I min egen text (på nätet endast mot betalning) skriver jag om hur vi konsekvent misstolkar och underskattar nationalismens betydelse. Från min forskarhorisont upphör jag aldrig att förvånas över hur identitetsforskningen är totalt upptagen vid studiet av förändring, trots att det mest anmärkningsvärda med de nationella identiteterna är deras beständighet. Likaså är det svårt att förstå drivkrafterna bakom den fåfänga strävan att förneka nationens betydelse:
Alla nationsbyggande projekt har inte visat sig vara framgångsrika. däremot finns inte ett enda exempel någonstans i världen på en nationell identitet som av efterföljande generationer har demonterats och upphört att vara betydelsefull. Väl skapade är nationer ytterst stabila sociala system, med en anmärkningsvärd förmåga att anpassas till nya tiders krav och behov.
Som exempel på nationalismens kraft tar jag upp hur bland annat Twitter och Facebook - symboler för den individualiserade mediekonsumtionen - samtidigt är utmärkta verktyg för ett kollektivt identitetsskapande, som inte så lite påminner om hur radio och TV var avgörande för att foga äldre generationers svenskar samman till ett nationellt kollektiv.
Läs gärna hela texten.
Lite OT men intressant:
SvaraRaderaTimbro-Uvell gör en klassisk vänsteranalys av hedersvåldet:
"Oavsett värderingar är dagens massarbetslöshet, sociala utsatthet och utbredda bidragsberoende bland utlandsfödda en kraftigt bidragande orsak till våld mot kvinnor. Som jag ser det är det i den änden lösningen måste börja, inte i värderingarna."
http://mobil.aftonbladet.se/debatt/article14494524.ab
Känner inte snubben till Brås forskning? Där slås det fast att invandrarnas höga överrepresentation när det gäller våldsbrottslighet överhuvudtaget (som högst när det gäller överfallsvåldtäkt utomhus) inte kan förklaras med att invandrare är sämre lottade när det gäller socioekonomisk status. Hur kan man då ens komma på tanken att det skulle kunna förklara en så kulturspecifik brottslighet som hedersvåldet? Om Uvells tankar får genomslag skulle vi kastas årtionden tillbaka i debatten och politiken. T o m ett så sakligt och vid det här laget okontroversiellt påpekande som att "hedersvåld beror på osunda, kvinnofientliga värderingar hos utlandsfödda män" utmålas av Uvell som "skrämselpropaganda" och "demonisering"...
@Lars
RaderaJag borde egentligen sova nu men jag var bara tvungen att surfa litet till på internet. Vi vet inte om det är ”värderingar” som förklarar vissa etniska minoriteters överrepresentation i brottsligheten. Vad BRÅ har skrivit är att socioekonomiska faktorer inte kan förklara överrepresentation. Det är allt. Sedan om det är värderingar, kultur eller genetik som förklarar överrepresentationen är en annan fråga.
Sedan kan man ju cirkulera kring om värderingar och kultur är föränderliga eller om de är genetiskt betingade. Om man får tro en undersökning från statsvetenskapliga vid Uppsala universitet så är till och med politiska värderingar genetiskt betingade…
Vidare börjar det bli litet tröttsamt när muslimer beskylls för allt möjligt. I England så har man anklagat muslimer för att ligga bakom ”våldtäktsvågen” och då har Islam pekats ut som roten – men andra icke-muslimska grupper, bland annat kristna svarta män från Västindien har en högre överrepresentation än muslimer. Jag är rätt så säker på att om BRÅ fick mandat att ägna sig åt djupare studier (ungefär som i USA) om etnicitets koppling till brottslighet så skulle vi nog få en del intressanta resultat som med all säkerhet skulle förkasta de här föreställningarna om muslimer som grupp.
DogDylan
Bra rutet Doggen! När får vi se ett nytt lånt inlägg av dig i FB-tråden mediakrig om mångkulturen?
