"It's just a church!"
"Something wrong?
"He's just tremblin' all over"
Skolinspektionens chefsjurist Ingegärd Hilborm säger idag till Ekot följande om sin tolkning av det nuvarande regelverket: "om det inte finns någon annan lokal att samlas i" är det OK med en kyrka, men då får det inte förekomma några religiösa inslag. Inga böner, ingen välsignelse och inga psalmer (fast "Den blomstertid nu kommer" är OK eftersom den, av Hilborm, räknas som en "sommarsång")
Jag ser tre problem med skolinspektionens linje, Hilborms kommentarer och den allmänna inramningen av den här frågan.
För det första anser jag att Skolinspektionen drar en alltför snäv gräns kring vad som bör vara tillåtet. Risken är att vi inte förmår hålla isär det som utgör en verklig kränkning från det som utgör en inbillad kränkning. Det är en väsentlig skillnad mellan att tvinga någon att läsa med i en trosbekännelse eller en bön (eller, för att ta ett profant exempel, sjunga med i en nationalsång) mot att ordna en avslutning i en religiös lokal där det, bland annat, sjungs en psalm eller läses en välsignelse. Av Hilborms kommentarer idag låter det som att utgångspunkten är att gudstjänstlokalen i sig utgör något kränkande. Det ger mig associationer till Mrs Baylock, barnflickan som i Richard Donners The Omen till varje pris försöker hålla den unge Damien (djävulens son) borta från kyrkan.
För det andra är det besvärande oklart för vem den rådande ordningen utgör ett problem. När Ekot lyfter frågan idag ramas den in som "mer aktuell ju fler barn med andra trosuppfattningar som har börjat skolan". Men var finns evidensen för detta? Från olika håll antyds att detta skulle vara en svensk tradition som av stora grupper invandrare skulle upplevas som något exkluderande eller negativt.
Totalt har Skolinspektionen behandlat ungefär tio ärenden där enskilda föräldrar har riktat kritik mot en skola. Det är svårt att se att vi här har något jätteproblem. Det är betydligt mer allvarligt om Skolinspektionen och skolpolitiker vägleds av en grumlig föreställning att barn med muslimska föräldrar skulle bli kränkta av en skolavslutning i en kristen kyrka.
För det tredje ger Skolinspektionen helt i onödan ammunition till Sverigedemokraterna och andra som lever på att kunna bevisa att det invandring och mångkultur leder till att svenska traditioner får stryka på foten. Det här är precis samma tänkande som har fått Diskrimineringsmyndigheten att ersätta julklappar med vinterpresenter. En enfaldig tro att traditioner i sig är exkluderande och att ett mångkulturellt samhälle förutsätter neutrala arenor.
Det är enkelt att förstå att föräldrar och elever vill ha en lokal som ger en högtidlig inramning åt en viktig stund i livet. Det är också enkelt att förstå att Svenska Kyrkan inte vill låna ut sina lokaler hursomhelst, utan att på något sätt kunna medverka med ett, förvisso begränsat, religiöst inslag. Den princip som tidigare väglett Skolinspektionens beslut, att tonvikten inte får ligga på religiösa inslag, är fullt tillräcklig. Att nu skärpa tillämpningen och helt stänga dörren skapar betydligt fler problem än det löser.
Fotnot: jag blev tidigare idag ombedd att debattera den här frågan med Ingegärd Hilborm i Studio Ett. Av för mig oklar anledning avböjde Hilborm/Skolinspektionen och istället blev det en debatt mellan Jan Björklund, Christer Sturmark och Carl-Sixten Block, kyrkoherde i Knäred. Om det samtalet kan man säga att Björklund slog in öppna dörrar (försvarade rätten att vara i kyrkan) men vägrade ta ställning till var gränsen ska dras. Både Björklund och Sturmark tog tog utgångspunkt i att det skulle vara en fråga som aktualiseras av icke-kristna invandrarelever, även om Björklund, glädjande nog, mot slutet klargjorde att han inte uppfattade att detta var krav som kommit från invandrarelever och deras föräldrar.
