Geopolitisk rockad i Kaukasien

Kaukasien förefaller för närvarande genomgå en geopolitisk rockad av stor betydelse.

Efter Kalla krigets slut utvecklades ett antal till synes stabila konstellationer i regionen. Armenien lutade sig av tradition mot Ryssland, Azerbajdzjan identifierade sig starkt med Turkiet (”en nation, två stater”) medan Georgien, vid sidan av de baltiska staterna den minst Moskva-lojala av Sovjetrepublikerna, tidigt sökte sig västerut. Dessa allianserna reflekterade religiösa mönster, historiska erfarenheter och utnyttjades effektivt i stormaktspolitiken. Men de har också utgjort en hämsko för den ekonomiska utvecklingen i regionen.

Det senaste året har det hänt en hel del, som kan få långtgående konsekvenser. Kriget i Georgien resulterade i ett förstärkt ryskt, och minskat västerländskt, inflytande i landet. Och nu tycks förhandlingarna mellan Turkiet och Armenien om ett normaliserande av ländernas bilaterala relationer (gränsen har varit stängd sedan 1993 och något diplomatiskt utbyte har inte förekommit alls sedan självständigheten) ge resultat.

Hur fort och hur långt en sådan öppning bär går inte att veta ännu. Inrikespolitiskt är frågan ytterst känslig i båda länderna: det är inte lätt för någon av regeringarna att till sin hemmaopinion sälja en uppgörelse med grannlandet som inte innehåller en acceptabel kompromiss om hur folkmordet på armenier ska hanteras, och hur en sådan kompromiss skulle kunna se ut är inte direkt enkelt att föreställa sig.

Men utrikespolitiskt kan man redan nu dra vissa slutsatser. Turkiets agerande innebär uppenbart att man struntar i de skarpa reaktioner som har kommit från Azerbajdzjan (”man kan inte vara vän med Baku och Jerevan samtidigt”). När Turkiet stängde gränsen till Armenien var det en sympatiyttring under pågående krig i Nagorno-Karabakh. Från azerisk sida är en turkisk öppning mot Armenien, utan att Karabakh-frågan har lösts, därför ett svek.

Ett svek som mycket väl kan leda Azerbajdzjan i armarna på Ryssland. Redan finns ett nyskrivet avtal med Gazprom, som eventuellt kan underminera Nabucco-projektet. Tidigare har Azerbajdzjans energipolitik präglats av en hög grad av ekonomisk rationalism. Mot dem som hävdar att Azerbajdzjan inte har något annat val än att acceptera den turkiska omsvängningen skulle jag vilja ställa att Ryssland mycket väl kan tänkas vara beredda att betala väl för (exklusivt) goda relationer. Här måste Rysslands politik ses i en än större regional kontext av ständigt pågående positioneringar från grannländernas sida. Häromveckan gick det trögt för Moskva i liknande gasförhandlingar med Turkmenistan, de senaste veckornas händelser i Moldavien kan mycket väl försvaga det ryska inflytandet i Chisinau, och idag höll Vitrysslands president Lukashenko ett viktigt tal där han klargjorde att landet nu strävar efter ett normaliserande av relationerna till EU.