Nålstick och simhallar - om toleransgränser

Jag har alltmer kommit till insikt om att debatter om integrations- och mångkulturfrågor blir bättre ju mer vi diskuterar sakfrågor. Hellre än att fastna i fruktlösa strider om innebörden i abstrakta begrepp bör vi ställa konkreta frågor som förtydligas genom exempel från den svenska verkligheten.

En sådan övergripande fråga är i vilken utsträckning som samhällets institutioner bör anpassas för att möta önskemål från minoritetsgrupper.

Bör exempelvis svenska myndigheter lära sig mer om invandrares språk och kulturer? Det är syftet med en tolv veckor lång specialanpassad kurs i arabiska och arabisk kultur, som nu erbjuds poliser i Malmö. Syftet är att polisen bättre ska kunna bemöta arabiskspråkiga invandrare.

Ska offentliga inrättningar utformas efter önskemål från specifika minoritetsgrupper? Ett stort antal kommuner erbjuder numera separata badtider för kvinnor i offentliga simhallar. Allra senast aktualiserades debatten genom ett beslut i Värnamo där ordföranden i den kommunala nämnden motiverade beslutet med att vissa grupper måste få ta lite tid på sig för det här med jämställdhet.

Ska svensk sjukvård bidra till upprätthållandet av normer inom minoritetskulturer som svenska myndigheter i övrigt har till uppdrag att bekämpa? Detta kan sägas vara konsekvensen av att läkare har givit rådet till kvinnor som är oroliga inför bröllopsnatten att sticka sig med en nål i underlivet, något som nu kritiseras hårt av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

För Sverigedemokraterna är svaren på dessa, och hundratals likartade, frågor enkla: nej, majoritetskulturen och dess institutioner ska inte anpassa sig. Istället ska invandrare som kommer hit följa såväl svensk lag som svenska seder, värderingar och traditioner. Exemplen som jag givit ovan är uttryck för vad som i Sverigedemokratisk terminologi kallas för islamisering och det var på sådana här fall som Jimmie Åkesson byggde sin berömda debattartikel om att anpassningen till muslimska krav var ”vårt största utländska hot sedan Andra Världskriget”.

Desto större är utmaningen för att som anser sig förespråka tolerans, mångfald och mångkultur att navigera bland alla potentiella ställningstaganden. Tyvärr är det sällan enkelt att urskilja någon konsekvent och genomtänkt linje från dem som är mest aktiva i debatten.

De tre exemplen är förstås inte likvärdiga. Vad gäller polisen och språkkursen i Malmö är det ett typiskt exempel på vad jag själv anser vara en nödvändighet för att möjliggöra ett tolerant samhälle, nämligen ökad ”kulturkunskap”. Vi behöver mer kunskap om varandra. Därigenom skapar vi förutsättningar för en kritisk dialog – som inrymmer både möjligheten att tolerera eller att kritisera – mellan individer. Med ökad kunskap minskar också risken för konflikter som bottnar i missförstånd, vilket kan gälla såväl i okunskap grundade felbedömningar från polisens sida som i okunskap grundade felbedömningar om exempelvis diskriminering från minoritetsgruppernas sida.

De två andra exemplen handlar däremot om olika grader av anpassning från majoritetssamhällets sida. De som är kritiska anser att detta är uttryck för kulturrelativism, att svenska politiker ger efter för en, enligt dem, underlägsen (islamsk) syn på jämställdhet, även om få använder termer som islamisering.

På ett sätt har kritikerna rätt. Den kommun som under vissa tider har öppet enbart för kvinnor legitimerar därigenom en ordning där män och kvinnor inte badar tillsammans. Följdfrågan är dock: varför är detta fel? För många i Sverige är det helt oproblematiskt att bada tillsammans men för en minoritet – som säkerligen inte enbart består av muslimer – utgör detta ett hinder för att kunna nyttja en verksamhet som man själva är med och finansierar genom skatten. Givet att denna minoritet är tillräckligt stor för att en sådan lösning inte medför någon större extra kostnad för majoriteten, varför ska inte denna möjlighet kunna erbjudas? 

Här finns en parallell till slöjdebatten. Endast om man på förhand bestämmer sig för att slöjan har en och endast en tänkbar innebörd - som innebär att kvinnor värderas lägre än män - är ett förbud motiverat. Men så fort vi öppnar för möjligheten att slöjan kan betyda flera saker - ett uppror, en frivillig protest mot det offentliga rummets sexualisering, en religiös identitet - hamnar frågan i ett annat ljus. På samma sätt blir frågan om simhallarna enkel om vi bestämmer oss för att det bara handlar om en sak - att män och kvinnor ska hållas åtskillda - men så fort vi öppnar upp för flera tänkbara motiv - blir frågan mer komplex. Och givet komplexiteten är det mycket svårt att motivera något annat än en öppen hållning inför önskemål om separata badtider.

Men nålstick i underlivet då? I en yvig ledare i Expressen skriver Ann-Charlotte Martéus att Sabuni är ”alltför fyrkantig” och att ”i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt”.

Det kan vara svårt att argumentera mot den som förespråkar ett pragmatiskt förhållnignssätt. Vem vill inte stödja den linje som leder till att färre kvinnor utsätts för våld? Samtidigt bör vi komma ihåg att risken med pragmatismen som ledstjärna är att vi utan att märka det rör oss ner för ett sluttande plan. Bortom nålsticken väntar mödomshinneoperationer (hymen repair surgery) som redan genomförs på flera håll i Europa. 

