15 december 2014

Därför bör inte liberaler besvara frågan vem som är svensk

Vem är svensk? 

Niklas Orrenius intervju med Björn Söder har väckt stor uppmärksamhet, trots att Söders resonemang i allt väsentligt är en rimlig sammanfattning av Sverigedemokraternas sedan länge välbekanta ståndpunkter gällande nationalitet och medborgarskap.

I den efterföljande debatten ifrågasätts Söders svar på för mig märkliga grunder. Ja, Söders och SD:s resonemang är djupt problematiska, det är en naturlig följd av den etniska nationalism partiet anammar. Men det mest besvärande är inte Söders gränsdragningar utan att det överhuvudtaget anses vara en uppgift för politiska partier och opinionsbildare att avgöra svenskhet.

Till att börja med, låt oss vara tydliga om startpunkten: den svenska staten skiljer mellan svenska och utländska medborgare. Frågan om medborgarskap är alls icke oviktig utan intimt relaterad till rättigheter. Svenska staten särbehandlar dagligen svenska medborgare. Men i intervjun med Orrenius är Söder mycket tydlig med att han inte ifrågasätter judars eller samers rätt till svenskt medborgarskap och det finns heller inget i Sverigedemokraternas program som antyder att partiet står för något annat. Den massiva kritiken handlar istället om att företrädare för SD, i det här fallet en vice talman, inte anser att vissa minoriteter är svenskar i  nationell bemärkelse.

I Sverige, liksom i stora delar av världen, används begreppen nation och stat som synonymer i vardagligt språk. I en mycket elementär mening kan man alltså empiriskt konstatera att den är svensk som är svensk medborgare och att med nationalitet avses medborgarskap. Men riktigt så enkelt är det inte.

Alla som är medborgare i Sverige är inte svenskar i nationell bemärkelse. Judar, romer, finländare, tornedalingar och samer är visserligen medborgare på samma villkor som andra, men betraktas av staten som nationella minoriteter. Detta tar sig främst uttryck genom särskilda språkliga rättigheter (de nationella minoriteterna har en grundlagsskyddad rätt till att använda sina modersmål som invandrargrupperna saknar) men också genom exempelvis Sametinget.

Vägen till det svenska medborgarskapet går genom födsel (av en förälder som själv är medborgare) eller genom naturalisation (adoption, invandrare som uppfyller kriterier om fem års uppehälle etc).

Men lagstiftningen räcker inte hela vägen här. Vardagliga uppfattningar av svensk nationalitet överensstämmer inte med statens definition av vem som är medborgare, det har varje attitydundersökning visat. Istället kopplas svenskhet i varierande grad till sådant som språk, historia, kultur, värderingar, religion och etnicitet.

Beskrivningarna av Sverige har över tid skiftat: nationalstat, mångetniskt, mångkulturellt. Däremot har Sverige vad jag vet aldrig beskrivits som mångnationellt. Exempel på mångnationella stater är Kanada, Malaysia och Belgien: stater som konstitueras av flera jämbördiga nationer. När Sverige beskrivs som mångetniskt eller mångkulturellt sker det däremot utifrån tanken att staten Sverige rymmer en nation och ett stort antal nationella och etniska minoriteter.

Etnicitet är till skillnad från nationalitet något som oftast (men inte alltid) upplevs statiskt och bortom påverkan. Det är alltid möjligt att byta nationalitet, liksom att ha flera medborgarskap/nationstillhörigheter samtidigt, men etniciteten – vanligen definieras en etnisk grupp av en kombination av biologiska, fysiska och kulturella attribut - är ofta beständig från födseln.

Så långt ett försök att beskriva hur det de facto ser ut. Identitet är visserligen på individuell nivå något personligt och ibland djupt komplicerat men skogen finns där ändå, trots de enskilda trädens unika egenskaper. Nationer och etniska grupper är i sina detaljer föränderliga, men till helheten anmärkningsvärt beständiga sociala konstruktioner.

Den politiska dimensionen får dock inte underskattas. Gränsen mellan etnicitet och nationalitet är politisk, inte sociologisk. Kriterier för medborgarskap beslutas demokratiskt och har i sin tur en direkt effekt på sammansättningen av demos.

Hur det bör vara är därför en lika viktig fråga som hur det är.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti. Nationalismens grundidé är strävan efter sammansmältning av nationen och staten. I det nationalistiska paradiset är alla i Sverige svenskar och alla svenskar bor i Sverige. Det är denna idé som i sin yttersta tillämpning drivit mänskligheten till några av historiens mest monstruösa vidrigheter.

