13 april 2014

Opinionsinstitutens ointresse för EP-valet är ett demokratiskt problem

Idag återstår sex veckor till Europaparlamentsvalet. Valkampanjerna inför EP-valen brukar vara korta – åtminstone om man jämför med riksdagsval, som å andra sidan har väldigt utdragna kampanjer i Sverige jämfört med många andra länder – och har därför ännu inte kommit igång för fullt. Men visst märks det både i medierna och i partierna att EU-valet närmar sig.

En för demokratin viktig aktör har dock ännu inte alls brytt sig om att det närmar sig ett EP-val. Opinionsinstituten har varit nästan helt passiva. I februari presenterade Sifo och Novus varsin mätning (vilka dessutom gav ovanligt spretiga resultat). I övrigt har det varit helt tyst.

Jämfört med andra EU-länder utmärker sig svenska opinionsinstitut som anmärkningsvärt ointresserade av EP-valet. I länder som Storbritannien, Grekland och Italien publiceras nya mätningar varje vecka. I för Sverige jämförbara länder som Danmark, Österrike och Tjeckien har det publicerats ett halvdussin mätningar under de två månader som har gått sedan den senaste svenska mätningen publicerades.

Faktum är att Sverige hamnar i botten. De enda länder vars väljare får sämre information från opinionsinstituten än Sverige är Cypern och Malta, samt Belgien – där nationella val hålls samma dag med EP-valen.

För det är väljarna som behöver opinionsinstituten. Är en röst på Piratpartiet en bortkastad röst? Är det ens värt att kolla upp vad Junilistan står för eller har de ändå ingen chans att komma in? I pålitliga mätningars frånvaro frodas istället grundlösa antaganden, som att EP-valet skulle vara särskilt gynnsamt för Sverigedemokraterna (vilket det helt saknas belägg för) eller att det finns ett växande stöd för Feministiskt initiativ.

Vi vet från tidigare EP-val att väljarna i högre utsträckning än i riksdagsval är beredda att rösta på mindre partier. Men samtidigt är väljarna strategiska. Få vill kasta bort sin röst. På samma sätt som det är viktigt att veta vad partierna vill driva för politik är det därför också viktigt att väljarna har adekvata kunskaper om opinionsläget.


Vi som till vardags klagar över att det görs för mycket mätningar tenderar ibland att glömma bort att dessa faktiskt fyller en viktig demokratisk funktion, Om inte annat så påminns vi om detta nu när instituten för en gångs skull inte gör sitt jobb.

--

Här kan man läsa en sammanställning av opinionsmätningar i alla 28 EU-länder.

7 april 2014

Jobbik och parlamentsvalet i Ungern

Gårdagens parlamentsval i Ungern blev det andra i landet sedan kommunismens fall som inte resulterade i maktskifte. Ingen tidigare ungersk premiärminister har vunnit två val i rad men gårdagens valresultat innebär att Viktor Orbáns nationalkonservativa Fidesz nu fortsätter styra Ungern i ytterligare en mandatperiod.

Två begrepp summerar intrycken från valet: stabilitet och polarisering. Opinionen har i stor utsträckning stått stilla sedan förra valet. Opinionsundersökningar de gångna fyra åren har visat på jämförelsevis små omkastningar, vilket nu bekräftas av valresultatet. Inga nya partier har röstats in i parlamentet, inga partier får lämna det. 

Fidesz behåller visserligen omkring 85 procent av sina väljare, men tappar ändå drygt sju procentenheter, från 52,7 procent 2010 till 44,3 procent nu. I skrivande stund är det osäkert om Fidesz återigen får den tvåtredjedelsmajoritet som krävs för att ensamma kunna genomdriva konstitutionella förändringar, det hänger på enstaka mandat i några få väldigt jämna distrikt. Fidesz har gynnats av en relativt gynnsam ekonomisk utveckling i Ungern under Orbáns regeringstid. Fidesz dominans i parlamentet förstärks också av de förändringar som genomförts av valsystemet, där en större andel av mandaten nu fördelas i enmansvalkretsar, som endast avgörs i en omgång istället för som tidigare två.

Socialistpartiet MSZP bildade inför valet en större allians med ett antal mindre partier: Enhet. 25,8 procent är en ökning jämfört med 2010, då MSZP på egen hand vann 19,3 procent, men ändå en stor besvikelse. Sannolikt har oppositionen missgynnats av att de ledande företrädarna - Mesterhazy, Bajnai, Gyurcsáni - är samma personer som satt i regeringsställning under perioden 2006-10, vilket förknippas med hög korruption och ekonomiskt misslyckad politik.

