiska föregångare på posten.

Toleranssajten har motiverats som ett led i kampen mot rasism och vore, om den utformats bättre, ett välkommet bidrag. Jag är helt övertygad om att rasistiska myter behöver bemötas och delar inte den oro som exempelvis Expressens ledarredaktion uttryckt, att man därigenom skulle legitimera vanföreställningar. Det är bra om den som på nätet letar efter information om huruvida judarna verkligen kontrollerar medierna snabbt hittar lättillgänglig information från en trovärdig källa som förklarar att det är en klassisk antisemitism myt som saknar verklighetsförankring.

Problemet, som jag har pekat på i mina tidigare inlägg i debatten, är att toleranssajten också tycks vilja legitimera regeringens invandrings- och integrationspolitik. Det är självklart att regeringen har detta syfte, men det blir fel när det blandas ihop med arbetet mot rasism. Även rimliga invändningar mot regeringens politik avfärdas som främlingsfientliga myter. Det är av denna anledning jag har funnit det mödan värt att kritisera satsningen och det är detta jag och Paulina Neuding syftar på när vi skriver att toleranssajten är moraliskt tvivelaktig.

Det krävs nämligen inte många minuter framför Google Scholar för att upptäcka att "massinvandring" är ett begrepp som även används av en del forskare, att det finns korrelationer mellan kriminalitet och kultur som inte kan förklaras av socioekonomiska faktorer, att det finns seriösa forskare som räknar "invandringens kostnader" i storleksordningen tiotals miljarder eller att Sverige hör till de länder i västvärlden som tar emot flest flyktingar och har den snabbast ökande andelen muslimer bland befolkningen.

När regeringen påstår att ovanstående är uttryck för främlingsfientliga myter, vem tror man att man lurar? Det finns rasistiskt invandrarmotstånd och det finns kritik av invandringspolitiken som inte är rasistisk. Den förra ska bekämpas, den senare ska bemötas i saklig debatt. Genom toleranssajten buntar man ihop båda två vilket både är ohederligt och kontraproduktivt.

Det här leder över till den andra tanken som jag vill förmedla. Över hela den svenska integrationsdebatten vilar sedan länge en förödande tankefigur: den som vill väl har också rätt. Därför skriver t ex Eskilstuna-Kuriren idag att jag och Paulina bör "bringa ordning i sina inre prioriteringar i debatten. Vem är huvudfienden, de främlingsfientliga eller deras motståndare?" Därför skriver en ledande vänsterbloggare att vi med vår artikel "bidrar till att stärka rasismen i Sverige" och en annan att vi helt enkelt har som syfte att "klä SD-retoriken i liberal mantel". På Twitter tar sig namnkunniga debattörer friheten att avfärda vår debattartikel som irrationellt uttryck för ett allmänt ogillande av muslimer.

Det finns således ingen botten i integrationsdebatten. Det mesta är tillåtet. Och samma mönster upprepas gång på gång. En del säger att det är naturligt, givet att det är känsliga frågor. Viktiga värderingar står på spel. Men jag tvivlar. Jag börjar alltmer luta åt att det snarare är uttryck för en intellektuell hierarki. Precis som integrationsministerposten inte väger särskilt tungt i en regering anses det heller inte särskilt prestigefyllt att vara integrationsforskare eller integrationsdebattör. De skarpaste hjärnorna skyr debatten och ägnar sig åt annat och kvar blir de som inte annat förmår än att ägna sig åt personangrepp eller tillskriva motståndarna onda avsikter.

Har jag fel? Jag hoppas det.

Med detta tar bloggen julledigt. God jul på er alla, och var snälla mot varandra i kommentarsfälten!

Skriver på DN Debatt om toleranssajten

2011-12-21T10:51:00.000+01:00

Jag fortsätter idag debatten om regeringens toleranssatsning på DN Debatt där jag tillsammans med Paulina Neuding replikerar på Erik Ullenhag:

Att regeringen ger sig in i debatten om invandring och integration med grunda och delvis vilseledande argument är moraliskt tvivelaktigt. Det riskerar också att vara kontraproduktivt; läsaren kan ges intrycket att det saknas bättre argument för tolerans och mot främlingsfientlighet.

Läs hela artikeln här. Läs också gärna Expressen Ledare som skriver bra om samma ämne.

Missriktad kampanj mot myter om invandringen

2011-12-19T11:52:00.001+01:00

Integrationsminister Erik Ullenhag lanserar idag en ny hemsida med syftet att motbevisa de myter om invandringen som sprids på nätet. Hemsidan presenteras även av Ullenhag på DN Debatt där han skriver att "extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar".

Som motvikt presenterar regeringen istället fakta om 13 utvalda myter om invandringen.

Jag misstror inte regeringens goda vilja att motverka främlingsfientlighet och jag ser också väldigt gärna att invandrings- och integrationsdebatten blir mer faktabaserad. Trots det är jag skeptisk till initiativet.

En första invändning är att det är en väldigt tunn kampanj. "Svaren" på de utvalda myterna är extremt kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Givet syftet att motverka spridning av myter vore det bättre att på ett lättillgängligt sätt presentera fakta om migrationen till och från Sverige, om utrikes föddas över- och underrepresentation i statistiken inom ett antal områden samt en del jämförelser mellan politiken i Sverige och andra länder etc (istället för att bara länka till några rapporter). Den som här läser svaret 110,000 på frågan om hur många muslimer som finns i Sverige lär inte ha glömt Fredrik Reinfeldts uttalande, i ett annat sammanhang, om 400,000 muslimer och intrycket blir då snarare att regeringen väljer den siffra som är lämpligast givet vem det är som frågar.

En andra invändning är att inramningen är olämpligt vald. Adressen till hemsidan är "www.regeringen.se/tolerans". Vadå tolerans? Vad har tolerans med fakta om invandring att göra? Texten på hemsidan inleds med ett citat av Reinfeldt som anknyter till terrorattentaten i Norge i somras. Vad har det med saken att göra? En seriös diskussion om invandring och integration måste kunna föras med utgångspunkten att den som är kritisk mot den förda politiken inte per definition är intolerant och främlingsfientlig. När avsändaren dessutom är samma regering som är ytterst ansvarig för att bland andra dementa 91-åringar utvisas ur Sverige vore det än mer önskvärt om somliga kunde kliva ner från de höga hästarna.

En tredje invändning är att det är en väsentlig skillnad mellan att bygga sin argumentation på fakta och att hävda att fakta i sig leder fram till vissa slutsatser. Fakta kan vara korrekta eller felaktiga men kan aldrig ersätta ideologiska principer eller moraliska värderingar.

Tydligast kan detta illustreras med frågan om invandringens kostnader. Om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att försöka räkna ut vad invandringen kostar (vilket är tveksamt eftersom "invandringen" är ett samlingsnamn för ett stort antal väldigt olika migrationsrörelser), vad ska vi i så fall ha den kunskapen till? Den som är övertygad om att invandring är nödvändigt av moraliska skäl lär förändra sin uppfattning lika lite som den som är övertygad om att invandring är negativt av kulturella skäl.

Ett dråpligt, men inte alls ovanligt, exempel hämtar jag från en riksdagsdebatt förra hösten. Centerpartisten Abir Al-Sahlani håller ett anförande där hon pratar om hur invandringen skapar fler företag, fler arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. I en replik hävdar Sverigedemokraternas Kent Ekeroth att "alla undersökningar i Sverige visar att invandringen kostar enorma mängder pengar". Al-Sahlani replikerar då att att hon inte delar en människosyn enligt vilken man betraktar människor som pengar varpå Ekeroth tacksamt kan konstatera att "det var du som pratade om vilken fantastisk ekonomisk tillgång [invandringen] är... det var du som började prata om pengar, inte jag!". Replikskiftet avslutas av Al-Sahlani: "Fru talman! Jag vet inte om det var jag som började prata om att det kostar pengar. Det var du - men okej."

Ullenhag har dock rätt när han skriver att det är trams att påstå att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är heller inte så att detta är något nytt. Vi glömmer fort men även under 1980- och 1990-talen skrevs ett antal kritiska debattartiklar som ifrågasatte både invandringspolitiken och idén om det mångkulturella samhället, många med en argumentation som idag skulle uppfattas som mer rasistisk än vad den gjorde då.

Däremot har invandrings- och integrationsfrågorna från politiskt håll behandlats med en onödig försiktighet. Missförhållanden har skönmålats och det har saknats en opposition som tvingat fram en kritisk granskning av den förda politiken. Samtidigt har få varit beredda att erkänna att integrationsproblem endast i begränsad utsträckning kan lösas politiskt, få integrationsministrar vill öppet erkänna att de faktiskt saknar resurser att göra särskilt mycket mer än att tycka, prata och, tja, lansera hemsidor.

Kent Ekeroth, Counter Jihad och Sverigedemokraternas ansvar

2011-12-15T13:45:00.000+01:00

Uppdrag gransknings dokumentär ”Heligt krig” som sändes igår bekräftade för mig två saker.

För det första att försök att sprida ansvaret för terrorattentaten i Norge från Anders Behring Breivik till dem som kan tänkas ha inspirerat hans världsbild inte är fruktbara. Kopplingarna blir alltför långsökta och, inte minst mot bakgrund av pågående diskussion gällande Breiviks mentala status, alltför hypotetiska. Risken är snarare att fokuseringen på Breivik skymmer den långt mer väsentliga granskningen av den så kallade counter jihad-rörelsen.

För det andra är det uppenbart att Sverigedemokraterna fortfarande inte förstått följande: det faktum att partiet helt saknar ansvar för vad som skedde i Oslo och på Utöya den 22 juli innebär inte att man frånsäga sig ett ansvar som moralisk gränsvakt i den nationalistiska och anti-islamistiska utomparlamentariska terrängen. Vill SD bidra till ett debattklimat där nationalism och invandringsmotstånd betraktas som legitima ståndpunkter måste man, inte minst givet partiets egen historia och insikten om vad många i stödtrupperna i kretsarna runt Avpixlat går för, bli mycket tydligare i sitt avståndstagande från extremism.

Telefonintervjun med Kent Ekeroth som sändes i slutet av Uppdrag granskning var på alla sätt bedrövlig. Istället för att ta chansen att visa medvetenhet om de extremistiska inslagen i de kretsar där Ekeroth har rört sig valde han att istället börja prata om ”vänstermedia”. Inte minst föll det platt sedan Mattias Karlsson tidigare i programmet tvingats ursäkta Ekeroth med att denna förmodligen inte visste vad han pratade om.

Ekeroth sitter i riksdagen och sitter därmed förmodligen säkert ett tag till. Efter William Petzälls avhopp har inte SD råd att tappa ytterligare ett mandat, dels för att vågmästarställningen då skulle vara hotad, dels för att det skulle störa bilden av ett sammanhållen och ansvarstagande riksdagsgrupp. Så medan Ekeroth nog nu har passerat den gräns där han gör mer skada än nytta för partiet vore det förmodligen än mer skadligt att göra sig av med honom än att låta honom hållas. Åtminstone till nästa val.

Är Håkan Juholt antirasist?

2011-11-29T01:09:00.000+01:00

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

Ta Sverigedemokraternas socialkonservatism på allvar!

2011-11-25T12:48:00.000+01:00

Idag inleder Sverigedemokraterna sina landsdagar i Göteborg. För ovanlighetens skull i svensk politik är det den här gången ideologiska frågor som har hamnat i centrum. Det beror naturligtvis i första hand på att delegaterna ska ta ställningen till ett nytt och omdiskuterat principprogram, men är också en konsekvens av Jimmie Åkessons ohotade ställning (som gör personfrågor irrelevanta) och av partiets isolering i svensk politik (vilken innebär att det är mindre intressant vilka sakpolitiska ställningstaganden som SD gör).

Enligt förslaget till nytt principprogram ska SD numera beskrivas som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Nationalismen har fortfarande en central plats i partiets ideologi, men socialkonservatism blir hädanefter den primära ideologiska beteckningen.

Lyssnar man till partiets företrädare är inte syftet att partiet i och med detta ska utvecklas i en ny riktning, inte heller att partiet ska ompröva sin politik. Istället är det uppenbart att socialkonservatism uppfattas vara en mer lämplig övergripande beteckning till den ideologiska och politiska inriktning som partiet redan har. Samma vin, samma flaska, men en delvis ny etikett, således.

I ett jämförande europeiskt perspektiv är SD:s ansträngningar att klassificera sig både ovanlig och ambitiös. Få av de partier som brukar räknas in i kategorin ”anti-invandringspartier” (vilket är den beteckning jag själv föredrar) eller ”radikala högerpopulister” (vilket är den alltjämt vanligaste beteckningen inom partiforskningen) är särskilt utförliga eller tydliga med sin ideologi. Somliga är direkt avvisande (ett exempel är BZÖ i Österrike, som beskriver sig som ”ideologifritt”) medan andra lyfter fram betydelsen av nationella och konservativa värden utan att direkt ta steget fullt ut och placera in sig i en ideologisk kategori (t ex Dansk Folkeparti). En del partier placerar sig tydligt till höger (Schweiziska Folkpartiet beskriver sig som nationalkonservativt, även Vlaams Belang och Nationella Fronten är uttalade högerpartier) medan många andra har valt att på traditionellt populistiskt vis avvisa uppdelningen i vänster och höger (Jobbik i Ungern, LAOS i Grekland, Lega Nord i Italien, Sannfinländarna). Gemensamt för de flesta av partierna är emellertid att de anser sig företräda ”folket” mot en elit som egentligen är densamma oavsett om den kallar sig vänster eller höger.

Detta är ju också en återkommande strategi från Sverigedemokraternas sida, men det anmärkningsvärda med SD:s principprogram är ändå att man är jämförelsevis återhållsamma. Istället för att avvisa vänsterns och högerns arv anser man sig med socialkonservatismen hämta det bästa ur båda blockens traditioner: vänsterns solidariska folkhemstanke och högerns värdekonservativa försvar av familjen och nationen.

Medan det är svårt att hitta partier som uttryckligen klassificerar sig som socialkonservativa är det desto lättare att finna exempel på partier som av andra tillskrivs den etiketten. Ett exempel är Wikipedias sammanställning av socialkonservativa partier: hit räknas en lång rad mycket olika partier upp: det amerikanska Republikanska partiet, Putins Förenade Ryssland, tyska, norska och svenska kristdemokrater liksom fascistiska partier som British National Party. För en statsvetare med intresse för politiska partier är det en helt hopplös sammanställning (i Sverige anses socialkonservatismen till exempel representeras av KD, SD och Nationaldemokraterna).

För egen del tror jag att SD kommer få det svårt med socialkonservatismen, mot bakgrund av att begreppet är så ovanligt i den svenska politiska diskursen. Det kommer bli en ständig pedagogisk uppförsbacke för partiets företrädare att alltid behöva förklara vad man menar med socialkonservatismen. I synnerhet blir det nu svårare att upprätthålla bilden av ett mittenparti samtidigt som man tydligare än tidigare lyfter fram konservatismen (i jämförelse är nationalismen en ideologisk beteckning som mycket tydligare hör hemma till såväl vänster som höger).

Läser man vad som skrivits på ledar- och debattsidorna inför helgens landsdagar är den diskussion jag här för dock att likna vid en akademisk överkurs. Expressen skriver på ledarplats, under rubriken ”samma gamla huligangossar” att Jimmie Åkesson är en teaterföreställning, att Sverigedemokraterna är paranoida och antidemokratiska samt att den riktiga benämningen av partiet är kulturrasism. Aftonbladets Anders Lindberg resonerar på ungefär samma sätt och menar att under de ytliga ideologiska beteckningarna gömmer sig en oföränderlig rasistisk människosyn. På DN Debatt idag skriver statsvetaren Mats Lindberg att det nya förslaget är ”endast ett nytt försök att skapa en smaklig och sammanhållande ideologi”. Lindberg hävdar också att det finns ett ”dubbelt tänkande” och ett ”dubbelt språk” i SD där den inre ideologin är ”högerextremt ultranationalistisk” medan den yttre är ”populistiskt insmickrande”.

Hela Lindbergs utgångspunkt, som är gemensam även för ledarskribenterna i Expressen, Aftonbladet och på många andra ställen, är att SD ”egentligen” består av självcensurerande rasister som försöker uppfinna rumsrena argument för att motivera en politik vars enda syfte är att bekämpa invandrare. Rasismen är det som antas förklara invandringsmotståndet. Tal om kulturkonflikter, andra kulturers kvinnosyn, djurskydd, invandrares brottslighet etc är bara ett sätt att i efterhand motivera en rasistisk politik.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det är en genuin oro över etniska motsättningar, över en kvinnosyn som upplevs främmande, över en ökande brottslighet eller över ett försämrat djurskydd som driver såväl väljare som aktiva Sverigedemokrater att vilja minska invandringen? Att invandringsmotståndet förklaras av andra värden – jämställdhet, demokrati, djurs rättigheter, lag och ordning – och att rasism inte har något med det att göra?

Vi behöver dock inte gissa. Väljarforskningen av anti-invandringspartiernas framgångar i Europa har hittills gett mer stöd till den sistnämnda förklaringen än till den första. Vill man på allvar inte bara förstå Sverigedemokraternas och deras väljares drivkrafter, utan också ha goda förutsättningar att möta dem i en debatt, vore det betydligt bättre att faktiskt ta idéerna på allvar.

Yttrandefrihetens kollektiva värde

2011-11-21T14:19:00.001+01:00

Vad har yttrandefriheten för värde? Det uppenbara svaret torde vara att det finns ett värde i att varje enskild individ utan risk för repressalier kan yttra sina åsikter i såväl privata som offentliga sammanhang. Yttrandefriheten är en del av de universella mänskliga rättigheter som varje demokratisk stat bör garantera och varje demokratisk individ bör vara beredd att ta strid för.

På principiell nivå upplever jag att det råder förhållandevis stor enighet i den svenska debatten om detta värde. De enda reella begränsningar av yttrandefriheten som försvaras gäller hotfulla och/eller kränkande yttranden som utan restriktioner skulle begränsa andra individers frihet. Även om jag själv gärna skulle se en revidering av de juridiska begränsningar av yttrandefriheten som gäller – utformningen av lagen om hets mot folkgrupp är exempelvis problematisk – uppfattar jag inte att yttrandefrihetens individuella värde är ifrågasatt i Sverige.

Däremot vill jag lyfta fram att det även finns ett annat värde med yttrandefriheten som skulle kunna beskrivas som ett kollektivt värde. Ibland görs påpekandet att yttrandefriheten faktiskt också inbegriper rätten att säga till någon annan att ”det där borde du inte ha sagt”. Inte minst Lars Vilks har ofta använts för att symbolisera distinktionen mellan att det man har rätt att säga och det som är lämpligt att säga (även om Vilks är ett synnerligt dåligt exempel eftersom han inte alls lever upp till bilden av en innehållslös provokatör; ett betydligt bättre exempel är Theo van Gogh, som för drygt sju år sedan mötte döden på en gata i Amsterdam). Enligt denna logik står yttrandefriheten inte på spel bara för att personer som Vilks blir ifrågasatta.

Detta är sant. Givetvis finns det många enskilda exempel på yttranden där det kan vara berättigat att påpeka att tystnad hade varit ett bättre alternativ. Problemet uppstår när många säger samma sak och det bildas starka informella begränsningar av vilka åsikter som bör uttryckas i debatten. Det är naturligtvis ett högst mänskligt fenomen, men ändå med påtagliga kulturella variationer. Om svensk konsensuskultur har det skrivits mycket. En av dem som uttrycker vår rädsla för det avvikande yttrandet allra bäst är låtskrivaren Stefan Sundström:

för så går det till här uppe i kalla Nord, att man håller med den som för tillfället för ord

I ett tidigare inlägg på den här bloggen gjorde jag påpekandet att yttrandefriheten inte är för hjältar. Det är inte för att skydda de åsikter vi vill höra mer av som vi ska värna yttrandefriheten.

Snarare ser jag yttrandefriheten som en modern institutionalisering av ett klassiskt demokratisk ideal: toleransen. Istället för att slå ihjäl, tortera eller fängsla dem som uttrycker åsikter som vi ogillar ska vi lyssna på vad de har att säga, för att sedan med våra bästa argument bemöta dem. Demokratin hotas inte av avvikande åsikter, tvärtom är det förekomsten av kraftigt disparata åsikter i ett samhälle som gör demokratin nödvändig.

