Igår lanserades Libertas officiellt i Sverige. Den irländske entreprenören Declan Ganleys skapelse kandiderar nu till Europaparlamentet i de flesta av medlemsländerna. Det första alleuropeiska partiet är ett faktum.
Vilka chanser har Libertas att komma in?
Ganska små, verkar det som. Det opinionsmässiga lyftet har ännu inte kommit, någonstans. I Irland – där chanserna borde vara som störst – ligger man kring två procent i mätningarna. I Tjeckien – ett av de länder där partiet är mest uppmärksammat, efter regeringskrisen i april där de två ledamöter som fällde sin egen regeringschef i ett misstroendevotum sedan hoppade över till Libertas – ligger man på en procent. I ett tungt land som Tyskland lyckades man inte ens fått ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna registrera partiet.
Samtidigt är fem veckor ganska lång tid i sammanhanget av ett EUP-val. Valrörelsen är kort och de som vet mer än jag säger att väljarna dessutom tenderar att bestämma sig extra sent, jämfört med ett riksdagsval.
Men man är naturligtvis helt beroende av medial uppmärksamhet – någon annan bas har inte partiet, åtminstone inte i Sverige. För ett nytt parti krävs att man lyckas skapa ett momentum – t ex ett genombrott i en opinionsundersökning som visar att partiet har en chans att komma in och därmed ökar incitamenten för potentiella sympatisörer att faktiskt rösta utan att riskera slösa bort sin röst. I nuläget är det väldigt svårt att se en sådan öppning för Libertas Sverige.
Men även om partiet inte lyckas komma in kan man göra en del nytta på vägen. Själva existensen av partiet väcker viktiga frågor.
En fråga är huruvida den svenska EU-journalistiken nu är tillräckligt mogen för att kunna hantera ett parti som är för EU-samarbetet men kritiskt mot hur unionen fungerar. 2004 misslyckades man som bekant kapitalt (en majoritet av Junilistans väljare trodde fel om den mest grundläggande åsikten hos det parti man röstade på). Det ser inte ljust ut nu heller. I intervjun med Ganley i Agenda i söndags visade Anna Hedenmo att hon inte alls förstod att EU-kritik inte måste innebära att man vill se ett svagare EU. Och idag skriver Göteborgs-Postens ledarsida (inte på nätet, lyckligtvis) att Libertas är ”EU-fientligt”, vilket ju får sägas vara direkt ohederligt.
(Därmed inte sagt att partiet har en entydig idémässig profil. Mot det budskap som Ganley förmedlar – ett starkare och mer demokratiskt EU och en tydligare europeisk identitet – kan ställas den ganska brokiga skara representanter han har skramlat ihop: alltifrån en fd nationalistisk lettisk premiärminister, via avhoppare från starkt EU-skeptiska partier i Polen och Tjeckien till, ryktas det, Phillippe de Villiers i Frankrike).
En annan gäller fenomenet med ett europeiskt parti och hur det ska värderas. Nu finns ju för första gången någonsin det som många EU-federalister länge drömt om: ett alleuropeiskt parti som går till val på europeiska frågeställningar. Inga nationella agendor, inga proteströster mot inhemska regeringar. Ett parti i en valrörelse, inte 27 olika som sedan ska försöka överbrygga nationella särintressen.
Till sist tror jag att det är detta som kommer fälla Libertas: det finns ännu ingen europeisk arena för ett europeiskt parti att spela på. Vad vi än tycker om det är Europapolitiken fortfarande nationell. Vad hjälper Libertas Sverige att Ganley är en exceptionellt skicklig och karismatisk politiker, när den nationella ställföreträdaren är i det närmaste helt okänd? Vem vill överhuvudtaget höra talas om Europafrågor i en valrörelse, ens till EUP-valet?
Jag tror nog en hel del EU-federalister, i smyg, håller tummarna för Libertas. Åtminstone borde de det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar