24 juni 2014

Är det medias fel att fler oroas över främlingsfientlighet?

Idag släpptes ”Mittfåra och marginal”, 2014 års forskarantologi från SOM-institutet. Ett av de teman som röner mest uppmärksamhet gäller attityderna till invandring. I kapitlet ”Starkare oro förfrämlingsfientlighet än invandring” presenterar Marie Demker och Linn Sandberg resultaten av frågor som gäller attityder till flyktingar, invandring och främlingsfientlighet.

Demkers och Sandbergs huvudresultat är, som framgår av titeln, att fler svenskar uttrycker oro för främlingsfientlighet än för invandring.  78 procent av svenskarna anser att ökad främlingsfientlighet är mycket eller ganska oroande, att jämföra med 61 procent som oroas av ökat antal flyktingar och 49 procent som oroas av ökande invandring.

Demker och Sandberg påpekar de stora skillnaderna mellan olika grupper i samhället – kön, utbildning, politiska sympatier samvarierar starkt med uppfattningar i samtliga dessa frågor – och lyfter också fram de långsiktiga trenderna av minskat motstånd mot flyktinginvandring.

Författarna försöker också reda ut vad som förefaller vara en paradox, nämligen att oron för främlingsfientlighet ökar samtidigt som andra resultat tyder på att främlingsfientligheten minskar. Jag är av flera skäl som jag inte ska gå in på här skeptisk till att attityder till flyktinginvandring används som indikator på främlingsfientlighet, men samtidigt delar jag den övergripande slutsatsen. Ja, mycket tyder på att främlingsfientliga attityder är på tillbakagång i Sverige. Varför ökar då oron?

Den förklaring som Demker och Sandberg lyfter fram handlar om medias påverkan:

”hur ofta och på vilket sätt media rapporterar om frågor relaterade till invandring och rasism kan utgöra en förklaring till att många upplever stark oro för en ökad främlingsfientlighet. Om media allt oftare lyfter händelser eller frågor kopplade till rasism och främlingsfientlighet skapas också en bild av att sådana fenomen blir allt mer utbredda. ”

För att belägga detta har Demker och Sandberg studerat medierapporteringen om främlingsfientlighet över tid. De konstaterar: ”Att det skrivits mycket om främlingsfientlighet i media kan delvis förklara varför många upplever en oro för att främlingsfientligheten blir allt mer utbredd trots att så inte är fallet.”


I tabellen nedan redovisar jag Demkers och Sandbergs siffror (jag kan inte kopiera in deras egen tabell):



Den kraftigt stigande kurvan förvånade mig. Intuitivt förefaller det inte rimligt att medierapporteringen om främlingsfientlighet skulle varit så låg under de tidiga 1990-talsåren. Jag gjorde därför om Demkers och Sandbergs mediesökning, men istället för antal träffar tittade jag på andel träffar. Mediearkivet har ju utvidgats över tid, och långt ifrån alla dagstidningar finns inlagda från 1990-talets början.
Resultaten blir då ganska annorlunda.

Åren 1991-92 är bortplockade pga extremt höga siffror, och jag kan omöjligen bedöma i vilken utsträckning dessa beror på alltför begränsat urval av artiklar. Men i övrigt framträder ingen påtaglig ökning över tid. Valåret 2010, då Sverigedemokraterna var mycket i fokus, sticker ut, men hamnar inte högre än början på 1990- eller 2000-talen. Slutsatsen av denna analys är snarare att medierapporteringen om främlingsfientlighet är hyggligt stabil över tid.

Det finns emellertid skäl att stanna upp och reflektera över terminologin.  Kan det exempelvis vara så att det skrivs mer om främlingsfientlighet men att medierna de senaste åren blivit mer benägna att istället använda termen rasism? För att öka träffsäkerheten har jag avgränsat mig till de sex största dagstidningarna (AB, DN, Exp, GP, SvD och Sydsvenskan) och använt sökorden ”främlingsfientlig*” och ”rasism*”. 


Här framgår att det är rapporteringen av rasism, snarare än av främlingsfientlighet, som har genomgått stora förändringar. Efter att ha sjunkit kontinuerligt sedan mitten på 1990-talet har medierapporteringen om rasism ökat kraftig de senaste två åren. Om andra halvåret 2014 kommer likna det första halvåret kommer den röda linjen sticka iväg rejält uppåt.

Det är alltså mycket möjligt att Demkers och Sandbergs analys i grunden är korrekt. Den kraftigt ökande rapporteringen av rasism de senaste åren kan ha spridit en oro bland svenska väljare som får dem att värdera hotet från ”främlingsfientlighet” högre än tidigare.

I ett större perspektiv är det värt att reflektera kring vad det innebär att rasismen på 2010-talet nu får ett andra medialt genombrott. När medierna vid 1990-talets början skrev mycket om rasism kan det nog sägas ha handlat om upptäckten av ett genuint samhällsproblem. Sedan dess tyder samtliga studier jag har läst på att rasismen kraftigt minskat (de flesta av dessa analyser skulle visserligen behöva problematiseras väsentligt, men jag instämmer med de övergripande slutsatserna). Det behöver i sig inte stå i konflikt med en ökande rapportering.

Den för mig uppenbara förklaringen  - som jag inte har möjlighet att belägga här – är att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 utgör en avgörande vattendelare. Det är den enskilda händelse som mer än någon annan fått journalister och opinionsbildare att i högre utsträckning skriva om rasism (och främlingsfientlighet).

Rasism är enbart av ondo, är då all granskning av rasism av godo? Sannolikt ja, i varje enskilt fall. Men samtidigt finns ett påtagligt behov av nyanseringar och problematiseringar. Inte primärt för att motverka medborgarnas oro – det finns sannerligen skäl att oroa sig över ökad främlingsfientlighet, och det är av en rad skäl ganska fascinerande att konstatera att en klar majoritet av Sverigedemokraternas väljare också är ganska eller mycket oroade över ökande främlingsfientlighet. Men alla vinner på att så många som möjligt anstränger sig för att ge så rimliga verklighetsbilder som möjligt. 

18 juni 2014

Vad betyder samarbetet med UKIP för Sverigedemokraterna?

Ikväll blev det klart att Sverigedemokraterna kommer ingå i gruppen Europe for Freedom and Democracy (EFD) i Europaparlamentet, tillsammans med bland andra brittiska UKIP och Beppe Grillos italienska MoVimento Cinque Stelle (M5S).

Med 48 mandat blir detta parlamentets minsta grupp (näst minst, ifall Marine Le Pen lyckas få ihop en grupp). Det blir också en bräcklig grupp, som i nuläget har ledamöter från sju länder, vilket är minimum av vad som krävs. Ett enda avhopp, och gruppen upplöses.

Detta blir Nigel Farages och Beppe Grillos grupp. Men 24 mandat (UKIP) respektive 17 mandat (M5S) kommer britterna och italienarna dominera helt. Övriga kommer spela statistroller. Utöver Sverigedemokraterna (2 mandat) ingår litauiska TT (2), lettiska ZZS (1), tjeckiska Svobodni (1) samt en enskild avhoppare från franska Nationella fronten.

Detta måste trots allt beskrivas som en stor framgång för Sverigedemokraterna. Givet förutsättningarna är detta förmodligen SD-ledningens drömscenario. Nu hamnar man i en grupp vars sällskap man inte behöver skämmas över. Tvärtom kan sällskapet ge legitimitet åt SD.

Denna grupp kan nämligen inte på saklig grund avfärdas som högerextrem eller rasistisk. Flera av partierna är inte höger och inget av dem är extremt i någon relevant mening. Beppe Grillo är en klassisk populist, vars sammanlagda ståndpunkter snarare placerar honom till vänster om mitten. Det lettiska partiet är ett grönt mittenparti som tidigare ingått i den gröna gruppen. Det litauiska partiet är ett etablerat center-högerparti som själva beskriver sig som liberalt och konservativt. Det tjeckiska partiet är ett relativt nybildat libertarianskt parti. I termer av ”extremism” blir SD:s Europasällskap nu mindre besvärande än Vänsterpartiets.

UKIP är alltså det enda parti i gruppen utöver SD för vilket invandringsfrågan är central. I övrigt är det snarare EU-kritiken som förenar dessa partier. Men det är i flera av fallen en ganska moderat EU-kritik, åtminstone i jämförelse med den som representeras av Marine Le Pen och Geert Wilders.

Kortsiktigt spelar detta ingen större roll för SD. Jag har svårt att se att svenska potentiella SD-väljare bryr sig särskilt mycket om vilka SD samarbetar med i Europaparlamentet och jag tror inte att svenska väljare i allmänhet har någon bestämd uppfattning om vare sig UKIP, Beppe Grillo eller Geert Wilders.


Men på längre sikt spelar det roll. Ytterst handlar det om två saker: dels att partiledningen visar att man menat allvar med sitt nej till Marine Le Pen. Dels att partiledningen internt kan visa sina kritiker att denna strategi ger resultat.

13 juni 2014

Urban Ahlin och den förbjudna frukten

”Vi hade den politiken redan innan sverigedemokraterna fanns”, säger Urban Ahlin till P4 Skaraborg. Ahlin syftar på invandringspolitiken. Sammanhanget är en regional undersökning i Skaraborg av Novus, enligt vilken Socialdemokraterna, vid sidan av SD, anses ha den bästa invandringspolitiken.

På twitter har det under förmiddagen om inte stormat så åtminstone blåst S-fientliga vindar. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ”förutsätter att S partiledning tar avstånd från Urban Ahlin när han vill tävla med SD om att begränsa invandring”. Alltid lågmälda spänningssajten politism.se beskriver Ahlins kommentar som ”oerhört anmärkningsvärd”. United Minds Carl Melin ”hoppas på en snabb pudel” och Jonas Morian både vädjar ”snälla” och hotar ”annars får ni inte min röst!”.

Det är samma mönster som upprepas nu som inför EU-valet då twitter-tänkarna stormade över att en socialdemokratisk valarbetare fyllt i en partienkät sanningsenligt. Vilket fick det att se ut som att S, tillsammans med SD, förespråkade begränsad invandring. När enkätsvaret ändrades tystnade snabbt kritiken. Politiken låg däremot givetvis kvar.

Sedan 2010 har det återkommande hävdats att svensk invandringsdebatt har förändrats, som en följd av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Jag vet inte hur många gånger jag stött på påståenden om att ”klimatet har hårdnat”, ”rasismen normaliserats”. Alltid tvärsäkert, aldrig med belägg.

Men vad reaktionerna på Ahlins kommentar idag illustrerar är två saker:

1. De politiska partierna i Sverige idag är mer invandringspositiva än någonsin tidigare. Åtminstone fem partier – C, FP, KD, M och MP, kanske även V – förespråkar en mer öppen invandringspolitik idag än någonsin tidigare. Det handlar om hastiga och betydande förändringar både i konkret politik och i retorik.

2. Dessa förändringar har bidragit till en normförskjutning i invandringsfrågan. För ett parti (S) som står fast vid ungefär samma position som tidigare har detta plötsligt blivit ett allvarligt problem.

Denna utveckling är helt unik för Sverige. Sverige avviker genom sin invandringspolitik, genom sin invandringspolitiska diskurs och genom det urval av åsikter om invandring som de etablerade partierna representerar. 

Tendensen är dessutom att Sverige blir mer avvikande. Sverige förändras just nu i motsatt riktning som jämförbara länder.

Hur ska detta förklaras? En icke negligerbar faktor är opinionen. Ja, svensk invandringsopinion är mindre negativ än grannländernas. Men detta är knappast huvudförklaringen till partiernas agerande. För precis som Urban Ahlin påpekade i sin kommentar till P4 är det de partier som uppfattas vara mest restriktiva som också av väljarna anses ha den bästa invandringspolitiken. Tidigare i våras publicerade SVT en liknande mätning från Sifo. Resultaten var likartade, men vad som också framkom tydligt var att de mest invandringspositiva partierna inte belönas av väljarna. Endast tre procent av väljarna anser till exempel att Miljöpartiet har den bästa invandringspolitiken.

En mer heltäckande förklaring måste även inkludera faktorer som svensk självbild ("vi gillar olika") och kulturspecifika diskursiva kopplingar mellan invandring och rasism. Avståndet mellan retorik och politik är ofta stor i just invandringsdebatten. I viss utsträckning kan invandringspolitiken sägas ha förvandlats till symbolpolitik. En sådan förändring är vissa partier (SD, MP, FI, FP) väsentligt skickligare på att hantera en andra (S, M, C).


Invandringen är lågt hängande frukt på valrörelsens mest förbjudna träd. De som tror att det bara är en tidsfråga innan den blir rumsren har inte förstått svensk politisk kultur. Den som likt Urban Ahlin närmar sig den i dagsljus kommer även framöver att bestraffas. 