RaderaDel 1
SvaraRaderaOm Heinös artikel…
Jag är fortfarande en Axess-läsare och jag måste säga att Heinös artikel är rätt så intressant. Jag gillar att han inte bara har diskuterat över Twitter men valt att analysera det flödet. Hans poäng är i stort sätt att nationalism kan ses som något socialpsykologiskt, som produceras och reproduceras. Nationalism är således uttryckt för något ”naturligt”, eller i alla fall allmänt förekommande och skapar ”vi och dem” eller på ”akademiska” - in och ut - grupper.
Jag är dock inte överrens med Heinö om att mångkulturalismen (som också är en nationalism) kom till på grund av ”godhet”. Min uppfattning är att den har sitt ursprung i den etniska separatismen som var norm i protestantiska väst (och USA) till andra världskriget slut. Vidare, så kom den till i Sverige innan ”invandringen”.
Det var i alla fall så den motiverades 1975 av Socialdemokraterna. Tanken med mångkulturalismen var att minoriteterna eller invandrarna aldrig skulle bli en del av det ”etniskt svenska”. Till exempel var det därför man införde hemspråk. Invandrarna skulle behålla sitt eget språk, då det förväntades att de skulle åka hem någon gång. Det samma gällde för Tyskland och jag vill minnas att Angela Merkel påpekade det 2011 eller 2010. Vad jag förstår så ville man överge den här etniska separatismen för en assimilationspolitik.
Vidare, finner jag det kul att Heinö inte gillar ”Vi gillar olika” frasen. Han skriver att den är innehållslös – och det är ju rätt sant, för jag förstår inte den heller. Tanken var enligt Jan Helin ett uttryck för en ”liberal position” – dvs. att vi gillar individuell frihet. För det var ungefär så han formulerade det på sin blogg i anslutning till lanserandet av begreppet. Själv menar jag ju att det är omöjligt att ”gilla olika”. T.ex. Om jag gillar choklad så är det moraliskt fel. Då gillar jag vanilj istället men det är också moraliskt fel så jag gillar Choklad igen men det är moraliskt fel så jag gillar vanilj. Hela konceptet är bara korkat.
Intressant inlägg. Skulle du kunna ge några referenser/källor till beskrivning av socialdemokraternas mål med mångkulturalismen 1975? Har du möjligen också någon referens till ditt påstående om att hemspråk infördes för att invandrarna skulle åka hem?
RaderaDel 2
SvaraRaderaVidare så gillar jag att han noterar det mediala klimatet. Heinö skriver.
”Här finns också den för nationsbyggande typiska skiljelinjen mellan den upplysta eliten med den välutvecklade fingertoppskänslan för smak och moral och de oborstade kusinerna från landet, SD-minoriteten som härjar i hashtagen”.
Det är intressant eftersom det visar på att det inte finns en ”enhetlig” svensk kultur. Det finns en kosmopolitisk elit, som förkastar hemlandet som ”amoraliskt” och ”hotfullt” medan vi har ett ”tras proletariat ” som omhuldar det som de uppfattar som typiskt svenskt och anser att eliten är ”amoralisk” och ”hotfull” som vill krossa det som de anser är deras.
Alltså, en konflikt om intressen. Båda kräver också att deras positioner skall vara upplyftas till en ”norm”. Det är just den här konflikten (vi ser den i alla samhällen) som har fått mig att kritisera hela ”clash of civilizations” ideologin. Jag tror faktiskt inte Samuel P. Huntington hade rätt, snarare menar jag att vad vi ser i både arabvärlden och i väst är en konflikt mellan folk och elit.
Av någon anledning så anser ”eliten” att de inte finns som ”elit” men samtidigt så finns de som ”elit” – de framför båda argumenten.
I det sista stycket skriver Heinö att eliten misslyckas med att kritisera nationalisterna – eftersom de reducerar saker och ting till främlingsfientlighet, snarare än ideologi. Saken är bara den att eliterna inte presenterar någon alternativ ideologi.
