Sverigedemokraternas momentum

Några kommentarer till Sverigedemokraternas personliga Sifo-rekord i novembermätningen (5,8 procent och för första gången en statistiskt säkerställd marginal ner till fyraprocentspärren):

De som hävdade att SD skulle förlora på Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet hade, åtminstone på kort sikt, fel. Få väljare tycks ha skrämts bort av anti-islam retoriken.

Däremot är jag inte alls säker på att det omvända gäller. Det kan såklart förefalla lockande att förklara ökningen i termer av artikeln och/eller debatten som den genererade. Men detta är nog som bäst en delförklaring. Som kollegan Henrik Oscarsson visar har SD haft en stabilt uppåtgående trend i opinionsmätningarna. Sedan våren 2008 har man konstant legat över valresultatet (2,9 procent) och sedan sommaren 2009 har man snittat på ett resultat strax över fyra procent för att i de allra senaste mätningarna lyfta mer brant uppåt.

Ett sätt att förklara detta är att Sverigedemokraterna nu har lyckats skapa ett för små partier nödvändigt momentum. Oavsett sakpolitiskt eller ideologiskt innehåll har ett litet parti alltid just sin litenhet emot sig, helt enkelt eftersom ganska få väljare kan förväntas vara beredda att lägga sin röst på ett parti som ändå inte kommer att komma in. När det dessutom, som i fallet med SD, handlar om ett icke rumsrent parti kan denna negativa effekt förväntas vara ännu större.

Men med upprepade positiva mätningar kan en sådan negativ spiral brytas till sin motsats: en röst på SD blir inte bortkastad och ju fler som sägs rösta på dem (just nu var åttonde man mellan tjugo och trettio år), desto mindre stigmatiserande blir det för dem som gör det.