Vårt behov av reaktionära dinosaurier och kosmopolitism som livsmiljö

En av vår tids allra största intellektuella, Tony Judt, närmar sig slutet. Han är dock i full färd med att avrunda sin livsgärning på ett särdeles imponerande sätt. I högt tempo publicerar han vad som väl bäst kan beskrivas som en intellektuell självbiografi i en serie artiklar i The New York Review of Books (somligt i papperstidningen, annat endast på nätet). Allt är lika läsvärt och tänkvärt.

Möjligen är det dagens inte alltför upplyftande seminarieupplevelse (Cecilia Åse som pratade om sin bok Monarkins makt, vilken jag tidigare har nämnt här) som får mig att lyfta fram just det här citatet, från essän "Edge People":

"But within the university, many colleagues look upon me as a reactionary dinosaur. Understandably so: I teach the textual legacy of long-dead Europeans; have little tolerance for “self-expression” as a substitute for clarity; regard effort as a poor substitute for achievement; treat my discipline as dependent in the first instance upon facts, not “theory”; and view with skepticism much that passes for historical scholarship today. By prevailing academic mores, I am incorrigibly conservative."

Det vore synd om universitetens reaktionära dinosaurier helt dog ut.

Judt fortsätter med att beskriva sin naturliga hemvist:

"I prefer the edge: the place where countries, communities, allegiances, affinities, and roots bump uncomfortably up against one another—where cosmopolitanism is not so much an identity as the normal condition of life. Such places once abounded. Well into the twentieth century there were many cities comprising multiple communities and languages—often mutually antagonistic, occasionally clashing, but somehow coexisting. Sarajevo was one, Alexandria another. Tangiers, Salonica, Odessa, Beirut, and Istanbul all qualified—as did smaller towns like Chernovitz and Uzhhorod. By the standards of American conformism, New York resembles aspects of these lost cosmopolitan cities: that is why I live here."

Jag gillar det här citatet inte minst pga den viktiga distinktion Judt gör mellan kosmopolitism som identitet (vilket jag ogillar) och kosmopolitism som "livsmiljö" (vilket jag gillar).

Jag har aldrig känt någon större dragningskraft till den hyggligt livskraftiga litteratur som jag lite nedlåtande skulle karaktärisera som en del av det kosmopolitiska identitetsprojektet. Den känns alltför abstrakt, alltför moraliserande och, faktiskt, inte särskilt angelägen.

Istället har jag alltid tilltalats av den sortens kosmopolitism som, givetvis starkt romantiserat, ramas in av Judts city-droppande. Städer (eller samhällen) definierade av en kulturell mångfald vars helhet visserligen är större än summan av varje enskild kultur, men där det ändå är "kulturerna" som utgör byggstenarna.