Som medborgare i en mångkulturell välfärdsstat kommer vi alla att tvingas vara med och finansiera saker vi tycker är omoraliska. Pacifister bekostar JAS-plan. Katoliker bekostar aborter. Veganer bekostar stöd till jordbruket. 

Den bästa lösningen givet de stora värdekonflikter som trots allt finns i samhället - och som alltid har funnits här - är att myndigheter och offentliga institutioner så mycket som möjligt ges möjlighet att reflektera denna mångfald. Inte genom att vi inför separata lösningar för olika grupper (multikulturalism) utan att vi inom de gemensamma strukturerna ger ett ökat utrymme för individuell valfrihet. På väldigt många områden tål det svenska samhället en betydligt större mångfald än vad vi har idag.

Men samtidigt måste vi erkänna att vi på andra områden har varit alltför toleranta. Svenska myndigheter har varit slappa i att reagera när unga kvinnor (och män) utsatts för hedersvåld. Staten får aldrig anföra mångfald eller tolerans som argument för att frånsäga sig sitt ansvar för att skydda alla individer från förtryck och våld. Även i hemmen.

Kan Sverigedemokraterna omsätta uppmärksamheten i väljare?

”Får vi en repris av Aftonbladetdebatten, så har vi världens chans till jordskred”.

Expressen publicerar idag ett internmail som ger ökad insikt i Sverigedemokraternas taktiska överväganden i valrörelsen. Helt uppenbart var syftet med förra veckans reklamfilm att få igång en debatt liknande den som förra hösten sammanföll med Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror (i vilken utsträckning den opinionsmässiga uppgången hängde ihop med Aftonbladetdebatten vet vi dock inte).

Att Sverigedemokraterna med sin reklamfilm lyckats väcka uppmärksamhet råder det ingen tvekan om. Inte minst det internationella intresset får anses vara anmärkningsvärt, där inte bara danska utan även exempelvis tyska tidningar skrivit en hel del om den svenska ”censuren” av Sverigedemokraterna.

Jag skrev samma dag som Sverigedemokraterna släppte sin film att jag trodde att man har gjort en felbedömning. Valfilmen gav partiet uppmärksamhet – jag erkänner gärna att jag underskattade mängden rubriker som det blev – men frågan är om den ger partiet några nya väljare.

Jämförelsen med Aftonbladetdebatten är belysande, både vad gäller själva innehållet – i artikeln respektive reklamfilmen – och debatten efteråt.

Artikeln i Aftonbladet var framgångsrik eftersom den var konkret. Istället för svepande kritik av invandring i största allmänhet listade Åkesson de konkreta problem som partiet ser med specifikt den muslimska invandringen och den anpassning (”islamisering”) till muslimska krav som partiet beskriver både som ett faktum och som ett hot. Budskapet var mer konkret än tidigare och lyckades lyfta just de frågor som många svenska väljare är negativt inställda till: islam som religion (varje undersökning som genomförts visar att en majoritet svenskar är negativt inställda till islam) och krav på religiöst motiverade särrättigheter, vissa invandrargruppers påstått taskiga kvinnosyn, associationer till terrorism och brottslighet och så vidare.

När Sverigedemokraterna säger att de är ”emot invandring” gör de det enkelt för motståndarna som då kan svara att ”vi är för invandring” och lista ett antal skäl till varför det är ekonomiskt gynnsamt samtidigt som man lutar sig mot en moraliskt överlägsen ståndpunkt. Men när Sverigedemokraterna istället listar konkreta problem i samhället – att kvinnor tvingas bära heltäckande slöja, att flickor hindras delta i simundervisning, krav på införande av sharialagar, muslimers överrepresentation i viss brottsstatistik etc - tvingas dess motståndare antingen säga att problemet inte finns eller överdrivs, alternativt erkänna att de håller med men har andra lösningar (eller, som t ex de socialdemokratiska broderskaparna har gjort, faktiskt gå ut och säga att man tycker det är bra med just denna ”anpassning”). Därigenom framstår Sverigedemokraterna som mindre extrema, och deras ståndpunkter legitimeras och för väljarna blir det mindre dramatiskt att rösta på dem.

Dessutom hade Åkesson maximalt flyt i debatten den gången. Med en moraliserande Maud Olofsson, en mästrande Fredrik Malm eller en slingrande Jan Helin som motståndare är det svårt att göra bort sig och Åkesson kunde enkelt gå segrande från samtliga debatter han då medverkade i. Medan just Helin kom att framstå som den minst hederliga av alla sedan han först givit (eller åtminstone sanktionerat) Åkessons artikel en rubrik som medvetet spetsade till budskapet i artikeln, sedan använda just denna rubrik som intäkt för hur viktigt det var att ge Sverigedemokraterna utrymme att presentera sina hemska åsikter och slutligen klargöra att partiet av denna anledning inte skulle få annonsera i tidningen.

Varken TV4 eller någon annan central aktör har denna gång gjort något misstag av den dimensionen. Istället har Sverigedemokraterna själva med sin film valt att framställa sig som just så vulgära och främlingsfientliga som de den gången anklagades för att vara. Martyrrollen fungerar så länge man uppenbart särbehandlas, vilket har skett tidigare (”debatten” mellan Åkesson och Olofsson i SVT var ett skolexempel på hur en partisk debattledare agerar), men är inte klädsam när man uppenbart söker efter den (vilket är fallet den här gången).

Därför är jag fortfarande, trots den stora uppmärksamhet som filmen har fått, tveksam till att Sverigedemokraterna kan få det opinionsmässiga lyft som man hoppas på. Det är nu fullt möjligt att det räcker ändå. Sverigedemokraterna är, som jag påpekat tidigare, i första hand inte ett mediefenomen. Snarare är man en gräsrotsrörelse som i nuläget nog har tillräckligt många övertygade sympatisörer för att kunna ta en riksdagsplats, trots en dålig valrörelse. Men 4,1 procent, 16-17 mandat, ingen vågmästarroll, noll utskottsplatser och fyra års medieskugga (när SD inte längre är det exotiska hotet utan ett parti helt utan inflytande) – vore det verkligen en framgång? Skulle de nyblivna riksdagsledamöterna i ett sånt läge ha tålamod att arbeta långsiktigt för att undvika att partiet repriserar Ny Demokratis öde?

Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och den svenska jämställdheten

När Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman ikväll debatterar jämställdhetspolitik i Agenda är det två extremer som möts. Den ene företräder ett parti som hävdar att invandrare är mer benägna att begå brott (och särskilt sexualbrott), än vad svenskar är. Den andre ser mäns våld mot kvinnor som en universell konstant och har till sitt nya parti tagit med sig idén att det är samma strukturer i Sverige som i talibanernas Afghanistan.

Låt oss hoppas att debatten inte fastnar i skruvade tolkningar av olika gruppers eventuella överrepresentation i brottsstatistiken. En jämställdhetsdebatt mellan Åkesson och Schyman skulle nämligen kunna bli väldigt spännande.

Som många har påpekat skiljer Sverigedemokraterna ut sig från övriga partier i Sverige inte enbart genom sin invandrings- utan också genom sin jämställdhetspolitik. Partiet ogillar pappamånader. Man vill sänka gränsen för fri abort från 18:e till 12:e veckan. Man talar om väl om kärnfamiljen och beskriver skilsmässor som ett problem. Man tar avstånd från idén att kön är en social konstruktion och betraktar istället könsskillnader som naturliga.

När Bengt Westerberg frågade ut Jimmie Åkesson i ett program i TV8 i våras gjorde han detta till ett retoriskt huvudnummer och sa ungefär att ”er politik är i själva verket ganska osvensk, svenskar har inga problem med skilsmässor och aborter men just det vill ni bekämpa”. Åkesson blev svaret skyldig.

I en bemärkelse hade Westerberg, som även medverkar i kvällens Agenda, helt rätt. Sveriges jämställdhets- och familjepolitik har ett brett opinionsstöd, åsiktsskillnaderna mellan de etablerade partierna är små och på landets ledar- och debattsidor är samsynen om möjligt ännu större (såväl Aftonbladet som Expressen som Dagens Nyheter är t ex för en individualiserad föräldraförsäkring). Jämställdhet omnämns väldigt ofta som ett typiskt svenskt värde.

Det är således ganska lätt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik som extrem och göra den retoriskt tacksamma poängen att de är osvenska.

Men med den strategin riskerar man också att skjuta sig själv i foten. Ur ett europeiskt perspektiv är Sverigedemokraterna allt annat än extrema på jämställdhets- och familjepolitiksområdet. Tvärtom är det förmodligen Sverigedemokraterna av de svenska partierna som ligger närmast någon sorts medianuppfattning bland europeiska partier. Jämför vi med den syn som dominerar i de länder från vilka merparten av de senaste decenniernas invandrare har kommit till Sverige är det också Sverigedemokraterna som ligger närmast.

Det är därför motsägelsefullt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik samtidigt som man också, utan reservationer, avfärdar deras idé att invandrare måste assimileras.

Det är också en aning paradoxalt att medan Sverige är ett extremt land i global jämförelse (inget annat land i världen avviker mer från medianen av alla världens länder, när man jämför genomsnittet för befolkningarnas åsikter i värdefrågor) så blir det svenska nationalistpartiet extremt i Sverige just genom att ta avstånd från stora delar av det åsiktspaket som idag definierar svenskheten. Det är också intressant att det parti som främst företräder den ideologi, feminismen, som i Sverige kanske har sin allra mest framträdande position, hittills helt har avstått från att koppla ihop detta med svenskhet.

Men Sverigedemokraterna är nationalister mer än de är populister. I grunden finns en specifik idé om det goda, homogent svenska, samhället, och där är feminismen nästan lika främmande som mångkulturalismen, samkönade äktenskap lika avvikande som moskéer. Företagsledaren är lik mycket man som han är svensk medan hemmafrun bara är välkommen om hon är vit.

Och Gudrun Schyman övergav populismen när hon bildade Feministiskt initiativ och står, trots svaga opinionssiffror, fast vid sin ideologiska övertygelse om könsförtryckets globala struktur. Därför talar hon och hennes partikamrater mycket om löneskillnader och föräldraledighet, men inte alls om burkor eller könsstympning. Partiet betonar kampen mot rasism vilket i praktiken ofta inneburit ett ogiltigförklarande av varje påpekande om kulturell variation i synen på könsroller.

Jag har flera gånger förutspått att Sverigedemokraterna kommer att förändra sin politik, i mer populistisk riktning. Men trots enstaka försök att spela ut grupper mot varandra – som när man försökt värva HBT-röster med islam-varningar – kvarstår huvudintrycket att partiet prioriterar en ideologiskt renlärig uttolkning av svenskheten framför en mer uppdaterad med, rimligen, större väljarpotential.

Ytterlighetspartier med alltför avvikande åsikter har inte många väljare att hämta i Sverige. Därför är det fortfarande tveksamt om Sverigedemokraterna klarar spärren och därför är Feministiskt Initiativ chanslösa i årets val. Detta trots att det finns en stor potential i såväl invandrings- som jämställdhetsfrågan, och kanske ännu mer så om man skulle koppla ihop de båda.

Jimmie goes Pim - om Sverigedemokraternas HBT-sväng

Jimmie Åkesson tar idag ytterligare ett steg på vägen mot att förvandla Sverigedemokraterna till en svensk motsvarighet till List Pim Fortuyn.

I en debattartikel i Aftonbladet idag, samförfattad med Carina Herrstedt, ber Åkesson om ursäkt för diverse SD-medlemmars tidigare uttalanden om homosexuella och klargör att partiet står för en "grundläggande respekt för sexuella minoriteter".

I första hand är artikeln dock ett tillfälle för Åkesson att politisera frågan om synen på homosexualitet i muslimska invandrargrupper. Detta har länge varit ett öppet mål och jag är faktiskt förvånad över att det har dröjt så länge. Men efter förra veckan, då ett ledande muslimskt ungdomsförbund i Sverige bjöd in en imam som anser att homosexualitet ska straffas med döden, gick det förmodligen inte längre att undvika att peta bollen i mål.

Det är snart tio år sedan Pim Fortuyn gjorde succé i Nederländerna genom att framställa muslimsk invandring som ett hot inte minst mot hans egen homosexualitet. Fortuyn var på många sätt startskottet för en ny kritik mot invandringspolitiken där liberala värden - t ex jämställdhet, tolerans för sexuella minoriteter - sattes i fokus. Varför ska jag som homosexuell välkomna invandrare som föraktar min läggning, frågade Fortun retoriskt. Varför ska den toleranta stat som vi mödosamt byggt upp släppa in människor som inte vill leva i en tolerant stat?

Jag har i min bok Hur mycket mångfald tål demokratin använt "villkorad tolerans" som samlingsnamn för dessa åsikter och i tidigare blogginlägg spekulerat kring vilka som i Sverige kommer hinna först att göra politik av denna. Inom Folkpartiet har Fortuyn nyligen diskuterats som en möjlig förebild vilket bland annat fick LUF-ordföranden Adam Cwejman att skriva en debattartikel där han, sakligt, motiverade varför han inte såg detta som en framkomlig väg. (Och Nyamko Sabuni, som under tiden i opposition verkade vara på väg att bli en svensk Ayaan Hirsi Ali - till exempel genom att kopiera den senares förslag om obligatoriska gynkontroller för att motverka könsstympning - har inte alls fortsatt på den vägen i ministerställning).

Detta ger stort utrymme åt Sverigedemokraterna och min bedömning är att vi kommer se alltmer av Sverigedemokratisk invandringskritik där frågor om demokrati, jämställdhet, sekularism och sexuella rättigheter står i centrum. I takt med detta kommer det bli allt mindre av grumliga svenskhetsdiskussioner och vi kommer inte lika ofta få höra resonemang om huruvida Zlatan är svensk. Fokuseringen på islam är naturlig genom vilken man lättare kan särskilja på önskvärda och icke-önskvärda invandrare.

Man har en lång väg kvar, men min bedömning är att detta är den väg man kommer att vandra.

Genuint eller taktiskt? Både och. I takt med att SD väljer andra argument kommer man att locka till sig sympatisörer och aktivister som har delvis andra värderingar, vilka i sin tur kommer att förändra partiet ytterligare. Stellan Bojerud och Stefan Lundkvist, två av de senaste nytillskotten, kommer få fler efterföljare, med andra profilfrågor.

Blir det svårare eller lättare för övriga partier att hantera? Gissa en gång.

Integrationsdebatten behöver mer ideologi och mindre moraliserande

Hur bör invandrings- och integrationspolitiken debatteras? Mitt standardsvar är: som vilka andra frågor som helst. Vänster och höger formulerar problemen på olika sätt och ger olika svar. Låt debatten synliggöra detta.

Så upplever jag dock inte att det är. Min bild är snarare att ideologiska konflikter spelar en undanskymd roll i integrationsdebatten. Det moraliseras och motståndare som i andra sammanhang bemöts värdigt tillskrivs här slentrianmässigt dolda motiv (förslag om språktest ses till exempel inte som liberal politik utan som flört med främlingsfientlighet). Att detta problem har förvärrats av Sverigedemokraternas växande stöd behöver kanske inte påpekas, men min minnesbild är att det var ungefär så här även långt innan SD blev en politisk kraft att räkna med.

Kunskapskanalens storforum om integrationspolitik, som går att se här, utgjorde därför ett steg i rätt riktning. Det var en saklig och intressant debatt mellan överlag kunniga och engagerade personer, både inom och utanför partipolitiken.

Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.

För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

I övrigt tycker jag att programmet visade att det mycket väl går att ha med Jimmie Åkesson utan att helheten blir lidande. Även om programledaren Lennart Persson svajade några gånger behöll han fokus kring sakfrågorna och samtalet var aldrig nära att urarta aldrig till någon metadebatt om hur SD ska bemötas.

Åkesson själv är som sämst när han inte enbart kan kritisera utan dessutom ska formulera ett alternativ. Jag tvivlar till exempel starkt på att han får särskilt många med sig när han lyfter fram den tyska gästarbetarmodellen som en förebild för Sverige.

Till sist: jag ogillar egentligen att svara på frågor av typen "hur bekämpar man Sverigedemokraterna" men om jag fick tillräckligt bra betalt för att säga något smart skulle det handla just om att tydliggöra ideologiska skillnader mellan de etablerade partierna, även på invandrings- och integrationspolitikens område.

Därför bör SVT släppa in Jimmie Åkesson i slutdebatten

Bör Sverigedemokraterna erbjudas en plats i SVT:s (eller SR:s och TV4:s) partiledarutfrågningar och slutdebatter inför valet?

