Den svenska individualismen

Hur ska vi förstå den svenska individualismen? I förra numret av Axess Magasin skrev Per Svensson en tänkvärd artikel där han bland annat hävdade att nonkonformismen blivit norm i den svenska debatten. Avvikelsen har blivit det normbildande, medan det normala smutskastas.

I senaste numret av Axess replikerar Gina Gustavsson (ej på nätet) och hävdar att Svensson missförstått innebörden i den svenska individualismen. Det finns inte alls någon norm som tillåter oss att göra vad vi vill. Vi får tänka fritt, men inte bete oss hur som helst. Det är hur vi tänker, inte vad, som är det intressanta. Lisa Simpson, inte Pippi Långstrump.

Jag tror att Gina Gustavsson har helt rätt i detta. Kenta och Stoffe har aldrig någonsin utgjort normen i det svenska samhället. En stark individualism motsvaras inte automatiskt av en respekt för avvikelser.

Men i detta ligger också ett problem som vi behöver synliggöra. ”Hur” reduceras nämligen ofta, inte minst i integrationssammanhang, till en ganska inskränkt föreställning om vilka som är kapabla till en individuell vilja, och vilka utfall som är rimliga att tolka som resultat av autonoma beslut (vilket, som Gustavsson skriver, exkluderar både horan och hemmafrun).

Jag resonerar själv kring det här fenomenet, och dess demokratiska implikationer, i en kommande artikel i tidskriften International Review of Sociology. Ett huvudargument i den artikeln är att individualismen i den svenska politiska diskursen oftast är underordnad andra mål. När jag skisserade artikeln hade jag för avsikt att bland annat studera debatten kring en individualiserad föräldraförsäkring, för att se hur individualiseringsargumentet används i konkret politisk argumentation. Det visade sig vara en ganska dum idé: efter att ha läst något hundratal debattartiklar om ämnet hade jag bara lyckats hitta en enda där ett individualiseringsargument överhuvudtaget förekom, och då som ett sekundärt argument. Överallt var principen om en individuell försäkring underordnad det övergripande målet om ”jämställdhet”.

För övrigt får jag nog säga att jag tyckte Axess tema-nummer om mångkulturalismen var en besvikelse med en ganska tröttsam upprepning av gamla argument. Bäst, förutom Gustavssons artikel, var Johan Wennströms intervju med filmregissörerna Ruben Östlund och Måns Månsson (ej heller på nätet) som faktiskt lyckades säga något intressant (se här för en något mindre positiv läsning).