Detta är naturligt, eftersom de inte har en sådan. De är ju inte ens liberaler. Det räcker faktiskt med att läsa Heinös egna försök till politisk teoretiska argument för att inse att det ligger en djupare hund begraven än att ställa kosmopolitisk liberalism mot kommuntarism/nationalism, eller för den delen ”liberal (normativ) mångkulturalism” mot kosmopolitisk liberalism – eller för den delen kommunitarism och nationalism.
Detta är ingen ”ideologisk kamp” eller en ”clash of civilizations”. Detta är snarare en kamp mellan folk, som definierar sig själva utifrån etniska, kulturella och till viss del religiösa grunder – och som söker nationell emancipation – mot en ideologilös elit, som strävar efter kosmopolitism och avskaffandet av nationalstaten som ett fundament för gemenskap. I allt detta uppstår olika allianser – som alla är ut och in - men faktum kvarstår, det är fortfarande en kamp mellan elit och folk.
DogDylan
DogDylan,
Raderaresonemanget är intressant, men tror ändå inte att det stämmer. I grunden finns ”clash of civilizations”, den stora muslimska invandringen till Europa.
Att folket står mot eliten är för att den kosmopolitiska eliten ses som en sorts "förrädare". För att ta en extrem, det var åtminstone så Breivik tolkade situationen.
@Nils
RaderaVad är "clash of civilizations?"? Det är naturligtvis så att den invandringen vi haft från tredje världen givit upphov till kulturkrockar. Det är naturligtvis givet. Men är det verkigen en "clash of civiliziations?"? Vidare så var det inte muslimer som tryckte på för normativ mångkulturalism eller drev på en liberal invandringspolitik.
Breivik ingick ideologiskt i den här "kontra-jihadrörelsen", där man anser att västerländska eliter tillsammans med muslimer tänkte göra västvärlden "muslimskt". De brukar ju prata om "Eurabia". En term jag antar att populärhistoriken Gisèle Littman myntade och som senare blev föremål för en bok vid namn Eurabia: The Euro-Arab Axis.
Sedan vill jag ju understrycka att det inte är signifikant för Breivik eller counterjihad-rörelsen att tala om eliter. Klassisk marxism delar upp samhället i segement där överklassen blir en sorts elit. Själv menar jag att samhället kan förklaras både genom strukturalism (tex. Althusser) och genom individuellt aktörskap (tex. rational choice theory). Jag tycker inte det är "konspiratoriskt" att tala upp samhället i klasser, eliter eller grupper utifrån deras maktresuser och sedan analysera deras beteende.
Om det var konspiratoriskt så borde en stor del av den sociala forskningen (social science) anses vara konspiratorisk. En av de mer intressanta studierna angående eliter är sociologprofessorn William Domhoffs bok "Who rules America"(första utgåva 1967) - om hur och varför den amerikanska överklassen hela tiden kan upprätthålla sitt makt över samhället.
DogDylan
Jag menar att utan en stor muslimsk invandring skulle vi inte diskutera multikulti överhuvudtaget. Ska erkänna att jag inte läst Huntingtons bok, men jag tycker begreppet beskriver vad som pågår runt om i Europa. I alla länder trycker de på, bygger moskéer, vill ha sharia osv. Detta möts överallt av partier som motsätter sig förändringarna. Även om det inte är öppet krig, nog måste den situationen betraktas som en ”clash”.
Radera"Vi vet inte om det är ”värderingar” som förklarar vissa etniska minoriteters överrepresentation i brottsligheten. Vad BRÅ har skrivit är att socioekonomiska faktorer inte kan förklara överrepresentation. Det är allt."
