10 januari 2010

Monarkins inkluderande potential

Det är inte ofta det skrivs något vettigt om monarkin varför jag vill passa på att göra reklam för PJ Anders Linders signerade ledare i Svenska Dagbladet idag. Tyvärr har jag inte hunnit läsa Cecilia Åses bok Monarkins makt, som artikeln utgår ifrån, men ska man tro Linder gör Åse en stor poäng av kopplingen mellan monarki och nation. Enligt honom landar hon i slutsatsen att monarkin bidrar till att upprätthålla föreställningen om den nationella gemenskapen och därför är förkastlig.

Om detta skriver Linder att han inte alls kan se:

hur den fredliga, filantropiska och inkluderande nationalkänsla som stöds av dagens svenska monarki skulle vara skadlig. Jag känner mig betydligt tryggare med att statens toppar firar nationaldagen på Skansen i stillsamma former än med att de läxar upp folk och talar om Sverige och det svenska som fria fantasier. Att nationalkänslan är upplevd snarare än uppmätt, och att den förändras över tid, betyder inte att den inte existerar.


Hyfsat vettigt resonemang. En annan aspekt av detta är den som Nalin Pekgul berörde då hon för några år sedan argumenterade för att Socialdemokraterna borde slopa kravet på republik:

I invandrarkretsar är kungen och kungafamiljen oerhört respekterad och omtyckt. Varje gång någon från kungafamiljen besöker skolor med många invandrarbarn så blir det succé. En del av barnen känner att de är längst ner i botten och så kommer det en kronprinsessa till deras skola! Då är man en del av Sverige, hon är också vår. Den betydelsen går inte att mäta i pengar.

På nationaldagen, när nya medborgare får delta i en ceremoni i Stockholms stadshus, så ser man deras stolthet och lycka. För svenskarna, som kanske tar mycket för givet, kan de starka känslorna ibland vara svåra att förstå. Men med mitt kurdiska ursprung vet jag hur det känns att inte ha något egentligt medborgarskap. För mig blev det svenska medborgarskapet den avgörande punkten då jag kunde lägga det gamla bakom mig. Jag, och många med mig, vill visa hur stolta vi är över att vara en del av Sverige.

För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.


Jag får ofta en känsla av rysk roulette när Pekgul ger sig in i debatter men, med reservation för de lite väl mustiga generaliseringarna, här tyckte jag att hon hamnade rätt. Det faktum att den svenska monarkin symboliserar den svenska nationen gör den nämligen inte automatiskt till en exkluderande institution: tvärtom rymmer den därigenom också en inkluderande potential. För ett mångkulturellt samhälle är det helt nödvändigt att det finns institutioner som kan fungera överbryggande och det vore minst sagt onödigt att redan på förhand diskvalificera kungahuset från en plats i diskussionen om dessa.

2 kommentarer:

  1. Fast problemet är ju att det är väldigt oklart vad kungahuset är en symbol för. Kungen är inte vald. Han har inte blivit godkänd av riksdagen. Det finns inget formellt sätt att avsätta kungen på annat än genom grundlagsändring. I och med att kungen inte har nån makt är detta inte i sig ett demokratiskt problem (fast jag skulle hävda att det är lite av en brist hos demokratin att statschefen inte har någon makt - jämför t.ex. Island där presidentens rätt, låt vara sällan utövad, att hänskjuta lagar till folkomröstning bidrar till ökad legitimitet för det demokratiska systemet).

    Som du själv hävdar så behöver kanske västeuropeiska länder utveckla tydligare symboler och en tydligare diskurs kring gemensamma samhälleliga värden för att bevara förtroende och det sociala kapitalet i samhällen som blir mer mångkulturella. I ett parlamentariskt statsskick är en av statschefens roller idealiskt sett att verka som en symbol för den konstitutionella demokratin som sådan. Men det kan inte kungen göra. Monarkin är förenlig med demokrati men ger inte uttryck för demokratin.

    Det är väldigt oklart varför en folkvald men huvudsakligen ceremoniell president, med en roll liknande t.ex. Islands, inte skulle kunna ge upphov till samma positiva känslor som medlemmarna av kungafamiljen. En folkvald statschef skulle dessutom kunna yttra sig kring vår tids stora frågor - inte minst om medborgarskapets betydelse, vad respekt och tolerans mellan människor med olika bakgrund egentligen innebär osv. - på ett helt annat sätt än dagens monarker, men fortfarande från ett relativt neutralt och obundet perspektiv. Själva valhandlingen, där folket självt väljer dess högste representant, fungerar också som en bekräftelse på det demokratiska systemet.

    Sen kan man ju, om man vill, kalla det hela för en valmonarki och behålla titeln "kung". Monarkin i dess skilda former upprätthåller ändå en viss föreställning om rikets kontinuitet över tid som många förmodligen vill behålla.

    SvaraRadera
  2. David, jag håller med om mycket av det du skriver och du pekar på flera brister med det nuvarande systemet. Syftet med mitt inlägg var egentligen mest att kritisera idén om att monarkins koppling till nationen skulle utgöra ett argument mot monarkin.

    Samtidigt vidhåller jag att det kan finnas en mer inkluderande potential i monarkin som den nu fungerar än om vi ersatte den med en direkt eller indirekt vald statschef. Med val följer konkurrens och politisering - vilket är positivt på många sätt men det kan också leda till splittring och att en större grupp känner att det inte är "vår" statschef.

    Jag lovar att återkomma i det här ämnet med ett mer samlat och genomtänkt inlägg. Jag gissar att det kommer finnas ett visst utrymme för att debattera monarkin under 2010...

    SvaraRadera