14 september 2014

Vad är normalt och vad är unikt i svensk politik?

I politiken är det lätt att bli hemmablind. Det egna landets specifika uppsättning av partier tas för given och att den egna politiska debatten uppfattas som normerande för hur det borde vara. Ibland slår detta över i en oreflekterad chauvinism: ståndpunkter som är vanliga i andra delar av den civiliserade världen avfärdas som extrema, medan unika svenska politiska konstruktioner framställs som självklara lösningar.

Världen är emellertid större än Sverige. Det kan vara nyttigt att ibland försöka se Sverige utifrån och på perspektiv på det avvikande i vårt politiska samtal.

Jag ska här försöka besvara frågan vilket valresultat vi skulle få om svenska väljare agerade som genomsnittliga europeiska väljare. Metoden är lika enkel som ovetenskaplig: jag har utgått från de senaste parlamentsvalen i samtliga europeiska demokratier och räknat ut det genomsnittliga stödet för olika partifamiljer. Hur många röstade i varje land på liberala partier, hur många röstade på gröna partier och så vidare. Resultatet blir en grov, men sannolikt inte helt missvisande, påminnelse om vad som i ett europeiskt perspektiv kan beskrivas som normalt respektive unikt med svensk politik.

Socialdemokraterna: 25 procent. Sakta men säkert börjar S närma sig en genomsnittlig europeisk nivå, men med ett resultat över 30 procent behåller S sin ställning som topp fem bland socialdemokratiska partier i Europa.

Moderaterna: 21 procent. Storleksmässigt är Moderaterna nu på väg tillbaka till genomsnittliga nivåer för de ledande center-högerpartierna i Europa.

Folkpartiet: 10 procent. Folkpartiet hamnar klart på under halvan bland de liberala partierna i Europa. De kan trösta sig med att liberala idéer är ovanligt populära hos andra partier i Sverige.

Sverigedemokraterna: 9 procent. Sverige var bland de sista länderna i Europa att få in ett nationalistiskt parti i parlamentet. Mycket talar för att SD nu håller på att etablera sig på en ganska normal europeisk nivå.

Kristdemokraterna: 8 procent. KD skulle klara sig bättre med en mer europeisk väljarkår, allra helst en katolsk.

Vänsterpartiet: 5 procent. Både sett till storlek och innehåll är V ett ganska normalt europeiskt vänstersocialistiskt parti.

Miljöpartiet: 3,5 procent. Det finns ett dussintal framgångsrika gröna partier i Europa, varav MP är ett. Ett resultat över 10 procent skulle placera MP bland de tre starkaste.

Centern: 1,5 procent. Av det halvdussin agrarpartier som överlevt är C bland de svagaste.

Svenskarnas Parti: 1 procent och Kommunistiska partiet: 1 procent. Av hundra europeiska väljare hittas en allra längst ut på vänsterkanten och en allra längst ut på högerkanten. I det senaste svenska valet var det istället en av tio tusen väljare som stödde nazism och kommunism.

Piratpartiet: 0,5 procent. De svenska piraterna var först men är faktiskt inte alls störst. De bästa resultaten för piratpartier har istället uppnåtts i Island, Tjeckien, Tyskland, Slovenien och Österrike.

SPI Välfärden (tidigare Sveriges Pensionärers Intresseparti): 0,4 procent. Pensionärspartier dyker upp lite här och var i Europa. Svenska SPI samlade 1998 över 50,000 röster. Sedan dess har de flesta försvunnit.

Feministiskt initiativ: 0,01 procent. FI är något av det mest svenska som finns. På 1980-talet fanns visserligen Kvinnolistan på Island, men kombinationen av feminism och antirasism som grund för ett parti är helt unik för Sverige.


Vad är slutsatsen av detta? Möjligen att trenden är att de svenska väljarna är på väg att bli mer som europeiska väljare. Socialdemokraternas långsiktiga tillbakagång och framväxten av Sverigedemokraterna kan beskrivas som uttryck för en europeisering av det svenska partisystemet. Däremot är förekomsten av Feministiskt initiativ, även om de missar riksdagen även denna gång, ett rakt igenom avvikande svenskt fenomen.

----

(Procentsatserna summerar inte till 100. Det beror på att det svenska partisystemet saknar partier som samlar ytterligare ett par procent i Europa: regionala partier, etniska eller religiösa partier, partier för djurrättigheter, populistiska och centristiska partier, anti-korruptionspartier och så vidare.)

5 kommentarer:

  1. Procentsats och kommentar hänger inte ihop för C. Skall det kanske vara 15%?

    SvaraRadera
  2. En annan fråga i Europa är ju abortfrågan som är en ickefråga i sverige och en totalt oantastbar sådan. Där är vi med extrema med att ha total fri abort till vecka 18 och socialstyrelsen beviljar till vecka 21, iandra länder finns abortmotstånd, i Portugal och Irland förbud och i andra länder går gränsen vid vecka 12. Här får man inte ens andas om att komma ner till övriga europas nivåer alltså vecka 12.

    SvaraRadera
  3. Vi har regionala partier. Ni norrut glömmer att skånepartiet i flera år hade ett betydligt starkare stöd än i dag. Fast tiotalt saknas hela 16% i din listning så du borde nog ha distribuerat dem på de partier vi faktiskt har. Det är ett statistiskt misstag att inte göra det eftersom inget annat europeiskt parti har alla partivarianter du beskriver, men trots det blir ändå 100% av rösterna fördelade, men å andra sidan har du ju inte heller professor i statistik så det får väl vara.

    SvaraRadera
  4. Andreas, jag hamnade av misstag på din blogg, men den ger mig verkligen insikten av hur sjuka åsikter som du står för. Höjden av liberalism borde väl ändå vara för dig att emigrera, lämna Sverige och försvinn helt enkelt ut i den vida världen så slipper du Sverige, våra vidriga trygghetssystem och kan låta ditt stora egocentriska jag få blomma ut för fullt.

    SvaraRadera
  5. Det här var nog det tramsigaste jag läst, tom från en statsvetare. Man röstar väl för fasiken inte på en partibeteckning utan på den politik som framhålls av respektive parti.
    Tittar man i så fall på vad övriga europeiska partier generellt anser om invandringpolitiken så inser man att Sverige inte bara är extremt utan något betydligt mer skrämmande. I detta sammanhang och i denna fråga som utgör själva vattendelaren i svensk politik så förefaller SD vara det enda normala partiet. Ur et Europeisk perspektiv.

    SvaraRadera