Valet i Albanien

Sommaren har varit lång, nu börjar blogghösten.

Och vi börjar med en minianalys av det av bloggen hittills försummade parlamentsvalet i Albanien i juni.

Sedan flerpartisystem infördes 1990 har albansk politik dominerats av två partier: Socialistiska partiet (SP, reformerat kommunistparti) och Demokratiska partiet (DP, som från början samlade det som fanns av opposition i Albanien). DP hade makten från 1992-97, SP från 1997-2005, och DP återigen sedan 2005. Sommarens val var jämnt, men vanns av DP (eller i praktiken en koalition dominerad av DP) med 70 mandat mot SP (som också ingick i en koalition av småpartier) med 66. Resterande fyra mandat vanns av Socialistisk rörelse för integration (LSI), bildat i början av 2000-talet av avhoppare från SP. LSI förhandlar nu med DP om att bilda koalitionsregering.

Valet befäste alltså tvåpartisystemet i Albanien. Trenden i många andra länder i regionen har gått mot mer splittrade partisystem, med minskat stöd för de största partierna, men Albanien går i motsatt riktning.

Valet befäste också polariseringen bland landets politiska elit. Trots att valen av flera bedömare, inklusive OSSE i en slutrapport i veckan, beskrevs som de hittills bästa och kanske första "normala" valen i landet upprepades den välbekanta visan med anklagelser om valfusk. SP krävde omräkningar och har fortfarande inte fullt ut erkänt valresultatet. Valet föregicks också av ett antal politiska attentat där flera kandidater dödades under valkampanjen.

Däremot satte inte finanskrisen några tydliga avtryck i valkampanjen som istället fortsatte den europeiska trenden med Obama-influerad retorik. DP:s valallians hette "Alliance for Change" och SP:s "Unification for Change". Detta trots att båda sidor gick till val på tidigare framgång som bästa argument: premiärminister Berisha drog poänger på flera år av positiv tillväxt och framgången med Nato-medlemskapet medan socialisternas partiledare Edi Rama byggde sin valkampanj kring de positiva resultat han uppnått som borgmästare i huvudstaden Tirana.

Efter valet gjorde sedan premiärminister Berisha sitt utspel om att införa samkönade äktenskap, vilket väckte en hel del rubriker både utanför landet (om förslaget genomförs blir Albanien med god marginal först bland de postkommunistiska staterna) och inom landet (där oppositionens tidningar passade på att trycka upp löpsedlar som dominerades av orden BERISHA och HOMOSEXUELL).

Varför nu och varför Albanien? Den enkla förklaringen är såklart att regeringen vill vinna goodwill inför stundande förhandlingar med EU och här fanns en aktuell fråga där det var lätt att profilera sig som ett modernt och välanpassat europeiskt land. Men jag tror faktiskt det finns en nivå till. Albaniens korta historia som självständig stat (tre år kvar till hundraårsjubileet) har präglats av en sällsam kombination av ideologisk renlärighet och pragmatism. I jakten på tryggare och rikare vänskapsband har man drivit de importerade ideologierna till sin spets (Stalin-troget långt efter 1953, en kulturrevolution mer dramatisk än den kinesiska på 1960-talet, första landet av alla bortanför Järnridån att ansöka om Nato-medlemskap). Därför är det inte helt förvånande att åtminstone delar av landets politiska elit nu, långt före de flesta av sina kollegor i regionen, är beredda att införa hela det liberala västliga paketet.