Moldavien och den rumänska kopplingen

Ett framträdande tema i det som nu händer i Moldavien är kopplingen till Rumänien. Demonstranterna viftar med rumänska flaggor, regeringen anklagar Rumänien för inblandning (och har slängt ut den rumänska ambassadören) och bland oppositionspartierna finns flera som förespråkar ett närmande mellan länderna.

Den bakgrund som ges i nyhetsförmedlingen stannar ofta vid konstaterandet att länderna delar språk och historia, och ovanstående utveckling kan därför tyckas vara logisk. Men det är, som vanligt, lite mer komplicerat än så.

När självständighetsrörelsen bildades i Moldavien mot slutet av 1980-talet hade den starka rumänsk-nationalistiska förtecken. Valet av flagga - snarlik den rumänska - och nationalsång - "vakna upp, rumäner" - liksom ogiltigförklarandet av Sovjetunionens annektering 1940 talade sitt tydliga språk. Den från 1990 styrande moldaviska folkfronten samarbetade öppet med extrema nationalistpartier i Rumänien som drömde om återskapandet av mellankrigstidens Stor-Rumänien. Många bedömare trodde därför att en återförening var nära förestående.

Två faktorer var avgörande för att så inte blev fallet. Dels den ryska militära närvaron som följde på Gagauziens och Transnistriens självständighetsförklaringar (i sin tur motiverade av rädsla just för ett samgående med Rumänien). Dels bristen på opinionsmässigt stöd för den pro-rumänska politiken. Folkräkningar på 1990-talet avslöjade en kraftig övervikt för den moldaviska identiteten gentemot den rumänska och elitens pro-Rumänska politik hade helt enkelt inte tillräcklig folklig förankring.

Istället utvecklades under 1990-talet en moldavisk-nationalistisk politik, som sedan kommunistpartiet (efter att i opposition förespråkat återförening med Ryssland) efter 2001 fortsatt med. Man har till exempel definierat moldaviska som ett eget språk och givit ut en rumänsk-moldavisk ordbok. Man har också dragit slutsatsen att det i Moldavien finns dels en moldavisk titulärnation och dels en rumänsk nationell minoritet.

Relationerna till Rumänien har som en följd av detta präglats av återkommande symbolpolitiska konflikter. Moldavien har anklagat Rumänien för att inte erkänna sin moldaviska minoritet (det finns en region i Rumänien som heter Moldavien, vars historiska föregångare dagens moldaviska stat gör historiska anspråk på). Rumäniens förre premiärminister Adrian Nastase gjorde sig vid ett tillfälle lustig över de lingvistiska nymodigheterna och låtsades vid ett tal "byta språk" från rumänska till moldaviska, till föga uppskattning från inblandade moldaver.

När nu Rumänien återigen ses som frälsaren (eller åtminstone närmsta vägen till EU) ska man alltså komma ihåg att de identitetsmässiga banden mellan staterna är komplicerade. Man ska heller inte överskatta det rumänska intresset: förutom extremnationalister finns det inga partier i Rumänien som vill se ett samgående med Moldavien.

Det finns också tydliga skiljelinjer inom det moldaviska samhället: stadsbefolkningen (och yngre och högutbildade) är mycket mer pro-rumänska än landsbygdsbefolkningen (och äldre och lågutbildade). Själva förekomsten av en separat moldavisk nationell identitet är i sig ett resultat av Sovjetunionens nationalitetspolitik. Före andra världskriget fanns rumäner, ryssar och ukrainare i området, men inga moldaver. Men den sovjetiska politiken bidrog till framväxten av en separat moldavisk nationell identitet som idag, trots allt, är den dominerande i landet.