Sverigedemokraterna: hot mot eller del av mångfalden?

Igår skrev Sakine Madon i Expressen att hon känner sig ensam när hon ”försvarar sverigedemokraters rätt att uttrycka sig, hålla möten, slippa våld och hot, eller få sparken godtyckligt”. Intervjuad av Madon på Newsmill sa sig även Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin känna sig ensam bland partiledarna genom sitt förhållningssätt till Sverigedemokraterna, vilka han "respekterade som människor".

Texterna väckte snabbt reaktioner och kritiken kom från två håll: dels från de som (mig själv inkluderad) höll med i sak men tyckte att det där var självklarheter och att debatten om hur Sverigedemokraterna ska bemötas sedan länge är vunnen. Dels från de som provocerades av sakinnehållet och ansåg Madon vara "SD:s nyttiga idiot" som ansåg att "lite rasism har väl ingen dött av". 

Hur ska vi förstå den här konflikten? Så som Madon och Fridolin formulerade sig är jag övertygad om att de har fel. Fridolin är knappast ensam bland partiledare om att respektera Sverigedemokrater och Madon är inte ensam bland skribenter om att tycka SD ska ha samma demokratiska rättigheter som andra partier. Men hade de formulerat sig mer nyanserat hade det inte varit någon tvekan om att det trots allt finns en skarp motsättning i synen på SD. Även många seriösa debattörer tycker exempelvis att det är problematiskt att behandla dem som ett parti som alla andra.

I den efterföljande diskussionen på Twitter använde Madon begreppet ”åsiktstolerans” vilket jag tror utgör en fruktbar utgångspunkt för att nysta upp positionerna. Den som förespråkar åsiktstolerans säger nämligen två saker. För det första att det finns ett värde i att offentligheten rymmer en mångfald av åsikter och värderingar. För det andra att vi bör tolerera åsikter och värderingar som vi själva ogillar. Det innebär att vi bör sträva efter att övertyga våra åsiktsmotståndare i en saklig debatt men att vi samtidigt respekterar dem som jämbördiga motståndare.

De som kritiserar Madons syn på Sverigedemokraterna förespråkar varken åsiktspluralism eller tolerans. De värnar istället ett annat mångfaldsideal, nämligen identiteternas mångfald. Denna mångfald kan däremot inte tolereras. Rent begreppsligt kan vi bara tolerera handlingar och åsikter, eftersom dessa är föränderliga. Jag kan tolerera att en kompis röker i mitt hem eller att hon förespråkar dödsstraff, eftersom det finns ett alternativ. Hon kan avstå från att röka, eller hon kan ändra sin syn på dödsstraff. Däremot kan jag inte tolerera att min kompis är svart. Ingen människa väljer sin hudfärg.

Identiteter föreställs i vårt samhälle sällan som självvalda. Man upplevs vara muslim eller homosexuell på ungefär samma sätt som man är svart eller blåögd. Mångfalden upplevs därför som statisk och bör, enligt detta ideal, därför bejakas, inte tolereras. Vi tolererar inte olika, vi gillar olika.

Vad vi ser är således en konflikt mellan två mångfaldsideal. Enligt det första idealet består samhället av individer med olika åsikter, värderingar och livsåskådningar. Åsiktstolerans är ett normativt ideal för att hantera denna åsiktspluralism. För förespråkare av detta ideal utgör Sverigedemokraterna en naturlig, rentav positiv, del av samhällets mångfald.

Enligt det andra idealet består samhället av olika kollektiva identiteter som alla förtjänar samma erkännande. Statens uppgift är att garantera att individer inte behandlas sämre för att de tillhör ett minoritetskollektiv. För förespråkarna av detta ideal utgör Sverigedemokraterna inte en del av mångfalden utan är istället ett hot mot denna (till exempel genom att man förespråkar assimilation och uttryckligen vill motverka framväxten av en muslimsk minoritet i Sverige). Att tolerera Sverigedemokrater är därför att undergräva mångfalden i Sverige. För den som värnar identiteternas mångfald kan det därför vara logiskt förenligt att med alla tillgängliga medel bekämpa Sverigedemokraterna.

I grunden handlar alltså konflikten om vilken sorts mångfald vi ser som primär. Det är ingen tvekan om att det andra idealet är på framväxt i Sverige. För mig är det en oroväckande utveckling.