För att inte den demokratiska debatten ska stagnera är vi, som ett demokratiskt kollektiv, beroende av avvikarna som trotsar dessa informella lagar. Därför är det inte bara för avvikarnas egen skull som vi ska tolerera deras yttranden. Det är minst lika mycket för vår egen skull.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till skribenten Ivar Arpi som bloggar på adressen http://suspensoarg.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Populistisk argumentation om manlig omskärelse

2011-11-18T11:31:00.003+01:00

På DN Debatt uppmanar idag elva debattörer till förbud mot omskärelse av pojkar. Enligt undertecknarna är frågan så viktig att Sveriges ”engagemang för mänskliga rättigheter” inte kan kallas ”annat än halvhjärtat” om inte ”stympningen” av pojkar upphör.

För mig är frågan om manlig omskärelse komplicerad och jag ser gärna att den uppmärksammas mer i den offentliga debatten (min egen ståndpunkt är att jag är emot ett statligt förbud men för en fri debatt där bland andra jag själv har möjlighet att argumentera kritiskt mot traditionens utövare). Men svåra frågor kräver seriös argumentation, vilken tyvärr lyser med sin frånvaro i nämnda artikel.

För det första väljer artikelförfattarna att använda termen ”stympning” om manlig omskärelse. De efterlyser också en ”könsneutral” lagstiftning. Därigenom antyds att problematiken med manlig omskärelse befinner sig på samma nivå som frågan om kvinnlig könsstympning. Det är osakligt, vulgärt och medför oundvikligen ett relativiserande av det lidande som alla könsstympade kvinnor utsätts för. Av samma skäl är det osmakligt att artikelförfattarna spelar upp omskärelse som ett fall av barnaga.

För det andra visar man ingen som helst insikt om vilken betydelse omskärelse av pojkar har för väldigt många individer eller varför traditionen överhuvudtaget existerar. Istället lutar man sig mot ett fånigt tankeexperiment (som även används av Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten i boken Till frihetens försvar) och skriver att ”ponera att Socialstyrelse får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn”. Det vore i så fall enligt artikelförfattarna diskriminerande av Socialstyrelsen att inte tillmötesgå dessa föräldrar.

Argumentet är oväsenligt eftersom det bortser från den i sammanhanget helt avgörande faktorn, nämligen kulturell kontext. Givetvis skulle en örsnibbspraktik kunna vara legal i Sverige om den vilade på en flera hundra år gammal tradition. Givetvis skulle inte någon efterfråga ett sådant ingrepp om inte den redan praktiserades i samhället. Manlig omskärelse är inte tillåtet i Sverige – och resten av världen – på grund av liberala stater som låter föräldrar göra som de vill utan på grund av att detta är en tradition som fanns redan när lagen skrevs och där efterfrågan på ett förbud har varit begränsad. Mycket tyder exempelvis på att föräldrar är mindre benägna att vilja stympa sina döttrar i ett nytt land, där seden, till skillnad från i hemlandet, inte är vanligt utbredd utan istället stigmatiserad.

Men det är också ett dåligt argument eftersom det helt bortser från att det även finns andra former av icke-medicinskt motiverade ingrepp som görs på omyndiga barn i Sverige, där graden av autonomi kan ifrågasättas. Hur många mellan- och högstadiebarn kan själva välja huruvida de vill bära tandställning (för att de som vuxna ska få, enligt vår kulturs normer, snyggare tänder)? Hur många gravida tonårstjejer tillåts i praktiken själva fatta beslutet om de ska fullfölja en graviditet eller ej? Jag hävdar inte att dessa praktiker är rakt igenom jämförbara med omskärelse av nyfödda pojkar. Men ska vi på allvar ha en diskussion om gränserna för barns autonomi över sina kroppar bör vi börja i reellt existerande praktiker, inte i förvillande tankeexperiment.

Bland undertecknarna av debattartikeln finns – förutom några usual suspects (Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark och PC Jersild) i kampen mot religiösa traditioner – även Bengt Westerberg. Samme Westerberg som av integrationsminister Erik Ullenhag tidigare i år utsågs till utredare med uppdraget att ta ett ”samlat grepp” om frågan om främlingsfientlighet. Bakgrunden var undersökningar som visat minskad tolerans bland ungdomar mot muslimer och judar och det uttalade syftet med utredningen, som Ullenhag formulerade det, var att underlätta arbetet med att ”vaccinera människor mot värderingar som riskerar att göra Sverige både kallare och hårdare” (Svenska Dagbladet, 6 maj 2011). Mot bakgrund av argumentationen i debattartikeln, och genom att ställa sig bakom ett förslag som i riksdagen endast lär få stöd av Sverigedemokraterna, är Westerberg inte rätt man att leda den utredningen.

RÄTTELSE: Christer Sturmark har skrivit till mig och bett om en rättelse. I texten ovan skrev jag tidigare att tankeexperimentet med örsnibbarna är hämtat från Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok Till frihetens försvar (Norstedts, 2010, s. 76). Jag tog för givet att så var fallet eftersom Bauhn och Demirbag-Sten inte hänvisar till någon annan och eftersom det är ett något udda tankeexperiment som inte av en slump borde dyka upp på olika ställen samtidigt. Sturmark påpekar nu att han själv använt samma exempel tidigare, både i en debattartikel i Expressen (17 maj 2007) och i sin bok Tro och Vetande 2.0 (Nya Doxa, 2007). Jag ber därför Christer om ursäkt för att jag antytt att han slarvat med referenserna, när exemplet uppenbarligen är hans eget från början.

Ny avhandling om kulturella värdekonflikter i skolan

2011-11-17T14:46:00.001+01:00

Imorgon disputerar statsvetaren Fredrik Sjögren på avhandlingen Den förhandlade makten. Kulturella värdekonflikter i den svenska skolan. Sjögren har intervjuat högstadielärare i fyra svenska skolor gällande hur kulturella konflikter hanteras i skolan.

Sjögrens vetenskapliga fokus framgår av titeln, i fokus för studien är frågan hur makten i klassrummet förhandlas. Hur går det i praktiken till när en lärare ska hantera att elever och föräldrar har önskemål eller förväntningar som strider mot det som läraren enligt läroplanen är skyldig att lära ut? Enligt Sjögren är det av avgörande betydelse huruvida läraren uppfattar en fråga som exempelvis vetenskaplig (sant och falskt) religiös (respekt för olika livsåskådningar) eller individuell (upp till varje elev själv att ta ställning). Beroende på vilken "sfär" som läraren placerar frågan i följer olika handlingsalternativ.

Det är ett synnerligen angeläget ämne och jag uppskattar att Sjögren tar sig an det med stor nyfikenhet och nästan obefintlig moralism. Här finns ingen ambition att lägga till rätta, vilket jag annars ofta har upplevt vara ett problem när dessa frågeställningar berörts inom inte minst skolforskningen. Sjögren visar också stor medvetenhet om kulturens betydelse, han försöker aldrig förklara bort eller reducera kulturfaktorns betydelse.

I avhandlingens tre empiriska kapitel väljer Sjögren att koncentrera analysen kring slöjan/religiösa symboler, evolutionsteorin samt värderingar. Av dessa avsnitt upplever jag analysen av hur lärare hanterar värdekonflikter som den absolut mest givande och jag önskar att den hade givits större utrymme (gärna på bekostnad av de mer än 100 sidor långa genomgångarna av diverse teoretiska och metodologiska resonemang som tyvärr lär skrämma de icke-akademiska läsare som ändå borde kunna ha glädje av avhandlingens empiriska avsnitt).

Medan lärarnas tankar om slöjan - särskilt den ganska banala analogin med kepsar som flera lärare hamnar i - och evolutionsteorin känns ganska ospännande, oavsett att analysen är gedigen, är frågan om lärares tolerans för exempelvis icke-toleranta attityder i klassrummet svår att tränga igenom på ett tillfredsställande sätt på de ganska få sidor som blir över i texten. När jag läst klart avhandlingen kvarstår därför känslan att jag inte riktigt lärt mig så mycket som jag ville, här finns fler stenar att vända på, fler vinklar att belysa intervjumaterialet ur.

Sjögrens intervjumetod ger goda svar på frågan vilka synsätt som finns bland lärare i Sverige. Däremot ger den ingen grund för att uttala sig om hur vanliga dessa synsätt är. För detta krävs en annan typ av studie. I sitt pressmeddelande väljer Sjögren att lyfta fram de fall där lärare låtit elever och föräldrar bestämma - "lärare tillmötesgår bokstavstroende föräldrar" - och där exempelvis attityder till homosexualitet görs till en individuell fråga. Men vi vet inte hur vanligt detta är eller hur ofta motsatsen sker. samtidigt är de mer djuplodande frågor Sjögren ställer svåra att få vettiga svar på i en enkät. Samhällsvetenskapens vanliga dilemma således, att det är svårt att producera kunskap som är både meningsfull och generaliserbar.

Finns det en svensk hederskultur?

2011-11-08T14:23:00.000+01:00

I helgen invigdes utställningen "Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?" i Fredens Hus i Uppsala. Jag har inte själv haft möjlighet att se utställningen men reagerar, som flera andra, på ett par uttalanden i av verksamhetschefen Jesper Magnusson.

Till Upsala Nya Tidning säger Magnusson att "det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna" och beskriver syftet med utställningen - som riktar sig mot skolungdomar på högstadiet och gymnasiet - är att "belysa att det finns andra former av hedersrelaterat våld än de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna". Enligt Magnusson är det ett problem att ungdomar "inte vet att det finns svensk hederskultur".

I samband med många ville hedersanalysera händelserna i Bjästa, våren 2010, skrev jag två inlägg här på bloggen som jag nu ser det relevant att återigen länka till. Min utgångspunkt sammanfattade jag enligt följande:

Alla kulturer rymmer normer kring manligt och kvinnligt. Våld mot kvinnor förekommer överallt. Men det betyder inte att våldets mekanismer alltid är desamma. Tvärtom. Det finns inte en norm som förtrycker kvinnor utan många. Det finns inte ett mönster för mäns våld mot kvinnor utan många olika. Visst behöver vi identifiera strukturer och inte bara enskilda händelser. Men vi måste då vara beredda på att hitta flera olika strukturer som dessutom inte nödvändigtvis är likvärdiga givet exempelvis en utgångspunkt i jämställdhet som normativt värde.

Huruvida det existerar en svensk hederskultur beror på hur vi definierar begreppen svensk och heder. Men jag är ganska säker på att Jesper Magnusson inte avser Fadime, Pela eller Sara när talar om offren för den "svenska hederskulturen" (KURDISK FLICKA MÖRDAD, stod det på löpsedeln dagen efter Fadime-mordet).

Jag hoppas få möjlighet att åka till Uppsala och se utställningen medan den pågår. Tills dess hoppas jag att det bara blev väldigt fel när Magnusson skulle motivera den i samtal med en reporter.

Den enklaste förklaringen till stöd för anti-invandringspartier

2011-11-07T23:42:00.000+01:00

Den brittiska tankesmedjan Demos har idag publicerat en intressant rapport om stödet för anti-invandringspartier i Västeuropa. Via partiernas sidor på Facebook har totalt över 12,000 sympatisörer rekryterats till enkätstudien som täcker 14 anti-invandringspartier (i studien kallas de ”Populist parties and movements”) i elva västeuropeiska länder.

Urvalet är alltså inte representativt för dessa partiers väljare som helhet (ungefär två tredjedelar av dessa ”online-supporters” röstade på respektive parti vid senaste valet) vilket gör det mindre relevant att referera enskilda procentsatser, men studiens resultat är ändå intressanta och användbara; dels genom möjligheten att jämföra partierna med varandra, men framför allt genom att fokus är inriktat på att studera varför svarspersonerna sympatiserar med partiet. Vad gäller motiven är det inte särskilt troligt att ett annat urval skulle ha gett särskilt annorlunda resultat.

Den bild som tecknas av de europeiska anti-invandringspartiernas sympatisörer är nästan provocerande enkel. Det är väljare som i första hand känner en positiv identifikation med dessa partiers värderingar och invandringspolitiska förslag och endast sekundärt kan betraktas som proteströstare. Det är väljare som sätter ett högt värde i att försvara sina länders nationella och kulturella identiteter och därför upplever invandring, mångkulturalism och islam (och EU) som ett hot som måste bekämpas. Det är också väljare som är bekymrade över korruption och brottslighet, vilken i hög utsträckning associeras med invandringen, och som uppvisar ”shockingly low levels of trust” (s.19) för rättsväsendet (men däremot endast marginellt lägre generell tillit jämfört med de siffror för befolkningen som helhet som framkommer i exempelvis Eurobarometer-undersökningar).

Sverigedemokraternas väljare utmärker sig i undersökningen genom att vara de som är allra mest fokuserade på invandringsfrågan. I övrigt är det också intressant att sympatisörernas identifikation med partiernas värderingar är högre för de mindre radikala partierna (som t ex norska Fremskrittspartiet) jämfört med de mer hårdföra (som English Defense League och British National Party).

Mindre betydelsefulla är ekonomiska faktorer. Jämförelsevis få sympatisörer anger ekonomiska argument. Inte heller rasistiska eller xenofobiska argument är framträdande; rapportförfatttarna skriver att ”although it is often believed that members of PPAMs [Populist Parties And Movements] join because they dislike non-members of their ethnic group, reality appears more nuanced” (s.46).

Detta är förvisso inga nya resultat men de går på tvärs med två väletablerade förhållningssätt till dessa partiers väljare: att de kan avfärdas som rasister och/eller att deras ståndpunkter kan reduceras till irrationella uttryck för ekonomiska svårigheter.

Dessa förhållningssätts popularitet följer naturligtvis av deras bekvämlighet, ett enkelt sätt att slippa ta dessa partiers idéer på allvar. Därför är det viktigt att påminna om att denna bild till stor del är falsk.

Istället för att blogga

2011-11-02T18:53:00.001+01:00

Jag har haft väldigt svårt att få tiden att räcka till för bloggen den senaste tiden. Undervisning tar tid, liksom hederligt forskningsarbete. Senaste veckorna har jag bland annat jobbat med att färdigställa en artikel om de strategier som nya politiska aktörer har använt sig av för att nå framgång i Östeuropa; det är ett tema som inte omedelbart lämpar sig för en bloggtext.

Till de stora förmånerna med mitt jobb hör annars att jag får resa runt mycket i Sverige och prata om integrations- och mångkulturfrågor. Idag har jag medverkat på en temadag om hedersrelaterat våld i Umeå och imorgon pratar jag på Mångfaldsdagen i Sundsvall under rubriken "Hur mycket mångfald tål demokratin?". Häromveckan höll jag ett föredrag i Gnosjö kommunfullmäktige om integrationspolitik.

Överallt är intresset för dessa frågor stort och det är mycket lärorikt att ta del av människors lokala erfarenheter. Det är också en nyttig påminnelse att det bortom den förvirrade och ofruktbara debatt som ibland förs på kultur- och ledarsidorna finns ett genuint engagemang och en stor kunskap hos mängder av människor som aldrig kommer till tals i "debatten".

Det är dock inte på något sätt min avsikt att bloggtorkan ska fortsätta. Däremot kommer jag förmodligen att växla ned och blanda kortare inlägg - ibland bara lästips - med de längre och tyngre analyserna som jag har skämt bort er med.

- Posted using BlogPress from my iPad

Onödiga överdrifter om Ungern

2011-10-17T13:46:00.000+02:00

I senaste numret av Arena (#5 2011) skriver Jon Weman om att utvecklingen i Ungern under Viktor Orban illustrerar "vänsterns dåliga samvete och högerns avsaknad av detsamma".

Wemans tes är att medan "en nyliberal populist dyker upp mitt i Europa och är på god väg att inrätta ett auktoritärt styre väl på nivå med Putins Ryssland", ja då låtsas "högern" att det regnar.

Men frågan är om något annat land väckt så mycket negativ uppmärksamhet det senaste året som Ungern. Mot bakgrund av hur lite som vanligen skrivs i svenska medier om mellanstora länder i Central- och Östeuropa (jämför t ex med den bedrövliga bevakningen av valet i Polen) är det anmärkningsvärt hur omskrivna de ungerska medielagarna och "arbetsplanerna" har blivit. Det råder heller ingen tvekan om att rapporteringen och kommentarerna, såväl i Sverige som i andra EU-länder, är övervägande negativ.

Problemet är istället att saklig kritik av medielagar som inskränker yttrandefriheten och arbetsplaner som tvingar arbetslösa till odrägliga arbetsvillkor blandas med rena dumheter.

Nej, Viktor Orban är givetvis ingen nyliberal. Och bristerna i Ungern till trots, landet är en stabil demokrati som alltjämt har en 1-1 ranking i Freedom House. Det är en högre ranking än flera andra EU-länder som Bulgarien, Grekland, Italien, Lettland och Rumänien och framförallt helt fjärran från ofria auktoritära stater som Ryssland.

Men Weman är inte ensam om att gå från att fördöma till att fördumma. I våras skrev Ervin Rosenberg i Dagens Nyheter att "Ungern skall inte jämföras med länder som Iran eller Vitryssland. Inte än" och använde begreppet "demokratur" som ofta användes om exempelvis Serbien under Slobodan Milosevic styre (då diktaturen gavs viss legitimitet genom regelbundna fria, men ej rättvisa, val). I Expressen skrev Johannes Forssberg på ledarplats om ett "allt mindre civiliserat land" och spred myten att östländerna skulle ha mötts med lägre krav från EU:s sida. Sanningen är snarare att anpassningskraven för de åtta länder som blev medlemmar 2004 var tuffare, inte bara ekonomiskt utan även politiskt.

Vad gäller huruvida "högerns" bristande samvete noterar jag bara Wemans jämförelse mellan denna högers påstått "mycket mer avslappnade inställning" till utvecklingen i Ungern under Viktor Orban och den samvetstyngda vänster som "debatterat och våndats över Hugo Chávez klavertramp". Venezuela ligger på en 5-5 ranking i Freedom House och kvalar med minsta möjliga marginal in i de delvis ofrias skara.

Med detta inte sagt något annat än att Ungerns problem är omfattande. Landets nuvarande regering domineras av klåfingriga och revanschistiska politiker med alltför stor aptit på makten och alltför liten insikt om vikten av att respektera minoriteter och opposition. Detta är förvisso ingen ovanlig egenskap bland europeiska politiker. Men vad som gör det extra bekymmersamt är den närmast oinskränkta makt väljarna har gett Fidesz. Helt avgörande är dock att vi förmår förstå skillnaden mellan en dålig politik som genomförs av demokratiskt valda regeringar - kom ihåg att Orbans jättelika majoritet är en direkt konsekvens av de ungerska väljarnas missnöje med den tidigare genomkorrupta oh inkompetenta socialistregeringen - och all politik (oavsett hur förförande den må vara) som bedrivs av ledare som saknar demokratisk legitimitet.

PS. Läs gärna Johan Lundberg om andra egenheter i senaste Arena.

Därför är förslaget om temporärt medborgarskap dåligt

2011-10-07T16:54:00.001+02:00

I en intervju med TT idag argumenterar ordföranden i kommunstyrelsen i Malmö, Ilmar Reepalu (S), för införandet av temporärt medborgarskap. Han beskriver det som en "modell där man relativt fort får ett svenskt medborgarskap, men samtidigt har en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skydet att om man begår grova brott inte ska kunna bli utvisad".

Han får stöd av partikollegan Morgan Johansson som säger att det är en fråga "väl värd att pröva".

Förslaget om villkorat medborgarskap är inte nytt. Det har tidigare lanserats av bland annat Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det är ett dåligt förslag. Till att börja med är det ett beslut som är mycket svårt att verkställa i praktiken - Sverige har ingen rätt att frånta medborgarskap för människor som därigenom skulle bli statslösa, Det leder också till svåra avgränsningsdiskussioner gällande hur länge medborgarskapet ska vara villkorat och i vilka fall det ska kunna återkallas.

Ett andra motargument är att jag är tveksam till om förslaget verkligen skulle ha de effekter som Reepalu och Johansson hoppas. Hur stor är den här gruppen som "håller sig lugna" i några år och sedan börjar begå mycket grova brott så fort de fått sitt medborgarskap? Och om det nu finns individer som är beredda att vänta fem år i Sverige på att få begå brott, varför skulle de då inte kunna vänta ytterligare år tills den villkorade prövotiden är förbi? Eller hur länge tänker sig Reepalu och Johansson att de borde vänta? Notera även att de vill koppla förslaget till att man "relativt snabbt" ska få medborgarskap i första skedet: well, "relativt sett" är det vad som redan gäller i Sverige, och sänkningen av de nuvarande gränserna (fem år generellt, fyra år för statslösa och två år för nordiska medborgare) kan bara bli marginell.

Men det viktigaste motargumentet som jag ser det är att förslaget uttrycker en instrumentell syn på medborgarskapet som ett redskap som kan utformas lite hursomhelst, så länge man uppnår högre rangordnade politiska mål (som i Reepalus exempel en minskad brottslighet).

Själv har jag - bland annat i Timbro-rapporten "Vem ska få bli svensk medborgare?" - istället argumenterat för att medborgarskapet bör ses som ett mål i sig självt. Medborgarskapet borde utgöra ett slutgiltigt och oåterkalleligt kvitto på att en individ är fullvärdig och likvärdig medlem i den svenska staten. Alternativet är att vi legitimerar en ordning där alla medborgare inte är lika mycket svenskar. Det räcker att vi har starka samhällsnormer om att svenskheten sitter i blodet, vi behöver inte ytterligare lagstiftning som förstärker dessa idéer.

Att ledande Socialdemokrater tycker att det är en bra idé att villkora medborgarskapet illustrerar hur långt ifrån det här idealet vi befinner oss i Sverige. Även när borgerliga partier tidigare har föreslagit förändrade naturaliseringsregler - exempelvis införande av ett språkkrav - har argumentationen kretsat kring att detta skulle leda till förbättrade språkkunskaper.

Däremot är jag inte helt övertygad om att detta bara ska tolkas som ett försök att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Åtminstone sedan 2002 har varje politiskt förslag som syftat till att förändra eller på något sett skärpa regler för migration eller medborgarskap av motståndare - oavsett politiskt färg - avfärdats som "fiske i grumliga vatten" eller "främlingsfientlig väljarflört".

Självklart vill politiker vinna röster. Men alla förslag, även de dåliga, förtjänar att bemöta med sakliga argument.

UPPDATERING: Morgan Johansson säger sig nu vara missförstådd, han ville bara "pröva idén" men hade inget färdigt förslag. Håkan Juholt tar avstånd från idén om temporära medborgarskap men betonar samtidigt betydelsen av att bekämpa kriminaliteten i Malmö och säger sig stödja tanken om "snabba medborgarskap" som ska kunna skynda på integrationen".

Etniska kravaller i Bulgarien

2011-09-26T21:58:00.001+02:00

Via utmärkta Sofia News Agency har det de senaste dagarna gått att följa dramatiska rapporter från Bulgarien. I flera av landets största städer pågår sedan ett par dagar våldsamma demonstrationer som tidvis urartat till kravaller med etniska och rasistiska förtecken.

Bakgrunden till kravallerna är att en nittonåring i den lilla byn Katunitsa omkom natten till fredagen sedan han blivit avsiktligt överkörd av en minibuss. Gärningsmännen associerades snabbt till den lokale romske klanledaren "Tsar Kiro". Kiros ägor har satts i brand och protesterna spridit sig först till Plovdiv (där ytterligare en person omkom under demonstrationerna i lördags) och nu även till huvudstaden Sofia. Ikväll måndag rapporteras att situationen i huvudstaden varit kaotisk. Bland annat har Sofias största moské attackerats (inte första gången i år, jag skrev om en tidigare incident i våras).

Tidigare idag framträdde Bulgariens president Parvanov tillsammans med landets premiärminister Borisov och försökte mildra situationen. Enligt Borisov hade protesterna mot den romske klanledare "personliga" motiv och skulle inte tolkas som uttryck för etniska konflikter.

Beskrivningen rimmar illa med de rapporter om demonstrationerna som framkommit. Demonstrationerna förefaller delvis - men inte fullständigt - vara organiserade av den bulgariska nationalistiska extremhögern (våldet tillskrivs framförallt fotbollshuliganer från Botev Plovdiv och Lokomotiv Plovdiv). Utöver upprördhet över mordet i Katunitsa framförs åsikter som att många romer lever laglöst och försörjer sig på kriminell verksamhet, att staten låter detta ske och att bulgarisk media tagit ställning för den romska sidan i konflikten. Högerextrema partiets Atakas ledare Siderov har exempelvis sagt att polisen nu måste sluta negligera romernas kriminalitet.

Om mindre än en månad är det president- och lokalval i Bulgarien. Valkampanjen har precis inletts. För Ataka är oroligheterna den bästa tänkbara start de kunde få.

UPPDATERING (Tisdag): Hundratals personer rapporteras ha gripits i Sofia och Plovdiv efter upploppen. Borgmästaren i Plovdiv har avbrutit sin valkampanj och uppmanar sina motståndare att göra detsamma, av rädsla för att fortsatt kampanjande kan driva på motsättningarna. Företrädare för etniska och religiösa grupper i Plovdiv har gemensamt uppmanat till lugn och tagit avstånd från våld. Företrädare för romer i Plovdiv har markerat avstånd mot "Tsar Kiro" (eller Kiril Rashkov, som han egentligen heter) och hänvisar till honom som någon som "kommit från Rumänien". En informell romsk tribunal har också tagit händerna ifrån Rashkov, vilket tolkas som en inofficiell dödsdom. Myndigheterna har samtidigt inte kunnat presentera en förklaring till varför Rashkov inte har betalat någon skatt och varför hans affärer inte har granskats.

Analys av Sverigedemokraterna inför andra året i riksdagen

2011-09-16T20:48:00.000+02:00

För Sverigedemokraterna inleds nu det andra året i riksdagen. Utgångsläget är gott. Opinionsmätningarna visar både att väljarna från september 2010 har stannat kvar och att en del nya väljare har tillkommit. Sammanhållningen inom partiet är god med en ohotad partiledare och en samspelt riksdagsgrupp. Att de konkreta politiska resultaten har uteblivit är helt enligt ritningarna – ingen kan rimligen ha förväntat sig att SD skulle få igenom ens något av sin politik under det första året i riksdagen – och det man förlorar på att vara isolerad av de andra partierna tar man med råge igen varje gång som regeringen och Socialdemokraterna anklagar varandra för att ”gynna SD”.

På kortare sikt har jag svårt att se vad som skulle tala för att Sverigedemokraterna kommer åka ur riksdagen 2014. Jag har hela tiden varit skeptisk till idén om en Utöya-effekt, främst på grund av att jag har svårt att se vilka väljare som skulle lämna partiet av den anledningen. Enstaka skandaler kring SD-politiker har inte bitit särskilt hårt tidigare och lär inte börja göra det nu heller. På längre sikt ser jag dock åtminstone tre större utmaningar för partiet.

För det första måste SD bättre kunna utnyttja det missnöje med invandringspolitiken som finns i den svenska opinionen. Det är fler väljare som vill minska flyktinginvandringen än som vill behålla den i sin nuvarande omfattning. Det finns en kraftig majoritet som anser att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur. En stor andel svenskar har också en övervägande negativ bild av islam och fördomar mot muslimer är utbredda.

Mot den bakgrunden är det faktiskt ett misslyckande för SD – som är ensamma i svensk politik om att vilja minska invandringen, att vilja assimilera de invandrare som kommit hit och om att medvetet spela på fördomar mot muslimer och islam – att man inte samlar mer än drygt fem procent av väljarkåren.

Det finns två orsaker till detta. Den första är att jämförelsevis få av de väljare som är negativa till invandringspolitiken låter denna fråga vara avgörande när de väljer parti. Den andra orsaken är att många väljare uppfattar SD inte bara som ett anti-invandringsparti utan också som ett främlingsfientligt eller rentav rasistiskt parti. Eventuella sympatier med delar av SD:s politik överskuggas av oviljan att associeras med ”fenomenet” SD.

För att utnyttja sin potential bättre borde SD därför lägga större vikt vid att övertyga fler väljare om att invandringsfrågan är viktig, samtidigt som man skalar bort de främlingsfientliga inslagen i politik och retorik.

Den andra större utmaningen för Sverigedemokraterna är att hitta vägar för att på åtminstone medellång sikt kunna utöva ett reellt inflytande över politiken. Även de väljare som just nu är nöjda med att lägga en proteströst på ett antietablissemangsparti kommer med tiden att vilja se resultat, för att inte tala om den större grupp väljare som i första hand röstar på SD för att driva fram en förändrad invandringspolitik.

Visserligen finns många framgångsrika exempel från andra länder att lära av – även Dansk Folkeparti var inledningsvis isolerat av de övriga partierna – men tröskeln för ett främlingsfientligt anti-invandringsparti med rötter i 1980-talets nyfascistiska rörelser är mycket hög i den svenska kontexten. Det kommer att krävas både tålamod och omfattande kompromissvilja från SD:s sida för att bli insläppta i öppna förhandlingar. Jag kan mycket väl tänka mig att partiledningen har det tålamodet men frågan är om väljarna också har det.

Den tredje utmaningen handlar om att SD med nödvändighet kommer att behöva bredda sin politiska repertoar och, förmodligen, även finna sin plats på den politiska vänster-högerskalan. För att uppfattas som ett seriöst parti krävs att SD lyfter fler frågor än de som rör invandring (eller av partiet explicit kopplas till invandring, som lag och ordning) men varje ställningstagande i ytterligare frågor riskerar att stöta bort potentiella väljare.

Jag är osäker på om det i nuläget går att urskilja en tydlig strategi från partiledningen, vad gäller detta. I Almedalen i somras använde Jimmie Åkesson sitt tal till att tydligt positionera SD som ett tredje alternativ i svensk politik, placerat i mitten mellan S och M. Man har också uttryckt förhoppningar om Socialdemokraternas utveckling under Håkan Juholt och visat sig vara beredda att stödja oppositionen för att fälla regeringen även i viktiga omröstningar.

Men samtidigt diskuteras förslag om att partiet ska lyfta fram socialkonservatism som den ”primära ideologiska beteckningen” av partiet i ett kommande nytt principprogram. Detta ska då ske på nationalismens bekostnad. Härigenom riskerar partiet för det första att förlora socialdemokratiska väljare som gillar SD:s invandringspolitik men inte kan tänka sig att rösta på ett konservativt parti utan att samtidigt kompensera med särskilt många nya väljare (varför skulle socialkonservativa väljare som är positiva till invandring och mångkultur rösta på SD?). För det andra riskerar man att skapa motsättningar inom partiet mellan en pragmatisk partiledning och mer ideologiskt övertygade gräsrötter.

Den kortsiktiga prognosen ser god ut för Sverigedemokraterna. De längre framtidsutsikterna är däremot mer osäkra och delvis beroende av hur man väljer att hantera de utmaningar jag har nämnt.

Nålstick och simhallar - om toleransgränser

2011-09-07T00:54:00.000+02:00

Jag har alltmer kommit till insikt om att debatter om integrations- och mångkulturfrågor blir bättre ju mer vi diskuterar sakfrågor. Hellre än att fastna i fruktlösa strider om innebörden i abstrakta begrepp bör vi ställa konkreta frågor som förtydligas genom exempel från den svenska verkligheten.

En sådan övergripande fråga är i vilken utsträckning som samhällets institutioner bör anpassas för att möta önskemål från minoritetsgrupper.

Bör exempelvis svenska myndigheter lära sig mer om invandrares språk och kulturer? Det är syftet med en tolv veckor lång specialanpassad kurs i arabiska och arabisk kultur, som nu erbjuds poliser i Malmö. Syftet är att polisen bättre ska kunna bemöta arabiskspråkiga invandrare.

Ska offentliga inrättningar utformas efter önskemål från specifika minoritetsgrupper? Ett stort antal kommuner erbjuder numera separata badtider för kvinnor i offentliga simhallar. Allra senast aktualiserades debatten genom ett beslut i Värnamo där ordföranden i den kommunala nämnden motiverade beslutet med att vissa grupper måste få ta lite tid på sig för det här med jämställdhet.

Ska svensk sjukvård bidra till upprätthållandet av normer inom minoritetskulturer som svenska myndigheter i övrigt har till uppdrag att bekämpa? Detta kan sägas vara konsekvensen av att läkare har givit rådet till kvinnor som är oroliga inför bröllopsnatten att sticka sig med en nål i underlivet, något som nu kritiseras hårt av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

För Sverigedemokraterna är svaren på dessa, och hundratals likartade, frågor enkla: nej, majoritetskulturen och dess institutioner ska inte anpassa sig. Istället ska invandrare som kommer hit följa såväl svensk lag som svenska seder, värderingar och traditioner. Exemplen som jag givit ovan är uttryck för vad som i Sverigedemokratisk terminologi kallas för islamisering och det var på sådana här fall som Jimmie Åkesson byggde sin berömda debattartikel om att anpassningen till muslimska krav var ”vårt största utländska hot sedan Andra Världskriget”.

Desto större är utmaningen för att som anser sig förespråka tolerans, mångfald och mångkultur att navigera bland alla potentiella ställningstaganden. Tyvärr är det sällan enkelt att urskilja någon konsekvent och genomtänkt linje från dem som är mest aktiva i debatten.

De tre exemplen är förstås inte likvärdiga. Vad gäller polisen och språkkursen i Malmö är det ett typiskt exempel på vad jag själv anser vara en nödvändighet för att möjliggöra ett tolerant samhälle, nämligen ökad ”kulturkunskap”. Vi behöver mer kunskap om varandra. Därigenom skapar vi förutsättningar för en kritisk dialog – som inrymmer både möjligheten att tolerera eller att kritisera – mellan individer. Med ökad kunskap minskar också risken för konflikter som bottnar i missförstånd, vilket kan gälla såväl i okunskap grundade felbedömningar från polisens sida som i okunskap grundade felbedömningar om exempelvis diskriminering från minoritetsgruppernas sida.

De två andra exemplen handlar däremot om olika grader av anpassning från majoritetssamhällets sida. De som är kritiska anser att detta är uttryck för kulturrelativism, att svenska politiker ger efter för en, enligt dem, underlägsen (islamsk) syn på jämställdhet, även om få använder termer som islamisering.

På ett sätt har kritikerna rätt. Den kommun som under vissa tider har öppet enbart för kvinnor legitimerar därigenom en ordning där män och kvinnor inte badar tillsammans. Följdfrågan är dock: varför är detta fel? För många i Sverige är det helt oproblematiskt att bada tillsammans men för en minoritet – som säkerligen inte enbart består av muslimer – utgör detta ett hinder för att kunna nyttja en verksamhet som man själva är med och finansierar genom skatten. Givet att denna minoritet är tillräckligt stor för att en sådan lösning inte medför någon större extra kostnad för majoriteten, varför ska inte denna möjlighet kunna erbjudas?

Här finns en parallell till slöjdebatten. Endast om man på förhand bestämmer sig för att slöjan har en och endast en tänkbar innebörd - som innebär att kvinnor värderas lägre än män - är ett förbud motiverat. Men så fort vi öppnar för möjligheten att slöjan kan betyda flera saker - ett uppror, en frivillig protest mot det offentliga rummets sexualisering, en religiös identitet - hamnar frågan i ett annat ljus. På samma sätt blir frågan om simhallarna enkel om vi bestämmer oss för att det bara handlar om en sak - att män och kvinnor ska hållas åtskillda - men så fort vi öppnar upp för flera tänkbara motiv - blir frågan mer komplex. Och givet komplexiteten är det mycket svårt att motivera något annat än en öppen hållning inför önskemål om separata badtider.

Men nålstick i underlivet då? I en yvig ledare i Expressen skriver Ann-Charlotte Martéus att Sabuni är ”alltför fyrkantig” och att ”i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt”.

Det kan vara svårt att argumentera mot den som förespråkar ett pragmatiskt förhållnignssätt. Vem vill inte stödja den linje som leder till att färre kvinnor utsätts för våld? Samtidigt bör vi komma ihåg att risken med pragmatismen som ledstjärna är att vi utan att märka det rör oss ner för ett sluttande plan. Bortom nålsticken väntar mödomshinneoperationer (hymen repair surgery) som redan genomförs på flera håll i Europa.

Som medborgare i en mångkulturell välfärdsstat kommer vi alla att tvingas vara med och finansiera saker vi tycker är omoraliska. Pacifister bekostar JAS-plan. Katoliker bekostar aborter. Veganer bekostar stöd till jordbruket.

Den bästa lösningen givet de stora värdekonflikter som trots allt finns i samhället - och som alltid har funnits här - är att myndigheter och offentliga institutioner så mycket som möjligt ges möjlighet att reflektera denna mångfald. Inte genom att vi inför separata lösningar för olika grupper (multikulturalism) utan att vi inom de gemensamma strukturerna ger ett ökat utrymme för individuell valfrihet. På väldigt många områden tål det svenska samhället en betydligt större mångfald än vad vi har idag.

Men samtidigt måste vi erkänna att vi på andra områden har varit alltför toleranta. Svenska myndigheter har varit slappa i att reagera när unga kvinnor (och män) utsatts för hedersvåld. Staten får aldrig anföra mångfald eller tolerans som argument för att frånsäga sig sitt ansvar för att skydda alla individer från förtryck och våld. Även i hemmen.

Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

2011-08-19T00:57:00.000+02:00

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.

Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas.

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.

Bekämpa etnisk diskriminering, inte religiösa friskolor

2011-08-09T15:29:00.000+02:00

Statsvetaren Bo Rothstein dammar i Expressen idag av sin gamla käpphäst att religiösa friskolor byter mot grundlagen. Den här gången är det rapporter om missförhållanden på den muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg som triggat igång debatten.

Den kritik som riktas mot Römosseskolan, där Moderaternas riksdagsledamot Abderizak Waberi var rektor fram tills nyligen, är mycket allvarlig. Om den stämmer och ledningen inte snabbt åstadkommer en kraftig förbättring vore det i förlängningen rimligt att skolan stängs.

Jag är också helt enig med Rothstein när han skriver att "friskolor som när det gäller att anta, undervisa och tillrättavisa elever bygger sina beslut på elevernas etniska, religiösa eller kulturella härstamning kommer i direkt konflikt med vår gällande grundlag". Precis som Rothstein anser jag att grundlagens ställning behöver stärkas och att det är ur denna som normer för offentlig verksamhet bör härledas (snarare än i flummigt snack om "värdegrunder".

Rothstein tar dock ett steg till. Han vill att alla konfessionella friskolor ska stoppas. Med hänvisning till grundlagens bestämmelser om saklighet, opartiskhet och likabehandling hävdar Rothstein att "denna och alla andra friskolor som drivs på religiösa eller etniska grunder måste avvecklas".

Men varför ska andra religiösa friskolor som fungerar väl avvecklas på grund av missförhållanden på Römosseskolan? Låt mig formulera en alternativ slutsats: alla skolor i Sverige där systematisk diskriminering på etnisk eller religiös grund förekommer bör avvecklas.

För var finns evidensen för att just konfessionella skolor skulle vara mer diskriminerande? Varifrån kommer föreställningen om att den svenska kommunala skolan är fri från korruption och diskriminering på etnisk och religiös grund? (Läs gärna Anna Ekströms berättelse om sin egen skolgång för en påminnelse om hur det kan se ut)

Vi ska komma ihåg att utbildningsväsendet under lång tid har använts av staten som ett verktyg för att åstadkomma en homogen befolkning. Enhetstanken går som en röd tråd genom svensk skolpolitik - från 1800-talets religiösa fostran, via nationell fostran under 1900-talets första halva, till "demokratisk fostran" från 1980-talet och framåt. Det har varit en begränsad mångfald som accepterats; samtidigt som den judiska skolan etablerades i Stockholm redan 1954 fortsatte praktiken med kulturell assimilering av minoritetselever inom ramen för den statliga skolan (t ex nomadskolan för samiska barn).

De senaste decenniernas framsteg vilar därför på bräcklig grund. Idag går tolv procent av grundskoleeleverna och 24 procent av förskole- och gymnasieeleverna i någon av landets drygt 1000 friskolor. Av dessa har cirka 10 procent en konfessionell inriktning och 6 procent en språklig/etnisk profil (enligt siffror på www.friskola.se) Av dem med konfessionell inriktning är majoriteten kristna, medan endast ett dussintal skolor har islamsk inriktning.

Religiösa och kulturella friskolor bidrar till en ökad kulturell pluralism i samhället. De fungerar som en motvikt mot det assimileringstryck som ständigt utgår från majoritetskulturen. Skolor med hög kvalitet i undervisningen får också en bredare rekryteringsbas och lockar barn till föräldrar som inte i första hand är ute efter den religiösa/kulturella profilen, detta är inte minst fallet med katolska skolor i många länder.

Det nuvarande systemet är ett utmärkt exempel på hur universella principer kan förenas med en långtgående kulturell pluralism. Förutsättningen är att det finns ett fungerande system för sanktioner mot skolor som missköter sig. Men här måste fokus vara på etnisk och religiös diskriminering, oavsett i vilken skola den förekommer.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Mattias Svenssons försvar av hemskolning i sommarnumret av Neo. En viktig text, inte minst med tanke på hur många liberaler som i skolfrågorna gör gemensam sak med nationalister och vänster i kampen mot valfrihet och mångfald.

Myter om mångkultur: svar till Patricia Lorenzoni

2011-08-03T16:40:00.001+02:00

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni kritiserar i Helsingsborgs Dagblad (22 juli) Axess temanummer om multikulturalismen och tar framförallt upp de två essäer som jag och Svante Nordin har skrivit. Om jag läser henne rätt är hon i grunden upprörd över vår historieskrivning; hon kallar oss historielösa och håller det öppet om vi är ohederliga eller bara okunniga. Hon exemplifierar med att vi berättar ”sagan” om det homogena Sverige och framförallt är hon kritisk mot att jag utgår från ”ett Sverige som är både geografiskt och etniskt bestämt på förhand”. Hon känner sig också exkluderad från det ”vi” som jag använder retoriskt i texten, exempelvis när jag kritiserar svenskarnas bristande intresse för andra kulturer.

Visst är bilden av det homogena Sverige en myt. Men det är genom myter som individer fogas samman till ett kollektiv. Syftet med min essä är att ifrågasätta en av de idag mest framträdande svenska självbilderna, nämligen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Med mina exempel försöker jag illustrera hur begränsad den mångkultur som anses prägla Sverige faktiskt är. Visst finns, som Lorenzoni nämner, genuint mångkulturella områden i Sverige, på enstaka håll dessutom med flera generationers erfarenhet. Men med ett jämförande perspektiv är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Sverige under lång tid har hört till världens mest etniskt och nationellt homogena områden. Detta har givetvis konsekvenser för förutsättningarna för integrationen, men det följer inte alls några uppenbara normativa slutsatser även om det torde vara uppenbart för den som läser min text att jag önskar se en utveckling mot ett mer mångkulturellt samhälle, att verkligheten i högre utsträckning ska reflektera självbilden.

Lorenzoni ställer samtidigt min och Nordins essä mot den postkoloniala kritiken av ”etnifiering och kulturalisering”, som på 1990-talet skördade en del akademiska framgångar. Men utgångspunkten för många av de analyser som Lorenzoni gillande tycks referera var att kulturella skiljelinjer i grund och botten kunde reduceras till socioekonomiska ojämlikheter. Att klass var på riktigt, medan kultur och identitet och religion bara var symptom som rörde sig på ytan. För mig är det tvärtom en självklar utgångspunkt att idéer bär samma potentiella förklaringsvärde som materiella omständigheter, att identiteter och intressen är jämbördiga storheter och att det mångkulturella samhället, för att kunna fungera i en demokratisk kontext, förutsätter att de politiska institutionerna blir lika bra på att hantera kulturella som socioekonomiska skiljelinjer.

Här gör jag en annan bedömning än statsvetaren Mikael Hellström, som kommenterar min essä på sin blogg. Hellström tycks hålla med mig i min historiska analys men anser att jag landar i en paradoxal och felaktig slutsats när jag avvisar multikulturalismen. Om nu mångkulturen varit så begränsad i Sverige, som jag påstår, hur kan då ett avskaffande av multikulturalismen vara lösningen?

I min essä, och även i andra sammanhang, har jag försökt att komma bort från svepande kritik av ”multikulturalismen” och istället så tydligt som möjligt precisera exakt vad jag tycker är fel. Men det är samtidigt svårt givet att det sällan handlar om någon lagstiftning utan mer diffusa attityder som influerar såväl opinionsbildare som byråkrater. Men, för att upprepa två av teserna i min essä: det finns en delvis falsk självbild av att Sverige redan är mångkulturellt, ett öppet och tolerant land som välkomna invandrare. Ju mer vi hänger fast vid den självbilden, desto svårare att ta itu med de reella integrationsproblemen. Och för det andra, den svenska diskursen om mångfald domineras av ett antal begreppsliga låsningar: det finns ingen logiskt nödvändig motsättning mellan svenskhet och mångkultur, det finns ingen logiskt nödvändig förening av tolerans för olikheter och acceptans för förtryck inom minoritetskulturer.

På det här temat rekommenderas även Sara Mohammads essä i samma nummer av Axess. Inte minst mot bakgrund av hennes essä tycker jag Lorenzonis påstående att vi slåss mot halmdockor är besynnerligt.

Uppdatering: ser att även P1:s Kulturnytt ägnar Axess temanummer utrymme under den fantastiska rubriken "Axess - en tidskrift som kanske behövs". Johan Lundberg kommenterar här.

Lästips: Baltic Worlds

2011-08-03T15:02:00.000+02:00

Baltic Worlds heter en tidskrift som ges ut av Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola. För att vara en gratistidskrift (inte bara via nätet, fyll bara i namn och adress på hemsidan så får du fyra eleganta nummer om året i brevlådan) håller Baltic Worlds anmärkningsvärt hög kvalitet.

Senaste numret hör till de mest läsvärda hittills. Tilo Schabert skriver om Frankrike och Francois Mitterands roll under Baltikums frigörelse, Arne Bengtsson om "Baltikums Berlusconi", dvs Aivars Lembergs som är en av Lettlands ledande oligarker och Björn Kumm har en lång intervju med Jänos Kornai.

Men allra bäst är Peter Johnssons långa och välskrivna essä om Polens uppgörelse med arvet från Förintelsen. Som Johnsson visar dröjde det länge innan den historiska realiteten från koncentrationslägren också blev allmän kunskap i Polen (för att inte tala om resten av Östeuropa). Så sent som 1995 visade en undersökning, som Johnsson refererar, att endast åtta procent av svarspersonerna associerade Auschwitz med Förintelsen av Europas judar.

Orsaken till detta var förstås den propaganda som den kommunistiska staten bedrev. När en minnestavla restes i Auschwitz-Birkenau 1967 användes texten "Four million people suffered and died here at the hands of the Nazi murderers betwen the years 1940 and 1945" men inte ett ord nämndes om att de flesta som mördades var judar. Det dröjde till 1994 innan den texten ändrades.

Johnsson daterar vändpunkten i historieskrivningen till sommaren 1979, då den nyvalde påven Johannes Paulus II på sin första pilgrimsresa till hemlandet besökte Birkenau och där tydligt markerade att detta var en minnesplats i första hand för utrotningen av det judiska folket.

Johnsson tar också upp de senaste tio årens omfattande debatt om polackernas egna ansvar under kriget, som följt på Jan Gross böcker och konstaterar att landet kommit längre i utvecklingen av den offentliga debatten än de flesta andra.

Semester

2011-07-06T23:22:00.001+02:00

Jag har tänkt att ha semester under juli månad och det gäller även den här bloggen. Vill hälsa nytillkomna läsare (ni har varit ganska många, de senaste veckorna) välkomna tillbaka igen i början av augusti.

Jag lyckas dock inte undgå att Aftonbladet idag kampanjar vidare mot vad man kallar den "unga högern" där jag uppenbarligen anses ingå. Anders Lindberg presenterar inga nya argument utan upprepar samma tröttsamma insinuationer som jag redan bemött i tidigare inlägg. Men eftersom Lindberg explicit hänvisar till en debattartikel jag skrev på Newsmill i januari kan det ju vara värt att lyfta fram vad jag faktiskt skrev där:

"Vad slutmålet för integrationspolitiken är förblir dock oklart. Fördelen med att istället tala om assimilation är att begreppet öppnar upp för en debatt om hur mycket enhet som är önskvärd i ett samhälle och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen."

Mitt eget svar på de frågor jag ställer har jag presenterat dels i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin?, dels i rapporten Vem ska få bli svensk medborgare? Svaret kan sammanfattas mycket enkelt: jag vill ha en språklig assimilation. Punkt. Där går gränsen för vilken anpassning jag anser att staten aktivt bör främja.

Eftersom Lindberg tycks tro att intresset för de här frågorna är en effekt av att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen kan det också vara värt att nämna att den första text jag skrev på det här ämnet var min C-uppsats i statsvetenskap som var klar sommaren 2000 (jag har för mig att den hette något i stil med "nationalism och demokrati) och frågeställningen var ungefär den som jag senare byggde vidare på i avhandlingen: hur förhåller sig nationell identitet och demokrati till varandra?

Läs gärna även Johan Lundbergs bloggkommentar till Lindbergs fantasier och lyssna även på Paulina Neuding som i Studio Ett idag förtjänstfullt bemötte Lindberg.

Därför anser jag inte att SD är ett odemokratiskt och rasistiskt parti

2011-06-27T23:51:00.000+02:00

I tidigare blogginlägg har jag, närmast i förbifarten, konstaterat att Sverigedemokraterna varken är ett rasistiskt eller antidemokratiskt parti. Detta har väckt en hel del kritik: i Expressen kallades jag för ”segregationsvän” och diverse bloggare och twittrare har anklagat mig för att vara i bästa fall naiv, i sämsta fall medvetet vilja göra rasismen rumsren. Även i kommentarsfältet här på min egen blogg har det framförts en hel del kritik.

SD upprör. Man kan förstås fråga sig varför jag tycker att detta är en så viktig debatt att driva. Själv kan jag komma på två motiv. För det första vill jag ge en så korrekt beskrivning av Sverigedemokraterna som möjligt. Det är det jag tycker att jag kan bidra med, som statsvetare i den allmänna debatten. Jag tycker också att det är särskilt angeläget med tanke på att alla vi som skriver om partiet (statsvetare, journalister, opinionsbildare) är öppet negativt inställda till dem. Därmed saknas den naturliga balans som annars uppstår när såväl sympatisörer som kritiker skriver om ett parti.

Det andra skälet är att jag tycker att det här med demokrati och rasism är viktigt. Jag ser en fara i att vi urholkar värdet i dessa begrepp genom att kalla allt vi ogillar i politiken för ”odemokratiskt” eller allt som andas främlingsfientlighet för ”rasism”.

Det är ju nämligen så att det faktiskt finns såväl rasistiska som antidemokratiska partier. I Sverige är dessa mycket små – Svenskarnas Parti, http://www.svenskarnasparti.se/ som vann mandat i Grästorps kommun 2010, är ett obehagligt exempel: ett nazistiskt parti som vill reservera medborgarskap för människor med det ”västerländska genetiska och kulturella arvet” och avskaffa den representativa demokratin. På vänsterkanten finns exempelvis Kommunistiska partiet (fd KPML (r) som förespråkar en väpnad revolution för att avskaffa vad de kallar för en ”borgerlig” demokrati.

Lämnar vi Sverige hittar vi fler, mer framgångsrika, exempel. British National Party, som har två mandat i Europaparlamentet och vann fem procent i senaste borgmästarvalet i London, var tidigare öppet rasistiskt och även om man numera säger sig ta avstånd från rasism får det nog anses vara en adekvat benämning, med tanke på att partiet exempelvis är motståndare till blandäktenskap med hänvisning till den vita rasen. I Tjeckien finns det oreformerade Kommunistpartiet som samlar en dryg tiondel av rösterna och som, precis som BNP, isolerats av de övriga partierna pga sin extremism.

På vilket sätt är Sverigedemokraterna annorlunda från dessa partier? Ekström påpekar att det är en definitionsfråga om SD är ett demokratiskt parti. Förvisso. Alla klassificeringar är avhängiga definitioner. Men det är en självklarhet som förvillar, snarare än klargör. Tvärtemot vad hon antyder råder nämligen en jämförelsevis stor enighet bland statsvetare när det gäller just demokratibegreppet. Och det finns ingenting i Sverigedemokraternas partiprogram eller politiska förslag som tyder på att man skulle vilja avskaffa demokratin.

Den kritiska frågan vad gäller SD:s demokratisyn gäller partiets förslag att försvåra vägen till medborgarskap parallellt med att man vill förstärka skillnaderna i rättigheter mellan medborgare och icke-medborgare. Detta beskriver Anna Ekström som en ”uteslutningspolitik” och på flera punkter är det en rimlig benämning. Men varje förändring av ”demos-gränsen” (vilka som utgör ”folket” i demokratin) är inte automatiskt odemokratisk. De länder i världen som vi vanligtvis beskriver som demokratier hanterar den här problematiken på olika sätt. Man ska komma ihåg att alla demokratier exkluderar. Alla stater gör skillnad på medborgare och icke-medborgare. Alla stater ställer krav på den som vill bli medborgare. SD:s förslag ligger i ytterkanten men ändå inom ramen för vad som vanligen betraktas som demokratiskt acceptabelt.

Betydligt större splittring råder vad gäller rasismbegreppet. Nej, jag anser inte att man måste tala om ”raser” för att vara rasist. Åtminstone sedan 1990-talet har man inom rasismforskningen talat om ”kulturrasism” eller ”metarasism” , för att fånga hur rasbiologiska föreställningar har ersatts av kulturessentialistiska. Jag ser stora poänger med begreppet kulturrasism, men tycker att det ofta slarvas med användningen. Det är inte rasistiskt att prata om kulturer men om man pratar om kulturer som vore de statiska och deterministiska blir det däremot rasistiskt.

Att det inom SD ryms kulturrasistiska föreställningar är för mig en självklarhet (jag har hela tiden konstaterat att det finns mycket rasism inom SD, även om partiet inte är att betrakta som rasistiskt). Men det finns två anledningar till varför jag inte anser detta tillräckligt för att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti.

För det första måste man ta partiets ideologi och politik på allvar. SD vill minska invandringen kraftigt men inte avskaffa den helt. De invandrare som kommer till Sverige ska assimileras. De ska lära sig språket, kulturen, tillägna sig svenska värderingar och sedvänjor.

Detta är en politik som vilar på en människosyn som faktiskt är raka motsatsen till rasismens. Den utgår nämligen från att individer kan byta identitet. Att man kan vara född i en kultur men, genom aktiv anpassning, bli del av en annan. Målet med SD:s assimilationspolitik är att alla i samhället ska dela en och samma nationella identitet. Många andra nationalistpartier i Europa definierar nationen utifrån objektiva kriterier. Men Sverigedemokraterna definierar svenskhet enligt följande:

”Svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som

svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet

för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen”

(Sverigedemokraternas principprogram 2005).

Det andra skälet till att jag inte vill beskriva SD som ett rasistiskt parti är att kulturrasismen knappast är något utmärkande fenomen för just SD. Den finns i Sverige över hela den politiska kartan. Den finns i mediala representationer av invandrargäng och muslimer. Den finns hos multikulturalister (tlll exempel de fd kristna Socialdemokraternas – numera Socialdemokrater för Tro och Solidaritets ordförande Peter Weiderud) som anser att muslimer inte kan förväntas ha samma upplysta syn på homosexualitet som vi andra. Den finns inte minst hos hela det politiska etablissemang som använder uttryck som ”osvenskt” för att ta avstånd från det smutsiga nationalistpartiet som inte hör hemma i det fina antirasistiska Sverige, där vi till skillnad från alla andra outvecklade folk inte behöver vifta med flaggor för att visa att vi är bäst.

”Men de jävlarna är rasister. Det är vi alla, höll jag på att säga” skriver den anonyma bloggaren ”Ia”.

På sätt och vis håller jag faktiskt med. Men, för att parafrasera en av de mer folkkära ledarna för ett icke-demokratiskt parti som suttit i Sveriges riksdag, nån jävla ordning får det ändå vara på begreppen i det här samtalet.

Diverse

2011-06-22T16:40:00.000+02:00

I vårens sista nummer av Axess medverkar jag med en längre essä där jag ifrågasätter om vi någonsin har haft mångkultur i Sverige. Här ett litet utdrag:

Det främsta problemet med sammanblandningen av multikulturalism och mångkultur är emellertid inte att den som framför legitim kritik misstänkliggörs för att ha dolda syften eller för att egentligen vara rasist. Värre är att detta förstärker en vid närmare eftertanke helt absurd föreställning: att multikulturalismen, så som den formulerats i ett fåtal västländer i en specifik brytningspunkt i historien, skulle vara den enda möjliga vägen att uppnå ett mångkulturellt samhälle. Så stark är nämligen idén att samhällelig mångfald bara kan garanteras genom att staten sanktionerar den med en multikulturalistisk invandrar- och identitetspolitik, att den som ogillar hela – eller delar av – denna partikulära multikulturalism också förväntas ogilla mångkultur. Så stark är kopplingen mellan multikulturalism och anti-nationalism att den som ogillar multikulturalism också förväntas vara nationalist.

Utrymmet för att formulera ett annat mångkulturellt ideal än det multikulturalistiska är i svensk debatt högst begränsat. Mot detta vill jag hävda att en annan mångkultur inte bara är möjlig, det är också högst tveksamt om vi någonsin kan sägas ha varit mångkulturella. Frågan är därför inte så mycket hur vi ska försvara den mångfald vi har, utan hur vi på allvar ska förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Och om vi verkligen vill det?

I samma nummer av Axess skriver jag också en recension av Francis Fukuyamas nya bok The Origins of Political Order (ej på nätet).

I söndags medverkade jag i Godmorgon, världen! i P1 där jag kommenterade första året med Sverigedemokraterna i riksdagen.

Idag kritiseras jag av Anna Ekström som på Expressens kultursida, under rubriken "Smörja från smedjan" anklagar mig för att bagatellisera och normalisera Sverigedemokraterna, bland annat med anledning av mina senaste texter här på bloggen. Hon skriver bland annat att "De [jag och Markus Uvell] normaliserar ett parti som inte respekterar den sortens demokrati där politikers och väljares makt begränsas av de mänskliga rättigheterna". Mitt svar till Ekström kommer att publiceras i Expressen inom kort.

Och tidigare i veckan var jag intervjuad i Jönköpings-Posten (ej på nätet) om att skolavslutningar i kyrkor inte är en integrationsfråga.

Sverigedemokraterna och antirasismen

2011-06-20T13:24:00.003+02:00

I mitt föregående blogginlägg skrev att jag är skeptisk till att de övriga partierna i längden kommer att kunna upprätthålla bilden av att Sverigedemokraterna är så pass annorlunda att de måste särbehandlas. Jag efterlyste också en tydligare motivering till varför SD ska isoleras – i betydelsen utestängas från all form av öppna förhandlingar och samtal.

Av denna anledning anklagas jag (tillsammans med Markus Uvell, som i en debattartikel förra veckan argumenterade för att regeringen bör förhandla öppet med SD i frågor som inte rör invandrings- och integrationspolitik) idag av Exposkribenten Alex Bengtsson för att ”normalisera och på så vis legitimera rasism”.

Retoriken känns igen. Jag börjar bli van vid att bemötas med insinuationer istället för sakargument och tillskrivas lömska avsikter.

Samtidigt ska det erkännas att Bengtsson mitt i all röra faktiskt också delvis svarar på min fråga. Han motiverar särbehandlingen av SD med att det ”vilar på en så väl rasistisk som antidemokratisk grund”. Han tar också upp exempel på rasistiska uttalanden av Sverigedemokrater.

Om detta är vi helt överens. Sverigedemokraterna var när det bildades ett rasistiskt och antidemokratiskt parti. Ett SD av årgång 1988, 1991 eller 1994 hade definitivt varit uteslutna från all form av samarbete. Förmodligen även SD årgångarna 1998 och 2002.

Men frågan är om det fortfarande är rimligt att beskriva SD som rasister. Ser man till det nu gällande partiprogrammet – vilket nog får anses vara det avgörande dokumentet om man vill klassificera ett partis ideologi – anser jag inte det. Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, men inte rasistiskt, parti. Sverigedemokraterna vill värna svenskheten och svensk identitet, men definierar samtidigt denna så att den är tillgänglig för vem som helst. Detta är inte bara en lek med ord, utan utgör faktiskt avgörande ställningstaganden i frågor som skiljer anti-invandringspartier i Europa åt.

Men att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt parti innebär inte att det saknas rasism inom Sverigedemokraterna. Jag vågar nog påstå att det finns betydligt mer rasism, och en högre tolerans för rasism, inom SD än inom övriga partier. Det är bland annat därför jag själv skriver att partiet är annorlunda.

Rubriken för Alex Bengtssons inlägg är ”Timbrochefens ointresse för antirasism”. Men frågan är vem som är ointresserad av att på allvar bekämpa rasism. Det räcker nämligen inte med att markera distans mot Sverigedemokraterna. SD är inte en orsak till den rasism som finns i Sverige. Rasism finns också inom andra partier (har vi glömt valstugereportagen). Rasistiska tankestrukturer har inte minst varit mycket framträdande inom den svenska multikulturalismen.

Det är därför frågan om särbehandling av SD är så känslig. Den kräver att vi sätter upp kriterier för vad som är acceptabelt. Vilket också tvingar oss att rannsaka oss själva, inte bara de andra.

Sverigedemokraternas första år i riksdagen

2011-06-16T22:45:00.000+02:00

Det första året med Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag är nu snart till ända. Hur gick det?

För mig är den övergripande bilden präglad av bristen av dramatik. Mitt starkaste minne förblir den Sverigedemokratiska riksdagsgruppens uttåg ur Storkyrkan, i samband med Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande i oktober (jag skrev om den händelsen här). Men väl inne i riksdagen har skandalerna och tumultet uteblivet.

Jag tror att Sverigedemokraterna medvetet har hållit en låg profil. Partiet har högt ställda ambitioner och då är det klokt att ägna det första riksdagsåret åt att se och lära. Partiet har utöver tålamod också visat prov på god sammanhållning. Utifrån är det omöjligt att identifiera några allvarligare sprickor eller motsättningar inom partiet.

Opinionsmässigt har SD legat stabilt sedan valet. I SCB:s majundersökning tangerade man valresultatet på 5,7 procent. Men det är långt kvar till nästa val. Ny Demokrati hade vid motsvarande tid 1992 över 10 procent i opinionsmätningarna, för att i valet 1994 få 1,5 procent. Även Miljöpartiet hade vid motsvarande tid 1989 mycket höga siffror, men fick ändå lämna riksdagen 1991.

Vad har SD då betytt för svensk politik? Att Sverige leds av en regering som saknar majoritet i riksdagen är som bekant helt normalt. Det var snarare mandatperioden 2006-10 som var avvikande, med en majoritetsregering som höll ihop en hel mandatperiod. Det är därför inte heller det minsta anmärkningsvärt att regeringen inte har fått igenom hela sin politik. Sakpolitiskt har Sverigedemokraternas inflytande det första året varit marginellt.

Den fråga som vägrar släppa taget gäller hur de övriga partierna ska förhålla sig till SD. Idag skriver Markus Uvell på Aftonbladets debattsida att regeringen och Socialdemokraterna bör erkänna att de ibland faktiskt bygger sin strategi på stöd från och "i stället för att ljuga för väljarna bör de öppet bjuda in till SD till samtal - när sakfrågan är rätt".

Han får mothugg av statsvetaren Ulf Bjereld som anser att de övriga partierna tvärtom bör fortsätta att försöka isolera SD. Hellre att SD odlar sitt martyrskap än att de legitimeras.

Jag är enig med Bjereld om att tröskeln för att rösta på SD skulle minska om partiet legitimerades genom att andra partier samarbetade med dem. Erfarenheten från andra länder är emellertid att det är mycket svårt att över någon längre tid upprätthålla en bred mur mot ett enskilt parti. Jag har tidigare skrivit om att jag även i Sverige förutspår en ”normalisering” av SD, om än på längre sikt. Är då detta önskvärt?

För att en isolering av SD ska vara legitim krävs två saker. För det första konsekvens. Partierna måste mena vad de säger och agera därefter. Ju fler exempel av den sort som Uvell lyfter fram, desto fler sprickor i muren med urholkad trovärdighet som följd.

För det andra krävs en övertygande motivering. På vilka grunder utesluts SD? Jag kan själva komma på tre tänkbara skäl varför ett parti ska behandlas med annorlunda metoder:

Extrem ideologi
Extrema åsikter i sakfrågor
Säkerhetshot

I svensk politisk historia har (3) och delvis (1) använts för att hålla VPK borta från regeringen. Däremot hindrade det inte Socialdemokraterna från att använda VPK som ett stödparti i riksdagen och genom att VPK med tiden alltmer distanserade sig både från kommunismen och Sovjetunionen, blev också partiet mer rumsrent och idag framstår borgerliga debattörer och politiker som försöker skrämma rödgröna väljare med Vänsterpartiets historia som rätt löjliga. (Jag har tidigare jämfört SD med VPK här)

När det gäller SD är (3) irrelevant, partiet kan knappast av någon uppfattas som ett säkerhetshot. För att avfärda partiet på ideologiska grunder (1) krävs förmodligen att man kan visa att partiet är något som man förnekar. SD beskriver sig själva som ett nationalistiskt parti. Om detta vore tillräcklig grund för isolering skulle många som skriver om partiet känna ett sådant behov av att istället stämpla dem som rasistiska eller främlingsfientliga. Men främlingsfientlighet är ingen ideologi, utan ett, otympligt, analytiskt begrepp vars innebörd måste specificeras (att säga att SD ska särbehandlas för att de är främlingsfientliga säger ingenting så länge vi inte har satt upp ett kriterium för främlingsfientlighet).

Återstår då att visa att SD bygger på en rasistisk grund, utan att samtidigt urvattna betydelsen av ett så viktigt begrepp som rasism. Här glider argumentationen ofta över i en kritik av sakfrågorna (2). SD beskrivs som extrema genom sin invandringspolitik. Detta leder till nästa problem: SD vill inte ha ett totalstopp för invandring. Och inget parti i Sverige vill ha fri invandring. SD är inte heller ensamma i svensk politik om att lyfta fram problem med mångkultur och mångkulturalism. Alltså handlar det om gradskillnader på en och samma skala. Hur mycket invandring ska vi ha? Hur ska den regleras?

Min poäng är inte att SD inte är annorlunda än andra partier. Det anser jag nämligen att de är. Men däremot är jag skeptisk till att det över en längre tid går att upprätthålla bilden av att SD är så pass annorlunda från andra partier att de måste särbehandlas. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta dock avgörande. De 5,7 procent av väljarna som röstade på SD måste få en giltig förklaring till varför just deras parti ska särbehandlas.

Mer om assimilation

2011-06-08T13:38:00.000+02:00

Anders Lindberg har glädjande nog svarat på min kritik. Han skriver nu att Timbro "nog" inte är främlingsfientliga och att jag vill ändra betydelsen av assimilation för att flytta över debatten till en ny "planhalva". Det är dock fortfarande oklart vilket syfte jag skulle ha med detta.

Tyvärr, och jag menar det verkligen när jag skriver tyvärr, har Lindberg fel. Ingen hade varit gladare än jag själv om det vore så att jag faktiskt var upphovsmannen till den användning av assimilation som varit framträdande inom forskningen de senaste 15 åren. I så fall hade jag förmodligen hört till Sveriges mest citerade statsvetare. Men mitt bidrag är väldigt mycket mer blygsamt; jag använder mig av de teorier och begrepp som lanserats av forskare som Richard Alba & ictor Nee (International Migration Review, 31:4, 1997), Rogers Brubaker (Ethnic & Racial Studies, 24:4, 2001) och Christian Joppke (Toward assimilation and citizenship. Immigrants in liberal nation-states, Palgrave, 2003). Och återigen, syftet med den rapporten var extremt tydligt: att kritisera hur integrationsbegreppet användes i debatten. Inte att diskutera hur integrationspolitiken borde utformas.

Men om nu Lindberg avvisar denna syn på assimilation vore det intressant att veta hur alternativet ser ut. Min poäng är att en traditionell definition av assimilation är oanvändbar. Ytterst få förespråkar nämligen en fullständig assimilation där alla kulturskillnader försvinner. Men lika få förespråkar, i praktiken, den totala motsatsen. Som jag visar i min rapport rymmer det luddiga begreppet integration i praktiken en hel del förväntningar på anpassning, inom en rad olika områden (arbete, språk, socialt umgänge, familjeliv, värderingar, livsstil etc). Därför förespråkar jag att vi blir tydligare i integrationsdebatten: om vad måste vi enas i samhället och vad kan vi låta variera? Hur mycket anpassning krävs för att vi ska ha en fungerande demokrati och en fungerande välfärdsstat (det är detta min avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? handlar om).

Jag har i min senaste rapport gjort ett försök att formulera ett svar: gemensam lagstiftning och språklig assimilation. Samtidigt avvisar jag krav på anpassning till kultur och värderingar.

Varför vill inte Lindberg vara med i en diskussion om för- respektive nackdelarna med en sådan lösning? Varför vill varken Lindberg eller dem han nu lutar sig mot, Per Wirtén och Lisa Bjurwald, diskutera dessa frågor? Det är den frågan även Johan Lundberg ställer sig i sitt blogginlägg. På vilket sätt är en diskussion om samhällsgemenskapen i ett mångkulturellt samhälle ett försök att "klä en främlingsfientlig diskurs i en akademisk språkdräkt"?

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förundras över det komiska i att Lindberg tycker att det är jag som har ett "aggressivt tonfall". Men det är inte jag som anklagar mina meningsmotståndare för att ha dolda syften. Det är inte jag som förvrider andras argument. Det är inte jag som gömmer mig bakom fula insinuationer utan att själv ta ställning i sakfrågan.

PS. Nätet är fullt av idioter. Jag beklagar att Anders Lindberg fått en massa skit för att han skriver i det här ämnet.

Exit Ramadan, hej fläskkotlett!

2011-06-07T15:49:00.001+02:00

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg uppmärksammade igår min rapport "Integration eller assimilation?" som jag gav ut på Timbro i januari.

Han tar utgångspunkt i att Coop i fjol, med lyckat resultat, gjorde en riktad satsning mot muslimer som firade Eid al-Fitr.

Efter att ha läst min rapport drar han slutsatsen att detta är något jag förmodligen är motståndare till. Lindberg får nämligen "känslan att de [Timbro] tycker Coop gör fel. De vill ersätta integrationspolitiken med assimilation. I stället för ett mångkulturellt samhälle ska 'dom' anpassa sig till 'oss'. Med det synsättet borde Coop sälja fläskkotletter vid Ramadan i stället".

Att Aftonbladet inte förstår skillnaden mellan å ena sidan att förespråka assimilationspolitik och å andra sidan att föreslå att den som de facto argumenterar för en assimilationspolitik också bör använda ordet assimilation är inte oväntat. Det begrep inte Dagens Nyheter heller. Jag tycker däremot att det är lite synd att Lindberg inte redovisar vilka motiv näringslivets tankesmedja skulle ha för att vilja hämma livsmedelskedjornas produktivitet.

Mest förundrad är jag dock över hur lättvindigt Aftonbladets ledarsida avvisar den internationella akademiska forskningen om integration:

"Inom 'forskningen' har man hittat på en egen definition men alla förstår vad man menar ändå."

Är detta en linje Aftonbladet tänker driva i fortsättningen? Det är ett populistiskt kunskapsförakt som jag inte trodde var värdigt Sveriges största socialdemokratiska dagstidning.

Men nu har förstås inte Lindberg hamnat på Aftonbladets ledarredaktion för att utveckla vänsterns ideologiska förhållningssätt till integration. Istället är syftet att smutskasta och misstänkliggöra dem som, likt mig själv, inom de arenor som finns tillgängliga, försöker att föra debatten om det mångkulturella samhället framåt. Just därför är det så oerhört förvånande att Lindgren tycks helt ha missat att jag har skrivit en annan rapport där jag faktiskt förespråkar en variant av assimilation. Det är nämligen min övertygelse att ett mångkulturellt samhälle endast fungerar om vi kan kommunicera med varandra. Av den anledningen vill jag ha en språklig assimilation. Jag tycker att de som kommer hit ska anpassa sig så långt att de kan göra sig förstådda på svenska. Därefter sätter jag punkt. Låt marknadskrafterna reglera utbudet i mataffärerna och låt människor leva sina liv som de vill med en för alla gemensam lagstiftning som grund.

Medan den svenska integrationsdebatten tagit stora steg framåt de senaste åren - Newsmill kör just nu en intressant debattserie om svenskhet, förutom Timbro har Fores givit ut en rad intressanta rapporter, Axess-sfären har erbjudit flera intressanta forum för debatten - står Aftonbladet kvar i omklädningsrummet och oroar sig för en höger som tänker tvångsmata muslimer med fläskkött.

Jag säger som Axl Rose: Get in the ring!

* Det är dessvärre inte bara undertecknad som refereras fel i artikeln. Lindberg tillskriver Angela Merkel citatet "mångkulturen har misslyckats totalt" vilket är en missvisande översättning av "der Ansatz für Multikulti ist gescheitert" som jag snarare skulle översatta som "den multikulturella modellen har misslyckats". Merkel, liksom Cameron, kritiserar en viss politisk modell, inte någon diffus "mångkultur".

** Blogginläggets rubrik är ett citat från Lindbergs artikel. Den var så rolig att jag tänker använda den som kapitelrubrik i min kommande bok.

Reaktioner på språkkravsförslaget

2011-06-01T15:57:00.000+02:00

Mitt förslag om att koppla språkkunskaper till medborgarskapet, i syfte att stärka medborgarskapets status, har kommenterats på några håll.

Per Gudmundson skrev på Svenska Dagbladets ledarblogg om seminariet och den, som han beskrev det, "hyfsat sansade" diskussionen (jag instämmer i beskrivningen) och efterlyste ett krav som jag inte tagit upp, nämligen försörjning. Möjligen borde jag ha ägnat någon sida åt att diskutera ett försörjningskrav, där kan jag ge Per rätt. Men min bedömning är att det varken vore önskvärt eller genomförbart i Sverige och jag valde att koncentrera mig på de krav som relaterar till frågor om integration eller assimilation.

Marcus Svensson skriver på ledarplats i Smålandsposten positivt om resonemangen i min rapport, utan att direkt komma ut som språkkravsförespråkare.

Luf-ordföranden Adam Cwejman är den ende politiker jag har sett som har kommenterat förslaget. Han konstaterar bland annat att "om det finns en potentiell vinst i att uppvärdera medborgarskapet samtidigt som man bibehåller möjligheter till migration så måste man motivera sig väldigt bra från liberalt håll för att vara emot"

I Vestmanlands Läns Tidning skriver Clara Berglund en ledarkolumn (30/5, ej på nätet) där hon uppmärksammar rapporten och refererar dess innehåll, men avslutar med att ifrågasätta vilka effekter ett språkkrav skulle ha, eftersom det finns djupt rotade kulturella anledningar till det sätt på vilket vi definierar nationalitet i Sverige.

Mest kritisk är Petter Larsson i Aftonbladet (29 maj, ej på nätet) som under rubriken "språktester neder led i det danska helvetet" väljer att tolka mitt förslag som en ambition att neutralisera främlingshatarna genom att gå dem "lite grann till mötes".

Jag har naturligtvis inga som helst illusioner om att mitt språkkravsförslag ska bli regeringspolitik. Min personliga ambition är mycket mer modest: jag vill skapa ett utrymme i integrationsdebatten för dem som likt mig själv ogillar politik som bygger på blodsband, vare sig den kallas nationalism eller multikulturalism.

Bör skolavslutningar hållas i kyrkan?

2011-05-30T17:45:00.000+02:00

"It's just a church!"

"Something wrong?

"He's just tremblin' all over"

Skolinspektionens chefsjurist Ingegärd Hilborm säger idag till Ekot följande om sin tolkning av det nuvarande regelverket: "om det inte finns någon annan lokal att samlas i" är det OK med en kyrka, men då får det inte förekomma några religiösa inslag. Inga böner, ingen välsignelse och inga psalmer (fast "Den blomstertid nu kommer" är OK eftersom den, av Hilborm, räknas som en "sommarsång")

Jag ser tre problem med skolinspektionens linje, Hilborms kommentarer och den allmänna inramningen av den här frågan.

För det första anser jag att Skolinspektionen drar en alltför snäv gräns kring vad som bör vara tillåtet. Risken är att vi inte förmår hålla isär det som utgör en verklig kränkning från det som utgör en inbillad kränkning. Det är en väsentlig skillnad mellan att tvinga någon att läsa med i en trosbekännelse eller en bön (eller, för att ta ett profant exempel, sjunga med i en nationalsång) mot att ordna en avslutning i en religiös lokal där det, bland annat, sjungs en psalm eller läses en välsignelse. Av Hilborms kommentarer idag låter det som att utgångspunkten är att gudstjänstlokalen i sig utgör något kränkande. Det ger mig associationer till Mrs Baylock, barnflickan som i Richard Donners The Omen till varje pris försöker hålla den unge Damien (djävulens son) borta från kyrkan.

För det andra är det besvärande oklart för vem den rådande ordningen utgör ett problem. När Ekot lyfter frågan idag ramas den in som "mer aktuell ju fler barn med andra trosuppfattningar som har börjat skolan". Men var finns evidensen för detta? Från olika håll antyds att detta skulle vara en svensk tradition som av stora grupper invandrare skulle upplevas som något exkluderande eller negativt.

Totalt har Skolinspektionen behandlat ungefär tio ärenden där enskilda föräldrar har riktat kritik mot en skola. Det är svårt att se att vi här har något jätteproblem. Det är betydligt mer allvarligt om Skolinspektionen och skolpolitiker vägleds av en grumlig föreställning att barn med muslimska föräldrar skulle bli kränkta av en skolavslutning i en kristen kyrka.

För det tredje ger Skolinspektionen helt i onödan ammunition till Sverigedemokraterna och andra som lever på att kunna bevisa att det invandring och mångkultur leder till att svenska traditioner får stryka på foten. Det här är precis samma tänkande som har fått Diskrimineringsmyndigheten att ersätta julklappar med vinterpresenter. En enfaldig tro att traditioner i sig är exkluderande och att ett mångkulturellt samhälle förutsätter neutrala arenor.

Det är enkelt att förstå att föräldrar och elever vill ha en lokal som ger en högtidlig inramning åt en viktig stund i livet. Det är också enkelt att förstå att Svenska Kyrkan inte vill låna ut sina lokaler hursomhelst, utan att på något sätt kunna medverka med ett, förvisso begränsat, religiöst inslag. Den princip som tidigare väglett Skolinspektionens beslut, att tonvikten inte får ligga på religiösa inslag, är fullt tillräcklig. Att nu skärpa tillämpningen och helt stänga dörren skapar betydligt fler problem än det löser.

Fotnot: jag blev tidigare idag ombedd att debattera den här frågan med Ingegärd Hilborm i Studio Ett. Av för mig oklar anledning avböjde Hilborm/Skolinspektionen och istället blev det en debatt mellan Jan Björklund, Christer Sturmark och Carl-Sixten Block, kyrkoherde i Knäred. Om det samtalet kan man säga att Björklund slog in öppna dörrar (försvarade rätten att vara i kyrkan) men vägrade ta ställning till var gränsen ska dras. Både Björklund och Sturmark tog tog utgångspunkt i att det skulle vara en fråga som aktualiseras av icke-kristna invandrarelever, även om Björklund, glädjande nog, mot slutet klargjorde att han inte uppfattade att detta var krav som kommit från invandrarelever och deras föräldrar.

Ataka och bulgarisk extremnationalism

2011-05-25T15:13:00.000+02:00

Förra fredagen ordnade det extremnationalistiska partiet Ataka (”Nationella Unionen Attack”) en demonstration i Sofia mot att böneutropen från stadens moskéer är för högljudda. Demonstrationen spårade ur och flera Ataka-medlemmar gick till direkt attack mot muslimer i Banya Bashi-moskén i centrala Sofia. Bönemattor brändes upp och flera personer skadades i tumultet.

Nu har åklagare i Bulgarien inlett en undersökning för att förbjuda Ataka vars partiledare, Volen Siderov, deltog i protesterna. Siderov har vad jag har sett inte tagit avstånd från händelsen utan går till motattack mot dem som vill förbjuda hans parti:

”låt dem förbjuda oss. Låt dem ta bort det sista hindret mot den anti-bulgariska maffia som styrt landet de senaste 20 åren. Låt dem placera muslimska bönemattor över hela Sofia så att man inte längre kan promenera i centrum, på mattorna som ockuperas av islamister”.

Ataka är nu inte vilket litet struntparti som helst. I parlamentsvalet 2009 fick man drygt 9 procent av rösterna och i Europaparlamentsvalet samma år drygt 12 procent. Man är stödparti i parlamentet åt det regerande center-högerpartiet GERB.

Förbud av partier är i allmänhet väldigt ovanliga och sällan någon lyckad strategi. Wikileaksdokumenten som spreds förra året avslöjade bland annat att USA:s ambassadör i Bulgarien har information som tyder på att Ataka och DPS, som är det parti som i praktiken företräder Bulgariens muslimska minoritet, arbetar i symbios: båda är beroende av varandra för att mobilisera sina egna väljare.

Sveriges och västmedias uppmärksamhet för Östeuropa är ytterst selektiv. Det har, på goda grunder, rapporterats en hel del om Ungern under våren och många känner till Jobbik. Men Bulgarien är avsevärt mindre känt. Likväl är landet en EU-medlem, med ett minst lika extremt parti som alltså fungerar som stödparti åt en regering och vars medlemmar, under ledning av partiledaren, går till fysisk attack mot muslimer som samlats till fredagsbön.

Begrepp som islamofobi, högerextremism och främlingsfientligt är vilseledande i sammanhanget. Muslimer är inga främlingar i Bulgarien. Islam har en längre historisk kontinuitet i Bulgarien än kanske något annat europeiskt land, med en närvaro av muslimer sedan 1300-talet. Relationerna mellan kristna och muslimer har varierat genom århundradena. Så sent som vid slutet av 1980-talet drev den kommunistiska regeringen i Bulgarien öppna kampanjer mot muslimerna, vilket bland annat ledde till en omfattande flyktingström av så kallade ”turk-bulgarer” till Sverige, sommaren 1989.

Drivkraften är istället ett utbrett socialt och politiskt missnöje kombinerat med en extrem nationalism enligt vilken endast ortodox kristendom hör hemma i Bulgarien. Bulgarien hör till de länder i Europa som har svagast skydd för religionsfrihet och de senaste månaderna har det kommit flera rapporter om trakasserier av exempelvis Jehovas Vittnen. I termer av väljare stöds Ataka av transitionens förlorare: de som fått det sämre materiellt och skyller detta på globalisering, europeisering och korrupta politiker.

Om mångkultur och medborgarskap

2011-05-19T20:16:00.000+02:00

Här kan man nu se Engelsbergsseminariet "Bortom multikulti" i sin helhet. Jag pratar under rubriken "Vi har aldrig varit mångkulturella" i den första sessionen, där även Svante Nordin, Markus Uvell och Erik Ullenhag medverkar.

För den som har tid är hela seminariet sevärt och ger, skulle jag säga, en god bild av stämningsläget och skiljelinjerna i integrationsfrågorna inom vad som kan beskrivas som en bred borgerlighet. Jag har tidigare skrivit om seminariet här.

Nästa vecka presenterar jag en rykande färsk rapport om svensk medborgarskapspolitik på Timbro. Rubriken är "Vem ska få bli svensk medborgare". Förhoppningsvis går seminariet att se direkt via www.timbro.se. Seminariet börjar kl 12, torsdag 26:e maj. Rapporten, som kommer att gå att ladda hem från Timbros hemsida från och med torsdag, är sprungen ur min pågående forskning om religion, kultur och hälsa där jag bland annat studerar förändringen av nationella identitetsdiskurser i Europa. Det blir första gången jag tar steget från att enbart analysera den svenska integrationsdebatten till att faktiskt ge ett konkret bidrag till den. Vi får se hur det går. Rapporten kommenteras av Jasenko Selimovic, statssekreterare hos Ullenhag.

Villkorad tolerans

2011-05-18T17:47:00.000+02:00

Ricki Neuman skriver idag i Svenska Dagbladet under rubriken ”En ny svensk modell” om den pågående vändningen bort från multikulturalism. Neuman anknyter till det Engelsbergsseminarium – Bortom Multikulti – som jag själv skrivit om tidigare. Neuman refererar bland annat till mitt begrepp ”villkorad tolerans” och jag refereras i artikeln beskriva innebörden på följande sätt:

”en modell som går ut på att immigration och multikultur är av godo, men som samtidigt påstår att mångfalden har drivits för långt – och kört över grundläggande svenska värden, som rätten att fritt få bestämma över sitt eget liv”.

Centralt i ovanstående är begreppet mångfald som är ett, försiktigt uttryckt, töjbart begrepp. Samtidigt ska man komma ihåg att detta begrepp har haft en central roll i svensk integrationspolitik. När mångkulturbegreppet övergavs på 1990-talet tog mångfald över som mål för svensk integrationspolitik (för att i början av 2000-talet ersättas av ”en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar (Prop 2002/03:01).

Under 1970-, 1980- och 1990-talen kunde man från politiskt håll reservationslöst säga att mångfald (eller mångkultur) var bra. Ungefär på samma sätt som man än idag reservationslöst kan tala om hur bra all form av hållbar utveckling, jämställdhet eller integration är.

Men någonstans kring millennieskiftet började detta förändras. Inte bara i Sverige utan i hela Europa började politiker – både till vänster och höger, väl värt att notera – att problematisera ”mångfalden”. Konkret genom att belysa de brott som tilläts ske i mångfaldens/mångkulturens namn av vilka hedersbrotten nog står i särklass både vad gäller uppmärksamhet och politisk betydelse.

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? (Gleerups förlag) använder jag termen ”villkorad tolerans” för att summera det ”nya” tänkandet. När jag skrev boken (huvudsakligen under 2008, den gavs ut våren 2009) utgjordes mina exempel främst av profilstarka debattörer som Ayaan Hirsi Ali, Pascal Bruckner eller, för att ta ett svenskt exempel, Dilsa Demirbag-Sten). Hade jag skrivit boken idag hade jag förstås kunnat addera den långa rad av politiska ledare som sedan dess anslutit sig till perspektivet.

Det som förenar det tänkande jag rubricerar som villkorad tolerans är att ett antal fundamentala liberala värden – de tre jag uppfattar som viktigast är universalism, jämställdhet och sekularism – sätter gränsen för hur mycket (kulturell) mångfald en stat bör tolerera.

Min bok (som visserligen är en avhandling, men går utmärkt att läsa ändå) är till stora delar en idékritik av det tankegods som ryms inom den villkorade toleransen (även om jag också tar upp nationalism och multikulturalism). Jag delar den villkorade toleransens kritik av kulturrelativism och identitetspolitik men är inte lika positivt till det sätt på vilket man definierar tolerans. Istället för att på förhand definiera vilka åsikter som är uttryck för tolerans respektive intolerans förespråkar jag en proceduriell definition av tolerans. Tolerans är, som jag ser det, endast meningsfullt inför åsikter och livsstilar som vi ogillar. Vill vi på allvar ha ett mångkulturellt samhälle måste vi våga försvara också rätten till livsstilar som kraftigt avviker från majoritetsnormen. Så länge vi samtidigt upprätthåller principen om likhet inför lagen tror jag detta är en både önskvärd och framkomlig väg. Därför är jag motståndare både till multikulturalistisk identitetspolitik och till liberalt definierade naturalisationskrav som ställer krav på att invandrare måste ansluta sig till en viss värdegrund för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap.

Tidsfråga innan Sverigedemokraterna normaliseras?

2011-05-17T12:22:00.000+02:00

Efter omvalet i Västra Götalandsregionen svarade Moderaternas regionråd Johnny Magnusson att han inte var beredd att ”stänga några dörrrar” på frågan om han kunde tänka sig någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Magnusson upprepade svaret i en intervju igår, även om han samtidigt försökte bolla över ansvaret för att hantera Sverigedemokraternas vågmästarroll till Socialdemokraterna (mer om Magnussons uttalande finns här).

Och igår berättade också Sverigedemokraternas riksdagsman Richard Jomshof, i en intervju med Sydnytts reporter Martin Hult, om partiets hemliga samarbete med Moderaterna i Karlskrona. Jomshof påstår att SD och Moderaterna under en längre tid, både under denna och föregående mandatperiod, har haft informella överläggningar där SD kunnat utöva inflytande över politiken.

Ser vi här början på en spricka i muren mot Sverigedemokraterna? Min bedömning var redan i samband med valet i höstas att det bara är en tidsfråga innan Sverigedemokraterna kommer att normaliseras. Med det menar jag inte att partiet kommer att bli ett parti i mängden. Det lär av flera uppenbara skäl inte inträffa, främst kanske för att partiets existensberättigande till stor del handlar om att inte vara som ett vanligt parti. Däremot kommer bilden av Sverigedemokraterna som något exceptionellt, som ett fenomen snarare än ett parti, med tiden att urholkas. Beroende på vad man har för inställning till SD kan man välja att tolka detta som avtrubbning eller minskad beröringsskräck. Men när insikten väl sjunker in att det här är ett parti som är här för att stanna kommer det öppna upp för partistrategiska resonemang av en helt annan sort än de som kom fram i media medan partiet fortfarande var utanför riksdagen.

Erfarenheterna från andra länder visar nämligen att det är mycket svårt att under en längre tid upprätthålla en enad front mot antiinvandringspartier (det enda exempel som varit rakt igenom lyckosamt är Belgien, även om fronten även där har börjat luckras upp de senaste åren). Till stor del kan detta förmodligen förklaras av egenintresse. Med tanke på att SD betydligt oftare röstar med borgerliga partier än med rödgröna vore det för mig oerhört förvånande om inte exempelvis Moderata partistrateger redan har skisserat en framtida utveckling - en eller ett par mandatperioder bort - där man räknar in SD som ett parlamentariskt underlag, enligt ungefär samma model som Socialdemokraterna under många år, helt öppet, kunde räkna in VPK:s stöd i riksdagen. SD-mandaten kommer aldrig långsiktigt kunna utnyttjas av de rödgröna partierna, så varför skulle då Moderaterna hålla fast vid att inte heller den borgerliga alliansen tillåts utnyttja dessa mandat?

Men det här kommer givetvis inte att inledas i rikspolitiken. Inte heller finns det någon uttänkt plan uppifrån. Snarare kommer normaliseringen av Sverigedemokraterna ske långsamt, osystematiskt och underifrån. Först när tillräckligt många dörrar öppnats av lokalpolitiker, med olika partifärg (inklusive Socialdemokrater och Miljöpartister, i Karlskrona finns till exempel en förhistoria där ett miljöpartistiskt kommunalråd sade sig vilja samarbeta med SD i miljöfrågor) kan det svenska partisystemet på riksnivå möbleras om på allvar.

Ungerns nya konstitution

2011-04-18T16:18:00.000+02:00

Idag godkände Ungerns parlament med stor majoritet (262 röster mot 44) det mycket omdiskuterade förslaget till en ny konstitution. Den nya författningen träder i kraft vid årsskiftet.

Det mest anmärkningsvärda med hela proceduren har varit regeringspartiet Fidesz ovilja att försöka skapa nationell enighet kring demokratins grundfundament. När parlamentet idag röstade var det också bara ett av fyra parlamentspartier som röstade för. Jobbik röstade nej, medan såväl Socialistpartiet som de gröna liberalerna i LMP bojkottade omröstning.

Vad gäller innehållet i förändringarna är det tre saker som bör påpekas. För det första rymmer författningen en hel del symbolpolitik som ur ett västeuropeiskt perspektiv kan verka svårsmält. Det talas högstämt om den ungerska nationen, om lojaliteten till den ”heliga kronan” och vikten av att bevara det ungerska språket och Ungern som en kristen nation. Men i ett centraleuropeiskt perspektiv är detta inte något anmärkningsvärt. Flertalet grannländer, som antog sina nya demokratiska konstitutioner i början av 1990-talet (då Ungern valde att endast revidera den äldre, från socialisttiden), har liknande inslag.

Mer problematiskt är att Fidesz helt uppenbart har valt att utnyttja sin majoritet i parlamentet till att grundlagsstadga partipolitiska frågor. Det kommer nu krävas två tredjedelsmajoritet för den nya regerings som, exempelvis, vill införa könsneutrala äktenskap, euro eller viktiga delar av finans- och skattepolitiken.

Det tredje är att Ungern nu tar ett avgörande steg mot att öppna upp rösträtten även för dem som inte är permanent boende i landet, förutsatt att de har ungersk etnicitet. Det här är en fortsatt uppluckring av gränserna mellan nationalitet, medborgarskap och rösträtt och det ska bli mycket intressant att se fortsättningen och vad som i praktiken är möjligt att genomföra. Ungern är på väg att ge politiska rättigheter åt individer som saknar skyldigheter i landet (till exempel etniska ungrare som är medborgare och permanent bosatta i Rumänien och Slovakien).

Däremot blev det alltså inget med det ursprungliga förslaget om rösträtt för barn, eller en extra röst åt mödrar/föräldrar, som jag skrivit om tidigare.

Vi har aldrig varit mångkulturella

2011-04-18T14:11:00.000+02:00

I förra veckan medverkade jag vid seminariet ”Bortom multikulti” i Engelsberg. Seminariet kommer att sändas i sin helhet på Axess-TV inom kort och jag tror att jag vågar rekommendera det. Min upplevelse var att det var många intressanta inlägg och mer koncentrerade diskussioner än vad som är brukligt när det här temat berörs.

Mitt inlägg hade rubriken ”Vi har aldrig varit mångkulturella” och kommer att publiceras i en antologi framöver. Här en liten sammanfattning av vad jag försökte få sagt.

Det nu pågående avståndstagandet från (den statliga) multikulturalismen utgör inte något hot mot mångkulturen (se mitt tidigare inlägg för en längre diskussion om begreppen). Medan multikulturalismens historia ganska enkelt låter sig avgränsas (den syn på relationen mellan stat, kultur och identitet som dominerat bland de politiska eliterna i ett dussintal västeuropeiska länder från 1960-talets slut till 2000-talets början) är det erfarenhetsbaserade mångkulturella samhället något helt annat.

Jag valde till att börja med att lyfta fram tre aspekter av denna multikulturalism. För det första att den i grunden är reaktiv. Multikulturalismen växte fram som en motreaktion mot nationalismen och det mångkulturella samhället blev det som skulle ersätta nationalstaten. Från förtryckande homogen stat till tolerant mångkulturell stat. Som en konsekvens av detta blev multikulturalismen anti-nationalistisk och föreställningar om att (majoritetskulturens) nationella identitet står i vägen för invandrargruppers välmående slog rot. Detta har skapat överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med gemensam identitet och en överdriven tilltro till konsekvenserna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

För det andra betonade jag att multikulturalismen kom att sätta likhetstecken mellan tolerans och acceptans. Att tolerera blev att acceptera andras olikheter. Det är denna variant av tolerans som exempelvis David Cameron tar avstånd ifrån när han talar om behovet av att ersätta ”passiv tolerans” med ”liberala muskler”. Men ett mångkulturellt samhället är inte avhängigt individer som går runt och accepterar sådant de i tysthet ogillar. Tvärtom vore det eftersträvansvärt med ett toleransideal som bygger på respekt och kunskap och eftersträvar en kritisk dialog över religions- och kulturgränser.

Min tredje poäng var att multikulturalismen, vad lagstiftningen beträffar, genomförts i en mycket mer begränsad omfattning än vad som ofta påstås. Fortfarande gäller, i princip, likhet inför lagen. Snarare än lagstiftare och domstolar är det enskilda myndigheter som tillämpat multikulturalistiska ideal där dessa, i sina sämsta stunder, fungerat som skygglappar för förtryck och rasism inom minoritetsgrupper.

Jag kontrasterade vidare svensk multikulturalism med två historiska exempel. Dels den amerikanska smältdegeln, där assimilering in i en ständigt föränderlig amerikansk nation varit en nödvändighet för att hantera behovet av gemensamma sociala, ekonomiska och politiska strukturer i ett invandrarland. Jag noterade med tillfredsställelse hur tre politiska representanter från tre olika partier, vid seminariet på olika sätt lyfte frågan om behovet av att gå bortom multikulturalismen. Charlie Weimers (KD) efterfrågade ”mångfald på gemensam grund” medan Ardalan Shekarabi (S) pratade om det av alla i landet delade medborgarskapet som ett eftersträvansvärt mål (se mer om Shekarabis inlägg här). Mest långtgående var Adam Cwejman (FP) som uttryckligen efterlyste ”strukturell assimilation” med direkt hänvisning till 1960-talets amerikanska assimileringsteorier såsom de formulerades av Milton Gordon.

Den andra mångkulturella historiska erfarenheten som jag lyfte fram var den öst- och centraleuropeiska stadskultur som genom en kombination av formella regelverk och informella normer, möjliggjorde för olika religiösa- och språkliga grupperingar att leva fredligt tillsammans, fram tills nationalismens, nazismens och kommunismens framfart från andra halvan av 1800-talet till mitten av 1900-talet satte stopp. En erfarenhet som, med stora lokala variationer, präglat både kosmopolitiska storstäder som Konstantinopel (och utanför Europa Alexandria) men också mindre städer i Transsylvanien och Galizien som Cluj/Kolozsvar/Klausenburg, Lviv/Lwow/Lemberg och Czernowitz/Chernivtsi/Cernauti m fl. Ett gemensamt drag i alla dessa städer var behovet av kunskap om andra språk, religioner och sedvänjor, liksom den självklara insikten att man tillsammans delade en offentlighet (staden, torget, politiken).

Jag är i grunden pessimistisk vad gäller möjligheten att införa vare sig den amerikanska smältdegel-modellen eller den centraleuropeiska mångkulturen i Sverige. Med resten av Europa delar vi en hämmande syn på kulturer som statiska kollektiv, vilket försvårar vad Cwejman kallar strukturell assimilation. Ur vår egen politiska historia hämtar vi en likhetsnorm vilken trots omfattande migration sedan 1960-talet har förhindrat framväxten av en reell mångkultur där vi på allvar låter andra kulturer sätta sin prägel på annat än det politiskt harmlösa.

Mot denna bakgrund är det faktiskt en rakt igenom pervers föreställning att tro att (fungerande) kulturell mångfald skulle vara beroende av just de specifika politiska och ideologiska arrangemang som utvecklades i Nordamerika och Västeuropa under 1970-talet. Istället för att oroas över huruvida – det enligt min mening högst befogade - avståndstagandet från multikulturalismen utgör ett hot mot mångkulturen borde nog multikulturalismens anhängare försöka formulera ett svar på en annan fråga: har vi någonsin varit mångkulturella? Och hur mycket mångfald - i termer av värderingar, traditioner och sedvänjor, inte maträtter och kulturfestivaler - är vi beredda att acceptera i Sverige?

Antiziganism förhindrar rösträtt för barn

2011-03-30T12:32:00.001+02:00

Statsvetaren Bo Rothstein skrev tidigare i år en debattartikel där han argumenterade för ”en radikal förändring av vallagen som skulle innebära att alla vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning”. Förslaget ingick som ett av flera för att stärka ”barnperspektivet” och Rothstein argumenterade vidare:

Föräldrar har ju skyldighet att tillvarata sina barns intressen i alla sammanhang, men märkligt nog gäller inte detta i politiken. Om föräldrar fick rätt att bruka sina barns rösträtt skulle i ett slag våra politiska partier ha ytterligare nästan två miljoner röster att konkurrera om och dessa röster skulle då kontrolleras av landets föräldrar. Det skulle i ett slag dels göra Sverige världskänt som det land som först införde verklig allmän och lika rösträtt, i stället för, som i den senaste valrörelsen, en snedvridning där andra gruppers behov, främst pensionärernas, kommer i fokus.

Tidigare har en annan statsvetarkollega, Henrik Oscarsson, förutspått att frågan om barns rösträtt blir den stora rösträttsfrågan i vår livstid (se även kommentarerna till inlägget för en intressant argumentation för- och emot).

Faktum är att det här fram tills nyligen såg ut att kunna bli verklighet i ett europeiskt land redan i år. I ett första utkast till den nya konstitutionen i Ungern, vars slutgiltiga version väntas godkännas av parlamentet i april, föreslogs nämligen att barn skulle ges rösträtt, genom sina föräldrar.

Under arbetets gång har emellertid förslagit dragits tillbaka. Det visade sig få svagt stöd i de omfattande undersökningar som har genomförts (ett frågeformulär har skickats ut till alla ungerska hushåll, och returnerats av nästan en miljon). I en intervju igår beskrev den ungerske premiärministern Viktor Orbán motivet:

Det första många tänker på är att romska familjer har fler barn än icke-romska familjer och att romernas andel av rösterna därför skulle öka. Många vill inte att det blir så.

Ett alternativ vore att inte ge varje barn en röst utan att istället ge en extra röst till barnfamiljer, oavsett hur många barn de har. På så sätt skulle frågan frikopplas från demografiska skillnader mellan etniska grupper. Men inte heller detta förslag har vunnit något stöd i Ungern.

Överlag har arbetet med den nya ungerska konstitutionen fått mycket uppmärksamhet och kritik, både i Ungern och utomlands. Två av de tre oppositionspartierna (Socialistpartiet och det liberala gröna partiet) avser bojkotta debatten i parlamentet vilket gör att det extremnationalistiska populistpartiet Jobbik utgör den enda reella oppositionen till det konservativa regeringspartiet Fidesz (som av egen kraft kan rösta igenom den nya författtningen). Stor uppmärksamhet har utomlands ägnats åt formuleringar som stärker familjens och ofödda barns rättigheter. Men frågan om barns rösträtt har märkligt nog inte uppmärksammats särskilt mycket. Vad det ungerska fallet visar är att frågan, när debatten kommer till andra länder, förmodligen inte kan frikopplas från föreställningar om vem som gynnas/missgynnas som går bortom den uppenbara skiljelinjen mellan barnfamiljer och medborgare utan barn, utan också kommer kunna fångas in en nationalistiskt färgad diskurs.

Är det rasistiskt att säga invandrare?

2011-03-28T17:46:00.060+02:00

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).

Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.

Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.

Ett palats i Makedonien

2011-03-07T20:30:00.000+01:00

Hört talas om Prins Ghazanfar Ali Khan? Han är företrädare för Burushofolket som lever i norra Pakistan. Burushofolket betraktar sig själva som släkt i rakt nedstigande led till soldater ur Alexander den stores armé, som på 300-talet f kr lade under sig stora delar av västra Asien (en myt som inte är unik för Burushofolket, förvisso).

Prins Ali Khan har nu av tilldelats 37 kvadratkilometer obebodd mark i det sydöstra hörnet av Makedonien för att bygga sig ett kungligt palats. Bakom gåvan står borgmästaren i den till Grekland gränsande kommunen Bogdanci som motiverar gåvan med Burushofolkets släktskap med Alexander den Store och med att de ”känner sig som äkta makedonier”, till skillnad från många som bor i Makedonien (läs albaner/romer). (Transitions Online 8 februari 2011) När prinsen och hans hustru sommaren 2008 besökte Makedonien för första gången möttes de på flygplatsen inte bara av statsministern och ärkebiskopen utan även av en grupp män utklädda till soldater i Alexanders armé. Prinsen sade sig då vara hedrad av att vara i ”sitt” land.

Denna av den makedoniska regeringen sanktionerade landgåva, närmare bestämt den obebodda byn Paljurci som enligt traditionen besöktes av Aposteln Paulus på 50-talet e kr, är det senaste i raden av exempel på hur Makedonien använder sig av antika symboler för att definiera en makedonisk identitet. Sedan tidigare har vi exempel Alexander the Great Airport och Philip II of Macedon Arena i Skopje.

Den socialdemokratiska oppositionen är missnöjd och ser hur Makedonien alltmer låser fast sig i en symbolvärld som omöjliggör kompromisser med Grekland och, därigenom, en öppning för framtida medlemskap i EU och Nato.

Multikulturalismens försvarare väljer den enkla vägen

2011-02-18T10:12:00.000+01:00

Per Wirtén skriver idag i Dagens Arena att "begreppskomplexen mångkulturalism och mångkultur" bör definieras "mer precis och befriande. Språk är viktigt. Ord är avgörande. Berättelser kan avgöra demokratins vägval."

Med reservation för att jag inte har en aning om hur en befriande begreppsdefinition ser ut kan jag bara konstatera att jag är helt enig med Wirtén om betydelsen av hur vi använder ord.

Av bland annat den anledningen har jag skrivit en hel rapport där jag kritiserar begreppsförvirringen i den svenska integrationsdebatten. Där argumenterar jag för att de politiker och debattörer som förespråkar assimilationspolitik också bör använda termen assimilering. Det skulle, försiktigt sagt, göra debatten något mer begriplig.

Denna rapport beskrivs nu av Wirtén som ett försök att "lansera assimilering".

Per Wirtén fortsätter alltså på den bekväma linje han sedan tidigare har stakat ut åt sig själv. Förenkla, förvirra och ljug ihop resonemang som du tillskriver dina åsiktsmotståndare.

Igår publicerade Flamman en intervju med Lisa Bjurwald där hon lyckades sätta in min rapport i sammanhanget av utrotningen av Nordamerikas indianer. Hon antydde också, återigen, en dold agenda från min och/eller Timbros sida vad gäller utgivningen av rapporten om assimilation. Johan Ingerö har redan sagt det som behöver sägas om den intervjun.

Det anmärkningsvärda är inte att oseriösa debattörer gapar högt om sådant de har valt att inte förstå. Desto mer förvånande är bristen på vänsterintellektuellas försvar för den ideologi vars kritiker de försöker att brännmärka. Var är eldunderstödet från Wirtén, Bjurwald och gänget när multikulturalisternas siste återstående bondesoldat Peter Weiderud gång på gång kastar sig ut i debatten till relativismens och identitetspolitikens försvar? Istället för att förvanska motståndarnas argument, varför inte försöka formulera en sammanhängande teori som försvarar den mångkulturella berättelsen? Om nu mångkulturalismen behövs, som Wirtén skriver, varför inte lägga ut texten om den?

Vad är multikulturalism?

2011-02-08T11:58:00.000+01:00

Få kritikpunkter är lika vanligt återkommande i mångkulturdebatten som att debattmotståndaren "blandar ihop begreppen". Mer sällan förklaras hur begreppen borde användas, för att inte blandas ihop. Själv har jag också slarvat, så här följer ett försök till botgöring, vilket motiverar en lite längre bloggpost än vanligt.

Jag menar att vi bör hålla isär tre olika saker när vi talar om mångkultur/multikulturalism.

För det första kan vi tala om multikulturalism i en normativ bemärkelse, som en idé om hur samhället bör vara utformat. Politiker, debattörer, akademiker och filosofer kan vara förespråkare för multikulturalism eller motståndare till multikulturalism. Katri Linna är multikulturalist, Jimmie Åkesson är det inte.

För det andra kan vi tala om mångkultur i en deskriptiv bemärkelse, där vi jämför olika samhällens grad av kulturell pluralism. Vissa samhällen (länder, städer, regioner, kvarter) beskrivs som mångkulturella, andra inte. Rinkeby är mångkulturellt, min barndoms Angerdshestra var det inte.

För det tredje kan vi tala om multikultur i en deskriptiv bemärkelse, för att klassificera en viss policy eller lagstiftning. Vissa länder för inom vissa politikområden en multikulturalistisk politik, andra gör det inte. Kanadensisk språkpolitik är multikulturell, fransk språkpolitik är det inte.

Det mest grundläggande felet som många gör är att blanda ihop dessa tre nivåer. Kritik av multikulturalistisk ideologi eller politik förmodas också vara kritik av kulturell pluralism. Ett exempel på detta är tolkningarna av David Camerons avståndstaganden från "state multiculturalism" som jag skrev om häromdagen. Ett annat aktuellt exempel är Per Wirténs uppmärksammade artikel i senaste numret av Arena.

Men det finns mer att säga om var och en av dessa nivåer. En meningsfull debatt förutsätter ytterligare distinktioner och nyanser.

Gemensamt för alla förespråkare av multikulturalism som ideologi är utgångspunkten att ökad mångfald är positivt för samhället, att majoritetssamhället behandlar sina olika minoriteter illa, och att minoriteterna därför behöver på olika sätt behöver skyddas. Men där stannar också likheterna och det finns ungefär lika många uttolkningar av multikulturalism som det finns multikulturalister. Själv har jag funnit det fruktbart att skilja mellan liberal och radikal multikulturalism.

Liberala multikulturalister (hit räknar jag till exempel Will Kymlicka och Charles Taylor) förespråkar kulturellt erkännande och vissa former av särbehandling med utgångspunkt i liberala värden. Målsättningen är att fördjupa den liberala demokratin, vars principer man bejakar. En del liberala multikulturalister ser ingen motsättning men liberalism och universalism medan andra erkänner motsättningen men menar att vissa avsteg från universella principer kan vara motiverade.

Radikal multikulturalism (hit räknar jag till exempel Iris Marion Young eller varför inte Masoud Kamali) tar avstånd från liberalismen betraktar västerländsk universalism som en tidsbunden partikulär kultur bland andra. Istället för bygga vidare på den liberala demokratins principer vill man skapa ett radikalt annat samhälle. De liberala demokratiska institutionerna är inpregnerade av rasistiska strukturer och kan aldrig bli hjälpmedel för att bekämpa diskriminering och förtryck.

Skillnaderna i grundsyn mellan liberala och radikala multikulturalister är så pass stora att jag anser det meningslöst att bunta ihop dem till en kategori. På den här punkten är jag kritisk mot Per Bauhn och Dilsa Demirbag- Sten, som i sin bok "Till Frihetens försvar" formulerar en (förvisso relevant) kritik mot en enligt mig otillräckligt avgränsad "normativ multikulturalism".

När det gäller mångkulturella samhällen vill jag också komplicera bilden genom att hävda att det är skillnad på kulturell pluralism och mångkultur. Nazityskland var ett kulturellt pluralistiskt samhälle, men inte ett mångkulturellt. För att klassificeras som ett mångkulturellt samhälle krävs något mer än enbart språkliga, religiösa, etniska skiljelinjer: en självbild av att det samhälle man lever i är mångkulturellt. Vi behöver en föreställning om att samhällen kan vara mångkulturella för att också klassificera dem som sådana. I den här meningen blev Sverige mångkulturellt någon gång under 1970- och 1980-talen, medan Sverige naturligtvis alltid har rymt en viss grad av kulturell pluralism. Föreställningen om att samhällen vara mångkulturella är i sin tur en reaktion mot föreställningen om nationalstaten, vilken först utmanades i Sverige (och resten av Västvärlden) mot slutet av 1960-talet.

Multikulturalistisk politik, avslutningsvis, måste också tolkas kontextuellt. Ser vi till hur det definieras inom forskningen är det en handfull länder som sedan tidigt 1970-tal har klassificerats som multikulturella med avseende på minoritets- och invandrarpolitik: Kanada, USA, Sverige, Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Belgien. Sedan 1990-talet har de nya demokratierna i Central- och Östeuropa mer eller mindre tvingats (av EU, OSSE etc) införa ett antal reformer som innebär att länderna har multikulturalistiska inslag i sin minoritetspolitik.

Under rubriken multikulturalistisk politik ryms en rad olika varianter: minoritetsgrupper kan till exempel ges undantag från allmän lagstiftning, särskilt stöd (kvotering, ekonomiskt stöd), garanterad politisk representation (öronmärkta platser i parlament, undantag från procentspärrar för etniskt definierade partier) och så vidare. Språklagar kan utformas så att myndigheter måste erbjuda kommunikation på språk som talas av ett visst antal av en kommuns invånare.

Mycket av detta går även in under rubriken "identitetspolitik". Men identitetspolitik är bredare och inrymmer dels symbolpolitik (det kan vara direkta manifestationer men också att representanter för minorietsgrupper ges ett offentligt men informellt inflytande, till exempel som när ledare för muslimska grupper har kommunicerat direkt med den brittiska regeringen, vilket ifrågasätts alltmer).
roll, till exempel som samtalspartner för en regering), dels politik riktad mot grupper som inte enbart är etniskt/kulturellt definierade utan även exempelvis grupper definierade av sin sexualitet.

En minst gemensam nämnare för all identitetspolitik är att den sätter kollektivet i centrum. Här förenas nationalister med multikulturalister, även om de förra vill stärka ett kollektiv och de senare vill stärka flera kollektiv.

Ett konkret exempel på svårigheten med klassificeringar: Jag fick igår frågan på Twitter om den svenska rösträttsreformen som gav icke-medborgare rösträtt i kommunala val. Varför klassificerar jag den som multikulturell?

Det är en bra fråga. Ett svar är att reformen kom till för att stärka invandrares möjligheter i det svenska samhället att maximera sitt deltagande (inklusive politiskt inflytande) med så små ansträngningar som möjligt. Detta fångar i stort andemeningen i hela den svenska multikulturella politiken under 1970- och 1980-talen (egentligen är det först på 1990-talet som idén att ställa krav på nykomlingar har fått ett större genomslag). Ett annat svar är att medborgarskapet traditionellt är lika starkt kopplat till nationstanken (det är vår nationalitet som anges i passen, t ex) som till rösträtten och att en uppluckring av kopplingen mellan dessa tre därför betraktades som ett angeläget projekt för multikulturalisterna. Men samtidigt är det naturligtvis inget multikulturellt med att få rösträtt utan att vara medborgare, per se. Det är heller inget uttryck för identitetspolitik eftersom rösträtten alltjämt är universellt definierad som en individuell rättighet och inget annat.

Att hålla isär multikulturalismen som ideologi från multikulturalistisk politik och mångkulturella samhällen som deskriptiva begrepp betyder inte att begreppen inte hänger ihop. Det gör de såklart, framförallt ringar de in fenomen som i den empiriska verkligheten kan vara svåra att skilja åt. Den som förespråkar multikulturalism bejakar ett mångkulturellt samhälle och är nästan alltid också förespråkare för åtminstone någon variant av multikulturell politik.

Men det betyder inte att multikulturalismens motståndare också är motståndare till kulturell pluralism. Inte heller att all politik som införts i multikulturellt syfte nödvändigtvis behöver ogillas av den som är kritisk mot multikulturalism.

Multikulturalismen är ett alternativ. Nationalismen är ett annat alternativ. Båda kan avvisas eller omfamnas. Identitetspolitik kan försvaras eller kritiseras på såväl teoretiska (fel/rätt i princip) som empiriska grunder (vilka är effekterna?). Det mångkulturella samhället kan vi dock inte avskaffa. Det kommer att förändras, men det står inte och faller med enstaka politiska beslut.

David Cameron och multikulturalismens misslyckande

2011-02-05T14:56:00.000+01:00

Vid säkerhetskonferensen i München höll idag den brittiske premiärministern David Cameron ett uppmärksammat tal om segregation, terrorism och islamisk extremism. Cameron säger bland annat att den statliga multikulturalismen har misslyckats och att det nu behövs en ”muscular liberalism” för att motverka segregation och extremism.

En snabb koll i det svenska twitterflödet visar på väntade reaktioner: Sverigedemokrater väljer att se Cameron som en allierad och får stöd av diverse mer eller mindre skarpsinnade kulturskribenter.

Det är därför motiverat att titta närmare på vad Cameron verkligen säger. Fyra saker kan vara värda lyfta fram ur talet.

För det första skiljer han mycket tydligt mellan religionen islam och den politiska ideologin islamism och kritiserar såväl extremhögern som vänstern för att inte göra denna distinktion. Hans perspektiv är givetvis brittiskt men det han säger är överförbart även på den svenska debatten. Även här förenas nationalisterna med multikulturalisterna i sin oförmåga att hålla isär begreppen.

För det andra sätter Cameron idéerna i centrum för sin analys. Därför räcker det inte att sätta gränsen vid förbjudna handlingar utan även idéer som uppmuntrar och legitimerar exempelvis terrorism måste därför bekämpas. Han ger idéer ett eget förklaringsvärde och reducerar inte radikala islamister till passiva offer för diskriminering eller social orättvisa.

Detta hänger ihop med hans tredje poäng: han tillskriver radikala muslimska organisationer ett ansvar och föreslår konkret att staten ska se över vilka organisationer man ger bidrag eller samverkar med. Det kan vara värt att citera den checklista Cameron här upprättar:

Do they believe in universal human rights – including for women and people of other faiths?
Do they believe in equality of all before the law?
Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government?
Do they encourage integration or separatism

Han fortsätter med ett resonemang om hur muslimska grupper särbehandlats:

. Some say: this is incompatible with free speech and intellectual inquiry. I say: would you take the same view if right-wing extremists were recruiting on campuses? Would you advocate inaction if Christian fundamentalists who believe Muslims are the enemy were leading prayer groups in prison? And to those who say these non-violent extremists are helping to keep young, vulnerable men away from violence, I say nonsense. Would you allow the far right groups a share of public funds if they promise to lure young white men away from fascist terrorism?

Avslutningsvis vill alltså Cameron även stärka den brittiska identiteten. Resonemanget är för mig inte helt glasklart. Han pratar exempelvis om att erbjuda ett alternativ för "vilsna" muslimska ungdomar som inte känner sig hemma vare sig i sina föräldrars traditionella religionsutövning eller i det brittiska samhället. Här upprepas det budskap som Tories nu drivit under några år: en politik för gemenskap och enighet ställs mot en politik för multikulturalism och splittring:

We must build stronger societies and identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens: as long as you obey the law, we will leave you alone. It stands neutral between different values. A genuinely liberal country does much more. It believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech. Freedom of worship. Democracy. The rule of law. Equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens: this is what defines us as a society. To belong here is to believe in these things.

Det finns mycket att säga om var och en av dessa punkter. Men om Sverigedemokraterna vill göra Cameron till en bundsförvant i kampen mot multikulturalismen har man nog mycket att se över i sin egen politik först. För Cameron är exempelvis närvaron av islam i det brittiska samhället en självklarhet och strävan efter att förstärka brittisk identitet i praktiken väldigt väsenskild från den svenska nationalism som Sverigedemokraterna representerar.

Samtidigt gäller det för dem som vill stämpla ut Cameron som en brittisk Sverigedemokrat att precisera kritiken. På vilken av punkterna ovan har man invändningar? Varför? Hur ser alternativet ut?

Svar till Lisa Bjurwald

2011-01-18T13:40:00.000+01:00

I fredags kritiserade Lisa Bjurwald min rapport Integration eller assimilation på ledarplats i Dagens Nyheter. Idag publicerar DN en replik från mig samt ett svar från Bjurwald (ej på nätet).

Bjurwald påstår tre saker. För det första menar hon att det är en försumbar skillnad mellan att å ena sidan förespråka assimilationspolitik och, som jag gör, förespråka att begreppet assimilation bör ges en större plats i debatten. Enligt samma logik är det inte heller någon större skillnad på att förespråka att begreppet rasism används för vissa praktiker och att förespråka en rasistisk politik. Jag noterar dock att hon inte heller i dagens text ger något exempel på hur jag skulle förespråka assimilationspolitik. Vidare noterar jag att hennes absoluta fördömande av varje förslag som kan tolkas i den riktningen inte riktigt går ihop med hennes tidigare påståenden om att det saknas tabun i den svenska invandringsdebatten.

För det andra kritiserar hon mig för att jag refererar den franska debatten om nationella värderingar, samt ett citat av Christopher Caldwell, utan att explicit ta avstånd från dem. Detta är korrekt, bortsett från den lilla detaljen att jag inte, som Bjurwald påstår, skriver om den franska debatten i positiva ordalag (jag refererar den mycket kortfattat, utan värdeord). Skulle jag följt Bjurwalds rekommendation, och uttryckligen tagit avstånd från alla de politiska förslag jag refererar som jag ogillar, hade rapporten förmodligen blivit dubbelt så lång och chanserna att en ledarskribent på Dagens Nyheter skulle ha orkat läsa den minskat ännu mer.

För det tredje, och det är nu det blir allvarligt, skriver Bjurwald att hon istället för att bemöta rapporten med saklig kritik valde "att lyfta fram någonting större: de strömningar som märks inte bara i denna rapport, utan i vissa borgerliga kretsar". Det här betyder i klarspråk att hon anser att den rapport jag skrivit är ett exempel på hur, som hon skrev i sin första text, "Europas rasistpartiet" tagit plats i politikens mittfåra och "påverkat integrationsdebatten till det sämre".

Rubriken till Bjurwalds första text var "Högerns sanslösa debatt". Sanslöst var ordet, sa Bull.

Reaktioner på rapporten

2011-01-15T00:20:00.000+01:00

Min rapport Integration eller assimilation har rönt en del uppmärksamhet de senaste dagarna. Bland andra Sanna Rayman, Göteborgs-Posten, Dick Erixon och Adam Cwejman har skrivit gillande om rapporten.

Desto mer kritisk är Lisa Bjurwald i Dagens Nyheter. Bjurwalds kritik är inte helt lätt att sammanfatta men hon är bland annat negativ till att rapporten bidrar till ett icke önskvärt ”tabubrytande av termen assimilation”. Kritiken kommer lite oväntat eftersom hon inleder sin text med att raljera över dem som påstår att det är lågt i tak i integrationsdebatten (fast vid närmare eftertanke slår det mig att hon gjorde exakt samma kullerbytta tidigare i höstas då hon avfärdade förekomsten av tabun i debatten i samma text som hon försökte brännmärka en rad liberala debattörer just för deras övertramp i integrationsdebatten).

I övrigt tycks Bjurwald, liksom Peter Wolodarski som på Twitter idag ihärdigt försvarat hennes text, ha svårt att förstå skillnaden mellan att å ena sidan förespråka assimilering och å andra sidan att förespråka att förslag som handlar om invandrares anpassning bör benämnas assimilering. Men om vilken invandrarpolitik som är önskvärd uttalar jag mig inte alls i rapporten.

Den som vill veta vad jag tycker om detta hänvisas istället till min bok för en utförlig argumentation. Men, nej tyvärr, det räcker inte att läsa förordet.

Se även Johan Lundberg som förtjänstfullt bemöter ett av Bjurwalds märkligare argument.

Integration eller assimilation?

2011-01-11T23:27:00.001+01:00

Tidigare idag presenterade jag en rapport om den svenska integrationsdebatten som jag har skrivit för Timbro. Rapporten i sin helhet kan laddas ner här. Seminariet, där Timbros VD Markus Uvell och Miljöpartiets riksdagsledamot Maria Ferm också deltog, kan ses här. (UPPDATERING: Rapporten kommenteras gillande på ledarplats i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.)

Ur rapporten:

Den här rapporten har velat belysa den svenska integrationsdebatten genom att problematisera hur
begreppet integration används och vad det säger om vilka normer och ideal som gäller i Sverige. Jag har ställt integration mot assimilation, jämlikhet och identitet för att se vad som blir kvar av
integrationen när man skalar bort det som ryms under de tre andra begreppen. Svaret är: inte mycket.

Jag har för det första argumenterat för att integration i praktiken ofta betyder assimilation. Termen
assimilation är visserligen starkt normativt belastad men det hindrar inte att ett assimilationsideal
alldeles uppenbart lever kvar, både i den svenska opinionen men också i den politiska debatten. Men den svenska debatten är mindre tydligt strukturerad än debatterna i jämförbara länder som Tyskland och Storbritannien, där integration framställs som ett tydligt alternativ till mångkulturalism, eller i Frankrike och USA, där idealet fortfarande formuleras i termer av just assimilation. Fördelen med assimilationsbegreppet, som jag har försökt påvisa, är att det öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle, och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.

För det andra har jag argumenterat för att den svenska integrationsdebatten domineras av ett
jämlikhetsideal, på bekostnad av ett frihetsideal. Integration mäts i termer av jämlikhet mellan
grupper, på aggregerad nivå. Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem och konsekvensen är att integration i praktiken blir svårt att skilja från jämlikhet. Medan detta är helt i sin ordning ur ett vänsterideologiskt perspektiv är det
anmärkningsvärt att svenska borgerliga politiker och debattörer har tenderat att prioritera krav på
förbud, sanktioner och normbildning gällande symbolpolitiska frågor utan ideologisk förankring
(språkkrav, burkaförbud, samhällskontrakt) istället för att formulera en liberal integrationspolitik som prioriterar individen och det civila samhället, snarare än kollektivet och staten. Den
integrationspolitiska debatten skulle lyftas om vänster och höger blev mer synliga alternativ och
frågor om individ kontra kollektiv och civilsamhälle kontra stat uppmärksammades mer.

För det tredje har jag argumenterat för att integration är mycket svårt att särskilja från identitet. I
praktiken glider ”svensk” och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk och den som inte är
svensk är inte integrerad. Samtidigt lyfts svensk identitet ofta fram som ett hinder för integrationen.
Detta har sin bakgrund i att 1970- och 1980-talens mångkulturalism idémässigt förknippades med
anti-nationalism; tolerans och öppenhet inför andra kulturer associerades med avståndstagande från den egna kulturen. Men det är inte förekomsten av en svensk majoritetskultur i sig som utgör ett
integrationsproblem. Nationella symboler och myter kan vara såväl inkluderande som exkluderande. Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).

Svenska värderingar - finns dom?

2011-01-07T23:43:00.000+01:00

Tidigare idag sände P1 Morgon ett reportage om Sverigedemokraternas kritik av den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi. Enligt ledande Sverigedemokrater är Waberi inte svensk eftersom han inte har svenska värderingar.

P1 Morgon har efter reportaget fått kritik för att ha frågat Waberi om han har svenska värderingar. Det är en relevant kritik som jag till fullo instämmer i. Journalister bör vara mycket försiktiga med att okritiskt överta ett politiskt laddat språkbruk. ”Svenska värderingar” hör hemma i samma fack som ”utanförskap”, ”stupstock” och ”könsmaktsordning”, det vill säga politiskt färgade verklighetsbeskrivningar.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ulf Bjereld, vars kritik mot radioreportaget jag till fullo instämmer i, skriver även på sin blogg att svenska värderingar är ett ”märkligt begrepp” och att värderingar är ”individuella och inte knutna till en specifik nationalitet”. På Twitter har jag sett många uttrycka ungefär samma åsikter.

Visst är värderingar individuella. Det är förmodligen omöjligt att hitta två individer som har en identisk uppsättning värderingar. Lika sällsynt är det att värderingar är unika för en viss kultur eller etnisk grupp. De idéer som kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har exempelvis motsvarigheter i samtliga världsreligioner.

Ändå menar jag att det är relevant att tala om nationella värderingar. För det första visar den empiriska forskningen att det finns ett starkt samband mellan kultur och specifika värdeuppsättningar. De globala skillnaderna vad gäller synen på grundläggande frågor i livet (arbete, familj, religion) är stora, relativt stabila över tid och förklaras i hög utsträckning av religion och nationell kultur.

För det andra är ”svenska värderingar” något annat än en empirisk generalisering. Alla i Sverige utbredda värderingar är inte svenska värderingar. För att en värdering ska vara svensk krävs att det finns en diskurs där den specifika värderingen knyts ihop med en idé om svenskhet (enligt samma logik som att det finns normer kring manligt och kvinnligt, som åtminstone delvis är frikopplade från hur gruppen män och gruppen kvinnor faktiskt agerar).

Jag har skrivit en del om det här i min avhandling. Där lyfter jag fram ett antal värderingar som jag påstår är svenska i den meningen att de föreställs som svenska. När makthavare, opinionsbildare och journalister beskriver något som svenskt tillräckligt ofta är det också i någon mening relevant att betrakta detta som svenskt (detta är vad som brukar avses när forskare säger att de studerar ”den sociala konstruktionen” av diverse fenomen). Listan är inte heltäckande men de viktigaste svenska värderingarna enligt mig är (utan rangordning):

Individualiserad jämlikhet
Jämställdhet
Sexuell frigjordhet
Låg religiositet
Anti-nationalism (/anti-patriotism/anti-rasism).

När jag påstår att sexuell frigjordhet är en svensk värdering betyder inte det att jag påstår att svenskar verkligen är mer sexuellt frigjorda än andra grupper. Däremot påstår jag att svenskar, av sig själva och av andra, föreställs vara mer sexuellt frigjorda på samma sätt som de föreställs vara mer jämlika, mer jämställda, mindre religiösa och mindre nationalistiska än andra folk.

Det är sällan någon refererar explicit till något som en typiskt svensk värdering. Ofta är det istället mellan raderna man får läsa in svenskhetsnormen: i implicita antaganden om att alla förväntas dela en viss värdering eller i framställandet av motsatta värderingar som främmande för en svensk kontext.

Föreställningen om svenska värderingar går långt utanför Sverigedemokraternas räckvidd. Negligerar man den betydelse som dessa förställningar har innebär det samtidigt att man missar ett av de allra mest framträdande hinder som många invandrare till Sverige möter. Den invandrare som tycker att kollektivet bör vara överordnat individen, att män och kvinnor har olika livsuppgifter, att familjens heder är avhängig dotterns sexualitet och att religionen bör begränsa politiken upplever nog ”svenska värderingar” som något både reellt och begränsande. Ingenstans hittar han eller hon en offentlig arena där det är legitimt att uttrycka dessa åsikter.

Frågan är vilken myt som är farligast: föreställningen att vissa värderingar faktiskt är svenska, eller föreställningen att det inte finns svenska värderingar?

Herr Abdulwahab reser till Stockholm

2010-12-15T00:43:00.000+01:00

Till det anmärkningsvärda med bomben i Stockholm hör att vi redan några dygn efter smällen vet väldigt mycket om själva händelsen. Vi vet vem gärningsmannen var. Vi vet också med stor sannolikhet vilka hans motiv var. Vi vet till och med så mycket om hans livshistoria att vi – i den mån det alls är möjligt - kan förstå eller åtminstone förklara hans agerande. Vår tolkning av händelsen underlättas förstås av att den ingalunda är unik, tvärtom följer den åtminstone ytligt sett ett mönster som upprepats många gånger tidigare, om än inte just i Sverige.

Taimour Abdulwahab al-Abdaly var en av många yngre män på 2000-talet i Europa som kom att omfamna en radikal islamistisk ideologi vilken i slutändan drev honom till att både ta sitt eget och, lyckligtvis utan framgång, andras liv. Ungefär det är vad vi kommer att minnas av honom, när allt det andra som nu skrivs har fallit i glömska.

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Givet hur debatten har utvecklats vill jag lyfta fram tre saker.

Om inte Abdulwahab är representativ för muslimer i Sverige – vilket ytterst få påstår – är inte heller svenska muslimers upplevelser relevanta för förståelsen av Abdulwahabs agerande. Han är inte en av dem och han agerar inte i deras intresse. Men denna gräns är det få som förmår upprätthålla. Jan Guillou skriver att ”problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar” och de kristna socialdemokraternas ordförande Peter Weiderud skriver, med hänvisning till den av Abdulwahab utpekade ”grisen” Lars Vilks, ”att muslimer reagerar så starkt på denna typ av hädelse” eftersom ”man” är en ”mycket utsatt minoritet” som ”har så lite” varför risken för frustration förstärks när ”viktiga samhällsföreträdare ger sig på det man känner stolthet och identifikation med”. I Guillous och Weideruds världsbild glider talibaner och den Vilkshotande mobben i Uppsala obemärkt in i det stora kollektivet av Europas muslimer (en lika heterogen grupp som ”Europas kristna”). Det är till och med en mindre sofistikerad bild av muslimer än den som Jimmie Åkesson ger uttryck för.
Att Abdulwahab inte är representativ för muslimer betyder dock inte att islamism inte har något med saken att göra. Tvärtom: om den ideologiska och religiösa kontext i vilken Abulwahab har ingått inte är relevant för förståelsen av hans agerande kan jag inte se något sammanhang där kontextuella förklaringar i så fall kan tillåtas spela någon roll. Miljöpartiets Maria Ferm har, som så många andra, jämfört Abdulwahab med den så kallade Malmöskytten. Ferm kritiserar att de framställs olika, den svenske gärningsmannen som en enskild galning och Abdulwahab som en terrorist. Istället "måste vi se på dem, som enskilda ensamma individer i jakt på ett sammanhang de inte tillhör” skriver Ferm. Men i vilken mån de agerar ensamma är väl en empirisk fråga? Per Wirtén med flera har gjort retoriska poänger av en ”man från Tranås”. Visst, han var från Tranås. Men han var också en man från Islamic Center i Luton och från träningsläger i Jemen med en niqabbärande hustru. Vilka av dessa fakta är relevanta för förståelsen av brottet? Vart har ni tagit vägen, alla ni som hyllade Gellert Tamas analys av Lasermannen? Hur var det nu med tidsanda och politiska ledares ansvar för enskilda gärningsmäns handlingar? Varför blir strukturerna plötsligt osynliga när det för en gångs skull går en spikrak linje från ideologi till handling?
Hotet om den islamistiska terrorismen bör varken överdrivas eller underskattas. Högerns alarmism är lika illa som vänsterns relativism. Det är naturligt att den som har målat in sig i ett retoriskt hörn vill att verkligheten ska se ut på ett visst sätt men vettiga analyser av radikal islamism i Europa förutsätter att vi studerar verkligheten prestigelöst. Under gårdagen cirkulerade några väl valda statistiska uppgifter runt på Twitter och Facebook (troligen med Sverker Lenas bedrövliga artikel i Dagens Nyheter som källa). Enligt den refererade statistiken från Europol skulle bara någon promille av alla terrorattacker i Europa de senaste åren varit utförda av islamister medan ”högerextrema, nationalister och separatister” utgjorde de största hoten. Detta är dock en missvisande statistik, snudd på avsiktligt vilseledande. Det är sant att separatister – framförallt i Baskien och Korsika – står för merparten av utförda terrordåd. Däremot har det väldigt lite med högerextremism att göra. Avser man använda sig av Europolstatistik blir det också direkt ohederligt att inte samtidigt referera slutsatsen i Europolrapporten: EU-länderna "continue to be exposed to a serious threat from Islamist, ethno-nationalist and separatist ... terrorism”.

Socialdemokraternas kris i europeisk jämförelse

2010-11-17T15:29:00.000+01:00

Jag har inte så mycket att säga om Socialdemokraternas eventuella kris i Sverige men tänkte istället bidra med lite fakta om läget för socialdemokratiska partier i Europa, i händelse av att det intresserar någon.

Ser vi till de senaste valen i respektive land (jag har tittat på samtliga 27 EU-länder, samt Norge, Island, Schweiz, Albanien, Kroatien, Makedonien, Bosnien, Serbien och Montenegro, dvs totalt 36 länder) är det endast i ett fåtal sydeuropeiska tvåpartisystem (Spanien, Grekland, Albanien och Malta) som socialdemokratiska partier fortfarande samlar mer än 40 procent av rösterna. Därefter följer Norge, Portugal och Slovakien där Socialdemokraterna ligger runt 35 procent.

Det svenska valresultatet (30,7) är i nivå med vad socialdemokratiska partier fick i de senaste valen i Storbritannien, Nederländerna, Österrike, Slovenien, Island och Rumänien. I länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Belgien och Lettland är nivån runt 25 procent, i Finland, Tjeckien, Ungern och Bulgarien strax över eller under 20 procent. Ännu lägre nivåer för socialdemokraterna hittar vi i länder som Irland, Polen, Estland och Litauen. Snittet för hela Europa är 27,2 procent.

Ser vi till trenderna de senaste åren har socialdemokratiska partier gått framåt i fyra (Belgien, Bosnien-Hercegovina, Lettland och Slovakien) och bakåt i fem (Sverige, Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Nederländerna) av de totalt nio parlamentsval som genomförts under 2010. Under 2009 var mönstret identiskt, och adderar man 2008 och 2007 förändras inte helhetsintrycket. I snitt har de socialdemokratiska partierna tappat 0,9 procent om man jämför det senaste med det närmast föregående valet. De senaste fyra åren har alltså varken inneburit någon förbättring eller någon större försvagning av socialdemokratiska partiers väljarstöd i Europa, åtminstone inte på aggregerad nivå. Däremot är det klart att små framgångar i mer perifera länder inte kan väga upp förlust av regeringsmakten i de största länderna.

Socialdemokraterna är största parti i 13 av de europeiska parlamenten, och näst största parti i ytterligare 17. Polen är det enda större land i Europa där ett socialdemokratiskt parti inte är ett av landets två största.

Den statistik som kanske är mest bekymmersam är att Socialdemokraterna trots detta endast medverkar i tolv europeiska regeringar (elva om man räknar bort den permanenta samlingsregeringen i Schweiz) och är ledande regeringsparti (vilket definieras som att man håller premiärministerposten) i blott åtta länder (Norge, Island, Grekland, Portugal, Montenegro, Slovenien, Spanien och Österrike).

Noterbart är förstås Socialdemokraternas svaga ställning i de mest tongivande länderna. Det socialdemokratiska underläget i EU:s ministerråd har förmodligen aldrig varit så stort som nu (men det har jag inte räknat på).

Det finns också en uppenbar, och väntad, regional variation: socialdemokratiska partier är starkast i Norden och i Sydeuropa, svagast i Central- och Östeuropa.

Nästa år väntar val ibland annat Polen, Danmark, Finland, Estland och Kroatien. Inget tyder på en dramatisk förändring av den övergripande bilden.

Fotnot: Det är överlag enkelt att klassificera partier som Socialdemokrater, men vid eventuella tveksamheter har jag gått efter medlemskap i de europeiska socialdemokraterna, PES. I Belgien räknar jag ihop resultaten för de vallonska och flamländska socialdemokraterna. I Serbien är socialdemokraterna i allians med liberala och minoritetspartier vilket gör att jag utesluter dem ur sammanräkningen. Även Italien och Montenegro är svårjämförbara pga valallianser.

Beautiful Blogger Award

2010-11-02T22:04:00.000+01:00

Statsvetarkollegorna Ulf Bjereld och Björn Johnson har varit vänliga nog att nominera mig för Beautiful Blogger Award. Förutom äran åläggs mottagaren enligt reglerna följande fyra uppgifter:

1. Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Bilden ser ni ovan, liksom länkar till Ulfs och Björns bloggar. Vad beträffar Ulf tror jag att jag ärligt kan säga att jag har läst varenda rad han har bloggat sedan starten. Kännetecknande för Ulf är att han alltid är extremt välformulerad (likt en av mina politiska förebilder Göran Persson har han den goda vanan att prata i skriftspråk, oavsett ämne och sammanhang) och jag imponeras också av hans, ur mitt perspektiv, omänskligt höga publiceringstempo. Björn har jag inte följt lika länge, han var faktiskt för mig okänd tills han skrev en artikel på DN Debatt som jag, får jag erkänna, sågade här på bloggen. Men till skillnad från nästan alla andra som jag skrivit illa om dök Björn snart upp i mitt kommentarsfält och försvarade ihärdigt sin artikel. Ett mycket hedervärt agerande som visar att Björn är en av alltför få i den här branschen som verkar ha ett genuint intresse för meningsutbyten och inte bara vill posera med sina egna åsikter.

Mina sju nomineringar, utan inbördes rangordning:

1) Adam Cwejman. Adam är egentligen alldeles för begåvad för att slösa bort sin tid på svensk partipolitik men det ordnar sig nog: snart inser Folkpartisterna att de när en intellektuell vid sin barm, och en friställd Cwejman kan börja blogga under lite friare tyglar igen.

2) Apelsineld – Ola Berg är konsekvent liberal på det där svåra sättet som så få klarar av. Dessutom kan han argumentera för sin sak, bättre än de allra flesta.

3) Emmausvandrarna. Jag tycker det är jobbigt att hålla en blogg flytande, men somliga klarar av att ha två. Marie Demker är kanske egentligen allra mest läsvärd när hon är riktigt arg, vilket hon väl oftare är på Vänstra Stranden, men jag väljer ändå att lyfta fram hennes andra blogg som ofta berör mer spännande och oväntade teman.

4) Inslag. Peter Santesson blandar stort och smått men är alltid läsvärd. Har dessutom den snyggaste bloggen.

5) Mothugg. Johan Karlsson Schaffer har alltid bloggat, känns det som. Äldst är alltjämt än av de bästa med en bra balans mellan ironisk distans till det stora och nitisk tvärsäkerhet om det lilla.

6) Pour le moment. Utan TantAgnes vore den svenska twitterpölen en outhärdlig sörja av politiskt korrekta kramliberala uppstötningar. Men Agnes Arpi är minst lika läsvärd i längre format; ibland är det helt otroligt bra.

7) Sakine. Att läsa folk som man håller med om det mesta borde vara jättetråkigt men när jag läser Sakine blir jag till och med upplyst om åsikter jag inte visste att jag hade (fast nomineringen är lite fuskbetonad eftersom det mesta hon skriver publiceras utanför bloggen).

Och så några fakta om mig själv:

1) Jag är uppvuxen på den småländska landsbygden, några mil sydväst om Jönköping i den lilla byn Angerdshestra.

2) Jag gick igenom både grund- och gymnasieskolan utan att någon endaste gång få en 5:a i betyg.

3) Jag är sångare i den numera mestadels vilande supergruppen Cowboys, Demons & Wizards (som hade sin storhetstid mot slutet av 1990-talet).

4) Jag debuterade som föreläsare vid Göteborgs universitet hösten 1995, 20 år gammal. Tills någon motbevisar mig tänker jag hävda att jag därmed innehar ett rekord.

5) Jag är 35 år och har aldrig sökt ett jobb.

6) Jag gillar det mesta från rockmusikens storhetstid, dvs allt från Elvis till Guns N Roses och allt från Joan Baez till Yes. Och störst av dem alla är Jerry Lee Lewis.

7) Jag motionerar aldrig.