Inlägg
Supervalåret i Slovakien fortsatte i helgen med regionalval (tidigare i år har det varit president- och Europaparlamentsval och till våren blir det parlamentsval). Slovakien har åtta regioner, till vilka parlament och guvernörer utses i direkta val (guvernörerna i två omgångar, om ingen kandidat vinner majoritet i första omgången). Regionerna ansvarar framförallt för utbildning, socialpolitik och infrastruktur och förvaltar också en hel del pengar i form av EU:s strukturfonder.
Valdeltagandet stannade strax under 23 procent. Det låter lågt, men är faktiskt en ökning sedan senast (18 procent) och även högre än EUP-valet i våras (19 procent).
Partipolitiken i regionerna tycks huvudsakligen vara en spegling av den nationella nivån där det vänsterpopulistiska SMER regerar tillsammans med HZDS (som dominerade slovakisk politik under 1990-talet under ledning av Vladimir Meciar) och det nationalistiska och snudd på högerextrema SNS. Oppositionen består av två kristdemokratiska partier och partier som representerar den ungerska minoriteten.
Blockpolitiken förefaller praktiseras i de flesta av regionerna, undantaget Nitra, där de "etniskt slovakiska" partierna bildat en stor koalition som håller de ungerska partierna utanför makten, och Kosice, där vänsterblocket stöds av ett ungerskt parti. I huvudstaden Bratislava vann oppositionspartierna en knapp majoritet i regionparlamentet men det blir en andra valomgång i guvernörsvalet mellan vänster- och högerkandidaterna. I övrigt tycks vänsterpartierna ha nått störst framgångar.
Viss uppmärksamhet har ägnats att det högerextrema och tidvis förbjudna partiet Slovenska Pospolitost (ungefär "Slovakiska gemenskapen" om jag fattat rätt) kom på fjärde plats i Banska Bystrica.
Kort om två ytterligare val:
I Albanien var det fyllnadsval till borgmästarposten i fem kommuner. Socialistpartiet (PS) bojkottade valen, varför regerande Demokratiska partiets kandidater vann samtliga fem val. Samtidigt börjar det uppträda sprickor i PS:s nationella parlamentsbojkott: fem parlamentsledamöter avbröt i veckan på egen hand bojkotten (och EU har under senaste månaderna otaliga gånger upprepat sitt budskap att partierna måste börja samarbeta och PS avbryta sin bojkott).
I Bulgarien var det borgmästarval i Sofia. Stadens förre borgmästare Boyko Borisov blev ju premiärminister i somras sedan det nybildade GERB-partiet vunnit parlamentsvalen. 23 procent röstade fram landets utbildningsminister Yordanka Fanduova, också från GERB.
måndag 16 november 2009
söndag 15 november 2009
Sverigedemokraternas momentum
Några kommentarer till Sverigedemokraternas personliga Sifo-rekord i novembermätningen (5,8 procent och för första gången en statistiskt säkerställd marginal ner till fyraprocentspärren):
De som hävdade att SD skulle förlora på Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet hade, åtminstone på kort sikt, fel. Få väljare tycks ha skrämts bort av anti-islam retoriken.
Däremot är jag inte alls säker på att det omvända gäller. Det kan såklart förefalla lockande att förklara ökningen i termer av artikeln och/eller debatten som den genererade. Men detta är nog som bäst en delförklaring. Som kollegan Henrik Oscarsson visar har SD haft en stabilt uppåtgående trend i opinionsmätningarna. Sedan våren 2008 har man konstant legat över valresultatet (2,9 procent) och sedan sommaren 2009 har man snittat på ett resultat strax över fyra procent för att i de allra senaste mätningarna lyfta mer brant uppåt.
Ett sätt att förklara detta är att Sverigedemokraterna nu har lyckats skapa ett för små partier nödvändigt momentum. Oavsett sakpolitiskt eller ideologiskt innehåll har ett litet parti alltid just sin litenhet emot sig, helt enkelt eftersom ganska få väljare kan förväntas vara beredda att lägga sin röst på ett parti som ändå inte kommer att komma in. När det dessutom, som i fallet med SD, handlar om ett icke rumsrent parti kan denna negativa effekt förväntas vara ännu större.
Men med upprepade positiva mätningar kan en sådan negativ spiral brytas till sin motsats: en röst på SD blir inte bortkastad och ju fler som sägs rösta på dem (just nu var åttonde man mellan tjugo och trettio år), desto mindre stigmatiserande blir det för dem som gör det.
De som hävdade att SD skulle förlora på Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet hade, åtminstone på kort sikt, fel. Få väljare tycks ha skrämts bort av anti-islam retoriken.
Däremot är jag inte alls säker på att det omvända gäller. Det kan såklart förefalla lockande att förklara ökningen i termer av artikeln och/eller debatten som den genererade. Men detta är nog som bäst en delförklaring. Som kollegan Henrik Oscarsson visar har SD haft en stabilt uppåtgående trend i opinionsmätningarna. Sedan våren 2008 har man konstant legat över valresultatet (2,9 procent) och sedan sommaren 2009 har man snittat på ett resultat strax över fyra procent för att i de allra senaste mätningarna lyfta mer brant uppåt.
Ett sätt att förklara detta är att Sverigedemokraterna nu har lyckats skapa ett för små partier nödvändigt momentum. Oavsett sakpolitiskt eller ideologiskt innehåll har ett litet parti alltid just sin litenhet emot sig, helt enkelt eftersom ganska få väljare kan förväntas vara beredda att lägga sin röst på ett parti som ändå inte kommer att komma in. När det dessutom, som i fallet med SD, handlar om ett icke rumsrent parti kan denna negativa effekt förväntas vara ännu större.
Men med upprepade positiva mätningar kan en sådan negativ spiral brytas till sin motsats: en röst på SD blir inte bortkastad och ju fler som sägs rösta på dem (just nu var åttonde man mellan tjugo och trettio år), desto mindre stigmatiserande blir det för dem som gör det.
fredag 13 november 2009
Dags för uppgörelse mellan Grekland och Makedonien?
Det kanske låter överdrivet dramatiskt mot bakgrund av mer än femton år av arga leken, men det känns som att klockan nu närmar sig fem i tolv vad gäller Makedoniens möjligheter att nå en uppgörelse med Grekland.
Nästa månad kommer EU:s ministerråd att fatta beslut om ett eventuellt klartecken för medlemsförhandlingar med Makedonien, förutsatt att inte Grekland lägger in sitt veto. Vilket man som Nato-medlem gjorde så sent som i våras och vilket man med all sannolikhet kommer göra nu också, om inte en uppgörelse om namnfrågan kan nås. Grekland vägrar som bekant att erkänna Makedonien under namnet Republic of Macedonia, med hänvisning till den region i norra Grekland som heter just Makedonien.
På grund av nyvalet i Grekland i oktober avbröts den pågående FN-ledda medlingen (vilken ansågs ha gjort vissa framsteg under sommaren), men de senaste veckorna har processen åter kommit igång. Från makedonsk sida hälsades den nyvalda socialistiska regeringen i Grekland med idel artigheter (Papandreou beskrevs exempelvis som en "modern europeisk politiker" i uppenbar kontrast till företrädaren Karamanlis) och de båda regeringscheferna har även haft korta överläggningar i frågan, i Bryssel, under hårt tryck från EU:s sida (den svenske veterandiplomaten Lars Fredéns namn dyker ibland upp i de här sammanhangen).
Viktigast av allt är kanske att Makedoniens liberalkonservative premiärminister Nicola Gruevski har fått nästan fria händer från oppositionen. Socialdemokraterna har sagt sig stödja alla kompromisser med Grekland som innebär garantier för att språket och nationen, men inte staten, erkänns som makedonsk. De albanska partierna, både inom och utanför regeringen, har ännu tydligare pressat på och talat om att tiden rinner ut. Detta innebär förstås också att hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande läggs på regeringen. För att undkomma detta dilemma har regeringen talat om behovet av att en eventuell kompromiss om namnändring måste knytas till en folkomröstning.
Men här har EU å sin sida, genom kommissionär Olli Rehn, mycket kraftigt markerat mot en folkomröstning och bedrivit "övertalningskampanjer" mot Gruevski. Jag har lite svårt att förstå logiken i detta, inte minst som det ytterligare begränsar handlingsutrymmet för Gruevskis regering (även om EU naturligtvis inte har någon formell rätt att påverka beslutsprocessen).
Till detta ska också läggas den tydliga splittring som finns mellan Makedoniens slaviska och albanska befolkning i den här frågan. Bland albanerna är en stor majoritet villiga att kompromissa om namnet och andelen EU-positiva betydligt större än bland slaverna.
Var kommer det hela att landa? Det har ganska länge spekulerats i att en kompromiss nästan är färdig, där Makedonien accepterar en namnändring till något i stil med "Northern Republic of Macedonia". Detta förnekas förstås, men förefaller vara det mest troliga. Ingenting talar för att Grekland kommer ändra ståndpunkt och prislappen för fortsatt dödläge är, i form av uteblivet Nato- och EU-medlemskap, betydligt smärtsammare för Makedonien.
Nästa månad kommer EU:s ministerråd att fatta beslut om ett eventuellt klartecken för medlemsförhandlingar med Makedonien, förutsatt att inte Grekland lägger in sitt veto. Vilket man som Nato-medlem gjorde så sent som i våras och vilket man med all sannolikhet kommer göra nu också, om inte en uppgörelse om namnfrågan kan nås. Grekland vägrar som bekant att erkänna Makedonien under namnet Republic of Macedonia, med hänvisning till den region i norra Grekland som heter just Makedonien.
På grund av nyvalet i Grekland i oktober avbröts den pågående FN-ledda medlingen (vilken ansågs ha gjort vissa framsteg under sommaren), men de senaste veckorna har processen åter kommit igång. Från makedonsk sida hälsades den nyvalda socialistiska regeringen i Grekland med idel artigheter (Papandreou beskrevs exempelvis som en "modern europeisk politiker" i uppenbar kontrast till företrädaren Karamanlis) och de båda regeringscheferna har även haft korta överläggningar i frågan, i Bryssel, under hårt tryck från EU:s sida (den svenske veterandiplomaten Lars Fredéns namn dyker ibland upp i de här sammanhangen).
Viktigast av allt är kanske att Makedoniens liberalkonservative premiärminister Nicola Gruevski har fått nästan fria händer från oppositionen. Socialdemokraterna har sagt sig stödja alla kompromisser med Grekland som innebär garantier för att språket och nationen, men inte staten, erkänns som makedonsk. De albanska partierna, både inom och utanför regeringen, har ännu tydligare pressat på och talat om att tiden rinner ut. Detta innebär förstås också att hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande läggs på regeringen. För att undkomma detta dilemma har regeringen talat om behovet av att en eventuell kompromiss om namnändring måste knytas till en folkomröstning.
Men här har EU å sin sida, genom kommissionär Olli Rehn, mycket kraftigt markerat mot en folkomröstning och bedrivit "övertalningskampanjer" mot Gruevski. Jag har lite svårt att förstå logiken i detta, inte minst som det ytterligare begränsar handlingsutrymmet för Gruevskis regering (även om EU naturligtvis inte har någon formell rätt att påverka beslutsprocessen).
Till detta ska också läggas den tydliga splittring som finns mellan Makedoniens slaviska och albanska befolkning i den här frågan. Bland albanerna är en stor majoritet villiga att kompromissa om namnet och andelen EU-positiva betydligt större än bland slaverna.
Var kommer det hela att landa? Det har ganska länge spekulerats i att en kompromiss nästan är färdig, där Makedonien accepterar en namnändring till något i stil med "Northern Republic of Macedonia". Detta förnekas förstås, men förefaller vara det mest troliga. Ingenting talar för att Grekland kommer ändra ståndpunkt och prislappen för fortsatt dödläge är, i form av uteblivet Nato- och EU-medlemskap, betydligt smärtsammare för Makedonien.
lördag 7 november 2009
Vem bryr sig om Östeuropa idag?
Det är väldigt mycket 1989 i media nu.
Inte för att förstöra festen, men... vem bryr sig?
Inte dagens studenter i alla fall. Under dussintalet år arbetade jag vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, vid Göteborgs universitet. Som mest gav vi kurser upp till C-nivå i Östeuropakunskap. Väldigt bra kurser, om jag får säga det själv, som behandlade Ryssland och Central- och Östeuropa ur ett antal perspektiv (historia, statsvetenskap, internationella relationer, sociologi etc). Som mest, vid mitten av 1990-talet, följdes kurserna av uppemot 40 studenter. Sen sjönk det successivt och när vi framåt 2005 hamnade under 10 studenter var det dags att kasta in handduken.
Vid Göteborgs Universitet finns också Europaprogrammet där jag är ansvarig för uppsatskurserna. Just nu skriver cirka 35 studenter kandidatuppsats i Europakunskap. Av dessa har noll (0!) valt ett ämne som täcker in Europa bortom den gamla järnridån.
Bristen på studentintresset för att läsa kurser eller skriva uppsatser om Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Balkan eller Kaukasien vore inget att begråta om det vore så att murens fall också inneburit slutet för den mentala uppdelningen av Europa i två delar. Tio gamla Öststater är idag medlemmar i EU och att studera europeisk politik borde väl därför vara att samtidigt också studera dessa? En studie av EU:s jordbrukspolitik handlar väl idag lika mycket om Rumänien som om Frankrike och en jämförande studie av europeiska idéer om Turkiets tillhörighet till Europa kan vara en jämförelse av debatten i Tyskland och Polen? Eller?
Inte riktigt. Det gamla Östeuropa ses inte längre som tillräckligt isolerat för att motivera särskilda kurser. Men det ses fortfarande som alltför exotiskt för att kunna inkluderas i "traditionell" komparativ politik. Och här ligger skulden till stor del på läroböcker som med tjugo års distans till murens fall fortfarande behandlar Östeuropa som en specifik region (om den ens tas med) medan västeuropeiska länder får enskilda landkapitel. Och lärare som kan ge initierade och detaljerade redogörelser för opinionssvängningarna i brittisk, tysk eller dansk politik, men knappt kan namnge ett politiskt parti i Baltikum eller Polen.
Inte för att förstöra festen, men... vem bryr sig?
Inte dagens studenter i alla fall. Under dussintalet år arbetade jag vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, vid Göteborgs universitet. Som mest gav vi kurser upp till C-nivå i Östeuropakunskap. Väldigt bra kurser, om jag får säga det själv, som behandlade Ryssland och Central- och Östeuropa ur ett antal perspektiv (historia, statsvetenskap, internationella relationer, sociologi etc). Som mest, vid mitten av 1990-talet, följdes kurserna av uppemot 40 studenter. Sen sjönk det successivt och när vi framåt 2005 hamnade under 10 studenter var det dags att kasta in handduken.
Vid Göteborgs Universitet finns också Europaprogrammet där jag är ansvarig för uppsatskurserna. Just nu skriver cirka 35 studenter kandidatuppsats i Europakunskap. Av dessa har noll (0!) valt ett ämne som täcker in Europa bortom den gamla järnridån.
Bristen på studentintresset för att läsa kurser eller skriva uppsatser om Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Balkan eller Kaukasien vore inget att begråta om det vore så att murens fall också inneburit slutet för den mentala uppdelningen av Europa i två delar. Tio gamla Öststater är idag medlemmar i EU och att studera europeisk politik borde väl därför vara att samtidigt också studera dessa? En studie av EU:s jordbrukspolitik handlar väl idag lika mycket om Rumänien som om Frankrike och en jämförande studie av europeiska idéer om Turkiets tillhörighet till Europa kan vara en jämförelse av debatten i Tyskland och Polen? Eller?
Inte riktigt. Det gamla Östeuropa ses inte längre som tillräckligt isolerat för att motivera särskilda kurser. Men det ses fortfarande som alltför exotiskt för att kunna inkluderas i "traditionell" komparativ politik. Och här ligger skulden till stor del på läroböcker som med tjugo års distans till murens fall fortfarande behandlar Östeuropa som en specifik region (om den ens tas med) medan västeuropeiska länder får enskilda landkapitel. Och lärare som kan ge initierade och detaljerade redogörelser för opinionssvängningarna i brittisk, tysk eller dansk politik, men knappt kan namnge ett politiskt parti i Baltikum eller Polen.
måndag 2 november 2009
Mordet på van Gogh och det toleranta samhällets lackmusprov
Det har idag gått fem år sedan Mordet i Amsterdam.
Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?
Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).
Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.
Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.
När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.
Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).
Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.
Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.
Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.
Theo van Gogh var, till skillnad från Pim Fortuyn som hade mördats tre år tidigare, ingen politiker. Men mordet på honom var ändå en händelse av en helt annan politisk dignitet. Varför?
Förövaren var Muhammed Bouyeri. Bouyeri var son till invandrare från Marocko, född och uppvuxen i Nederländerna. Och han hade uttalat religiösa motiv med sitt handlande (Fortuyns mördare däremot var etnisk holländare och fundamentalistisk miljöaktivist).
Brottet var inte bara välplanerat utan också, hur makabert det än kan låta, estetiskt. van Gogh knuffas först av sin cykel. Liggande på marken som ett försvarslöst offer vädjar han om nåd. Bouyeri skjuter åtta skott mot magen, med omedelbar dödande effekt. Därefter skär han halsen av van Gogh innan han till sist med två dolkar fäster ett brev på kroppen.
Offret, slutligen, var alltså Theo van Gogh. En provokatör som levde på att gapa högst, kränka andra människor (allra helst judar och muslimer), oftast med vulgärargumentation.
När Muhammed Bouyeri slaktar van Gogh på öppen gata i Amsterdam är det alltså en händelse så fullsprängd med symbolik att varje tolkning blir överflödig. Tillsammans med 9/11 ramas hela den västerländska hotbilden av islam in.
Mordet har givetvis haft effekter. Det innebar slutet på den gamla holländska mångkulturalismen och det är, med facit i hand, ground zero i europeisk mångkulturalismdebatt (och det är därför också fullständigt logiskt att den vettigaste och mest spänstiga debatt som hittills har förts om mångkulturalismen utlöstes av en recension av Ian Burumas fantastiska bok om mordet).
Men: det borde ha fått ännu större effekter. Jag skriver i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin att personer som van Gogh kan ses som ett "lackmusprov för det toleranta samhället". Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska.
Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.
Varför ska vi tolerera kränkningar och förolämpningar, kanske man frågar sig? Det är just den frågan som mordet på van Gogh borde ha tvingat oss att hitta bra svar på.
torsdag 29 oktober 2009
En tydlig opinion för villkorad tolerans
För femte året i rad publicerar nu Uppsala-sociologerna Orlando Mella och Irving Palm i Uppsala Mångfaldsbarometern.
Resultaten bekräftar vad vi redan vet om svenska folkets attityder till det mångkulturella samhället: de flesta svenskar tycker att mångkultur är positivt, att samhället har gynnats av invandringen och att alla invånare oavsett bakgrund ska ha samma rättigheter och skyldigheter. De flesta svenskar tycker också att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället och gör stor skillnad på olika invandrargrupper avseende förmågan till detta. En stor grupp svenskar hyser framförallt skepsis gentemot islam och associerar muslimer med kvinnoförtryck.
Några av resultaten i undersökningen är väldigt slående. Mer än 80 procent anser att ”invandrarna” har skyldighet att anpassa sig till ”vårt lands vanor”. Endast 8 procent emot. Detta är ett kraftigt underkännande av den mångkulturalistiska politik som infördes i Sverige på 1970-talet (men som sedan gradvis övergivits) enligt vilken invandrare i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna leva i Sverige utan att assimileras.
Samtidigt anser två tredjedelar – 64 procent – att ”det finns grupper av invandrare som inte klarar av att integreras i vår kultur”. Genom en (konstigt formulerad, det ska erkännas) fråga om ”kulturellt avstånd” framgår att det är somalier, irakier, iranier, kurder, turkar samt kineser som ligger sämst till, när svenskar ska måla ut främmande kulturer.