SvaraRaderaPrecis. Och jag har aldrig påstått något annat heller. Brå har inte fastslagit vad överrepresentationen beror på, men förde ett resonemang om att det t ex kan finnas en överrepresentation av personer som redan debuterat i brottslighet i hemlandet bland invandrarna. Rojas har också lanserat en sociokulturell förklaring (och brännmärktes av etablissemanget). Att hedersvåldet har med värderingar och kultur att göra borde det däremot inte råda några tvivel kring, men Uvell ser alltså socioekonomiska faktorer som den viktigaste förklaringen (och lösningen) trots att man alltså inte ens kan förklara invandrarnas överrepresentation när det gäller våldsbrottslighet överhuvudtaget med det.
"Jag är rätt så säker på att om BRÅ fick mandat att ägna sig åt djupare studier (ungefär som i USA) om etnicitets koppling till brottslighet så skulle vi nog få en del intressanta resultat som med all säkerhet skulle förkasta de här föreställningarna om muslimer som grupp."
De gjorde ju något liknande i den första rapporten då statistiken delades upp på ursprungsland, men det blev tydligen för känsligt och togs bort i den senaste. Där fick vi bl a veta att män från Nordafrika (exkl. Egypten) låg i topp när det gäller våldtäkt (baserat på uppgifter från 80-talet) följt av italienare.
"Jag är dock inte överrens med Heinö om att mångkulturalismen (som också är en nationalism) kom till på grund av ”godhet”. Min uppfattning är att den har sitt ursprung i den etniska separatismen som var norm i protestantiska väst (och USA) till andra världskriget slut. Vidare, så kom den till i Sverige innan ”invandringen”.
SvaraRaderaDet var i alla fall så den motiverades 1975 av Socialdemokraterna. Tanken med mångkulturalismen var att minoriteterna eller invandrarna aldrig skulle bli en del av det ”etniskt svenska”. Till exempel var det därför man införde hemspråk. Invandrarna skulle behålla sitt eget språk, då det förväntades att de skulle åka hem någon gång."
Originell tolkning av införandet av invandrarpolitiken (och därmed förkastandet av assimilationslinjen) som du nog är rätt ensam om. Och även om du skulle ha rätt så ser det inte ut så i dag; med införandet av integrationspolitiken fastslogs att det övergripande målet för politiken är ett samhälle "på mångfaldens grund" och att även svenskar ska inbegripas i den integrationsprocess som skapandet av det nya mångfaldssamhället kräver. Frågan är hur många svenskar som känner till detta. För ändamålet skapades t o m ett nytt statligt verk; det bisarra Integrationsverket som sedermera lades ner av alliansregeringen, men politiken ligger ju fast.
Den akademiska litteratur jag läst på ämnet pekar åt mitt håll även om jag nu gör en nytolkning av det. Alltså, Sverige har haft både en assimilationspolitik och etnisk separatistisk politik och haft det ungefär samtidigt.
RaderaSamtidigt måste man ju påpeka att saker och ting ser litet olika ut under olika tidsperioder – så som vad du som invandrare skall adoptera för att bli en del av det svenska samhället. Romer behövde inte anpassa sig mer än till kristendomen, men de fick aldrig bli en del av samhället på grund av rasialistiska skäl. Alltså, romerna assimilerades in i kristendomen men de fick inte smälta (genetiskt och kulturellt) in i det svenska. Vi kan ju ta USA som exempel.
I USA så socialiserades de svarta in i den ”vita amerikanska kulturen” men de fick inte gifta sig med vita. Varför? De vita var rädda för en mulattbefolkning så som i Sydamerika. De katolska spanjorerna och portugisiska kolonisatörerna hade ju inga problem med att gifta sig med andra etniciteter och raser – däremot hade protestantiska germanska/anglosaxiska kolonisatörer det, så de praktiserade en separatistisk politik istället – om än att alla skulle underkasta sig deras kultur.
