Integrationsdebatten behöver mer ideologi och mindre moraliserande

Hur bör invandrings- och integrationspolitiken debatteras? Mitt standardsvar är: som vilka andra frågor som helst. Vänster och höger formulerar problemen på olika sätt och ger olika svar. Låt debatten synliggöra detta.

Så upplever jag dock inte att det är. Min bild är snarare att ideologiska konflikter spelar en undanskymd roll i integrationsdebatten. Det moraliseras och motståndare som i andra sammanhang bemöts värdigt tillskrivs här slentrianmässigt dolda motiv (förslag om språktest ses till exempel inte som liberal politik utan som flört med främlingsfientlighet). Att detta problem har förvärrats av Sverigedemokraternas växande stöd behöver kanske inte påpekas, men min minnesbild är att det var ungefär så här även långt innan SD blev en politisk kraft att räkna med.

Kunskapskanalens storforum om integrationspolitik, som går att se här, utgjorde därför ett steg i rätt riktning. Det var en saklig och intressant debatt mellan överlag kunniga och engagerade personer, både inom och utanför partipolitiken.

Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.

För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

I övrigt tycker jag att programmet visade att det mycket väl går att ha med Jimmie Åkesson utan att helheten blir lidande. Även om programledaren Lennart Persson svajade några gånger behöll han fokus kring sakfrågorna och samtalet var aldrig nära att urarta aldrig till någon metadebatt om hur SD ska bemötas.

Åkesson själv är som sämst när han inte enbart kan kritisera utan dessutom ska formulera ett alternativ. Jag tvivlar till exempel starkt på att han får särskilt många med sig när han lyfter fram den tyska gästarbetarmodellen som en förebild för Sverige.

Till sist: jag ogillar egentligen att svara på frågor av typen "hur bekämpar man Sverigedemokraterna" men om jag fick tillräckligt bra betalt för att säga något smart skulle det handla just om att tydliggöra ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna, även på invandrings- och integrationspolitikens område.