Det gröna liberala antikorruptionspartiet LMP klarar femprocentspärren med minimal marginal - 5,2 procent (jämfört med 7,5 procent 2010). LMP splittrades under mandatperioden och en falang ingick i valallians med Socialisterna, medan en annan falang vägrade samarbeta med personer som suttit i Gyurcsánis korrupta regering.

Den stora vinnaren i valet är Jobbik. Jobbik fick sitt genombrott i EP-valet 2009 (14,8 procent) och vann 16,7 procent 2010. Nu ökar man med nästan fyra procentenheter till 20,6 procent. I den brokiga kategorin av högerpopulistiska/högerextrema nationalistpartier är Jobbik därmed det just nu det mest framgångsrika i hela EU och det femte mest framgångsrika i Europa någonsin.

De bästa valresultaten för europeiska högerpopulistiska/högerextrema partier
1.       Serbiska Radikala Partiet (SRS), 2008: 29,5 procent
2.       Schweiziska Folkpartiet (SVP), 2008: 28,9
3.       SRS, 2007: 28,6
4.       SRS, 2003: 27,6
5.       Frihetspartiet, Österrike (FPÖ), 1999: 26,9
6.       SVP, 2003: 26,6
6.       SVP, 2011: 26,6
8.       SRS, 1992: 22,6
9.       FPÖ, 1994: 22,5
9.     SVP, 1999: 22,5
11.   Fremskrittspartiet, Norge (FRP), 1995: 21,9
11.   FPÖ, 1995: 21,9
13.   Jobbik, Ungern, 2014: 20,6
14.   FPÖ, 2013: 20,5
15.   Frihetspartiet, Nederländerna (PVV), 2010: 20,4

Jobbik har haft närmast optimala förutsättningar. Som ensam opposition till höger om ett nationalkonservativt parti - en helt unik situation i Europa - har man kunna utnyttja den legitimitet som radikal nationalistisk politik får - Orbáns Fidesz är alltså ett nationalkonservativt parti vars ståndpunkter i frågor som rör nationell identitet, invandring och globalisering befinner sig strax till höger om Sverigedemokraterna - samtidigt som man inte har behövt ta något som helst ansvar för politiken. Alla gängse teorier om populistiska partier säger att under sådana omständigheter gynnas populister. Att så nu sker i Ungern är därför inte alls något att förvånas över.

12 februari 2014

Sveriges Radio, opartiskheten och Sverigedemokraterna

Valåret har inte börjat så bra för Sveriges Radio. Först det förvirrade efterspelet till den misslyckade premiären av storsatsningen P1 Debatt och sedan idag det obegripliga hanterandet av Soran Ismails programledarskap.

Det är anmärkningsvärt att ansvariga på Sveriges Radio ger intryck av att inte ha tänkt igenom grundläggande frågor om opartiskhet. Mitt övergripande intryck är att SR helt i onödan krånglar till väldigt enkla frågor där det borde vara befogat med klarspråk, och samtidigt duckar för de verkligt problematiska aspekterna.

För det första: det finns vad jag vet ingen som förespråkar att journalister ska agera opartiskt inför vilka dåraktiga uppfattningar som helst. Politiker som uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt eller uttrycker stöd för icke-demokratiska ideologier ska inte bemötas som om de hade föreslagit höjda barnbidrag. Jag ser heller inte någon anföra konkreta exempel där journalister skulle misskött sitt uppdrag i detta avseende. Detta är i allt väsentligt en icke-fråga.

För det andra: alla vet att Sverigedemokraterna saknar (öppna) sympatisörer bland svenska journalister och opinionsbildare. Så vitt jag vet finns inte en enda opinionsbildare i etablerad svensk media som ens med förbehåll vid något enstaka tillfälle uttryckt sympati för Sverigedemokraternas politik. De Sverigedemokrater som eventuellt fäller krokodiltårar över detta faktum vet naturligtvis också om att just detta utgör en väsentlig del av partiets livsluft. Man kan göra olika bedömningar av konsekvensen av detta, men att förneka faktum är bara hyckleri.