Det som är intressant med mångkulturalismen är att den både är värdenihilistisk och separatistisk. Sedan är det ju underligt varför man talar om ”mångkultur” – ett samhälle kan ju vara mångetniskt men samtidigt ha en kultur. Vidare, finner jag det mer intressant varför bara västerländska stater (nästan bara) förväntas ha en stor invandring och samtidigt förväntas ha ett mångkulturalistiskt politiskt system för att hantera integrationen.
Varför är det socialt accepterat att tala om etnokratiska stater, så som en judisk stat, en kurdisk stat, en assyrisk stat och ett ”avkolonialiserat svart Afrika”. Varför är det socialt accepterat att fördöma Kina för de flyttar kineser till Tibet med hänvisning till folkrätten? Om folkförflyttning är emot internationell lag – varför anses då ”massinvandring” vara socialt accepterat?
Vad är den egentliga skillnaden? Frivilighet? Visst, men om målet är att alla stater skall bli ”mångkulturella och mångetniska” så är det väl bra att Kina börjar redan nu? Varför är det moraliskt förkastligt om Tibet får 40 procent kineser men inte om Oslo får 40 procent icke-europeiska invandrare inom ett femtontal år. Jag förstår det inte.
DogDylan
"Alltså, Sverige har haft både en assimilationspolitik och etnisk separatistisk politik och haft det ungefär samtidigt."
SvaraRaderaSom sagt, du är nog rätt ensam om denna syn. Så här beskrivs utvecklingen i regeringens proposition inför införandet av integrationspolitiken:
"Den allmänt utbredda uppfattningen kring mitten av 1960-talet var att det var bäst om de som invandrade, och inte tänkte återvända till hemlandet, assimilerades så snart som möjligt. Assimilationstanken började emellertid att ifrågasättas och strax efter beslutet om utlänningspolitiken år 1968 tillsattes en utredning, Invandrarutredningen, som fick till uppgift att kartlägga invandrares och minoriteters situation
samt föreslå samhällsåtgärder för att underlätta deras möjligheter att anpassa sig till livet i Sverige.
På grundval av Invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) fattade riksdagen år 1975 (prop. 1975:26, bet. 1975:InU6, rskr. 1975:160) beslut om riktlinjer för en svensk invandrarpolitik. Dessa sammanfattades i de tre målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Beslutet innebar ett klart avståndstagande från en assimilationspolitik. Invandrares kulturella och språkliga bakgrund skulle inte bara erkännas,
den skulle också främjas. I efterhand har det ofta sagts att med de nya målen lades grunden till ett mångkulturellt samhälle.
Beslutet om invandrarpolitiken år 1975 ledde till att flera av de säråtgärder som införts på försök under senare hälften av 1960-talet permanentades
och att initiativ togs till nya åtgärder och reformer med invandrare som målgrupp. Hemspråksundervisning, stöd till kulturella
verksamheter som bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på andra språk än svenska är exempel på säråtgärder som skulle förverkliga invandrarpolitiken."
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/2271
Det handlade alltså inte om någon "etnisk separatistisk politik" där det förväntades att invandrarna skulle "åka hem" utan om ett avståndstagande från assimilation där staten skulle erkänna och främja invandrarnas "kulturella och språkliga bakgrund" etc. Detta togs sedan ett steg vidare med integrationspolitiken då den formulerades som en "politik som rör hela befolkningen och samhällsutvecklingen i stort" med "samhällets mångfald som grund". Inte så lite omstörtande för vad som för inte så länge sedan var en av världens mest homogena nationalstater, men det är nog rätt få som känner till detta. Integrationspolitiken har, liksom invandringspolitiken, beslutats över huvudet på folket och det håller givetvis inte, särskilt inte som folk kan se vilka växande problem denna politik skapar ute i verkligheten.
Intressant text.
SvaraRaderaDet är en mycket relevant iakttagelse att twitter reproducerar nationen som en kommunikations- och (oftast implicit) språkgemenskap. Även twittrare som själva ser sig som postnationella och har tillägnat sig en vulgärvariant av det konstruktivistiska metaspråket återskapar nationen genom att delta i den vardagliga folkomröstningen och twittra på med sina gelikar om svensk politik, kultur och media. Detta är en förståelse av det nationella som sannolikt mycket riktigt saknas på många håll, även om den i princip bygger vidare på Deutschs bok från 1950-talet. Det tycks även mig som att åtskilliga representanter för ”den upplysta eliten med välutvecklad fingertoppskänsla för smak och moral” i stället för att söka djupare förståelse idogt viftar med det postlutheranska pekfingret i ett försök att ordna världen i trygga dikotoma moraliska kategorier. Att nationen som förståelsehorisont och djupstruktur vidareförs även av de modernaste och till formen mest individualiserade sociala medierna är positivt för dem av oss som utifrån olika bevekelsegrunder är misstänksamma mot de postnationella projekten (och ja, man kan vara det utan att essentialisera gemenskaper och utan att blunda för problem, avigsidor, identifikationens komplexitet o.s.v.). Det ömsom hurtiga, ömsom hotfulla postlutheranska viftandet blir ju då bara en position på den nationella arenan, eller ett sätt att moraliskt och ideologiskt förankra en ”realnationell” gemenskap rensad på farliga element, även om denna gemenskap till uttrycket kan konceptualiseras som i någon mening postsvensk, och även om den på ett plan kan antas samexistera med och politiskt-moraliskt överlappa tjugo andra liknande västeuropeiska och amerikanska postnationella twittergemenskaper som kommuniceras på andra språk och i andra, men kanske liknande, diskussioner.
Även jag känner från den akademiska världen igen sättet att avfärda nationalism på grund av dess konstruerade natur, vilket jag ofta tyckt görs med en lättvindighet som kanske annars inte utmärker de berörda personerna. Även de som tar nationalismen som politisk kraft på allvar kan avfärda specifika perspektiv med att ”det där har vi ju dekonstruerat”. Vad som då händer är att vad som kunde vara t.ex. en seriös politiskt-filosofisk diskussion om vad som är önskvärt och hur det kan rättfärdigas försvinner i en slarvig ontologisk axelryckning som också rymmer ett generellt normativt ställningstagande. Man skulle likaväl kunna parafrasera det kända Internetmemet och hävda att det som är socialt är socialt, och fråga sig varför konstruktivismen åberopas bara i samband med fenomen den talande/skrivande ogillar eller fruktar. Detta har sedan spritt sig de senaste tjugo åren till medial och politisk diskurs, där konstruktivismen nästan blir till, som en kollega till mig uttryckte det, magical thinking, alltså man tror att man med rätt resurser har carte blanche att omskapa världen lite som man vill, ung. det som konstruerats kan (läs: bör) omkonstrueras genom intellektuella operationer och social övertalning, alltså konstruktivismen förenas med ett närmast jakobinskt eller bolsjevikiskt synsätt. Om vi med Brubaker ser nationer som praktiska kategorier, som processuella, föränderliga och historiskt framväxta men vid varje given tidpunkt efter sin tillblivelse sammansatta och komplexa reella formationer så för nationerna samman olika historiska erfarenheter, sätt att institutionellt hantera saker och ting, habitus, förståelsehorisonter, som gör att nationen med Billig flaggas inte bara explicit utanför det amerikanska skolhuset utan också i situationer där de agerande kanske inte tänker på att de agerar i ett nationellt paradigm. Ibland ser man inte vilka värden som går förlorade förrän de faktiskt är borta. Detta är också ett konstruktivistiskt perspektiv, men det förnekar inte sociala realiteter, t.ex. den tidsspecifika utformningen av den svenska nation ”som nykomlingar förväntas integreras i”.
/Niklas B
forts. Det är helt riktigt att människor med annan bakgrund än svensk mycket tydligare uppfattar hur svensk kultur och svensk gemenskap ser ut på en skola, en arbetsplats eller i privatumgänge än vad de som bär och agerar denna svenskhet kan göra. Det är därför det är kul att twitterfölja Sakine Madone, som har en falkblick för hur den reellt existerande svenskheten tar sig uttryck i social kommunikation, vilket ibland leder till dråpliga konversationer med svenskar som inte kan fatta vad som blir fel när de skriver alla de rätta sakerna. Jo, men de rätta sakerna har ytterst förhandlats fram i den svenska statsmaskinen som ångar på sedan Oxenstierrna i allt väsentligt manövrerad av etniska svenskar. Sakine M har alltså aldrig tillfrågats, och vad ”hedersförnekarna” på den svenska vänsterkanten inte förstår är att en konsekvens av de senaste decenniernas omfattande invandring är att definitionen av det goda och det progressiva inte längre kommer att vara ett etniskt svenskt prerogativ. Många SD-are som glatt hejar på Sakine M och andra invandrarkvinnors kamp mot det politiskt korrekta i hedersfrågan tycks heller inte se paradoxen att det är vänsterpartisten Ulla Eriksson som i sin förnekelse av ett specifikt hederskulturellt våld uttrycker en historiskt sett ”svenskare” position som är förankrad i svensk modernitet som är ett i allt väsentligt homogent svenskt nationellt projekt, där välvilliga svenska administratörer fastställer riktlinjerna för hur likheter och skillnader ska uppfattas och hanteras. När SD-are stöder Sakine M stöder de alltså framväxten av ett nytt samhällskontrakt med fler erkända aktörer, vilket går bortom det folkhemska kontrakt de annars kanske föredrar. Politiker och opinionsbildare som slentrianmässigt avfärdar så komplicerade och mångbottnade företeelser som nation och nationalism och nöjer sig med att beklaga dess ondska riskerar missa flera av de samhällsförändringar som sker i Sverige i detta nu. Detta är ytterligare en relevant poäng i artikeln.
SvaraRadera/Niklas B
Hej AJH. Jag tror att inlägget som jag gör reklam för medelst nick name-länken kan vara av intresse, både för dig och läsare.
SvaraRaderaPs. Dina artiklar i senaste Axess-numret var intressanta.
Appropå Paulina Neudings artikel i Jerusalem Post.
SvaraRaderaDen kända politiska skribenten Caroline Glick hade an artikel i Jerusalem Post för några år sedan
Där skrev hon bekymrat att andelen muslimer i Sveriges storstäder ökar kraftigt.
Hon skrev också att hon hade talat med en svensk som sade att i Sverige får man inte tala om sådana saker.Det är inte politiskt korrekt.
Inte för att jag har några större sympatier för Neuding, som inte verkar försitta en möjlighet att kleta ner SD med nynazism, men hennes text om judarnas situation i Malmö förtjänar ju ett bättre öde än att rasiststämplas pga att det nämns att Muhammed numera är ett vanligt namn bland unga i Malmö. Men det är ju som vanligt. Att föra upp denna för etablissemanget mycket känsliga sak, om genom stor muslimsk invandring importerad grov och våldsam antisemitism, på dagordningen låter sig inte göras ostraffat, även om det sker i utländska tidningar. Det är bara att jämföra med t ex Gudmundsons klarspråk kring invandrarbrottsligheten. Allt som på minsta vis problematiserar den heliga kon i svensk politik, invandringen, möts med misstänkliggöranden, stämplanden och skuld genom association från de sedvanliga misstänkta.
SvaraRaderahej, kan rekomendera dig att läsa lite museologi och museum studies! de skriver väldigt ofta om nationalism och hur det tar sig uttryck och reproduceras idag!
SvaraRadera. t ex boken "(Re)visualizing national history: museum and identities in europe in the new millenium"(2008)
hej hopp från en museolog.