Jag gissar att den frågan redan nu bekymrar en hel del ansvariga redaktionschefer. Hur man än gör kan man räkna med kritik: om SD stängs ute kommer det öka partiets martyrskap och stärka bilden av ett etablissemang som inte vågar hantera den obekväma uppstickaren. Släpps däremot partiet in kommer det garanterat finnas de som säger att ett främlingsfientligt parti gjorts rumsrent och debatterna och utfrågningarna indirekt bidragit till att SD kommit in i riksdagen (givet att blir så).

Sammanhanget av utfrågningar och slutdebatt ger frågan en helt annan tyngd än brukligt när medias behandling av Sverigedemokraterna diskuteras. Dels genom kravet på opartiskhet; om SD ska vara med kan de inte särbehandlas negativt i debatten eller granskas mer kritiskt än övriga partier i utfrågningen.

Dels genom de allmänna signaler som bilden av en, förmodligen avspänd, Jimmie Åkesson sida vid sida med de säkerligen mer nervösa Olofsson, Ohly och Hägglund sänder ut. SVT (eller TV4) skulle genom detta bryta ett tabu; för första gången skulle SD framstå som ett helt vanligt parti som tävlar på lika villkor med de andra.

En bekväm utväg ur dilemmat är att neka SD plats i dessa debatter med hänvisning till att det gäller en politisk arena vilken de själva ännu inte vunnit tillträde till. Alla partier som sitter i riksdagen får vara med, inget parti som inte sitter i riksdagen får vara med. Det är logiskt och det är konsekvent. Man kan då även hänvisa till att inte heller Piratpartiet eller Feministiskt initiativ bereds utrymme och att det på inget sätt handlar om rädsla för att hantera just SD. I Publicistklubbens debatt ikväll kom frågan upp flera gånger och SVT:s representant Eva Landahl slingrade sig visserligen, men lutade helt uppenbart åt denna linje.

Jag tycker att detta argument vilar på ett felaktigt antagande. Utfrågningar och debatter är i första hand inte till för de politiska partierna. Det är istället väljarnas behov av saklig information som ska stå i centrum.

Frågan är alltså inte vilka partier som förtjänar att ges utrymme. Frågan är vilka partier som väljarna förtjänar att få en utförlig, opartisk och likvärdig granskning av.

Det är inte säkert att det räcker med en hänvisning till vilka partier som vann riksdagssmandat fyra år tidigare. Istället för media själva göra en kvalitativ bedömning vilka partier man ska ta med. I praktiken bör detta inte vara alltför svårt. Opinionsundersökningars betydelse övervärderas ofta men här är faktiskt ett område där de har en funktion att fylla. Några månader före valet vet vi trots allt med någorlunda säkerhet vilka partier som har en chans att nå över fyra procent och vilka som inte har det.

Givet det opinionsläge som är nu skulle jag själv inte ha några problem med att argumentera för att Sverigedemokraterna - som under hyfsat lång tid legat stabilt på eller över fyraprocentsträcket (och vid olika tillfällen varit större än tre av de sju riksdagspartierna) är ett sådant realistiskt alternativ, medan Feministiskt initativ eller Piratpartiet inte är det.

Ser vi efterklokt på tidigare slutdebatter var det rätt att låta Kristdemokraterna och Ny Demokrati vara med 1991. Det var rätt att att låta Miljöpartiet vara med 1994. Det var fel att inte låta Junilistan vara med inför EUP-valet 2004 (kom ihåg att en majoritet av partiets väljare inte visste att partiet var för svenskt EU-medlemskap) och fel att inte låta Piratpartiet vara med 2009.

Mitt resonemang leder inte till någon millimeterrättvisa mellan partierna men det är heller inte poängen. Det här handlar inte om rättvisa. Inte heller är det möjligt att förutsäga konsekvenserna - på frågan om SD skulle gynnas eller missgynnas opinionsmässigt av en likvärdig behandling i media under valrörelsen har jag faktiskt ingen aning - men det är faktiskt inte relevant. Bedömningen av vilka partier som ska vara med måste vara konsekvensneutral.

Jimmie Åkesson bör om nuvarande opinionsläge håller i sig bjudas in till slutdebatten. Men inte för att han förtjänar det eller för att han kan gynnas/missgynnas av det utan för att väljarna - både de som överväger att rösta på SD och de som inte gör det - förtjänar det.

Gahrton, Miljöpartiet och det urvattnade försvaret för mångkulturalismen

"Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern korsriddare och försvara mig i Jesu namn."

Nej, det är inte Dan Jönsson som är i farten igen, utan Per Gahrton som i gårdagens Expressen bjuder på en hemmasnickrad analys av den muslimska världens väg mot ökad frihet:

"Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar, diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer."

Intressant här är inte de stolliga jämförelserna. De är förutsägbara och inget att uppröras över. Mer intressant är hur Gahrton lyckas kombinera sin relativism med en lika tydlig idé om framåtskridande:

"Allting tyder på att människorna i de muslimska länderna efterhand själva kommer att placera religionen på dess rätta plats, i privatlivet – precis som många västländer har gjort."

Det här är intressant därför att det är ytterligare ett exempel på argumentet: "var inte rädda för muslimerna, de är egentligen lika sekulariserade som vi andra." Gahrton skriver om den muslimska världen och nyligen skrev Dilsa Demirbag Sten det samma om muslimerna i Sverige.

Implicit är detta förstås att betrakta som motargument mot Jimmie Åkessons idé att "muslimerna är ett hot eftersom de är annorlunda".

Om vi bortser från den lilla detaljen att det rör sig om grova generaliseringar utan minst belägg (Gahrtons tvärsäkra påstående exemplifieras med en (1) enskild individ) är problemet att man lägger för mycket kraft på fel argument. Istället för att bemöta en dum generalisering med en annan (nästan) lika dum borde man stå upp och försvara ett samhälle som kan rymma stora olikheter.

Slavoj Zizek har fyndigt myntat begreppet "de-coffed otherness". Och tyvärr är det vad alltfler nu sluter upp bakom; dvs, man försvarar främlingen genom att frånta honom det som är annorlunda. Indirekt legitimerar man därmed också främlingsrädslan eller främlingsfientligheten.

För vad skiljer egenligen Gahrtons "muslimerna kommer av egen kraft att bli som vi och därför är de inget hot" från Ayaan Hirsi Alis "muslimerna blir som vi endast om vi hjälper dem på vägen genom att tvinga fram västerländska värden, fram till dess är de ett hot" eller Åkessons "muslimerna kan inte bli som vi och därför är de ett hot"?

Olika verklighetsbeskrivningar, ja visst.

Olika visioner av hur det goda samhället ser ut? Säkerligen, men tyvärr inte särskilt tydliga längre.

Istället för fler generaliseringar av hur muslimer är skulle jag vilja se att de som säger sig försvara det mångkulturella samhället också tränar på argumenten för den mångkulturella idéen. Inget parti har varit lika tydligt förespråkare för mångkulturalism som Gahrtons varför det faktiskt vilar ett särskilt ansvar på honom och andra miljöpartister. Inte minst som integrationsministerposten mycket väl kan tänkas fyllas av en Miljöpartist efter höstens val, (i så fall troligen Mehmet Kaplan, som själv är praktiserande muslim och tidigare varit talesman för Sveriges Muslimska Råd).

Idéer spelar roll - både för islamister och Sverigedemokrater

Två mindre begåvade analyser i dagens tidningar:

Jan Guillou skriver i Aftonbladet att Sverigedemokraterna nu kommer att minska i popularitet, tack vare Aftonbladets (givetvis) publicering i höstas av Jimmie Åkessons artikel om "muslimerna" som "vårt största hot". Enligt Guillou gick SD genom artikeln från "smygrasism" till "öppen främlingsfientlighet" varför det numera (!) blivit skambelagt att sympatisera med dem.

Dan Jönsson skriver samtidigt på DN Kultur att det finns ett "enkelt recept" för att få slut på terrorismen: åk hem från Irak och Afghanistan och montera ner det världsekonomiska systemet (att detta inte sker beror enligt Jönsson på att de politiska ledarna i "väst" behöver terrorn som den "yttersta grunden" för sin "'demokratiska' legitmitet").

Förutom de tokiga analyserna förenas artiklarna av ytterligare en gemensam nämnare, vilken inte riktigt kommit fram hos dem som i övrigt skrivit kloka ord (se t ex Mats Wiklund, Johan Lundberg och Adam Cwejman om Jönssons obehagliga demokratisyn och Björn Johnson om Guillous mera harmlösa dumheter):

Gemensamt är att de båda gravt missförstår innehållet i och betydelsen av de idéer som driver såväl Sverigedemokrater som radikala islamister.

Guillou anser att Åkessons bild av muslimer är så förljugen att det omöjligen kan finnas särskilt många svenskar som vill stödja den. Han bortser därmed från att varje undersökning som genomförts visat att åtminstone en hyfsat stor minoritet av svenskarna är negativt inställda till en rad idéer och praktiker som de associerar med islam (huruvida dessa associationer är riktiga eller ej spelar ingen roll, även "felaktiga" idéer fungerar som drivkraft). Däremot är det stor skillnad om man ser Sverigedemokratiska sympatisörer som patologiska rasister som använder muslimer för att få utlopp för sitt hat (Guillous och många andras bild) eller om man är öppen för att "främlingsfientliga" åsikter kan vara en konsekvens av negativa föreställningar/erfarenheter/förväntningar av en annan kultur (t ex: "om muslimer vill ha sharialagar vill jag inte att de kommer hit").

Samtidigt reproducerar Jönsson en sedan länge uttjatad karikatyr av terroristen som ett desperat offer för Västvärldens orättvisa politik. Problemet, skriver Jönsson, är att yttrandefriheten gjorts till "spjutspets för kriget mot terrorn". Därmed reducerar han den uppriktiga känsla av kränkthet och äckel, som mängder av människor faktiskt kände inför ex.vis Muhammedkarikatyrerna, till en fråga om sämre materiella tillgångar eller krig i främmande länder (Irak och Afghanistan är inte två provinser i ett homogent och urfattigt Arabien där alla är bröder).

Hur det liberala samhället ska hantera sina motståndare, utan att överge de principer på vilket det vilar, är ingen lätt fråga. Men debatten underlättas inte av att vi blandar in mer än nödvändigt i ekvationen. Frågan om yttrandefriheten ska inkludera även kränkande skildringar av andra människors heligaste symboler har en enorm sprängkraft alldeles på egna ben. Den behöver inte kopplas ihop med andra frågor för att vara viktig.

Om vi på allvar vill föra en meningsfull debatt om demokratins dilemman i det mångkulturella samhället måste vi till att börja med erkänna den faktiska förekomsten av djupt annorlunda idéer om hur dessa problem ska hanteras.

Sverigedemokraterna och den villkorade toleransen

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? använder jag termen "villkorad tolerans" för att fånga en position som blivit allt vanligare i debatten om det mångkulturella samhället.