11 juni 2014

Europas nationalistpartier går skilda vägar i Europaparlamentet

Vi är nu inne på den tredje veckan efter Europaparlamentsvalen. Förhandlingar mellan de knappt 200 nationella partier som tagit plats i parlamentet pågår för fullt. Vilka partier ska välkomnas i vilka grupper?  En del bitar på plats men några stora frågetecken återstår fortfarande.

En av valnattens stora vinnare – Nigel Farage, partiledare för UKIP – framstår så här långt som förhandlingarnas stora förlorare. UKIP:s bekymmer är att de flesta av partiets tidigare samarbetspartners har lämnat. Italienska Lega Nord aviserade redan innan valet att man avsåg bilda en ny grupp med franska Front National. I förra veckan blev det klart att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna släpps in den konservativa gruppen ECR, som leds av brittiska konservativa partiet och polska Lag och rättvisa. Och igår spreds trovärdiga rykten att även litauiska TT ämnar samarbeta med Marine Le Pen. Eftersom två av de övriga samarbetspartierna – slovakiska SNS och grekiska LAOS – förlorade sina mandat i valet återstår nu inte många alternativ för UKIP. Det spekuleras dessutom i att nederländska evangelikala SGP också ska gå över till ECR.

I termer av mandat och antal partier har ECR varit den stora vinnaren under veckorna efter valet. Utöver det som redan nämnts har man även lockat till sig nya, mindre, partier från Tyskland, Polen, Slovakien och Grekland, och sannolikt Bulgarien. Det mesta talar för att ECR kommer att bli parlamentets fjärde största grupp, större än både de gröna och vänstergruppen. Om även tyska AfD (7 mandat) tillåts ansluta – en av många brickor i spelet mellan David Cameron och Angela Merkel  - blir gruppen i praktiken jämnstor med den liberala gruppen.

Men frågan är hur högt det långsiktiga priset blir. Det är ett stort kliv som David Cameron tar när han inleder ett organiserat samarbete med Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Rent sakpolitiskt har jag svårt att se att dessa partier skulle vara mindre radikala än exempelvis UKIP (det är ju dessutom partier som har kommit väl överens med UKIP i parlamentet under föregående mandatperioder).

Marine Le Pen har haft svårt att finna nya samarbetspartier, utöver de fyra som var med i båten redan innan valet (holländska PVV, österrikiska FPÖ, belgiska VB, samt Lega Nord). Om det stämmer att TT, samt även nya polska partiet KNP, ansluter sig till hennes EFA-gruppp, finns nu de sju partier som krävs. Med 44 mandat blir det parlamentets minsta grupp, men samtidigt något större än de vänster- och högerradikala grupperna under föregående mandatperiod. Men framförallt blir det en svagt sammanhållen grupp där chansen/risken för avhopp får bedömas som hög.

Möjligen är detta vad Nigel Farage har att hoppas på. Att de allianser som nu formas, både inom ECR och EFA, är så bräckliga att det redan inom något år kommer finnas möjligheter för UKIP:s EFD-grupp att återuppstå.

Detta skulle också vara Sverigedemokraternas chans. SD släpps inte in i ECR och vill inte ingå i EFA. UKIP har hittills varit avvisande till SD men givet läget kanske Farage inte har något alternativ. Det borde dessutom vara enkelt att argumentera för att SD är värda en chans: om Camerons konservativa parti kan samarbeta med Dansk Folkeparti har åtminstone jag svårt att se varför inte UKIP skulle samarbeta med SD. Ja, SD har en annan historia än DF. Men jämför man den politik partierna står för idag är SD knappast ett mer extremt parti. Jämför man retoriken är rangordningen snarast den omvända.


Alternativet för Farage är att hoppas på att inte heller Beppe Grillo hittar något hem. Två så stora partier som UKIP (24 mandat) och Femstjärnerörelsen (17 mandat) har aldrig tidigare varit grupplösa i parlamentet. Tillsammans skulle de rent numerärt kunna bilda en grupp med omkring 50 mandat. Men om vad skulle de kunna enas?

En slutsats som redan kan dras är att Europaparlamentet blir rejält splittrat på högerkanten. De partier som slarvigt brukar buntas ihop som "nationalistiska", "högerextrema" eller "främlingsfientliga" hamnar i Europaparlamentet i fyra olika kategorier: partierna i ECR-gruppen (Dansk Folkeparti, Sannfinländarna), partierna i den eventuella EFA-gruppen (Front National mfl), partierna som hamnar mellan dessa grupper (UKIP, SD) och så partierna som aldrig varit aktuella för någon grupp (Jobbik, Gyllene Gryning). Partiernas ideologi och historia har en viss betydelse för detta (i synnerhet vad gäller de sistnämnda) men det handlar också väldigt mycket om realpolitik, om skillnader mellan länder snarare än mellan partier, och om rent personliga egenskaper.

6 juni 2014

Tävla inte med SD i svenskhet, Ullenhag!

”Sverigedemokraternas politik är sverigefientlig”, skriver integrationsminister Erik Ullenhag idag, i en debattartikel i Aftonbladet. Ullenhags argument är att SD ”förnekar viktiga svenska traditioner såsom jämställdhet, öppenhet och tolerans”. Därför är de ett ”sverigefientligt” parti.

Ullenhag är inte den förste som faller för frestelsen att använda SD:s retorik mot dem själva. Innehållsmässigt är dagens text svår att hålla isär från t ex Anders Borgs eller Mona Sahlins retorik under valrörelsen 2010 (”det är SD som är osvenska”) eller från Lars Ohlys löfte efter valet 2010 att ”de enda som ska lämna Sverige är Sverigedemokraterna”. Det har skrivits en lång rad artiklar och även böcker vars budskap är att SD ”egentligen” är osvenska.

Detta är en dum strategi. Problemet med Sverigedemokraterna är nämligen inte deras grad av svenskhet utan deras ideologi. För en liberal borde det inte spela någon roll huruvida de egna idéerna är i minoritet eller i majoritet, eller huruvida de är en del av ett lands tradition eller ej. Är Folkpartiets visioner om det goda samhället mer problematiska i samhällen där ”jämställdhet, öppenhet och tolerans” inte är en viktig nationell tradition? Vore SD:s politik mindre problematisk om ännu fler svenskar ville minska invandringen? Är Ullenhags beskrivning av den svenska historien verkligen mindre fabricerad än SD:s? Eller hur ingår den svenska statens politik gentemot romer i den ”viktiga traditionen av tolerans”? Hur hänger Ullenhags ”vi-retorik” (nio gånger i texten skriver Ullenhag om ”vi svenskar” eller ”vårt land”) ihop med det bestämda avståndstagandet från en ”vi mot dom-retorik”?

En tävling om vilket parti som egentligen är mest sverigevänligt kommer aldrig vinnas av liberaler. Om SD – 10 procent i dagens Demoskopmätning – är osvenska, vad är då Folkpartiet?

Rädslan, eller oviljan, att bemöta SD med en ideologisk argumentation är skadlig. Men det finns många illavarslande tecken i tiden. Efter Europaparlamentsvalet var Ullenhags statsrådskollega Maria Arnholm glad över Feministiskt initiativs framgångar: ”det kan behövas socialistiska blåslampor också”.


Istället för att glädjas över framgångar för socialister och bemöta Sverigedemokraterna med pseudonationalistisk argumentation borde Folkpartiet ta stenhård ideologisk strid. Om man kan. 

26 maj 2014

Så gick det i de europeiska Europavalen

Igår formulerade jag sju frågor inför Europaparlamentsvalet. Nu kan de besvaras:

1. Vinner nationella fronten valet i Frankrike? 
Svar: ja. 

2. Behåller den kristdemokratiska gruppen EPP sin ställning som parlamentets största partigrupp?
Svar: ja. Med minskad, men ändå hygglig, marginal.

3. Hur stor blir UKIP:s framgång i Storbritannien?
Svar: stor.

4. Hur många högerpopulistiska partier vinner mandat?
Svar: definitionsfråga, men något färre än vad Nigel Farage och Marine Le Pen hade hoppats på. Gruppbildandet kommer försvåras pga missade mandat i länder som Slovakien och Tjeckien.

5. Hur stort blir det sammanlagda stödet för EU-fientliga vänster-, mitten- och högerpartier?
Svar: Fler än 150 av 751 mandat tillfaller partier som i grunden ogillar EU. 50 av dessa finns till vänster, 75 till höger och 25 i mitten. Ungefär. Sammanlagt är detta väldigt mycket.

6. Fortsätter valdeltagandet att minska i EU?
Svar: Nej, det verkar som att det planar ut kring 43 procent.

7. Hur stort blir raset för de tyska och brittiska liberalerna?
Svar: Väldigt stort. 

Gruppvis ser de stora trenderna ut ungefär så här:

EPP förblir den största gruppen, trots att man backar med omkring 55 mandat. Det är framförallt i de stora länderna som kristdemokratiska och konservativa partier gör stora förluster: Italien (minus 18 mandat), Frankrike (-11), Spanien (-8) och Tyskland (-8). Tyska CDU/CSU (minus 8 mandat) och spanska Partido Popular (-8) kan likt svenska Moderaterna (-1) skylla på att regeringspartier straffas i mellanval medan högerpartier i Italien (-18) och Frankrike (-11) gör ännu större förluster i opposition. Det enda ljuset i mörkret är Tjeckien (+5). CDU fortsätter vara största parti i gruppen, följt av franska UMP och polska PO.

S&D får i stort sett oförändrat stöd. Gapet till EPP minskar, från 81 till ca 25 mandat. Framgångar för socialdemokraterna i Italien (+10), Storbritannien (+7), Rumänien (+7) och Tyskland (+4) tyngs ner av motgångar i Spanien (-9), Grekland (-6) och Tjeckien (-3). Inte heller här finns något uppenbart samband mellan regeringspartier och motgångar. Matteo Renzis italienska regeringsparti PD ser ut att bli största parti i denna grupp, följt av tyska SPD och brittiska Labour.

Den liberala gruppen ALDE fortsätter att vara tredje störst men tappar cirka 25 av 84 mandat. Som väntat kollapsar liberalerna i Storbritannien (-10) och Tyskland (-9), men dessutom har det rumänska liberala partiet PNL beslutat att flytta över sina 5 mandat till EPP-gruppen.  Störst framgångar har liberalerna i Tjeckien (+4) och Nederländerna (+2). Tyngdpunkten inom ALDE förskjuts därmed från Storbritannien-Tyskland till Belgien-Nederländerna-Frankrike.

Den gröna gruppen försvagas något, från 55 till ca 50 mandat. De två stora gröna partierna – tyska Grünen och franska EE – minskar med 6 respektive 3 mandat. Men däremot vinner gröna partier mandat i länder de tidigare inte hade representation ifrån, som Irland, Storbritannien och Österrike. Svenska Miljöpartiet är överlägset störst i Europa när det gäller väljarstöd, men trots det minskar den svenska andelen av den gröna gruppen, eftersom Piratpartiets två mandat försvinner.

Den radikala vänstergruppen GUE-NGL är valets stora vinnare, i antal mandat räknat. Från 35 till ca 48 mandat. Det är i eurokrisens Grekland (+5), Spanien (+4), Irland (+3) och Italien (+3) som ytterkantsvänstern ökar. Däremot ser det ut som att de mest extrema vänsterpartier har förlorat stöd. KSCM i Tjeckien tappar ett mandat och även i Lettland har Socialistpartiet gjort ett sämre val än väntat.

Till höger om EPP är det svårare att räkna, eftersom många partier väntas byta grupp och andra tillkomma. Men i antal mandat för nuvarande partier har den euroskeptiska konservativa gruppen ECR gjort ett riktigt dåligt val och minskar från ca 54 till 43 mandat. Det är två partier som driver ner siffrorna: tjeckiska ODS (-7) och brittiska tories (-6). Största parti i denna grupp blir nu istället polska Lag och rättvisa (+4). I det avgående parlamentet hade ECR partier från åtta länder. Men det belgiska libertarianska partiet ramlade ur parlamentet vilket gör marginalerna små (det krävs partier från sju länder för att få bilda en grupp).

ECR konkurrerar om en del partier med den EU-fientliga nationalistiska gruppen EFD. Här har det sammanlagda antalet mandat ökat något – från 32 till 38 – men ökningen beror enbart på UKIP:s exceptionella framgång (+11). Tre av UKIP:s samarbetspartier – franska Libertas, grekiska LAOS och slovakiska SNS – ramlade ur parlamentet igår. Av de återstående har både Dansk Folkeparti (+2) och Sannfinländarna (+1) aviserat planer på att gå över till ECR. Lega Nord (-5) har uttryckligen sagt sig vilja lämna gruppen för att samarbeta med Le Pen. Kvar finns då endast små partier från Litauen och Nederländerna. Tillskott kan komma från exempelvis Polen där högerpopulistiska KPN kom in i parlamentet.