63 procent anser att "utlänningar" (notera ordvalet i just den här frågan) ska tvingas lämna landet om de begår brott. Om man med "utlänningar" förväntas associera till invandrare med eller utan medborgarskap framgår inte.
Sammantaget visar som jag ser det undersökningen en tydlig opinion för den position som jag tidigare benämnt ”villkorad tolerans”, men som ännu inte har artikulerats tydligt av något politiskt parti. Sverigedemokraterna missar att fånga opinionen eftersom man är emot all invandring medan de etablerade partierna missar opinionen genom att inte förespråka anpassning.
Rapportförfattarna ger dessvärre intryck av att inte riktigt veta hur de ska tolka sina resultat. Så här skriver man i den inledande sammanfattningen:
"invandrare måste ha samma sociala rättigheter som alla andra invånare men tydligen (min kursivering) också samma skyldigheter."
Tydligen? Var kom det lilla ordet ifrån? Dessutom är det en osäker slutsats eftersom det delvis syftar på stödet för utvisning av "utlänningar" som begår brott, men vi inte där vilken grupp som avses. Men det går lika gärna att dra slutsatsen att detta är stöd för särbehandling.
Tyvärr finns det fler brister med undersökningen, som kraftigt begränsar nyttan. Flera frågor är alltför illa formulerade för att resultaten ska vara användbara. Ta till exempel påståendet ”muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”. Vad avses? Att muslimer förtrycks av en svensk majoritet, eller att muslimska kvinnor förtrycks av sina män och familjer? Jag gissar att de flesta syftar på det sistnämnda (64 procent som håller med och 6 procent som avvisar påståendet tyder på det) men med tanke på att vi här har att göra med en fråga som ska kartlägga en fördom (sann eller falsk är oviktigt i sammanhanget) måste man fråga med mycket större precision.
En annan illa vald formulering är påståendet att ”det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” (46 procent håller med, 29 procent säger emot). Vilken slöja? Vilken typ av arbete? Vadå skola eller arbete, det är inte likvärdiga arenor. Ställd på det viset ger frågan inget som helst utrymme för en nyanserad ståndpunkt (t ex att vissa former av slöja bör förbjudas i vissa specifika yrken).
Allra sämst blir det när man ställer frågor om religion. Vad sägs om formuleringen ”böneutrop från moskéer stör mer än ljudet av kyrkklockor?” Hur svarar man om man tycker att inget av detta ”stör”? Och hur många svenskar har egentligen någon erfarenhet av böneutrop?
Lika dumt är påståendet ”kristna värderingar är modernare än muslimska”. Vad är rätt svar här? Är det uttryck för en negativ syn på islam om man svarar jakande? Vilken teologiskt bevandrad person skulle hävda att islam och kristendomen har exakt likvärdiga relationer till moderniteten?
Till sist kan jag inte låta bli att förundras över rubriksättningen på pressmeddelandet från Uppsala universitet (som också återanvänts av ett antal lata nyhetsredaktioner): "svenska befolkningen inte mer främlingsfientlig".
Så bra då.
En filosof för vår tid
Läser en intervju med popfilosofen Slavoj Zizek och hittar några citat som kanske vara användbara för dem som oroar sig för kommande valresultat:
I don't despise democracy, but for me, although democracy, in the formal sense, is precious, it is not in itself a measure of ultimate truth or authenticity. We shouldn't fetishise democracy - after all, you can have democratic elections where the majority votes for a rightist populist, and when it does, you have the right to treat the government as illegitimate. I don't think that this formal electoral procedure should be taken as equalling legitimacy.Röstar väljarna fel är det alltså ingen fara. Men vad är då alternativet?
I am a Leninist. Lenin wasn't afraid to dirty his hands. If you can get power, grab it. Do whatever is possible.Det låter ju lite otäckt. Men kanske är det ändå inte så farligt, för se den något oväntade slutsatsen:
This is why I support Obama.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)