Men det finns inte en nationalism, det finns många varianter. Under 1800-talet var nationalismen oftare liberal än konservativ, oftare demokratisk än reaktionär. Efter första världskriget utvecklades nationalismen i flera länder i auktoritär och ibland fascistisk riktning, men förblev demokratisk i exempelvis Skandinavien. Den nationalism som återkommit från 1980-talet och framåt rymmer såväl fascism (Milosevic, Tudjman, Le Pen) som liberalism (Tysklands enande, Baltikums frigörelse).

Den avgörande skillnaden mellan olika nationalismer ligger i hur nationen definieras. När nationen definieras i termer av ras är folkmord oundvikligt. När den definieras i termer av det som Jürgen Habermas kallat författningspatriotism är däremot den demokratiska potentialen stor.

Sverigedemokraternas problem är och förblir att partiet fortfarande inte släpper taget om den etniska nationalismen. Följande är en nyckelmening i principprogrammet:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.”

Om man ser till hur dessa formuleringar i praktiken tillämpas är det ingen tvekan om att detta är en mycket krävande definition. Kultur, identitet och lojalitet är töjbara begrepp som både kan användas på ett inkluderande sätt (kulturell kunskap, lojalitet med demokratisk författning, nationell identitet) och ett exkluderande sätt (vilket ofta är fallet, som när man säger att den svenska identiteten på individuell nivå ska vara viktigare än t ex den muslimska). Sverigedemokraterna gör det mycket svårt för andra att bli svenskar, trots allt tal om ”öppen svenskhet”.

Kritiken av Sverigedemokraterna fastnar tyvärr ofta på den nationalistiska planhalvan. Söders ifrågasättande av huruvida judar och samer är svenskar bemöts med nån sorts tvärtom-retorik: de är visst svenskar! Som om det vore en mänsklig rättighet att bli erkänd som svensk och en förolämpning att beskrivas som något annat. Hade det varit ett mindre bekymmer om Söder sagt att just judar och samer är svenskar? Det är en idiotisk diskussion som ingen vinner på att driva vidare.

En annan återvändsgränd att ifrågasätta Sverigedemokraternas uppfattningar om det svenska. Alltför många försöker konkurrera ut SD genom att presentera en mer attraktiv idé om svenskhetens innehåll: mer demokratisk, mer liberal, mer jämställd. Nationalism light, men fortfarande nationalism.

En liberal bör istället besvara frågan om svenskhet med att hänvisa till medborgarskapet. Medborgarskapet är det nödvändiga och bör vara det tillräckliga sammanhållande kittet i ett mångkulturellt samhälle. 

Alla frågor om etnisk eller nationell eller någon annan identitet bör varje liberal med varm hand lämna över till de enskilda individerna att besvara. 

Allt annat är en potentiell förolämpning.

14 september 2014

Vad är normalt och vad är unikt i svensk politik?

I politiken är det lätt att bli hemmablind. Det egna landets specifika uppsättning av partier tas för given och att den egna politiska debatten uppfattas som normerande för hur det borde vara. Ibland slår detta över i en oreflekterad chauvinism: ståndpunkter som är vanliga i andra delar av den civiliserade världen avfärdas som extrema, medan unika svenska politiska konstruktioner framställs som självklara lösningar.

Världen är emellertid större än Sverige. Det kan vara nyttigt att ibland försöka se Sverige utifrån och på perspektiv på det avvikande i vårt politiska samtal.

Jag ska här försöka besvara frågan vilket valresultat vi skulle få om svenska väljare agerade som genomsnittliga europeiska väljare. Metoden är lika enkel som ovetenskaplig: jag har utgått från de senaste parlamentsvalen i samtliga europeiska demokratier och räknat ut det genomsnittliga stödet för olika partifamiljer. Hur många röstade i varje land på liberala partier, hur många röstade på gröna partier och så vidare. Resultatet blir en grov, men sannolikt inte helt missvisande, påminnelse om vad som i ett europeiskt perspektiv kan beskrivas som normalt respektive unikt med svensk politik.

Socialdemokraterna: 25 procent. Sakta men säkert börjar S närma sig en genomsnittlig europeisk nivå, men med ett resultat över 30 procent behåller S sin ställning som topp fem bland socialdemokratiska partier i Europa.

Moderaterna: 21 procent. Storleksmässigt är Moderaterna nu på väg tillbaka till genomsnittliga nivåer för de ledande center-högerpartierna i Europa.

Folkpartiet: 10 procent. Folkpartiet hamnar klart på under halvan bland de liberala partierna i Europa. De kan trösta sig med att liberala idéer är ovanligt populära hos andra partier i Sverige.

Sverigedemokraterna: 9 procent. Sverige var bland de sista länderna i Europa att få in ett nationalistiskt parti i parlamentet. Mycket talar för att SD nu håller på att etablera sig på en ganska normal europeisk nivå.

Kristdemokraterna: 8 procent. KD skulle klara sig bättre med en mer europeisk väljarkår, allra helst en katolsk.

Vänsterpartiet: 5 procent. Både sett till storlek och innehåll är V ett ganska normalt europeiskt vänstersocialistiskt parti.

Miljöpartiet: 3,5 procent. Det finns ett dussintal framgångsrika gröna partier i Europa, varav MP är ett. Ett resultat över 10 procent skulle placera MP bland de tre starkaste.

Centern: 1,5 procent. Av det halvdussin agrarpartier som överlevt är C bland de svagaste.

Svenskarnas Parti: 1 procent och Kommunistiska partiet: 1 procent. Av hundra europeiska väljare hittas en allra längst ut på vänsterkanten och en allra längst ut på högerkanten. I det senaste svenska valet var det istället en av tio tusen väljare som stödde nazism och kommunism.

Piratpartiet: 0,5 procent. De svenska piraterna var först men är faktiskt inte alls störst. De bästa resultaten för piratpartier har istället uppnåtts i Island, Tjeckien, Tyskland, Slovenien och Österrike.

SPI Välfärden (tidigare Sveriges Pensionärers Intresseparti): 0,4 procent. Pensionärspartier dyker upp lite här och var i Europa. Svenska SPI samlade 1998 över 50,000 röster. Sedan dess har de flesta försvunnit.

Feministiskt initiativ: 0,01 procent. FI är något av det mest svenska som finns. På 1980-talet fanns visserligen Kvinnolistan på Island, men kombinationen av feminism och antirasism som grund för ett parti är helt unik för Sverige.


Vad är slutsatsen av detta? Möjligen att trenden är att de svenska väljarna är på väg att bli mer som europeiska väljare. Socialdemokraternas långsiktiga tillbakagång och framväxten av Sverigedemokraterna kan beskrivas som uttryck för en europeisering av det svenska partisystemet. Däremot är förekomsten av Feministiskt initiativ, även om de missar riksdagen även denna gång, ett rakt igenom avvikande svenskt fenomen.

----

(Procentsatserna summerar inte till 100. Det beror på att det svenska partisystemet saknar partier som samlar ytterligare ett par procent i Europa: regionala partier, etniska eller religiösa partier, partier för djurrättigheter, populistiska och centristiska partier, anti-korruptionspartier och så vidare.)

11 september 2014

Integrationsfrågor utan svar

Tidigare idag modererade jag en debatt i Borås mellan Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson. Jag ska varken referera debatten eller recensera svaren. Däremot tänkte jag lista några av de frågor jag ställde till deltagarna. Min uppfattning är att dessa frågor är viktiga och att det är önskvärt med tydliga svar från såväl Sverigedemokraterna som Alliansen.

1. Vilka människor är det som inte ska få invandra till Sverige, om Sverigedemokraterna får bestämma? Det är enkelt att ge svar i termer av ”ansvarslös invandringspolitik”, ”X antal miljarder till statskassan” eller ”minskning med 90 procent”. Men jag vill veta vilka av alla de som kommer till Sverige – för att studera, för att arbeta, för att återförenas med sina barn, föräldrar eller makar, eller för att söka skydd från krig och förföljelse – som Sverigedemokraterna vill säga nej till, och hur detta praktiskt ska genomföras.

2. Hur kan man från en liberal utgångspunkt motivera att staten ska bestämma vilka individer som har rätt att leva i Sverige? Om invandring är en ekonomisk och kulturell vinst för Sverige, varför vill inte Folkpartiet släppa greppet om den reglerade invandringen? På vilket sätt är det liberal politik att hindra människors fria rörlighet?

3. Varför är Sverigedemokraterna inte nöjda med att personer som bor i Sverige arbetar, betalar skatt och följer lagen? Varför är det så viktigt att de också ska ha en svensk identitet?

4. Varför har Alliansen slutat prata om integrationsproblemen? Varför nämns inte segregationen en enda gång i Alliansen 137 sidor långa valmanifest? Varför pratar ingen borgerlig partiledare om segregationen i sina tal?

5. Vill Sverigedemokraterna egentligen att integrationsproblemen ska minska? Är inte en illa fungerande integration partiets raison d’etre?

6. Hur tänker sig Alliansen att bryta utanförskapet utan att genomföra förändringar av svensk bostads- och arbetsmarknad? Finns det något land där man framgångsrikt kombinerat hög invandring, höga ingångslöner och hög sysselsättningsgrad för invandrare?

7. Vilket ansvar har Jimmie Åkesson för att rasister söker sig till hans parti och för att företrädare för hans parti uttrycker sig rasistiskt? Finns det något som bidrar till ”splittringspolitik” mer än att företrädare för ett riksdagsparti sprider rasism?


8. Hur kan Alliansen med ena handen agera för att rensa bort rasbegreppet ur svensk lagstiftning och med andra handen legitimera aktivister och forskare som verkar för att återinföra rasbegreppet i svensk politik?

8 september 2014

Därför behövs en borgerlig integrationspolitik

Våren 2013 förklarade Socialdemokraternas partistyrelse att ”integration är ett besvärligt begrepp som vi helst vill undvika” och att man ville verka för integrationsministerpostens avskaffande. Kongressen hängde med i svängarna och följaktligen går Socialdemokraterna i år till val utan integrationspolitik.

Det blev en liten debatt om Socialdemokraternas vägval den gången, men frågan dog snabbt ut och sedan har integrationsfrågorna varit märkligt frånvarande i den politiska debatten. Nu, i valrörelsens sista skälvande minuter, repriseras emellertid denna debatt. Nej, inte debatten om integrationen, men debatten om integrationens semantik.

”Socialdemokraterna hamnar helt rätt”, skriver Sakine Madon i Norran: ”förutom en bra introduktion och hjälp till nyanlända, samt en mycket bättre och mer resultatinrktad svenskundervisning, behövs ingen särskilt politik för alla oss som råkar ha utländsk bakgrund”

Problemet med Madons resonemang är att det är just ”en bra introduktion och hjälp till nyanlända” som utgör dagens integrationspolitik. Oavsett vad den kallas. Någon ”särskild politik för alla med utländsk bakgrund” existerar inte i Sverige.

Det semantiska spåret är en väl beprövad återvändsgränd. Sedan 1970-talet har retoriska avståndstaganden från tidigare politik systematiskt använts för att dölja bristande politisk handlingskraft inför integrationens utmaningar.

Det slående är att Madon i grunden är helt överens i sak med dem hon kritiserar. Såväl Amanda Björkman i DN som Ann-Charlotte Marteus i Expressen lyfter fram, precis som Madon med stöd av Andreas Berghs rapport, radikala reformer på arbetsmarknaden som helt avgörande. Öppna hjärtan i all ära, som Marteus påpekar består den verkliga utmaningen i att vi öppnar den svenska modellen.

Få förvånas nog över att jag instämmer i detta. Men innebär det verkligen att en Socialdemokratisk vad-den-nu-ska-kallas-politik vore att föredra?

Jag är inte nöjd med Alliansregeringens facit inom integrationspolitiken. Den regering som för åtta år sedan hade stora ambitioner har idag tappat både tempo och självförtroende. Men sammantaget är min bedömning att denna regering har gjort mer nytta än skada. Nej, jag har inte glömt bakslagen. Erik Ullenhags missriktade ”toleranssajt” – en salig blandning av falsifiering av rasistiska myter och svagt underbyggd argumentation för regeringens politik – eller hans legitimerande av aktivister och forskare som förespråkar en politik på hudfärgens grund är pinsamma och smått stötande dikeskörningar. Men vid dagens slut väger det ganska lätt mot den rimliga huvudfåra som stakats ut.

Vi har aldrig haft en integrationspolitik som är så entydigt inriktad på nyanländas introduktion, och som ser integration i en svensk medborgerlig gemenskap som det självklara slutmålet. Trots finanskris har tillväxten av utanförskapsområden bromsats, vilket som Tino Sanadaji påpekat sannolikt är en direkt effekt av regeringens politik. Sysselsättningen ökar bland utrikes födda. Det fria skolvalet är en nödvändig ventil för att kompensera för bostadssegregationen.

