Därför bör inte liberaler besvara frågan vem som är svensk

Vem är svensk? 

Niklas Orrenius intervju med Björn Söder har väckt stor uppmärksamhet, trots att Söders resonemang i allt väsentligt är en rimlig sammanfattning av Sverigedemokraternas sedan länge välbekanta ståndpunkter gällande nationalitet och medborgarskap.

I den efterföljande debatten ifrågasätts Söders svar på för mig märkliga grunder. Ja, Söders och SD:s resonemang är djupt problematiska, det är en naturlig följd av den etniska nationalism partiet anammar. Men det mest besvärande är inte Söders gränsdragningar utan att det överhuvudtaget anses vara en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet.

Till att börja med, låt oss vara tydliga om startpunkten: den svenska staten skiljer mellan svenska och utländska medborgare. Frågan om medborgarskap är alls icke oviktig utan intimt relaterad till rättigheter. Svenska staten särbehandlar dagligen svenska medborgare. Men i intervjun med Orrenius är Söder mycket tydlig med att han inte ifrågasätter judars eller samers rätt till svenskt medborgarskap och det finns heller inget i Sverigedemokraternas program som antyder att partiet står för något annat. Den massiva kritiken handlar istället om att företrädare för SD, i det här fallet en vice talman, inte anser att vissa minoriteter är svenskar i  nationell bemärkelse.

I Sverige, liksom i stora delar av världen, används begreppen nation och stat som synonymer i vardagligt språk. I en mycket elementär mening kan man alltså empiriskt konstatera att den är svensk som är svensk medborgare och att med nationalitet avses medborgarskap. Men riktigt så enkelt är det inte.

Alla som är medborgare i Sverige är inte svenskar i nationell bemärkelse. Judar, romer, finländare, tornedalingar och samer är visserligen medborgare på samma villkor som andra, men betraktas av staten som nationella minoriteter. Detta tar sig främst uttryck genom särskilda språkliga rättigheter (de nationella minoriteterna har en grundlagsskyddad rätt till att använda sina modersmål som invandrargrupperna saknar) men också genom exempelvis Sametinget.

Vägen till det svenska medborgarskapet går genom födsel (av en förälder som själv är medborgare) eller genom naturalisation (adoption, invandrare som uppfyller kriterier om fem års uppehälle etc).

Men lagstiftningen räcker inte hela vägen här. Vardagliga uppfattningar av svensk nationalitet överensstämmer inte med statens definition av vem som är medborgare, det har varje attitydundersökning visat. Istället kopplas svenskhet i varierande grad till sådant som språk, historia, kultur, värderingar, religion och etnicitet.

Beskrivningarna av Sverige har över tid skiftat: nationalstat, mångetniskt, mångkulturellt. Däremot har Sverige vad jag vet aldrig beskrivits som mångnationellt. Exempel på mångnationella stater är Kanada, Malaysia och Belgien: stater som konstitueras av flera jämbördiga nationer. När Sverige beskrivs som mångetniskt eller mångkulturellt sker det däremot utifrån tanken att staten Sverige rymmer en nation och ett stort antal nationella och etniska minoriteter.

Etnicitet är till skillnad från nationalitet något som oftast (men inte alltid) upplevs statiskt och bortom påverkan. Det är alltid möjligt att byta nationalitet, liksom att ha flera medborgarskap/nationstillhörigheter samtidigt, men etniciteten – vanligen definieras en etnisk grupp av en kombination av biologiska, fysiska och kulturella attribut - är ofta beständig från födseln.

Så långt ett försök att beskriva hur det de facto ser ut. Identitet är visserligen på individuell nivå något personligt och ibland djupt komplicerat men skogen finns där ändå, trots de enskilda trädens unika egenskaper. Nationer och etniska grupper är i sina detaljer föränderliga, men till helheten anmärkningsvärt beständiga sociala konstruktioner.

Den politiska dimensionen får dock inte underskattas. Gränsen mellan etnicitet och nationalitet är politisk, inte sociologisk. Kriterier för medborgarskap beslutas demokratiskt och har i sin tur en direkt effekt på sammansättningen av demos.

Hur det bör vara är därför en lika viktig fråga som hur det är.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti. Nationalismens grundidé är strävan efter sammansmältning av nationen och staten. I det nationalistiska paradiset är alla i Sverige svenskar och alla svenskar bor i Sverige. Det är denna idé som i sin yttersta tillämpning drivit mänskligheten till några av historiens mest monstruösa vidrigheter.

Men det finns inte en nationalism, det finns många varianter. Under 1800-talet var nationalismen oftare liberal än konservativ, oftare demokratisk än reaktionär. Efter första världskriget utvecklades nationalismen i flera länder i auktoritär och ibland fascistisk riktning, men förblev demokratisk i exempelvis Skandinavien. Den nationalism som återkommit från 1980-talet och framåt rymmer såväl fascism (Milosevic, Tudjman, Le Pen) som liberalism (Tysklands enande, Baltikums frigörelse).

Den avgörande skillnaden mellan olika nationalismer ligger i hur nationen definieras. När nationen definieras i termer av ras är folkmord oundvikligt. När den definieras i termer av det som Jürgen Habermas kallat författningspatriotism är däremot den demokratiska potentialen stor.

Sverigedemokraternas problem är och förblir att partiet fortfarande inte släpper taget om den etniska nationalismen. Följande är en nyckelmening i principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.”

Om man ser till hur dessa formuleringar i praktiken tillämpas är det ingen tvekan om att detta är en mycket krävande definition. Kultur, identitet och lojalitet är töjbara begrepp som både kan användas på ett inkluderande sätt (kulturell kunskap, lojalitet med demokratisk författning, nationell identitet) och ett exkluderande sätt (vilket ofta är fallet, som när man säger att den svenska identiteten på individuell nivå ska vara viktigare än t ex den muslimska). Sverigedemokraterna gör det mycket svårt för andra att bli svenskar, trots allt tal om ”öppen svenskhet”.

Kritiken av Sverigedemokraterna fastnar tyvärr ofta på den nationalistiska planhalvan. Söders ifrågasättande av huruvida judar och samer är svenskar bemöts med nån sorts tvärtom-retorik: de är visst svenskar! Som om det vore en mänsklig rättighet att bli erkänd som svensk och en förolämpning att beskrivas som något annat. Hade det varit ett mindre bekymmer om Söder sagt att just judar och samer är svenskar? Det är en idiotisk diskussion som ingen vinner på att driva vidare.

En annan återvändsgränd att ifrågasätta Sverigedemokraternas uppfattningar om det svenska. Alltför många försöker konkurrera ut SD genom att presentera en mer attraktiv idé om svenskhetens innehåll: mer demokratisk, mer liberal, mer jämställd. Nationalism light, men fortfarande nationalism.

En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle. 

Alla frågor om etnisk eller nationell eller någon annan identitet bör varje liberal med varm hand lämna över till de enskilda individerna att besvara. 

Allt annat är en potentiell förolämpning.