13 juli 2010

Om behovet av ideologi i integrationsdebatten

Frilansskribenten Sakine Madon hör till de mer spännande rösterna i den annars ofta så bedövande integrationspolitiska debatten. I en färsk rapport för Bertil Ohlininstitutet - Sluta särbehandla! - hävdar hon att myndigheter och politiker ännu inte gjort upp med identitetspolitiken utan hänger fast vid ett kollektivistiskt tänkesätt, med negativa effekter för integrationen som följd.

Madons korta rapport är intressant läsning på flera sätt. Först och främst för att hon ställer rätt frågor. Hon tittar bland annat på riksdagspartiernas parti- och, i förekommande fall, integrationspolitiska program och granskar huruvida man talar om invandrare som ett kollektiv och hur man ställer sig till en gruppbaserad politik.

Resultatet blir dock inte lika tydligt. Vad Madon visar är helt enkelt att det integrationspolitiska området kännetecknas av otydliga ideologiska skiljelinjer. Detta är både väntat och alarmerande. Jag tror att få saker har en så entydigt negativ inverkan på den integrationspolitiska debatten som de centrala aktörernas grumliga ideologiska självförståelse av den egna politiken.

Madon är också ett föredöme i det att hon lyckas diskutera integrationspolitik utan att moralisera. Här finns inte de sedvanliga resonemangen om onda mot goda och, mycket imponerande, i en 29 sidor lång text nämns inte ordet tolerans en enda gång. Istället skriver hon om integrationspolitik som vilket politikområde som helst. Det är både befriande och effektivt.

Men det finns även en del mer att önska. Genomgången av partiernas syn på identitetspolitiken är i tunnaste laget. Materialet hade med fördel kunnat kompletteras av en närstudie av argumentationen i någon central debatt, för att se hur de luftiga idédokumenten står sig när de ska appliceras i praktiken (granskningen av två kommuners skilda integrationspolitik är bra men det blir ett litet för stort glapp mellan rapportens två delar). Det hade också varit önskvärt med någon form av jämförelse över tid. Madon antyder att en förändring har ägt rum - i riktning bort från identitetspolitiken - men belägger den inte.

Även om jag utan reservationer delar kritiken av identitetspolitiken - jag har skrivit utförligt om det ämnet här - är jag dock en smula tveksam till hur lättvindigt Sakine Madon (och andra profilstarka liberala skribenter, t ex Dilsa Demirbag-Sten) framställer Sverige som präglat av mångkulturalism. När Sakine Madon här uppmanar oss att ”sluta särbehandla” måste vi samtidigt komma ihåg att Sverige, i internationell jämförelse, hör till de länder som nog särbehandlar sina medborgare allra minst. Som genomgången av partierna visar är det exempelvis endast Miljöpartiet (och, om man går utanför riksdagen, Sverigedemokraterna) som företräder vad som kan beskrivas som en tydlig identitetspolitik (i MP:s fall en mångkulturalistisk, I SD:s fall en nationalistisk). Och ser man till debatten det senaste decenniet är det väldigt få bortom Masoud Kamalis utredning och DN Kultur som formulerat några identitetspolitiska önskelistor.

Sakine Madon sätter exempelvis ribban för särbehandling väldigt lågt när hon i Socialdemokraternas partiprogram anser sig hitta en motsättning mellan å ena sidan ett värnande om ”religiös och kulturell mångfald” och å andra sidan universella rättigheter. Jag har svårt att se vari motsättningen består och Madon förklarar den inte heller.

För att vi ska få en bra ideologisk debatt om integrationspolitiken krävs inte enbart att skiljelinjerna synliggörs, utan också att nyanserna inte går förlorade. Den debatt som följde på Johan Lundbergs artikel i senaste Axess (där han av för mig oklar anledning inkluderade just Sakine Madon i de anklagades skara) har tyvärr präglats av just detta. En sån som Ayaan Hirsi Ali har av somliga förvandlats till en karikatyr vars argument man kan förvanska hur som helst. Istället för en spännande och välbehövlig intellektuell diskussion om hur man som liberal kan förhålla sig till de nya utmaningar som det mångkulturella samhället medför har vi fått se ett antal inlägg där själva avfärdandet av vissa åsikter och argument som icke-liberala/icke-demokratiska blivit själva poängen.

(Jag lyfter för övrigt fram frågan om nya skiljelinjer i mångkulturalismdebatten i en recension av Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals i julinumret av Axess - ej på nätet.)

11 kommentarer:

  1. Vad gäller identitetspolitiken är det väl snarare hur ämnena förs upp på den politiska dagordningen, och senare behandlas i debatten, som är utslag av identitetspolitik.

