Nationalistiska partier

Idag gästades min statsvetenskapliga institution i Göteborg av sociologiprofessorn Jens Rydgren som gav en översikt över forskningsläget kring radikala högerpopulistiska partier i Västeuropa. Rydgren har hållit på länge med de här frågorna och gjorde så vitt jag kan bedöma en utmärkt sammanfattning av forskningsfältet.

Han lyfte exempelvis fram betydelsen av politiska skiljelinjer. Om den nationella politiken domineras av en socioekonomisk dimension där partierna kan sorteras in från vänster till höger utgör det en försvårande omständighet för nya partier att komma fram. Finns däremot flera dimensioner, i synnerhet en sociokulturell, har högerpopulistiska partier ett gynnsammare utgångsläge. Som Bo Rothstein påpekade får Sverigedemokraterna således god assistans av Arena-vänsterns identitetspolitiska kamp.

Rydgren var också skeptisk till betydelsen av karismatiska ledare, hävdade att forskningsläget är oklart vad gäller effekterna av de etablerade partiernas strategier (debattera eller ignorera) samt konstaterade att det faktiskt saknas systematiska studier kring betydelsen av medial uppmärksamhet. Här har vi flera teman som vore utmärkta att behandlas vidare, inte minst i studentuppsatser.

Själv lyfte jag frågan om partiernas etikettering. Rydgren, i linje med mycket av den internationella forskningen, använder alltså beteckningen "radikala högerpopulistiska partier"som samlingsnamn för att inkludera exempelvis Svergidemokraterna, Lega Nord, Front National och Dansk Folkeparti.

Jag tycker att det är en dålig beteckning. Den är otymplig, den bygger in för mycket i själva beskrivningen och den är normativt problematisk.

Mitt förslag är att istället använda beteckningen nationalistiska partier. Det är enkelt, säger inte mer än vad som behöver sägas och är så nära en värderingsfri etikett vi kommer.

Vi kallar gröna partier för gröna, vi kallar liberala partier för liberala. Varför inte kalla nationalistpartier för nationalistiska? Både anhängare och kritiker borde kunna enas om beteckningen som fångar partiernas ideologiska kärna och skiljer ut dessa partier från övriga (åtminstone i Västeuropa, vilket täcker in 95 procent av forskningen).

Och inget är förlorat. Kvar finns fortfarande möjligheten att skriva analyser och kritiskt granskande reportage kring främlingsfientligheten, populismen eller extremismen inom de nationalistiska partierna.

Vet rättsvetarna vad likhet inför lagen betyder?

Debatten om Mosa Sayeds avhandling går vidare. Idag kliver rättsvetaren Torbjörn Andersson fram och försvarar Sayed vars arbete han bedömer som en pionjärinsats. Uppenbarligen. Att det här är nya frågor för rättsvetare görs plågsamt tydligt av följande citat:

Vidare påstås att Sayeds avhandling utgör krypskytte mot grundlagar och medborgarnas lika rättigheter och att fakulteten är ansvarig att se till att det inte passerar som juridik. Enligt svensk rätt kan jag välja att testamentera 75 procent av min egendom till min son och 25 procent till min dotter. Om någon i en avhandling hävdar att det borde vara möjligt att komma till samma resultat, genom att beakta arvslagarna i‑det land arvlåtaren har anknytning till, kan jag inte se det som angrepp på grundlagen.

Jämförelsen haltar. Det är inte en jämn fördelning av utfallet som är det för kritikerna eftersträvansvärda utan att samma regler ska gälla för alla. Svensk lag kännetecknas av att alla medborgare lyder under samma rättsliga regler. Vem som helst har rätt att testamentera den del som han eller hon fritt förfogar över (alltså utöver den halva som tillfaller bröstarvingarna, vilket är grunden för Anderssons exempel), till vem som helst.

Men det som Sayed ifrågasätter är huruvida det givet en mångkulturell kontext verkligen är rimligt att alla medborgare ska lyda under samma regler. Han beskriver bland annat den rådande ordning som uttryck för en "anpassningsideologi" och anser att nationalitetsprincipen (medborgarskap) ska underordnas mer vagt definierade principer om kulturellt och religiös anknytning. Enkelt uttryckt handlar detta om att kulturella och religiösa minoriteter ska kunna leva i Sverige utan att tvingas "ta seden dit man kommer" vilket i sammanhanget ska tolkas bland annat som att inte tvingas följa lagen.

Som jag redan har skrivit tycker jag det är modigt av Sayed att driva denna linje. Men den skulle sannerligen innebära ett radikalt brott mot gällande svensk ordning. Därför är det anmärkningsvärt om inte ens professorer i rättsvetenskap har klart för sig vari skillnaden mellan en universell lagstiftning och en särlagstiftning består.

--------------------

Läs även gärna Joel Halldorfs balanserade kritik av Dilsa Demirbag-Stens mer yviga argumentation

Demibag-Sten överdriver hotet från mångkulturalismen

Mosa Sayeds avhandling som jag skrev om i måndags, uppmärksammas idag av Dilsa Demirbag-Sten som i en stort uppslagen artikel i Expressen tar den till intäkt för mångkulturalismens dominans i Sverige. Hon skriver att mångkulturalismen "ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet" och att mångkulturalismen "blivit ett politiskt system".

Men detta är inte sant. Mångkulturalismens genomslag har varit begränsat i Sverige.

Förslag om särbehandling av den sort som Sayed luftar är faktiskt ganska ovanliga, i synnerhet i juridiska sammanhang, och möts vanligen av ett kompakt motstånd. Den övergripande trenden är snarare att Sverige, liksom de flesta europeiska länder som under 1970- och 1980-talen införde en mångkulturalistisk politik, har backat från denna linje. Inom forskningen talas idag snarare om assimileringens återkomst när man ska sammanfattande aktuella politiska trender.

Visst, identitetspolitiken är på sina håll en realitet, ofta med negativa resultat. Och Masoud Kamali och Stefan Jonsson har sina anhängare inom enklaver av akademin och kulturjournalistiken. Men något större hot utgör inte mångkulturalister. Kom ihåg med vilken kall hand Kamalis integrationspolitiska maktutredning mottogs (och att tillsättandet snarare var resultatet av en enskild politikers - Mona Sahlins - dåliga omdöme än en allmän efterfrågan på radikal mångkulturalistisk postkolonialism).

Snarare en "ännu ett exempel på identitetspolitikens urholkning av demokratin" är Sayeds avhandling en ganska ensam utmanare som i bästa fall kan få de liberaler som nu dominerar debatten att ytterligare förbättra sina argument. Sharia-lagar kommer aldrig att införas i Sverige. Men de som förespråkar detta förtjänar faktiskt att bemötas med sakliga argument.

För vem bör svensk lag gälla?

På fredag disputerar Mosa Sayed i Uppsala på årets hittills mest uppmärksammade avhandling: Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Avhandlingen handlar om hur islamisk arvsrätt (exemplifierat genom en utförlig genomgång av det egyptiska exemplet) kan och bör tillämpas i Sverige. Vilken princip bör till exempel gälla när en person med dubbelt medborgarskap avlider?

Om de rättsvetenskapliga analyserna har jag inget klokt att säga, men här finns också en normativ mångkulturalistisk argumentation som är värd att uppmärksamma. Sayed presenterar studien som ett debattinlägg och driver tesen att religiösa och kulturella faktorer, "knutna till arvlåtaren och arvingarna" ska beaktas i betydligt högre utsträckning än idag. Så här skriver han i ett centralt avsnitt i avhandlingen:

"På ett principiellt plan kan valet av anknytningsfaktum inte bygga på argument om att i största möjliga mån undslippa att tillämpa utländsk rätt. En lagvalsregel skall med andra ord inte som sin främsta fördel ha till uppgift att medföra tillämpning av domstolslandets lag, på bekostnad av andra intressen" (s.131).

Med val av anknytningsfaktum avses att en domstol kan tillämpa antingen en nationalitetsprincip eller en hemvistprincip. Nationalitetsprincipen betyder att medborgarskapet avgör. Hemvistprincipen betyder att personer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap, lyder under svensk lagstiftning.

Som framgår av citatet framställs tillämpning av svensk lag av Sayed närmast som ett särintresse (eller, som han också skriver, ett "praktiskt hänsynstagande", som "borde väga lätt" på ett principiellt plan). Jag har ytterst begränsad erfarenhet av rättsvetenskapliga studier, varför jag kanske missförstått något, men för mig som statsvetare är detta en mycket anmärkningsvärd synpunkt. Hur lagen ska utformas kan vi strida om men att att ifrågasätta att gällande grundlag bör respekteras är något helt annat.

