Gahrton, Miljöpartiet och det urvattnade försvaret för mångkulturalismen

"Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern korsriddare och försvara mig i Jesu namn."

Nej, det är inte Dan Jönsson som är i farten igen, utan Per Gahrton som i gårdagens Expressen bjuder på en hemmasnickrad analys av den muslimska världens väg mot ökad frihet:

"Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar, diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer."

Intressant här är inte de stolliga jämförelserna. De är förutsägbara och inget att uppröras över. Mer intressant är hur Gahrton lyckas kombinera sin relativism med en lika tydlig idé om framåtskridande:

"Allting tyder på att människorna i de muslimska länderna efterhand själva kommer att placera religionen på dess rätta plats, i privatlivet – precis som många västländer har gjort."

Det här är intressant därför att det är ytterligare ett exempel på argumentet: "var inte rädda för muslimerna, de är egentligen lika sekulariserade som vi andra." Gahrton skriver om den muslimska världen och nyligen skrev Dilsa Demirbag Sten det samma om muslimerna i Sverige.

Implicit är detta förstås att betrakta som motargument mot Jimmie Åkessons idé att "muslimerna är ett hot eftersom de är annorlunda".

Om vi bortser från den lilla detaljen att det rör sig om grova generaliseringar utan minst belägg (Gahrtons tvärsäkra påstående exemplifieras med en (1) enskild individ) är problemet att man lägger för mycket kraft på fel argument. Istället för att bemöta en dum generalisering med en annan (nästan) lika dum borde man stå upp och försvara ett samhälle som kan rymma stora olikheter.

Slavoj Zizek har fyndigt myntat begreppet "de-coffed otherness". Och tyvärr är det vad alltfler nu sluter upp bakom; dvs, man försvarar främlingen genom att frånta honom det som är annorlunda. Indirekt legitimerar man därmed också främlingsrädslan eller främlingsfientligheten.

För vad skiljer egenligen Gahrtons "muslimerna kommer av egen kraft att bli som vi och därför är de inget hot" från Ayaan Hirsi Alis "muslimerna blir som vi endast om vi hjälper dem på vägen genom att tvinga fram västerländska värden, fram till dess är de ett hot" eller Åkessons "muslimerna kan inte bli som vi och därför är de ett hot"?

Olika verklighetsbeskrivningar, ja visst.

Olika visioner av hur det goda samhället ser ut? Säkerligen, men tyvärr inte särskilt tydliga längre.

Istället för fler generaliseringar av hur muslimer är skulle jag vilja se att de som säger sig försvara det mångkulturella samhället också tränar på argumenten för den mångkulturella idéen. Inget parti har varit lika tydligt förespråkare för mångkulturalism som Gahrtons varför det faktiskt vilar ett särskilt ansvar på honom och andra miljöpartister. Inte minst som integrationsministerposten mycket väl kan tänkas fyllas av en Miljöpartist efter höstens val, (i så fall troligen Mehmet Kaplan, som själv är praktiserande muslim och tidigare varit talesman för Sveriges Muslimska Råd).