Den villkorade toleransen är en liberal kritik av icke-liberala företeelser i det mångkulturella samhället. För att värna demokrati, jämställdhet och sekularism måste mångfalden begränsas och toleransen villkoras. Det är bra med religionsfrihet, men inte om det begränsar yttrandefriheten. Det är bra med minoritetsrättigheter men inte om det går ut över jämställdheten. Och så vidare. Kort sagt idén att vi inte ska vara toleranta gentemot de intoleranta krafterna i samhället.

Det här tänkandet har det senaste decenniet fått fäste i debatten i många europeiska länder och speglas även i en del ny lagstiftning. Typiska företrädare i europeisk debatt är till exempel Pascal Bruckner, Ayaan Hirsi Ali, Bruce Bawer, Christopher Caldwell och David Goodhart. Akademisk inspiration hämtas från exempelvis de nu avlidna Brian Barry och Susan Moller Okin. På partinivå finns exempel som List Pim Fortuyn i Nederländerna, och därefter liberala partier i Nederländerna och Danmark. Exempel på policyförändringar som speglar tänkandet är skärpta regler för äktenskap med minderåriga och nya kunskaps- och värderingstester som kommit att villkora medborgarskap och/eller uppehållstillstånd.

I de flesta europeiska länder handlar den här debatten nästan uteslutande om islam, även om det finns en del nationella variationer.

I Sverige har vi hittills sett mindre av det här. Folkpartiet och Moderaterna har vid olika tillfällen närmat sig den villkorade toleransen när man föreslagit till exempel språkkrav och integrationskontrakt. Men det har samtidigt varit slående vilka svårigheter partiernas företrädare har haft att ideologiskt motivera politiken. De har också ofta hamnat i underläge i debatten mot dem som reflexmässigt (och orättfärdigt) avfärdat alla dess förslag som främlingsfientliga.

Men villkorad tolerans måste skiljas från främlingsfientlighet och från extremhögerns nationalism. De personer jag räknat upp har mycket lite gemensamt med Le Pen, Haider eller Blocher. (Sen finns det såna som Pia Kjaersgaard och Geert Wilders som friskt blandar klassisk främlingsfientlig retorik med inslag av villkorad tolerans). Men det betyder inte att all kritik av islamism eller varje förslag om slöjförbud automatiskt är uttryck för främlingsfientlighet.

Var kommer då Sverigedemokraterna in i bilden? Partiets rötter i extremhögern gör det förstås mycket svårt för dem att med trovärdighet försvara liberala värden. Det är inget liberalt parti, utan ett nationalistiskt. Som jag skrev igår är Jimmie Åkesson sannerligen ingen Hitler, men han är heller ingen Siv Jensen eller Pim Fortuyn.

Men hur länge till? Min bild är att man sakta men säkert trots allt är på väg mot det jag kallar för den villkorade toleransen. Medvetet eller omedvetet vet jag inte, men genom att så tydligt fokusera på islam/islamism/muslimer som man nu gör, markerar man också en övergång från att vara ett allmänt invandringsfientligt parti till att bli ett mer koncentrerat islam-/muslim-/islamistfientligt. Därifrån är steget inte särskilt långt till att hävda att invandringen i sig inte är något problem, förutsatt att det är invandrare från rätt länder som kommer hit. Man får lättare att bemöta invändningar som att invandringen historiskt varit gynnsam, och man får lättare att besvara frågan om vad som är svenskt, genom en tydligt utmålad icke-svensk fiendebild.

Här finns också en väljarmässig potential. De flesta svenskar gillar mångkultur och tycker det är bra att Sverige har tagit emot många invandrare. De tycker också att invandringen har berikat det svenska samhället. Men en stor majoritet (80 procent i integrationsbarometern häromåret) tycker dessutom att invandrare har skyldighet att anpassa sig till det svenska samhället. Och väldigt många svenskar är djupt skeptiska till islam. När svenskar ombeds rangordna religioner (en mycket konstig fråga, det ska erkännas) hamnar islam allra sist.

Frågan är då: ska de etablerade partierna vänta på att Åkesson blir rumsren, och hinner samla ihop både argument och mer slipade medarbetare, eller ska man redan nu ta debatten om sakfrågorna? Inte nödvändigtvis med Sverigedemokraterna, men med varandra?

Jag tror dessvärre att man håller på att måla in sig i ett hörn. När man bemöter Åkesson genom att hävda att "du drar alla över en kam, alla muslimer är inte islamister" erkänner man indirekt att islamisterna är ett problem. Men är de det? På vilket sätt? Och vad ska vi i så fall göra åt dem? Och när man försöker motbevisa de påståenden Åkesson gör - om våldtäkter, terrorism eller fläskkött - lägger man debatten på fel planhalva. För vad händer den dag Åkesson kan visa upp odiskutabel statistik som ger honom rätt? Ska vi då erkänna att vi hade fel, i vårt försvar av det mångkulturella samhället? Eller är vi beredda att försvara det, även om det rymmer islamister och leder till minskad fläskkonsumtion bland våra dagisbarn?

För övrigt noterar jag att det har skrivits en del klokt sedan jag igår, lite förhastat, dömde ut debatten. Se till exempel hos Johan Ingerö, Sanna Rayman och Ola Berg.

Om debatten om Jimmie Åkessons artikel

Jag hade nästan givit upp hoppet, men så såg jag att Stefan Olsson på sin blogg skriver både sakligt och nyanserat om Jimmie Åkessons debattartikel.

För det har varit en bedrövlig debatt. Javisst, Jimmie Åkessons artikel är illa skriven, fullproppad av fördomar, medvetna sammanblandningar och rymmer dessutom några faktafel. So what? Dog bites man.