    Som t ex hur "invandrarungdomars" brottslighet förklaras, kontra "vanliga" ungdomars brottslighet. Svennebanan-barnens normbrytande beteende undersöks som avvikelser från ett ideal, och man förordar polisiära och sociala insatser mot individen ; medan normbrytande beteende från andra-tredje-fjärde-whatever-generationens "invandrare" ska förklaras med deras "ursprung", och man satsar på poliser med invandrarbakgrund som ska ut och bekanta sig med hela folkgrupper (som alltså inte har begått några brott), eller på fritidsgårdar för att behandla hela området barn och ungdomar, och inte individerna i den lilla minoritet som beter sig illa.

    Det är alltså lika olagligt som haram att kasta sten på brandbilar, likaväl som det i en population på hundra ungdomar - oavsett världsdel - alltid finns en eller två som lik förbaskat gillar att kasta den där stenen.

    SvaraRadera
  2. Naturligtvis finns det en motsättning mellan ”religiös och kulturell mångfald” och ”universella rättigheter” eftersom knappast alla religiösa och kulturella särarter i praktiken accepterar dessa ”universella rättigheter” (i alla fall enligt västerländsk liberaldemokratisk definition). Blir ju mycket problematiskt hur man då skall förhålla sig till ”kulturella och religiösa” inslag som går emot liberaldemokratiska värderingar. Skall man ha någon sorts kultur- och moralrelativism där dessa värderingar enbart skall anses gälla etniska svenskar. Skall t.ex. homofobi bland muslimer skall bedömas efter annan måttstock än om den förekommer bland etniska svenskar, typ ”man måste ju faktiskt acceptera deras kultur och religion och det är inte vår sak att sätta oss till doms över dem”? Eller skall man enbart tillåta ”kulturella och religiösa” inslag som ryms inom västerländska liberaldemokratiska tradition? Då ”förtrycker” man ju faktiskt minoriteter som inte delar denna!

    SvaraRadera
  3. Ola: visst, ordval och begreppslig inramning spelar roll. Sakine tar, kortfattat, upp den aspekten, men jag tycker som helhet att det är bra att hon inte fastnar där - som så många akademiska studier har gjort - utan i första hand vill komma åt idéerna. Det går 100 akademiska uppsatser om "invandraren som diskursiv konstruktion i svensk media" på en om svenska partiers idéer om integration och identitetspolitik.

    Roger: jag tror tvärtom att en universell grundprincip är den allra bästa grogrunden för en samhällelig religiös och kulturell mångfald. Som bl a jag och Ola har varit inne på i tidigare diskussioner här kan staten garantera allas lika rättigheter, helt utan särbehandling, utan för den delen mer än i yttersta undantagsfall ha synpunkter på vilka värderingar och idéer som frodas inom delar av civilsamhället. Trots en massa brister tycker jag att ex.vis svensk Socialdemokrati, som Sakine kritiserar, i grunden har haft en vettig inställning i dessa frågor, från 1970-talet fram till 1990-talet. Att avsätta offentliga resurser till exempelvis hemspråksundervisning är som jag ser det inget allvarligt avsteg från likabehandlingsprincipen.
    De motsättningar du tar upp finns inte så länge alla lyder under samma regelverk och behandlas lika inför lagen när överträdelser påverkas. Visst finns enstaka fall där hänvisning till kultur utgjort förmildrande omständigheter, men det är att betrakta som enstaka olycksfall i arbetet, snarare än exempel på systematisk tillämpning av identitetspolitik.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Andreas,

    Vad har du för belägg för att SD skulle stå för en "identitetspolitik" som "särbehandlar sina medborgare"? SD slår ju fast att alla svenska medborgare, oavsett nationstillhörighet, ska "ha samma rättigheter och skyldigheter". Och Sverige (det politiska och mediala etablissemanget) präglas väl av mångkulturalism kanske mer än något annat land. Samtliga riksdagspartier strävar efter att förverkliga och befästa ett "mångkulturellt samhälle" och särskild politik har tagits fram för ändamålet. Det handlar om en omvälvande förändring av Sverige som saknar motstycke i vårt lands historia. Precis som du är inne på har det inte handlat om särbehandling, utan om SÄRÅTGÄRDER med invandrare som målgrupp. Regeringens proposition
    1997/98:16 beskriver utvecklingen på ett bra sätt:

    "Den allmänt utbredda uppfattningen kring mitten av 1960-talet var att det var bäst om de som invandrade, och inte tänkte återvända till
    hemlandet, assimilerades så snart som möjligt. Assimilationstanken började emellertid att ifrågasättas och strax efter beslutet om utlänningspolitiken år 1968 tillsattes en utredning, Invandrarutredningen, som fick till uppgift att kartlägga invandrares och minoriteters situation samt föreslå samhällsåtgärder för att underlätta deras möjligheter att anpassa sig till livet i Sverige.
    På grundval av Invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) fattade riksdagen år 1975 (prop. 1975:26, bet. 1975:InU6, rskr. 1975:160) beslut om riktlinjer för en svensk invandrarpolitik. