Supervalåret i Slovakien fortsatte i helgen med regionalval (tidigare i år har det varit president- och Europaparlamentsval och till våren blir det parlamentsval). Slovakien har åtta regioner, till vilka parlament och guvernörer utses i direkta val (guvernörerna i två omgångar, om ingen kandidat vinner majoritet i första omgången). Regionerna ansvarar framförallt för utbildning, socialpolitik och infrastruktur och förvaltar också en hel del pengar i form av EU:s strukturfonder.
Valdeltagandet stannade strax under 23 procent. Det låter lågt, men är faktiskt en ökning sedan senast (18 procent) och även högre än EUP-valet i våras (19 procent).
Partipolitiken i regionerna tycks huvudsakligen vara en spegling av den nationella nivån där det vänsterpopulistiska SMER regerar tillsammans med HZDS (som dominerade slovakisk politik under 1990-talet under ledning av Vladimir Meciar) och det nationalistiska och snudd på högerextrema SNS. Oppositionen består av två kristdemokratiska partier och partier som representerar den ungerska minoriteten.
Blockpolitiken förefaller praktiseras i de flesta av regionerna, undantaget Nitra, där de "etniskt slovakiska" partierna bildat en stor koalition som håller de ungerska partierna utanför makten, och Kosice, där vänsterblocket stöds av ett ungerskt parti. I huvudstaden Bratislava vann oppositionspartierna en knapp majoritet i regionparlamentet men det blir en andra valomgång i guvernörsvalet mellan vänster- och högerkandidaterna. I övrigt tycks vänsterpartierna ha nått störst framgångar.
Viss uppmärksamhet har ägnats att det högerextrema och tidvis förbjudna partiet Slovenska Pospolitost (ungefär "Slovakiska gemenskapen" om jag fattat rätt) kom på fjärde plats i Banska Bystrica.
Kort om två ytterligare val:
I Albanien var det fyllnadsval till borgmästarposten i fem kommuner. Socialistpartiet (PS) bojkottade valen, varför regerande Demokratiska partiets kandidater vann samtliga fem val. Samtidigt börjar det uppträda sprickor i PS:s nationella parlamentsbojkott: fem parlamentsledamöter avbröt i veckan på egen hand bojkotten (och EU har under senaste månaderna otaliga gånger upprepat sitt budskap att partierna måste börja samarbeta och PS avbryta sin bojkott).
I Bulgarien var det borgmästarval i Sofia. Stadens förre borgmästare Boyko Borisov blev ju premiärminister i somras sedan det nybildade GERB-partiet vunnit parlamentsvalen. 23 procent röstade fram landets utbildningsminister Yordanka Fanduova, också från GERB.
Visar inlägg med etikett Albanien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Albanien. Visa alla inlägg
16 november 2009
10 oktober 2009
Bloggtips etc
New Eurasia Forum är en nystartad blogg som, trots namnet, presenterar analyser av utvecklingen i Kaukasien och Centralasien på svenska. Verkar mycket lovande. Nu senast med ett par belysande artiklar om normaliserandet av relationerna mellan Turkiet och Armenien. Kan även rekommendera den här artikeln från Foreign Policy.
Jag noterade för övrigt tidigare idag hur Rapport trippar försiktigt i sin rapportering; eller vad sägs om formuleringen "armenier utsattes [under Första världskriget] för svåra förföljelser"? Jo, det kan man ju hålla med om... Inslaget fokuserade annars på de armeniska protesterna mot avtalet, som lockade stora skaror, inte bara i Jerevan utan även i exilarmeniernas huvudstad Paris.
Vill också rekommendera Håkan Åbergs Ad hoc i Bulgarien. En mycket trevlig blogg som blandar stort och smått, men såvitt jag kan bedöma genomgående vettiga analyser.
Till sist: igår snubblade jag över nyheten att Albaniens premiärminister Sali Berisha tänker begära hem kvarlevorna av Moder Teresa från Calcutta (samt Kung Zogs kvarlevor från Frankrike). Jag inväntar motreaktion från Skopje, och lovar att återkomma på det här temat.
Jag noterade för övrigt tidigare idag hur Rapport trippar försiktigt i sin rapportering; eller vad sägs om formuleringen "armenier utsattes [under Första världskriget] för svåra förföljelser"? Jo, det kan man ju hålla med om... Inslaget fokuserade annars på de armeniska protesterna mot avtalet, som lockade stora skaror, inte bara i Jerevan utan även i exilarmeniernas huvudstad Paris.
Vill också rekommendera Håkan Åbergs Ad hoc i Bulgarien. En mycket trevlig blogg som blandar stort och smått, men såvitt jag kan bedöma genomgående vettiga analyser.
Till sist: igår snubblade jag över nyheten att Albaniens premiärminister Sali Berisha tänker begära hem kvarlevorna av Moder Teresa från Calcutta (samt Kung Zogs kvarlevor från Frankrike). Jag inväntar motreaktion från Skopje, och lovar att återkomma på det här temat.
8 september 2009
Albaniens långa väg till EU
Igår samlades Albaniens parlament till sin första session efter valet i juni. Demokratiska partiet (PD) har kommit överens med Socialistisk rörelse för integration (LSI) om att bilda koalitionsregering, med PD:s partiledare Sali Berisha som premiärminister (han var president 92-97 och har varit premiärminister sedan 2005) och LSI:s partiledare Ilir Meta som utrikesminister. LSI får ytterligare två ministerposter och Republikanska partiet, som genom valallians med PD fick ett mandat, får miljöministerposten.
Regeringen beskriver sig som en "government for European integration" och det är ingen tvekan om vilket som är det allt annat överskuggande målet. Det är heller ingen tvekan om att man delar denna målsättning med befolkningen. En nyligen publicerad studie av Balkan Gallup Monitor visar att stödet för EU är mycket starkt i Albanien. Endast i Kosovo är stödet ännu större men i inget annat land i regionen identifierar sig en så stor andel av befolkningen - 50 procent - med Europa och EU. Ett generellt mönster i undersökningen är att det är just albaner, vare sig i Albanien, Kosovo eller Makedonien, som är den grupp som är allra mest EU-positiva, betydligt mer så än de slaviska grupperna på Balkan. EU är också den organisation som Albaniens befolkning har störst förtroende för.
Det största hindret på Albaniens väg mot EU är landets politiker. Som väntat valde Socialistpartiets ledamöter att bojkotta öppningssessionen, i protest mot sommarens val. Detta trots att presidenten Bamir Topi i ett TV-sänt tal vädjade till försoning, just för att inte äventyra EU:s stöd och trots att valen av såväl OSSE som EU beskrivits som de bästa hittills i landet. Socialisterna villkorar nu närvaro i parlamentet med att det tillsättas en utredning, som ska avgöra huruvida oegentligheter förekom.
För regeringen gäller det nu att välja mellan två onda ting: konfrontation eller kompromiss. Väljer man konfrontationsägen kommer polariseringen i inrikespolitiken att förstärkas och det blir enkelt att avfärda landet som demokratiskt omoget. Väljer man att kompromissa offrar man prestige och undergräver också möjligen sin egen legitimitet. Anhängare av spelteoretiska förklaringar har nog en hel del färgstarka exempel att hämta i albansk politik.
Mer läsning: Slate.com publicerade i förra veckan inte mindre än tre artiklar om Albanien, av journalisten Nathan Trall. Bland annat en intervju med Socialistpartiets partiledare Edi Rama, som ger viss förståelse till partiets agerande, och en artikel som belyser de starka pro-amerikanska stämningarna i Albanien ("den muslimska världens mest pro-amerikanska stat").
Regeringen beskriver sig som en "government for European integration" och det är ingen tvekan om vilket som är det allt annat överskuggande målet. Det är heller ingen tvekan om att man delar denna målsättning med befolkningen. En nyligen publicerad studie av Balkan Gallup Monitor visar att stödet för EU är mycket starkt i Albanien. Endast i Kosovo är stödet ännu större men i inget annat land i regionen identifierar sig en så stor andel av befolkningen - 50 procent - med Europa och EU. Ett generellt mönster i undersökningen är att det är just albaner, vare sig i Albanien, Kosovo eller Makedonien, som är den grupp som är allra mest EU-positiva, betydligt mer så än de slaviska grupperna på Balkan. EU är också den organisation som Albaniens befolkning har störst förtroende för.