Att då mot bakgrund av detta stänga av mikrofonen för de röster som uttryckt sig lite extra kritiskt mot Sverigedemokraterna är meningslöst. Jag kan till exempel inte se att Soran Ismail skulle ha uttryckt sitt ogillande av SD i skarpare ordalag än, säg, Alexandra Pascalidou. Att påtvinga en time-out för Ismail från en underhållningskanal samtidigt som Pascalidou tillåts fortsätta leda en storsatsning för P1 är inte uttryck för några genomtänkta principer utan för ett nervöst godtycke.

Vad public service-bolagen istället borde fundera över är hur de givet förutsättningarna ändå kan möjliggöra en opartisk behandling av Sverigedemokraterna i debatter och nyhetsrapportering. Här bör vi erkänna att det finns problem. Jag har sett alldeles för många exempel på hur SD-företrädare särbehandlas negativt av program- och debattledare. Däremot är jag skeptisk till att detta skulle vara något oreflekterat uttryck för antipatier. Snarare tror jag det handlar om en allmän ängslighet inför allt som har med SD att göra. Dugligt folk tenderar helt enkelt att göra en sämre dag på jobbet när Sverigedemokraterna är inblandade.

Och det är illa nog. 2014 blir första året då SR och SVT ska granska SD likvärdigt med övriga partier inför ett riksdagsval. 2014 är också på väg att bli den valrörelse då svenska väljare rangordnar invandrings- och integrationsfrågorna som viktigare än någonsin. 2014 är också det år då flera etablerade svenska partier utser SD till huvudmotståndare i en Europavalrörelse där SD (pga avsaknad av mandat i Bryssel) inte kommer ges likvärdiga mediala förutsättningar.


Se där tre utmaningar för programcheferna på Sveriges Radio som man inte löser genom att stänga av Soran Ismail.

10 februari 2014

SD - högerlutning men knappast något stödparti



Jag kommenterade idag Tankesmedjan Tidens första rapport under sitt nya namn: Stödpartiet: En analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen. 

Rapporten granskar hur SD har agerat i voteringar i riksdagen under perioden 2012-13. Resultatet visar att SD på samtliga politikområden avsevärt oftare röstar med regeringspartierna än med oppositionen och endast i ett fåtal fall har utnyttjat sin vågmästarposition till att tillsammans med de rödgröna fälla regeringen. Av detta drar rapportförfattaren Nils Westling slutsatsen att SD är att betrakta som ett borgerligt stödparti.

Jag framförde vissa invändningar mot när, hur och vad Westling mäter. Eventuellt hade resultaten blivit annorlunda om även 2010-11 beaktats. Det är inte självklart att varje enskild votering ska väga lika tungt i en sådan här sammanställning. Det är från mitt perspektiv inte rimligt att klassificera ”rösta emot klassiska fackliga förslag” som ”högerpolitik”. Westling tar inte hänsyn till att regeringen ibland sannolikt avstår från att lägga förslag om de vet skulle bli nedröstade. Fler nyanseringar och problematiseringar kring detta hade gjort rapporten starkare. Däremot delar jag slutsatsen så till vida att jag är övertygad om att oavsett när, hur och vad man mäter kommer resultatet bli att SD i majoriteten av frågor och voteringar ligger närmare de borgerliga partierna än de rödgröna.

Jag anser dock inte att det finns belägg för att benämna SD som ett ”stödparti” åt regeringen. Sverigedemokraterna är inte och kommer aldrig bli ett borgerligt stödparti. En borgerlig allians kommer aldrig att luta sig mot SD på det sätt som Socialdemokraterna under decennier använde VPK som ett stödparti. Detta beror på framförallt två saker. 

För det första står SD till vänster om borgerligheten i en rad centrala frågor – skatter, arbetsmarknad, valfrihet. Även om SD som vågmästare tenderar att föredra borgerliga förslag framför rödgröna är det ett helt annat utgångsläge än det som VPK hade. VPK befann sig långt till vänster om Socialdemokratin och hade aldrig något annat alternativ än att stödja än S-regering. För Erlander och Palme var VPK pålitlig röstboskap. Det var kanske inte så smakfullt, men det var effektivt.

För det andra hämtar SD sin livskraft primärt från en annan dimension än vänster-högerskalan. SD lever på konflikt i frågor som rör invandring, identitetspolitik och allmänt politiker- och systemmissnöje. Detta är frågor som är omöjliga för en borgerlig regering att kompromissa med, det är frågor där de grundläggande allianserna i riksdagen bildas över blockgränserna och det är frågor där SD livnär sig på att vara i ständig opposition. SD skulle radera sitt existensberättigande om man agerade stödparti i andra frågor utan att samtidigt få något tillbaka i sina hjärtefrågor.

Med reservation för dessa invändningar är mitt huvudsakliga intryck av Tidens rapport postitivt. Stödpartiet är en välkommen och vettig granskning. Den utgör ett bra komplement till den granskning vi gjorde på Timbro i höstas. Slutsatsen i vår rapport Folkhemspopulismen i praktiken, som täckte in färre politikområden men ur ett bredare perspektiv, var att SD i avgörande frågor agerar som ett populistiskt och oförutsägbart parti.

29 december 2013

The Debatt Must Go On

Anna Dahlberg, svensk borgerlighets med marginal tyngsta röst under 2013, avslutar året med en välargumenterad och i stora delar berättigad klagosång över det svenska debattklimatet. Åsiktsspannet är för smalt, skriver Dahlberg, samtalstonen för rå och debatten alltför inkvisitorisk vilket sammantaget håller på att göra oss kollektivt dummare.

Dahlberg tar själv upp tre ämnen – abort, invandring och religion – där de som uttrycker avvikande åsikter ofta stämplas ut som onda eller irrationella, men sällan bemöts med argument. Och visst är det lätt att titta exempel som stödjer detta. Både efter utnämningen av Elisabeth Svantesson och efter DN-annonsen för Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok om invandring visade Sverige upp det sämsta vi har att erbjuda i debattväg. Att Svantesson inte skulle vara kompetent som arbetsmarknadsminister pga sin församlingstillhörighet eller att Arnstbergs annons skulle vara rasistisk är befängda påståenden, svåra att föreställa sig i särskilt många andra länder.


Men jag har två invändningar mot Dahlbergs text. Hon blandar ihop åsiktshomogenitet med debattklimat och hon överdriver sjukdomsklimatet i den svenska debatten genom att fokusera alltför ensidigt på avarterna.

Ja, det finns ett antal sakfrågor där det verkligen är smalt i svensk debatt. Med detta avser jag att det i offentlig debatt saknas företrädare för ståndpunkter som är vanliga, eller till och med normerande, i med Sverige jämförbara länder. Abortfrågan är ett sådant exempel, narkotikapolitiken är ett annat. Detta är dock inte nödvändigtvis en följd av ett dysfunktionellt debattklimat – i ett litet och under lång tid homogent land med få skiljelinjer är det inte konstigt om det också uppstår åsiktshomogenitet i frågor som i andra länder kommit att bli splittrande – men det riskerar onekligen att ge svensk debatt ett provinsiellt intryck.

Sedan finns det frågor där det helt enkelt inte är sant att åsiktskorridoren, för att använda det begrepp Dahlberg lånar från statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, skulle vara särskilt smal. I invandringsfrågan täcker de åtta riksdagspartierna – inte bara mellan utan också inom sig - en imponerande bredd av ståndpunkter, vilket också speglas på debattsidorna och i opinionsmätningarna. Det har inte alltid varit så, och man kan fortfarande önska mycket mer vad avser kvaliteten, men det är faktiskt ett numera ganska varierat utbud av invandringspolitiska åsikter som erbjuds. 

Men hur är det då med den ”alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text, där markörer är viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet”? Har debattlandskapet, som Ekengren Oscarsson och Dahlberg hävdar, blivit omöjligt att navigera på grund av alla ömma tår? 

Ja, det är en alldeles utmärkt summering av ”debatten”. Som den förs på Twitter. 

Det finns ju andra forum. I mitt facebookflöde noterar jag varje dag givande och konstruktiva diskussioner i alla möjliga ämnen. (Ibland av samma människor som skränar på twitter, vilket inte är konstigare än att den som skriker domarjävel från fotbollsläktaren kan visa sig kapabel att föra intellektuella resonemang när matchen är slut.) Det finns förvisso mycket av önska av svenska politiker, men min bild är att de, efter förmåga, gör hyfsat anständiga insatser både på debattsidor och i talarstolar. Inte heller ledar- och debattsidorna är så illa ute som Dahlberg antyder. Både när det gäller abort, invandring och religion, för att ta dessa tre påstått omöjliga ämnen, har jag de senaste åren läst flera kloka, resonerande och problematiserande texter på ledarsidorna i såväl landsortspressen som Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Dahlberg har själv skrivit några av dem och fått, vad jag kunnat se, mycket god respons.

Så, visst finns mycket att beklaga. Det är synnerligen tråkigt om Dahlberg har rätt i att "kloka människor hukar av rädsla". Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, rädsla för vadå? Skrämskott från tredje rangens twitterdebattörer? 

Få lär följa Dahlbergs uppmaning att lägga ner vuvuzelorna. Låt oss då istället föra debatten på en annan arena. Sätta upp rimliga debattregler. Avkräv sakliga argument från dem som likställer nationalism med nazism, invandringskritik med rasism eller problematisering av abort med fundamentalism. Bejaka den åsiktspluralism som är en naturlig följd av migration och mångkultur. Motverka konsensuskulturens inskränkta värderingschauvinism. Och likställ inte det svenska debattklimatet med Twitter och Aftonbladet. 

Som Viktor Barth-Kron påpekade, ”den svenska borgerlighetens tankearbete måste inte utgå från Daniel Swedins twitterkonto”.

4 november 2013

Ett smörgåsbord för den lättkränkte. Om värdekonflikter i skolan

Det pågår en debatt om vilka frågor som skolelever bör få debattera. DN berättade i helgen om en förälder som reagerat på att högstadieelever i en debattävling tvingats förespråka legalisering av cannabis eller att argumentera emot homosexuellas rätt till adoption. Bland andra anti-mobbingsorganisationen Friends har reagerat negativt.

Elever behöver tränas i att själva argumentera och i att granska och bemöta argument. En debattävling kan säkerligen vara ett bra verktyg för att uppnå det målet. Även de som kritiserar det här aktuella exemplet tycks lyckligtvis vara med så långt, förutsatt att det är rätt ämnen som debatteras. Det förefaller dock oklart vilka ämnen som både lämpar sig för en debattävling och samtidigt är garanterat kränkningsfria, men det finns säkert bättre eller sämre exempel.

Men vad som gör mig en smula fundersam är en annan dimension i debatten än huruvida just detta exempel var bra eller dålig pedagogik. Oavsett om det anordnas en debatt eller ej tycks många nämligen mena att skolans uppgift är att förmedla vad som är rätt. Det var också den bild av den aktuella debatten som förmedlades av de berörda eleverna i ett inslag i Studio ett: "det viktiga är att det tydligt framgår vad som är rätt är fel".

Riktigt så skulle inte jag lägga upp min debattävling, om jag var lärare.

Här kommer vi istället in på en principiellt mycket viktig gränsdragningsfråga.

Vilka frågor bör förmedlas allsidigt och vilka frågor bör stängas för debatt, oavsett om det sker genom katederundervisning eller genom debattävlingar?

Ytterligheterna kan vi nog komma överens om: det är förmodligen få som förespråkar att lärare bör förmedla att en viss moms-nivå är exemplarisk och att argument för höjd moms inte bör tolereras. På motsvarande sätt är det sannolikt få som tycker att skolan bör vara neutral inför frågan om Förintelsen har ägt rum, även om det finns exempel på lärare som vittnat om stora svårigheter med denna undervisning pga enskilda elevers reaktioner.

Så alldeles uppenbart finns det frågor där skolan bör vara neutral och frågor där den inte bör vara det.

Men väldigt många ämnen är inte alls uppenbara. Alla har vi haft lärare som inte tvekat att förmedla sina egna ståndpunkter; själv minns jag en engagerad samhällskunskapslärare som i princip ansåg att allt till vänster, och allt till höger, om Folkpartiet (min skolgång ägde rum på den tiden som Bengt Westerberg varfolkpartiledare i Sverige) var extremism.

Principer går det förmodligen att nå viss enighet om - att skolan ska förmedla kunskap som vilar på vetenskaplig grund är en bra princip, att skolan ska förmedla en demokratisk värdegrund och bejaka mänskliga rättigheter är en annan bra princip.

Men hur tillämpar man dessa i praktiken? För vissa är alla form av religion per definition ovetenskaplig. Andra har svårt att hitta den vetenskapliga grunden bakom de ofta återkommande genusperspektiven. Vad som är en mänsklig rättighet är definitivt ingen självklar fråga - när Friends definierar homosexuellas rätt att adoptera som en mänsklig rättighet har man åtminstone inte FN-deklarationen i ryggen (adoption är inte en mänsklig rättighet för någon, oavsett sexualitet).

Det verkligt intressanta är hur skolan hanterar de frågor som befinner sig i en kategori jag kallar "legitim moralisk oenighet". Hit hör grundläggande värdefrågor om vilka vi sannolikt aldrig kan nå konsensus. Hit hör till exempel frågor om abort och dödshjälp, och om rätten att döda och äta djur, men också många frågor som rör sexualitet och familjebildning. Det som utmärker dessa frågor är att åsiktsskillnaderna är mycket stora och att värderingarna är rotade i beständiga/trögföränderliga religiösa/kulturella värdesystem. Det som gör oenigheten legitim är att det finns försvarbara argument för båda ståndpunkter (dvs det är en kvalitativ skillnad på att förespråka exempelvis legalisering av dödshjälp (moralisk legitim ståndpunkt) jämfört med att förespråka slaveri eller folkmord (mer om just detta en annan gång)

Alla de tre exempel som användes i den aktuella skoldebatten hör hemma i den här kategorin. Om vi tar exemplet med homosexuella och adoptioner kan vi enkelt konstatera att homosexuella familjebildningar i olika utsträckning är förbjudna eller tabubelagda inom världsreligioner, om än med stora variationer inom olika samfund. Det är ett faktum att det i det mångkulturella Sverige ryms såväl barn till homosexuella som barn till ortodoxa kristna och muslimer som är medlemmar i församlingar som predikar att homosexuell samlevnad är synd. På samma sätt som det i samma klass kan gå barn till veganer och barn till slaktare; och på samma sätt som en del barn växer upp med normer som uppmuntrar sexuell avhållsamhet före äktenskapet medan andra växer upp med normer som uppmuntrar till en tidig sexualdebut.

Och så vidare. Det mångkulturella samhället är ett smörgåsbord för den lättkränkte. I varje kvarter lever någon vars livsstil går på tvärs med den egna.

Hur bör skolan hantera denna mångfald? Genom att vara neutral inför möjliga konflikter eller genom att ta ensidig ställning för majoritetsuppfattningen?

Varken eller. Skolans uppgift är att i alla dessa värdefrågor förmedla en saklig och allsidig bild av värdesystemen inom olika kulturer och religioner liksom av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur den har förändrats. Ogrundade fördomar ska ifrågasättas, de rationella argumenten ska redovisas.

När det gäller frågan om samkönade äktenskap och adoptioner bör skolan förmedla hur man i olika samhällen, inklusive det svenska, historiskt och i nutid har betraktat frågan. Skolan bör berätta om bakgrunden till och innebörden av de stora förändringar som skett i lagstiftningen i västvärlden de senaste femton åren samt presentera argumenten som motståndare och förepråkare använt och använder (de som tycker att frågan är passé tycks återigen ha missat att världen består av mer än Sverige).

Ungefär det är vad jag tycker att en niondeklassare bör ha med sig. Väl genomförd är en debattävling förmodligen ett alldeles utmärkt sätt att öka kunskapen och förståelsen. Jag är dessutom övertygad om att en sådan kunskapsförmedling ger en betydligt mer stabil grund för att bemöta fördomar och populism än om man lämnar skolan endast med vetskapen om vad som är rätt men utan kunskapen om bakgrunden till eller insikten i de olika argumenten.

28 oktober 2013

Osakliga överdrifter om högerpopulisters framgångar

I en op-ed i Svenska Dagbladet igår varnade Philippe Legrain för stundande framgångar för Europas högerpopulister. Enligt Legrain kan "extremhögern till och med visa sig bli den största enskilda partigruppen i nästan EU-parlament" och "parlamentet rentav komma att få en majoritet som är emot EU".

Jag är beredd att äta upp mitt röstkort om Legrain får rätt.

Få budskap är enklare att sälja in i svenska medier än att extremister/nationalister/populister skördar stora framgångar. En framgång i ett lokalval i Storbritannien. Höga siffror i en opinionsmätning i Danmark. Ministerposter i Norge. Det ständiga exemplet Jobbik som i Legrains text får illustrera påståendet att "det går också bra för extremister i många länder i Öst- och Centraleuropa, inte minst i Ungern".