Sayed fortsätter med att kritisera hemvistprincipen för att den vilar på en "anpassningsideologi som utgår från att människor vanligtvis anpassar sig till rättsreglerna i bosättningslandet" (s.131). Tillämpningen av svensk lagstiftning innebär därigenom en "särbehandling" av invandrare från länder med andra traditioner och normer.

Jag må vara dåligt bevandrad i rättsvetenskap men jag har läst en hel del mångkulturalistisk litteratur och här har vi en av mest radikala mångkulturalistiska argumentationer jag har stött på. Man ska komma ihåg, vilket Sayed också uppmärksammar, att när den svenska mångkulturalismen infördes på 1970-talet, som en av världens allra mest långtgående i termer av kulturellt valfrihet och självpåtaget offentligt ansvar för integrationen, berördes inte alls rättsfrågor.

Sayed noterar också att det inte finns ett enda exempel från svenska domstolar där utländsk lagstiftning varit vägledande vid hantering av arvstvister. Men nu driver han alltså här tesen att det mångkulturella samhället motiverar en rättsordning där en arvlåtare ska ha rätt att välja "den ordning som bestämmer hur hans eller hennes kvarlåtenskap skall avvecklas" (s.56).

Alltså, åt varje grupp, en egen uppsättning lagar? Svensk lag för svenskar, utländsk lag för utlänningar. Argumentet för detta är, om jag förstått Sayed rätt, att eftersom staten inte kan vara neutral bör den heller inte låtsas vara det. En grupps normer dominerar oundvikligen och därför behövs ett utrymme för minoriteter att få leva efter egna regler.

Detta är givetvis en legitim ståndpunkt. Även om jag inte delar Sayeds normativa teser - jag kritiserar identitetspolitiken utförligt i kapitel sex här - är det närmast uppfriskande att läsa en sådan argumentation. Att i svensk debatt försöka få gehör för ett system som skulle möjliggöra att kvinnor skulle ärva hälften så mycket som sina bröder är naturligtvis helt dödfött. Men det är modigt att försöka.

Media, invandringen och Sverigedemokraterna

Ikväll ordnade Publicistklubben i Göteborg en debatt om medias bevakning av invandringsrelaterade frågor under rubriken "Har Sverigedemokraterna rätt". Läcker media "locket på" i vissa frågor för att inte gynna SD?

Det blev inte någon särskilt bra debatt (Ulf Bjereld sammanfattar den bra här). Ändå gick jag möjligen därifrån något klokare just genom att debatten så oerhört tydligt illustrerade problemet med att frågan om medias granskning av invandringsfrågor så oreflekterat kopplas ihop med frågan om medias granskning av Sverigedemokraterna.

Jag tror vi måste hålla isär tre nivåer:

1. När enskilda samhällsfenomen beskrivs som "invandrarrelaterade" är det alltid i första hand en oerhörd förenkling av något mycket komplex. Ja, Sverige har förvandlats till ett mer mångkulturellt samhälle och invandringen är den viktigaste orsaken till detta. Alla samhällsförändringar skapar nya problem (och möjligheter) och detta gäller självklart även då ett samhälle blir mer kulturellt diversifierat. Journalister som inte granskar och belyser detta gör inte sitt jobb. Men de gör heller inte sitt jobb när de oreflekterat använder begrepp som "betongförorter", "etnicitet" (i sammanhanget kriminalitet) eller fundamentalism (för att ta några exempel från kvällens debatt).

2. Invandringspolitiken bör granskas som vilket annat politikområde som helst. Det innebär att ställa ansvariga politiker till svars för brister i integrationen. Det borde innebära att ifrågasätta varför inte de etablerade partierna sökt demokratisk legitimitet för den invandringspolitik de fört. Men det borde också innebära att ifrågasätta den nu utbredda myten om att "integrationen inte fungerar".

3. Sverigedemokraterna bör granskas opartiskt, proportionerligt och konsekvensneutralt. Opartiskhet innebär att det inte är nyhetsjournalisters uppgift att tala om vilka partier vi inte ska rösta på. Proportionerligt innebär att ett litet parti inte bör ges stort utrymme. Konsekvensneutralt innebär att eventuellt opinionseffekter inte bör spela in när man avgör huruvida en artikel ska publiceras eller ej.

På den sista punkten skiljer jag mig från exempelvis Lena Sundström som medverkade i debatten ikväll. Hennes tes är att SD inte är ett parti som alla andra och därför heller inte kan behandlas normalt. Om vi normaliserar dem riskerar vi istället att ta första steget nedför ett sluttande plan. När Sundström är som bäst har hon belysande och avskräckande exempel från den danska debatten. När hon är som sämst börjar hon svamla om Rwanda och Jugoslavien vilket är en förolämpning både mot Jimmie Åkesson och, betydligt värre, de människor som tvingades bevittna vad verklig rasism innebär i praktiken.

Därför bör SVT släppa in Jimmie Åkesson i slutdebatten

Bör Sverigedemokraterna erbjudas en plats i SVT:s (eller SR:s och TV4:s) partiledarutfrågningar och slutdebatter inför valet?

Jag gissar att den frågan redan nu bekymrar en hel del ansvariga redaktionschefer. Hur man än gör kan man räkna med kritik: om SD stängs ute kommer det öka partiets martyrskap och stärka bilden av ett etablissemang som inte vågar hantera den obekväma uppstickaren. Släpps däremot partiet in kommer det garanterat finnas de som säger att ett främlingsfientligt parti gjorts rumsrent och debatterna och utfrågningarna indirekt bidragit till att SD kommit in i riksdagen (givet att blir så).

Sammanhanget av utfrågningar och slutdebatt ger frågan en helt annan tyngd än brukligt när medias behandling av Sverigedemokraterna diskuteras. Dels genom kravet på opartiskhet; om SD ska vara med kan de inte särbehandlas negativt i debatten eller granskas mer kritiskt än övriga partier i utfrågningen.

Dels genom de allmänna signaler som bilden av en, förmodligen avspänd, Jimmie Åkesson sida vid sida med de säkerligen mer nervösa Olofsson, Ohly och Hägglund sänder ut. SVT (eller TV4) skulle genom detta bryta ett tabu; för första gången skulle SD framstå som ett helt vanligt parti som tävlar på lika villkor med de andra.

En bekväm utväg ur dilemmat är att neka SD plats i dessa debatter med hänvisning till att det gäller en politisk arena vilken de själva ännu inte vunnit tillträde till. Alla partier som sitter i riksdagen får vara med, inget parti som inte sitter i riksdagen får vara med. Det är logiskt och det är konsekvent. Man kan då även hänvisa till att inte heller Piratpartiet eller Feministiskt initiativ bereds utrymme och att det på inget sätt handlar om rädsla för att hantera just SD. I Publicistklubbens debatt ikväll kom frågan upp flera gånger och SVT:s representant Eva Landahl slingrade sig visserligen, men lutade helt uppenbart åt denna linje.

Jag tycker att detta argument vilar på ett felaktigt antagande. Utfrågningar och debatter är i första hand inte till för de politiska partierna. Det är istället väljarnas behov av saklig information som ska stå i centrum.

Frågan är alltså inte vilka partier som förtjänar att ges utrymme. Frågan är vilka partier som väljarna förtjänar att få en utförlig, opartisk och likvärdig granskning av.

Det är inte säkert att det räcker med en hänvisning till vilka partier som vann riksdagssmandat fyra år tidigare. Istället för media själva göra en kvalitativ bedömning vilka partier man ska ta med. I praktiken bör detta inte vara alltför svårt. Opinionsundersökningars betydelse övervärderas ofta men här är faktiskt ett område där de har en funktion att fylla. Några månader före valet vet vi trots allt med någorlunda säkerhet vilka partier som har en chans att nå över fyra procent och vilka som inte har det.

Givet det opinionsläge som är nu skulle jag själv inte ha några problem med att argumentera för att Sverigedemokraterna - som under hyfsat lång tid legat stabilt på eller över fyraprocentsträcket (och vid olika tillfällen varit större än tre av de sju riksdagspartierna) är ett sådant realistiskt alternativ, medan Feministiskt initativ eller Piratpartiet inte är det.