Det största hindret på Albaniens väg mot EU är landets politiker. Som väntat valde Socialistpartiets ledamöter att bojkotta öppningssessionen, i protest mot sommarens val. Detta trots att presidenten Bamir Topi i ett TV-sänt tal vädjade till försoning, just för att inte äventyra EU:s stöd och trots att valen av såväl OSSE som EU beskrivits som de bästa hittills i landet. Socialisterna villkorar nu närvaro i parlamentet med att det tillsättas en utredning, som ska avgöra huruvida oegentligheter förekom.
För regeringen gäller det nu att välja mellan två onda ting: konfrontation eller kompromiss. Väljer man konfrontationsägen kommer polariseringen i inrikespolitiken att förstärkas och det blir enkelt att avfärda landet som demokratiskt omoget. Väljer man att kompromissa offrar man prestige och undergräver också möjligen sin egen legitimitet. Anhängare av spelteoretiska förklaringar har nog en hel del färgstarka exempel att hämta i albansk politik.
Mer läsning: Slate.com publicerade i förra veckan inte mindre än tre artiklar om Albanien, av journalisten Nathan Trall. Bland annat en intervju med Socialistpartiets partiledare Edi Rama, som ger viss förståelse till partiets agerande, och en artikel som belyser de starka pro-amerikanska stämningarna i Albanien ("den muslimska världens mest pro-amerikanska stat").
1 september 2009
Mer om Albanien
Så här vid terminsstarten är det mest undervisning på agendan, men jag tänkte åtminstone hinna med en liten uppdatering om utvecklingen i Albanien (jag vägrar tro annat än att det finns åtminstone någon som tycker detta är intressant!).
Demokratiska partiet kommer att bilda koalition med Socialistisk rörelse för integration (LSI) och från båda håll kommer signaler om att det ska bli ett långvarigt samarbete. Vi får väl se. LSI bildades av avhoppare från Socialistpartiet i början av 2000-talet och har nu alltså tagit steget hela vägen och allierat sig med den forna huvudmotståndaren. Det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt i sig, albansk politik handlar mycket om personligheter, kontakter och förmågan att utöva makt, medan ideologier och politiska idéer är av mindre relevans.
Edi Rama ser samtidigt ut att fortsätta som partiledare för Socialistpartiet, trots valförlusten. De främsta utmanarna (inklusive Malaj, som jag skrev om förra veckan) har dragit sig tillbaka och ställer sig nu bakom Rama. Socialisterna vägrar fortfarande acceptera valresultatet och hotar med att bojkotta parlamentet, som nästa vecka inleder sin höstsession. Det är inte vad Albanien behöver just nu, försiktigt uttryckt.
Demokratiska partiet kommer att bilda koalition med Socialistisk rörelse för integration (LSI) och från båda håll kommer signaler om att det ska bli ett långvarigt samarbete. Vi får väl se. LSI bildades av avhoppare från Socialistpartiet i början av 2000-talet och har nu alltså tagit steget hela vägen och allierat sig med den forna huvudmotståndaren. Det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt i sig, albansk politik handlar mycket om personligheter, kontakter och förmågan att utöva makt, medan ideologier och politiska idéer är av mindre relevans.
Edi Rama ser samtidigt ut att fortsätta som partiledare för Socialistpartiet, trots valförlusten. De främsta utmanarna (inklusive Malaj, som jag skrev om förra veckan) har dragit sig tillbaka och ställer sig nu bakom Rama. Socialisterna vägrar fortfarande acceptera valresultatet och hotar med att bojkotta parlamentet, som nästa vecka inleder sin höstsession. Det är inte vad Albanien behöver just nu, försiktigt uttryckt.
23 augusti 2009
Valet i Albanien
Sommaren har varit lång, nu börjar blogghösten.
Och vi börjar med en minianalys av det av bloggen hittills försummade parlamentsvalet i Albanien i juni.
Sedan flerpartisystem infördes 1990 har albansk politik dominerats av två partier: Socialistiska partiet (SP, reformerat kommunistparti) och Demokratiska partiet (DP, som från början samlade det som fanns av opposition i Albanien). DP hade makten från 1992-97, SP från 1997-2005, och DP återigen sedan 2005. Sommarens val var jämnt, men vanns av DP (eller i praktiken en koalition dominerad av DP) med 70 mandat mot SP (som också ingick i en koalition av småpartier) med 66. Resterande fyra mandat vanns av Socialistisk rörelse för integration (LSI), bildat i början av 2000-talet av avhoppare från SP. LSI förhandlar nu med DP om att bilda koalitionsregering.
Valet befäste alltså tvåpartisystemet i Albanien. Trenden i många andra länder i regionen har gått mot mer splittrade partisystem, med minskat stöd för de största partierna, men Albanien går i motsatt riktning.
Valet befäste också polariseringen bland landets politiska elit. Trots att valen av flera bedömare, inklusive OSSE i en slutrapport i veckan, beskrevs som de hittills bästa och kanske första "normala" valen i landet upprepades den välbekanta visan med anklagelser om valfusk. SP krävde omräkningar och har fortfarande inte fullt ut erkänt valresultatet. Valet föregicks också av ett antal politiska attentat där flera kandidater dödades under valkampanjen.
Däremot satte inte finanskrisen några tydliga avtryck i valkampanjen som istället fortsatte den europeiska trenden med Obama-influerad retorik. DP:s valallians hette "Alliance for Change" och SP:s "Unification for Change". Detta trots att båda sidor gick till val på tidigare framgång som bästa argument: premiärminister Berisha drog poänger på flera år av positiv tillväxt och framgången med Nato-medlemskapet medan socialisternas partiledare Edi Rama byggde sin valkampanj kring de positiva resultat han uppnått som borgmästare i huvudstaden Tirana.
Efter valet gjorde sedan premiärminister Berisha sitt utspel om att införa samkönade äktenskap, vilket väckte en hel del rubriker både utanför landet (om förslaget genomförs blir Albanien med god marginal först bland de postkommunistiska staterna) och inom landet (där oppositionens tidningar passade på att trycka upp löpsedlar som dominerades av orden BERISHA och HOMOSEXUELL).
Varför nu och varför Albanien? Den enkla förklaringen är såklart att regeringen vill vinna goodwill inför stundande förhandlingar med EU och här fanns en aktuell fråga där det var lätt att profilera sig som ett modernt och välanpassat europeiskt land. Men jag tror faktiskt det finns en nivå till. Albaniens korta historia som självständig stat (tre år kvar till hundraårsjubileet) har präglats av en sällsam kombination av ideologisk renlärighet och pragmatism. I jakten på tryggare och rikare vänskapsband har man drivit de importerade ideologierna till sin spets (Stalin-troget långt efter 1953, en kulturrevolution mer dramatisk än den kinesiska på 1960-talet, första landet av alla bortanför Järnridån att ansöka om Nato-medlemskap). Därför är det inte helt förvånande att åtminstone delar av landets politiska elit nu, långt före de flesta av sina kollegor i regionen, är beredda att införa hela det liberala västliga paketet.
Och vi börjar med en minianalys av det av bloggen hittills försummade parlamentsvalet i Albanien i juni.
Sedan flerpartisystem infördes 1990 har albansk politik dominerats av två partier: Socialistiska partiet (SP, reformerat kommunistparti) och Demokratiska partiet (DP, som från början samlade det som fanns av opposition i Albanien). DP hade makten från 1992-97, SP från 1997-2005, och DP återigen sedan 2005. Sommarens val var jämnt, men vanns av DP (eller i praktiken en koalition dominerad av DP) med 70 mandat mot SP (som också ingick i en koalition av småpartier) med 66. Resterande fyra mandat vanns av Socialistisk rörelse för integration (LSI), bildat i början av 2000-talet av avhoppare från SP. LSI förhandlar nu med DP om att bilda koalitionsregering.
Valet befäste alltså tvåpartisystemet i Albanien. Trenden i många andra länder i regionen har gått mot mer splittrade partisystem, med minskat stöd för de största partierna, men Albanien går i motsatt riktning.
Valet befäste också polariseringen bland landets politiska elit. Trots att valen av flera bedömare, inklusive OSSE i en slutrapport i veckan, beskrevs som de hittills bästa och kanske första "normala" valen i landet upprepades den välbekanta visan med anklagelser om valfusk. SP krävde omräkningar och har fortfarande inte fullt ut erkänt valresultatet. Valet föregicks också av ett antal politiska attentat där flera kandidater dödades under valkampanjen.
Däremot satte inte finanskrisen några tydliga avtryck i valkampanjen som istället fortsatte den europeiska trenden med Obama-influerad retorik. DP:s valallians hette "Alliance for Change" och SP:s "Unification for Change". Detta trots att båda sidor gick till val på tidigare framgång som bästa argument: premiärminister Berisha drog poänger på flera år av positiv tillväxt och framgången med Nato-medlemskapet medan socialisternas partiledare Edi Rama byggde sin valkampanj kring de positiva resultat han uppnått som borgmästare i huvudstaden Tirana.
Efter valet gjorde sedan premiärminister Berisha sitt utspel om att införa samkönade äktenskap, vilket väckte en hel del rubriker både utanför landet (om förslaget genomförs blir Albanien med god marginal först bland de postkommunistiska staterna) och inom landet (där oppositionens tidningar passade på att trycka upp löpsedlar som dominerades av orden BERISHA och HOMOSEXUELL).
Varför nu och varför Albanien? Den enkla förklaringen är såklart att regeringen vill vinna goodwill inför stundande förhandlingar med EU och här fanns en aktuell fråga där det var lätt att profilera sig som ett modernt och välanpassat europeiskt land. Men jag tror faktiskt det finns en nivå till. Albaniens korta historia som självständig stat (tre år kvar till hundraårsjubileet) har präglats av en sällsam kombination av ideologisk renlärighet och pragmatism. I jakten på tryggare och rikare vänskapsband har man drivit de importerade ideologierna till sin spets (Stalin-troget långt efter 1953, en kulturrevolution mer dramatisk än den kinesiska på 1960-talet, första landet av alla bortanför Järnridån att ansöka om Nato-medlemskap). Därför är det inte helt förvånande att åtminstone delar av landets politiska elit nu, långt före de flesta av sina kollegor i regionen, är beredda att införa hela det liberala västliga paketet.
7 maj 2009
Lågt valdeltagande att vänta i EUP-valen i Östeuropa
Det är inte varje vecka man får chansen att ostört lägga ut texten om Östeuropa inför en intresserad publik. Den här veckan har jag dock haft möjligheten inte mindre än två gånger.
I måndags var jag med på Sidas kurs för valobservatörer inför parlamentsvalet i Albanien. Det är naturligtvis väldigt roligt att få prata på om albansk historia och politik. Men det är också givande att lyssna på observatörerna, flera av dem med tidigare erfarenheter även från albanska val. Särskilt mot bakgrund av den kritik som riktats mot OSSE:s arbete i ett antal val är det intressant att få mer kännedom om hur arbetet går till.
Själva valet ligger nu nästan två månader bort och valrörelsen har ännu inte dragit igång (det är fortfarande inte ens helt klart vilka partier som ställer upp). Men precis som fallet var med valen i Makedonien tidigare i år är det viktigaste inte vem som vinner, utan hur. Inte minst i ljuset av den formella EU-ansökan som nu har lämnats in har Albanien inte råd med ännu en valrörelse med oroligheter, eller efterföljande anklagelser om valfusk.
I eftermiddags var det så ett gäng engagerade studenter vid Europaprogrammet här i Göteborg som ville höra om EUP-valen ur ett östeuropeiskt perspektiv.
Det som kanske är mest slående, ur ett väst-öst-perspektiv, är att intresset för valen är ännu lägre i de nya medlemsländerna. Medan valdeltagandet i hela EU senast sjönk till 45 procent, var deltagandet i "öst-länderna" bara 28 procent. Endast i Lettland och Litauen nådde siffrorna över 40 procent medan det i Slovakien var så lågt som 17 procent.