Så här låter det ofta. Det finns ju alltid en opinionsmätning eller ett regionalval i något europeiskt land där ett extremparti går framåt. Och då blir det nyheter. Att Sannfinländarna just nu är näst största parti i Finland och att Nationella fronten är största parti i Frankrike uppmärksammas i svenska medier. Men hur många svenska medier har rapporterat att Jobbik har tappat i mätningarna i Ungern? Hur många medier skriver om frånvaron av framgångar för extremistpartier i Tyskland och Spanien? Hur många medier skriver om att tvärtemot vad Legrain slarvigt påstår inte alls går bra för extremister i Öst- och Centraleuropa, med undantag för Ungern?

I ett trettioårsperspektiv har nationalistiska och invandringsfientliga partier, med varierande grad av populism och varierande positioner på vänster-högerskalan, haft stora framgångar. 1980 var stödet nära noll. Sedan skedde en viss tillväxt i västra Europa under 1980-talet, och en påtaglig tillväxt i östra Europa under 1990-talet. Dagens nivåer nåddes redan vid början av 2000-talet. Det senaste decenniet har snarare präglats av konsolidering och stabilisering.

Låt oss titta på det som räknas. Valresultat. Hittills i höst har det varit parlamentsval i fem europeiska länder. I Norge backade Fremskrittspartiet med nära 6 procent. I Österrike gick FPÖ fram med tre procent, samtidigt som BZÖ (det parti Jörg Haider bildade när han hoppade av FPÖ) tappat sju procent och fick lämna förbundsdagen. I Tyskland står högerextrema NPD och stampar kring blygsamma 1,5 procent. I Luxemburg gick det mest invandringsrestriktiva partiet ADR bakåt med 1,5 procent. I Tjeckien har extremhögern inte synts till sedan 1990-talet.

Nu tror visserligen även jag att de partier som Legrain räknar till extremhögern har goda chanser att stärka sin ställning i Europaparlamentsvalet 2014. Sverigedemokraterna kommer exempelvis sannolikt att gå framåt och få (ett eller två) mandat. Men påståenden om att denna grupp skulle kunna bli starkast saknar verklighetsgrund och är direkt vilseledande.

För det första är gapet till de stora partigrupperna alldeles för stort. I nuvarande parlament har den största gruppen (EPP, kristdemokrater och konservativa) 265 mandat och den näst största gruppen (S&D, Socialister och socialdemokrater) 184 mandat. Som en jämförelse har EFD (där bland andra United Kingdom Independence Party, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti ingår) 32 mandat, vilket gör den till den minsta av de sju partigrupperna i Europaparlamentet. Därtill finns 27 mandat fördelade på de mer radikala partier som misslyckades att hålla samman i en partigrupp (här finns FN, Jobbik, Geert Wilders PVV m fl). Även om alla dessa partier skulle ingå i en grupp och tredubbla sitt väljarstöd skulle man ändå inte kunna bli mer än tredje störst.

För det andra är det helt orealistiskt att dessa partier skulle kunna bilda en grupp. Partier som Sannfinländarna och Dansk Folkeparti kommer knappast att ingå i en gemensam grupp med FN. FN har samtidigt sagt sig inte längre vara beredd att dela grupp med Jobbik och ingen annan kan tänka sig att samarbeta med Gyllene gryning.

För det tredje är det inte rimligt att ens kategorisera dessa partier som en grupp. När Legrain skriver att partierna är "djupt icke-liberala" med hänvisning till att de förespråkar statlig styrning av ekonomin är det uppenbart något som inte stämmer in på Fremskrittspartiet. Och när Sydsvenskan samma dag publicerar ett stort reportage med ungefär samma exempel som Legrain (åtta länder får illustrera framgången) stoppar man även in partier som tyska AfD och österrikiska Team Stronach; dvs partier som är kritiska mot eurosamarbetet men varken är nationalistiska eller invandringsfientliga och framförallt inte extrema.  

Finns det då ingen anledning till oro? Jo, det gör det definitivt. Det finns ett utbrett missnöje bland europeiska väljare med såväl EU som med invandringen. Detta missnöje finns i alla länder. Ibland lyckas populistiska och nationalistiska partier vinna framgång på att utnyttja detta missnöje. 


Men oro är inget giltigt argument för att överdriva hotbilden från populisterna. Etablerade partier i hela Europa bör möta väljarna och försvara såväl EU-samarbetet som (i de fall de faktiskt står för en sådan) en liberal migrationspolitik med goda argument, inte med hotet från populisterna. Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna. Detta är förstås en jätteutmaning, inte minst som missnöjet är betydligt mer utbrett än att gälla den minoritet europeiska väljare som röstar på populistiska partier.