Allt detta är akut hotat vid ett maktskifte. Mot Alliansen står en socialdemokrati som tror sig kunna definiera bort integrationsproblem och ett vänsterparti som aldrig ens erkänt 
integrationsproblem. Ett miljöparti som sätter sin tilltro till den antirasistiska upplysningsmedicin vi av beprövad erfarenhet vet inte har några effekter alls. Ett feministiskt parti vars samhällsanalytiska essens utgörs av postkolonial relativism. För att då inte tala om Sverigedemokraterna som inte ens låtsas anstränga sig eftersom integrationsproblemen är partiets raison d’etre.

Jag kan förstå liberaler som lockas av de nya socialdemokratiska tongångarna. Jag kan förstå att integrationspolitik för somliga låter sossigt. Så varför inte låta Erik Ullenhag bli Sveriges siste integrationsminister och låta folk klara sig själva? Leva och låta leva?

Segregationen är vårt kanske största samhällsproblem. Skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda är oacceptabelt stora. Som bekant är sysselsättningsgapet större i Sverige än i jämförbara länder. Mindre uppmärksammat är att PISA-undersökningen i höstas visade att även skillnaderna i betyg hör till Europas högsta. Skolverkets senaste rapport, som visar på stigande andel elever utan behörighet från grundskolan, visar att hälften av alla nyanlända barn går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet (att jämföra med 13 procent totalt). Då är det föga tröst, som Skolverket lyfter fram, att barn som varit i Sverige åtta-nio år presterar i nivå med genomsnittet. Det är de nyanlända som behöver särskilda åtgärder.

Det är utmärkt att vänster och höger i Sverige tävlar om att vara generösa och toleranta. Men politik är ingen skönhetstävling. En öppen, liberal och långsiktigt hållbar migrationspolitik står och faller med vår förmåga att integrera de som kommer hit. Långsiktigt är en ny bostads- och arbetsmarknadspolitik av helt avgörande betydelse. Men dessa reformer kommer ta tid. Och slutmålet kan aldrig vara Vilda Västern. Sverige håller på att förvandlas till ett invandrarland men vi kommer aldrig bli ett nybyggarland. Även med en avreglerad bostads- och arbetsmarknad skulle Sverige förbli ett land som det tar tid och kräver ansträngning att komma in. Av kulturella, politiska och sociala skäl. Likabehandling i ett sådant land kräver att staten tar ett särskilt ansvar för de som nyligen anlänt.

Borgerligheten borde lita på sin egen politik. De konkreta resultaten skäms inte för sig. Visa mig ett socialistiskt land med mindre rasism, visa mig ett nationalistiskt land med bättre integration! Ta striden om segregationen med vänstern och nationalisterna, varje dag!


Det handlar också om ideologi. Vänstern och höger vill olika saker. Den enes segregation, den andres valfrihet. Det enes jämlikhet, den andres utanförskap. Våga utmana även på ideologisk – inte moralisk, ideologisk – debatt. 

Men undvik semantiken, symbolpolitiken och trixandet med statistiken. 


18 augusti 2014

SD-väljarna har redan bestämt sig

Eftersnacket till Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags, där han vädjade till svenska väljare att ”öppna era hjärtan” och påpekade att de ökande kostnaderna för asylinvandringen innebär att reformutrymmet är stängt, dominerades av utspelets effekter på stödet för Sverigedemokraterna.  Politiska motståndare förkastade Reinfeldts resonemang eftersom det ansågs legitimera Sverigedemokraternas problemställning, att asylinvandring är kostsamt. Experter och statsvetare var å sin sida eniga om att Sverigedemokraterna gynnas av att Reinfeldt lyfte frågan (”Reinfeldts utspel riskerar stärka SD”, ”Reinfelts tal är jackpot för SD”). Och Sverigedemokraterna själva jublade och beskrev talet som en ”julklapp”.

Påståendet att SD gynnas är förvisso rimligt. Väck valfri mediestatsvetare i vargtimmen och du får det oklanderliga svaret: ”ett parti gynnas av att deras frågor bereds ökad plats i debatten”.

Men samtidigt är det något som skaver i rapporteringen. Detaljerna är korrekta, men helhetsbilden är inte komplett. Vad jag framförallt saknar är insikten om att Sverigedemokraterna sannolikt inte alls är särskilt beroende av de övriga partiernas agerande under valrörelsens sista veckor.

För det första vet vi från tidigare att SD-väljare bestämmer sig i god tid. De som i september 2010 röstade på Sverigedemokraterna hade bestämt sig månader, ofta minst ett halvår, i förväg. Nettoflödet till SD under valspurten 2010 var blott 0,6 procent. I Europaparlamentsvalet i maj var det bara de socialdemokratiska väljarna som bestämde sig i lika god tid som de sverigedemokratiska. Undersökningar som görs nu bekräftar bilden av att SD jämfört med övriga partier har anmärkningsvärt säkra väljare.

För det andra har SD:s frågor varit centrala i den svenska politiska debatten i flera års tid. SD är knappast beroende av enskilda utspel. Invandrings- och integrationsfrågor hamnar bland de fyra, fem mest centrala när väljare ombeds rangordna de viktigaste frågorna. Ställer man frågor om vad som diskuteras vid köksborden hamnar invandringsfrågan rentav i topp.

För det tredje har SD:s opinionsutveckling varit mycket stabil. Bakom oss har vi en mandatperiod som präglats av rekordstora kast i väljaropinionen. Socialdemokraterna är nu i nivå med valresultatet 2010 men har under fyra år hunnit med upprepade mätningar på såväl 22-23 procent som omkring 37-38. Moderaterna har rört sig mellan 18-19 som lägst och 36-37 som högst. Även MP, V, FI och FP har haft stora procentuella förändringar.

Men under denna period har SD haft en anmärkningsvärt stabil tillväxt. Under första halvan av mandatperioden behöll man väljarna från 2010. Under andra halvan har man skaffat ungefär lika många till. I ett längre perspektiv är SD:s väljarutveckling unik: tidigare nykomlingar i svensk rikspolitik har gjort stora förluster i sitt första val efter riksdagsinträdet: MP (1991) och KD (1994) tappade två av fem väljare, Ny Demokrati (1994) tappade fyra av fem.

Fokuseringen på ”SD-effekter” av Reinfeldts tal är ett symptom på ett gravt missförstånd i svensk politik. Politikens materiella bas – samhälleliga skiljelinjer, aggregerade intressen, omvälvande samhällsförändringar – underskattas systematiskt, till gagn för analyser som presenterar politiken som ett diskursivt spel.

Men migrationsverkets rapport om de skenande kostnaderna för asylinvandringen är inte ett resultat av en diskurs. Det är en följd av en förändrad verklighet. Statsministerns politisering av myndighetens rapport är inte ett exempel på en samhällsdebatt på glid. Det är exempel på politiskt ansvarstagande. 

Och att ett invandringsfientligt parti växer i opinionen i ett land som utmärker sig med en mer liberal arbetskraftsinvandrings- och en mer generös asyl- och anhöriginvandringspolitik än något jämförbart land är inte det minsta överraskande. 10 procent SD-väljare är, precis som de 48 extra miljarderna till Migrationsverket, både ett förväntat och rimligt pris att betala för att den politiken ska fortsätta. 

4 augusti 2014

Sverigedemokraterna och den svenska fientligheten mot islam

Har Sverigedemokraterna bytt fiendebild, från islam till islamism? Den tesen driver statsvetaren Ulf Bjereld på sin blogg, mot bakgrund av Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i lördags. 

Bjereld menar att eftersom Sverige är ”ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion” är det för Sverigedemokraterna ”mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder [än att kritisera islam som religion]”.

Skillnaden mellan att kritisera islam och att kritisera islamism är betydande. Det ena är en religion, det andra en (eller snarare flera) politisk ideologi. 

Religionskritik kan förvisso vara både legitim och önskvärd, men den blir sällan särskilt smakfull när den formuleras av politiker. Sverigedemokraternas track record när det gäller islamkritik är inte imponerande, försiktigt uttryckt. Kritik av islamism är däremot befogat (med reservation för att islamism kan syfta på väldigt olika ideologier och politiska rörelser och behöver preciseras). En snabb sökning i Mediearkivet visar att det av de politiska partierna nästan uteslutande är Sverigedemokraterna som pratat om islamism under det gångna året. 

Det är möjligt att Bjereld har rätt, så till vida att Åkessons tal markerar en förändring av SD:s retoriska strategi. Huruvida det är en framgångsrik strategi har jag ingen uppfattning om. Av rapporteringen från sommartalet kan däremot konstateras att journalisterna inte hänger med i svängarna. ”Åkesson pratade islam i sommartalet”, var exempelvis Göteborgs-Postens rubrik. 

För SD är skadan av sådan rapportering minimal. Islamfientlighet har varit och är alltjämt en av partiets grundpelare. SD har alltid velat stoppa, alternativt radikalt begränsa, invandringen från muslimska länder. SD har alltid, om än med olika argument, hävdat att muslimska invandrargrupper skapar problem och är mindre anpassningsbara. SD har alltid, om än med olika terminologi, uppfattat närvaron av islam i Sverige som ett hot.

Så här beskrivs exempelvis islam och islamism på Sverigedemokraternas hemsida:

”Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.

Analyser av Sverigedemokraternas islamfientlighet tenderar ofta att missa två centrala faktum.
Det första är att negativa bilder av islam är starkt utbredda i Sverige, långt bortom SD:s del av väljarskaran. Varje studie av opinionen, varje studie av medierapporteringen och varje studie av den politiska diskursen bekräftar att muslimer i Sverige möter starka fördomar. Det är en (enkel) sak att bekänna sig till plakatpolitikens ”allas lika värde”, en annan (svårare) sak att aktivt bejaka pluralism och religionsfrihet.

Det andra är att det är fördomarna mot islam som möjliggör ett islamfientligt parti i Sverige, inte tvärtom. Islamfientligheten fanns före SD. Den fanns före Ny Demokrati. Den fanns när Skånepartiet 1985 vann mandat i Malmös kommunfullmäktige med löftet ”avlägsna islam från Skåne”. Men den fanns också när Moderaterna i Helsingborg på 1990-talet ville ta bort alternativ till fläskkött i skolnan: de muslimska barnen ”kunde väl vara glada” för att de var ”i Sverige och fick gratis undervisning”.


Ulf Bjereld påpekar att Jimmie Åkesson i sitt tal gjorde skillnad mellan ”fredliga” och farliga (”bokstavstroende”) muslimer. Därmed skriver Åkesson in sig i en etablerad svensk diskurs. Som Johan Cato visar i sin avhandling När islam blev svenskt har åtskillnaden mellan goda och onda muslimer varit ett återkommande tema när islam behandlats i offentlig debatt. Mellanlägen har saknats. Muslimer har varit offer eller förövare. Anpassningsbara (moderna) eller integrationsproblem.

När Jimmie Åkesson inleder 2014 års valrörelse med att lyfta fram islamismen som vår tids stora samhällsproblem är det därför bara det allra senaste kapitlet i en lång och problematisk berättelse om det svenska samhällets svårigheter att hantera islam.


24 juni 2014

Är det medias fel att fler oroas över främlingsfientlighet?

Idag släpptes ”Mittfåra och marginal”, 2014 års forskarantologi från SOM-institutet. Ett av de teman som röner mest uppmärksamhet gäller attityderna till invandring. I kapitlet ”Starkare oro förfrämlingsfientlighet än invandring” presenterar Marie Demker och Linn Sandberg resultaten av frågor som gäller attityder till flyktingar, invandring och främlingsfientlighet.

Demkers och Sandbergs huvudresultat är, som framgår av titeln, att fler svenskar uttrycker oro för främlingsfientlighet än för invandring.  78 procent av svenskarna anser att ökad främlingsfientlighet är mycket eller ganska oroande, att jämföra med 61 procent som oroas av ökat antal flyktingar och 49 procent som oroas av ökande invandring.

Demker och Sandberg påpekar de stora skillnaderna mellan olika grupper i samhället – kön, utbildning, politiska sympatier samvarierar starkt med uppfattningar i samtliga dessa frågor – och lyfter också fram de långsiktiga trenderna av minskat motstånd mot flyktinginvandring.

Författarna försöker också reda ut vad som förefaller vara en paradox, nämligen att oron för främlingsfientlighet ökar samtidigt som andra resultat tyder på att främlingsfientligheten minskar. Jag är av flera skäl som jag inte ska gå in på här skeptisk till att attityder till flyktinginvandring används som indikator på främlingsfientlighet, men samtidigt delar jag den övergripande slutsatsen. Ja, mycket tyder på att främlingsfientliga attityder är på tillbakagång i Sverige. Varför ökar då oron?

Den förklaring som Demker och Sandberg lyfter fram handlar om medias påverkan:

”hur ofta och på vilket sätt media rapporterar om frågor relaterade till invandring och rasism kan utgöra en förklaring till att många upplever stark oro för en ökad främlingsfientlighet. Om media allt oftare lyfter händelser eller frågor kopplade till rasism och främlingsfientlighet skapas också en bild av att sådana fenomen blir allt mer utbredda. ”

För att belägga detta har Demker och Sandberg studerat medierapporteringen om främlingsfientlighet över tid. De konstaterar: ”Att det skrivits mycket om främlingsfientlighet i media kan delvis förklara varför många upplever en oro för att främlingsfientligheten blir allt mer utbredd trots att så inte är fallet.”


I tabellen nedan redovisar jag Demkers och Sandbergs siffror (jag kan inte kopiera in deras egen tabell):



Den kraftigt stigande kurvan förvånade mig. Intuitivt förefaller det inte rimligt att medierapporteringen om främlingsfientlighet skulle varit så låg under de tidiga 1990-talsåren. Jag gjorde därför om Demkers och Sandbergs mediesökning, men istället för antal träffar tittade jag på andel träffar. Mediearkivet har ju utvidgats över tid, och långt ifrån alla dagstidningar finns inlagda från 1990-talets början.
Resultaten blir då ganska annorlunda.

Åren 1991-92 är bortplockade pga extremt höga siffror, och jag kan omöjligen bedöma i vilken utsträckning dessa beror på alltför begränsat urval av artiklar. Men i övrigt framträder ingen påtaglig ökning över tid. Valåret 2010, då Sverigedemokraterna var mycket i fokus, sticker ut, men hamnar inte högre än början på 1990- eller 2000-talen. Slutsatsen av denna analys är snarare att medierapporteringen om främlingsfientlighet är hyggligt stabil över tid.

Det finns emellertid skäl att stanna upp och reflektera över terminologin.  Kan det exempelvis vara så att det skrivs mer om främlingsfientlighet men att medierna de senaste åren blivit mer benägna att istället använda termen rasism? För att öka träffsäkerheten har jag avgränsat mig till de sex största dagstidningarna (AB, DN, Exp, GP, SvD och Sydsvenskan) och använt sökorden ”främlingsfientlig*” och ”rasism*”. 


Här framgår att det är rapporteringen av rasism, snarare än av främlingsfientlighet, som har genomgått stora förändringar. Efter att ha sjunkit kontinuerligt sedan mitten på 1990-talet har medierapporteringen om rasism ökat kraftig de senaste två åren. Om andra halvåret 2014 kommer likna det första halvåret kommer den röda linjen sticka iväg rejält uppåt.

Det är alltså mycket möjligt att Demkers och Sandbergs analys i grunden är korrekt. Den kraftigt ökande rapporteringen av rasism de senaste åren kan ha spridit en oro bland svenska väljare som får dem att värdera hotet från ”främlingsfientlighet” högre än tidigare.

I ett större perspektiv är det värt att reflektera kring vad det innebär att rasismen på 2010-talet nu får ett andra medialt genombrott. När medierna vid 1990-talets början skrev mycket om rasism kan det nog sägas ha handlat om upptäckten av ett genuint samhällsproblem. Sedan dess tyder samtliga studier jag har läst på att rasismen kraftigt minskat (de flesta av dessa analyser skulle visserligen behöva problematiseras väsentligt, men jag instämmer med de övergripande slutsatserna). Det behöver i sig inte stå i konflikt med en ökande rapportering.

Den för mig uppenbara förklaringen  - som jag inte har möjlighet att belägga här – är att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 utgör en avgörande vattendelare. Det är den enskilda händelse som mer än någon annan fått journalister och opinionsbildare att i högre utsträckning skriva om rasism (och främlingsfientlighet).

Rasism är enbart av ondo, är då all granskning av rasism av godo? Sannolikt ja, i varje enskilt fall. Men samtidigt finns ett påtagligt behov av nyanseringar och problematiseringar. Inte primärt för att motverka medborgarnas oro – det finns sannerligen skäl att oroa sig över ökad främlingsfientlighet, och det är av en rad skäl ganska fascinerande att konstatera att en klar majoritet av Sverigedemokraternas väljare också är ganska eller mycket oroade över ökande främlingsfientlighet. Men alla vinner på att så många som möjligt anstränger sig för att ge så rimliga verklighetsbilder som möjligt.