Jag skulle bli förvånad om det blir någon större förändring den här gången. Valdeltagandet överlag har minskat över tid i regionen, på alla nivåer.
En delförklaring till detta kan handla om mängden val: med skilda valdagar för nationella, lokala, europeiska och presidentval blir det val ganska ofta. I år är det till exempel parlamentsval i Bulgarien en månad efter EUP-valen. senare i höst är det nyval i Tjeckien och presidentval i Rumänien. Samtidigt med EUP-valet är det presidentval i Litauen. Redan har det hållits presidentval i Slovakien. Lägg därtill regeringskriser i Ungern och Lettland, vilket förmodligen gör EUP-valen där i första hand till förtroendeomröstningar för de nya regeringarna.
Ett möjligt undantag skulle kunna vara Litauen: ett antal partiledare ställer upp som kandidater till parlamentet, vilket torde ge valen en ökad tyngd. Dessutom sammanfaller valdagen med andra omgången (om det blir någon) i preisdentvalet. Där är Dalia Grybauskaite, Litauens nuvarande EU-kommissionär, storfavorit till segern. Om det blir en andra omgång, vilket inte alls är säkert, hon kan mycket väl ha hem det i första rundan, skulle det kunna dra upp deltagandet.
I måndags var jag med på Sidas kurs för valobservatörer inför parlamentsvalet i Albanien. Det är naturligtvis väldigt roligt att få prata på om albansk historia och politik. Men det är också givande att lyssna på observatörerna, flera av dem med tidigare erfarenheter även från albanska val. Särskilt mot bakgrund av den kritik som riktats mot OSSE:s arbete i ett antal val är det intressant att få mer kännedom om hur arbetet går till.
Själva valet ligger nu nästan två månader bort och valrörelsen har ännu inte dragit igång (det är fortfarande inte ens helt klart vilka partier som ställer upp). Men precis som fallet var med valen i Makedonien tidigare i år är det viktigaste inte vem som vinner, utan hur. Inte minst i ljuset av den formella EU-ansökan som nu har lämnats in har Albanien inte råd med ännu en valrörelse med oroligheter, eller efterföljande anklagelser om valfusk.
I eftermiddags var det så ett gäng engagerade studenter vid Europaprogrammet här i Göteborg som ville höra om EUP-valen ur ett östeuropeiskt perspektiv.
Det som kanske är mest slående, ur ett väst-öst-perspektiv, är att intresset för valen är ännu lägre i de nya medlemsländerna. Medan valdeltagandet i hela EU senast sjönk till 45 procent, var deltagandet i "öst-länderna" bara 28 procent. Endast i Lettland och Litauen nådde siffrorna över 40 procent medan det i Slovakien var så lågt som 17 procent.
Jag skulle bli förvånad om det blir någon större förändring den här gången. Valdeltagandet överlag har minskat över tid i regionen, på alla nivåer.
En delförklaring till detta kan handla om mängden val: med skilda valdagar för nationella, lokala, europeiska och presidentval blir det val ganska ofta. I år är det till exempel parlamentsval i Bulgarien en månad efter EUP-valen. senare i höst är det nyval i Tjeckien och presidentval i Rumänien. Samtidigt med EUP-valet är det presidentval i Litauen. Redan har det hållits presidentval i Slovakien. Lägg därtill regeringskriser i Ungern och Lettland, vilket förmodligen gör EUP-valen där i första hand till förtroendeomröstningar för de nya regeringarna.
Ett möjligt undantag skulle kunna vara Litauen: ett antal partiledare ställer upp som kandidater till parlamentet, vilket torde ge valen en ökad tyngd. Dessutom sammanfaller valdagen med andra omgången (om det blir någon) i preisdentvalet. Där är Dalia Grybauskaite, Litauens nuvarande EU-kommissionär, storfavorit till segern. Om det blir en andra omgång, vilket inte alls är säkert, hon kan mycket väl ha hem det i första rundan, skulle det kunna dra upp deltagandet.
5 april 2009
Helgens val i Central- och Östeuropa
En intensiv helg i central- ochösteuropeisk politik.
I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).
Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.
Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.
Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.
Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.
Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.
I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).
Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.
Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.
Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.
Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.
Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)