Ser vi efterklokt på tidigare slutdebatter var det rätt att låta Kristdemokraterna och Ny Demokrati vara med 1991. Det var rätt att att låta Miljöpartiet vara med 1994. Det var fel att inte låta Junilistan vara med inför EUP-valet 2004 (kom ihåg att en majoritet av partiets väljare inte visste att partiet var för svenskt EU-medlemskap) och fel att inte låta Piratpartiet vara med 2009.

Mitt resonemang leder inte till någon millimeterrättvisa mellan partierna men det är heller inte poängen. Det här handlar inte om rättvisa. Inte heller är det möjligt att förutsäga konsekvenserna - på frågan om SD skulle gynnas eller missgynnas opinionsmässigt av en likvärdig behandling i media under valrörelsen har jag faktiskt ingen aning - men det är faktiskt inte relevant. Bedömningen av vilka partier som ska vara med måste vara konsekvensneutral.

Jimmie Åkesson bör om nuvarande opinionsläge håller i sig bjudas in till slutdebatten. Men inte för att han förtjänar det eller för att han kan gynnas/missgynnas av det utan för att väljarna - både de som överväger att rösta på SD och de som inte gör det - förtjänar det.

Gahrton, Miljöpartiet och det urvattnade försvaret för mångkulturalismen

"Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern korsriddare och försvara mig i Jesu namn."

Nej, det är inte Dan Jönsson som är i farten igen, utan Per Gahrton som i gårdagens Expressen bjuder på en hemmasnickrad analys av den muslimska världens väg mot ökad frihet:

"Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar, diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer."

Intressant här är inte de stolliga jämförelserna. De är förutsägbara och inget att uppröras över. Mer intressant är hur Gahrton lyckas kombinera sin relativism med en lika tydlig idé om framåtskridande:

"Allting tyder på att människorna i de muslimska länderna efterhand själva kommer att placera religionen på dess rätta plats, i privatlivet – precis som många västländer har gjort."

Det här är intressant därför att det är ytterligare ett exempel på argumentet: "var inte rädda för muslimerna, de är egentligen lika sekulariserade som vi andra." Gahrton skriver om den muslimska världen och nyligen skrev Dilsa Demirbag Sten det samma om muslimerna i Sverige.

Implicit är detta förstås att betrakta som motargument mot Jimmie Åkessons idé att "muslimerna är ett hot eftersom de är annorlunda".

Om vi bortser från den lilla detaljen att det rör sig om grova generaliseringar utan minst belägg (Gahrtons tvärsäkra påstående exemplifieras med en (1) enskild individ) är problemet att man lägger för mycket kraft på fel argument. Istället för att bemöta en dum generalisering med en annan (nästan) lika dum borde man stå upp och försvara ett samhälle som kan rymma stora olikheter.

Slavoj Zizek har fyndigt myntat begreppet "de-coffed otherness". Och tyvärr är det vad alltfler nu sluter upp bakom; dvs, man försvarar främlingen genom att frånta honom det som är annorlunda. Indirekt legitimerar man därmed också främlingsrädslan eller främlingsfientligheten.

För vad skiljer egenligen Gahrtons "muslimerna kommer av egen kraft att bli som vi och därför är de inget hot" från Ayaan Hirsi Alis "muslimerna blir som vi endast om vi hjälper dem på vägen genom att tvinga fram västerländska värden, fram till dess är de ett hot" eller Åkessons "muslimerna kan inte bli som vi och därför är de ett hot"?

Olika verklighetsbeskrivningar, ja visst.

Olika visioner av hur det goda samhället ser ut? Säkerligen, men tyvärr inte särskilt tydliga längre.

Istället för fler generaliseringar av hur muslimer är skulle jag vilja se att de som säger sig försvara det mångkulturella samhället också tränar på argumenten för den mångkulturella idéen. Inget parti har varit lika tydligt förespråkare för mångkulturalism som Gahrtons varför det faktiskt vilar ett särskilt ansvar på honom och andra miljöpartister. Inte minst som integrationsministerposten mycket väl kan tänkas fyllas av en Miljöpartist efter höstens val, (i så fall troligen Mehmet Kaplan, som själv är praktiserande muslim och tidigare varit talesman för Sveriges Muslimska Råd).