Värre är det sätt på vilket etablerade politiker och debattörer reagerar. Jag har listat, i stigande viktighetsgrad, de tre största problem.

1. 1930-talsreferenserna. Från båda sidor, ska sägas. Åkessons kommentar om "det största hotet sedan andra världskriget" anspelar ju på idén att islamismen är vår tids nazism och att Sverigedemokraterna är de enda som står upp mot hotet. Det är dumt, men lika dum är idén att Sverigedemokraterna skulle vara vår tids nazister. Jag tvivlar inte på att SD rymmer en och annan rasist, men politiken är inte rasistisk (om vi inte ska urvattna begreppet fullständigt). Och Åkesson är sannerligen ingen Hitler. Min poäng är inte enbart att detta är billig retorik utan att nazianalogin står i vägen för en vettig analys av Sverigedemokraterna och deras politik och framväxt.

2. Moraliserandet över sammanblandningen av islam, islamism och muslimer. Javisst, Åkesson blandar ihop, och han gör det säkerligen medvetet. Men det var inte han som började. Vad hände med alla dem som ville censurera religionskritik av hänsyn till muslimer? Av hänsyn till vem censurerade Nobelmuseet Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis Submission? Och är Åkessons bild av islam så värst mindre nyansrik än, säg, Christer Sturmarks? Sverigedemokraterna är ett symptom på vårt samhälles förvirrade syn på religioner och kulturer, inte en orsak till den.

3. Den pinsamma oviljan att stå upp för de värden som Åkesson kritiserar. För i all sin tafflighet sätter Åkesson fingret på några av vår tids viktigaste frågor. Vilka utmaningar ställer den ökade religiösa och kulturella mångfalden på det samhälle vi har? Hur ska vi hantera dessa utmaningar? Åkessons mantra är att "invandrare ska anpassa sig". Hur ser de andra partiernas motbud ut? "Invandrare ska inte anpassa sig"? Eller "invandrare ska anpassa sig, men vi också"? I vilka avseenden, på vilket sätt?

När Fredrik Reinfeldt fick bemöta Åkessons artikel igår gick han rakt in i 1930-talsretoriken och Mona Sahlin, som under årens lopp intagit alla tänkbara positioner i debatten, allt från "det finns ingen svensk kultur" till "vi måste tvinga in svenska värden", svamlade på om Sverigedemokraternas hat. Och Maud Olofsson, som faktiskt debatterade med Åkesson i Gomorron Sverige, fick bara ur sig urvattnade klyschor som "vad är svensk kultur?".

Men vem av dem vågar säga: "jo, i ett mångkulturellt samhälle får vi acceptera inte bara nya maträtter utan också att en hel individer, både muslimer, kristna och ateister, har en annan syn på jämställdhet och sexualitet. Vi tycker därför att det är en rimlig kompromiss att erbjuda separerad simundervisning för pojkar och flickor, i klasser där föräldrar önskar detta. Vi tycker också att om det på en skola bara är en liten minoritet av eleverna som ens kan tänka sig att äta fläskkött finns det ingen större poäng att erbjuda detta på menyn. Halalkött är också en självklarhet i ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter liksom att simhallar kan ha vissa tider som är reserverade för enbart män eller kvinnor. Däremot accepterar vi inte terrorism, oavsett vilka religiösa eller ideologiska drivkrafter som ligger bakom, och detta motarbetar vi. Vi accepterar heller inte att våld mot kvinnor någonsin kan ursäktas av religiösa eller kulturella skäl".

Om de nu tycker så. Tycker de något annat ska de säga det. Bemöt Sverigedemokraterna sakligt, och formulera självständiga svar på frågorna. För sanningen är att Sverigedemokraterna själva fortfarande har enorma problem att ge tydliga svar - Åkessons Zlatan-kommentar i norsk press visar att man inte lärt sig läxan sen sist. De etablerade partierna har alla möjligheter att vinna debatten och därmed hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Men det krävs att man försöker. För att avsluta med en klyscha i Reinfeldt-klass: anfall är bästa försvar.

Jimmie Åkessons leende

Jag kan inte minnas när jag senast såg en partiledare vara så nöjd i TV som Jimmie Åkesson under kvällens Debatt.

Och nöjd hade han all anledning att vara. Frågan som debatterades var om Sverigedemokraterna ska behandlas annorlunda, främst mot bakgrund av Aftonbladets beslut i förra veckan att vägra publicera annonser från SD.

Upplägget var perfekt för Åkesson. En entusiastisk Lotta Gröning skötte närstriden med Jan Helin & co medan Åkesson bakåtlutat fick leverera klokheter som "vill man veta vad väljarna tycker är väl det bästa sättet att ha fria val. Vilket kräver en fri debatt".

Ett av argumenten för särbehandling förtjänar en extra kommentar. Helin upprördes över att SD i en annons lyfter fram djurskyddet och kräver förbud av Halalslakt. Jag förmodar att Helin tror att värnandet av djurskyddet är oärligt, ett försök att skönmåla det främlingsfientliga grundbudskapet.

Men jag tror att det är precis tvärtom. Idén om det svenska djurskyddets överlägsenhet är ett, av flera, tänkbara skäl varför man är negativ till invandring och mångkultur. Synen på djurs rättigheter, regler för slakt och vad man kan äta varierar stort mellan kulturer. Det finns en självbild bland svenskar av att Sverige är ett land med gott djurskydd och att "svenskt kött" är något man kan lita på. Sant eller falskt - det är vanliga och legitima ståndpunkter.

Att Sverigedemokraterna försöker politisera dessa värderingsskillnader är självklart. Synd bara att ingen vill diskutera sakfrågorna med dem.