Vilka nya tyska euroskeptiska partiet AfD (7 mandat) tänker samarbeta är inte klart. Både ECR och EFD är tänkbara val. För Sverigedemokraterna är EFD sannolikt förstahandsvalet, givet att de välkomnas. UKIP har signalerat att de är skeptiska, men kan hamna i ett läge där de av rent numerära skäl är tvingade (på samma sätt som de samarbetat med Lega Nord, som sannerligen inte är mindre rasistiskt än SD).

Annars återstår för SD att slå sig ihop med Marine Le Pen. För valkvällens drottning är förutsättningarna för gruppbildande dock svåra. Nationella fronten (22 mandat) har i nuläget bara fyra klara samarbetspartier: Lega Nord, belgiska VB, österrikiska FPÖ och nederländska PVV. Flera tänkbara samarbetspartier missade spärren. Ska det bli någon European Freedom Alliance i parlamentet krävs därför inte bara att SD ansluter sig utan också ytterligare ett parti.


Andra nya partier vars grupptillhörighet är oklar blir också spännande. Vilka tänker Beppe Grillo samarbeta med? Och vilken grupp tackar nej till 17 mandat även om Grillo förefaller hyfsat opålitlig? 

Det kommer spekuleras, förhandlas och analyseras mycket framöver. Men den stora bilden är klar redan nu: Europaparlamentsvalet 2014 blev en förlust för de etablerade partierna och en seger för ytterkanten. Det blev ett val där motståndare till EU – i dess nuvarande form – gav etablissemanget en rejäl smäll.

Fotnot: alla siffror är preliminära eftersom det definitiva valresultatet ännu inte är klart. Dessutom är resultaten för partigrupperna svår att beräkna, eftersom många av partierna kommer att byta grupper efter valet.

25 maj 2014

Kvällens sju viktigaste frågor

I ett EU-perspektiv är det svenska valresultatet marginellt viktigare än Malta eller Luxemburg. Det här är kvällens viktigaste frågor, i tur och ordning:

1. Vinner Nationella fronten valet i Frankrike? Ett högerpopulistiskt eller högerextremt parti har aldrig tidigare vunnit ett nationellt val i något EU-land. Om fronten vinner i Frankrike är det en historisk händelse. Givet opinionsläget är allt annat än seger för Fronten än besvikelse för Marine Le Pen, kvällens troliga drottning.

2. Behåller den kristdemokratiska gruppen EPP sin ställning som parlamentets största partigrupp? 2009 blev EPP 85 mandat större än den socialdemokratiska gruppen. Det blåser kraftiga vänstervindar i Europa men räcker det för att ta igen hela försprånget?

3. Hur stor blir UKIP:s framgång i Storbritannien? I Storbritannien talas det om att torsdagens val kan ha varit början på ”Four Party Politics”. Nigel Farage har redan en stark plattform i Bryssel. En seger ikväll kan ge honom chansen att på allvar skaffa sig en plattform även i brittisk inrikespolitik.

4. Hur många högerpopulistiska partier vinner mandat? För att Nationella Frontens och UKIP:s framgångar även ska resultera i partigrupper i parlamentet krävs att ett antal mindre partier lyckas vinna mandat. Marginalerna är små och här spelar valresultat för mindre partier i t ex Tjeckien och Slovakien stor roll, liksom hur det går för Sverigedemokraterna.

5. Hur stort blir det sammanlagda stödet för EU-fientliga vänster-, mitten- och högerpartier? Med 150 populistiska mandat blir parlamentet rejält svårstyrt. Med 100 mandat kommer det fortfarande gå att bilda stabila mitten-höger respektive mitten-vänstermajoriteter.

6. Fortsätter valdeltagandet att minska i EU? Valdeltagandet har minskat för varje val sedan 1979, från 62 procent till 43 procent. Igår slogs ett nytt bottenrekord i Slovakien, med 13 procent. Någonstans finns, rimligen, en nedre gräns.

7. Hur stort blir raset för de tyska och brittiska liberalerna? Interna dokument som läckt till brittisk media visar att Liberaldemokraterna förbereder sig internt för en total ”wipe-out” från Bryssel. För den liberala gruppen i parlamentet spelar det stor roll, både genom mandatförlusterna och genom att tyngdpunkten förskjuts från de mest frihandels- och marknadsliberala partierna. 


Under kvällen kommer jag via min twitter - twitter.com/JohanssonHeino - rapportera och analysera så många resultat jag förmår. Jag kommer också finnas med i Expressen-TV:s valvaka, från ca 22.30.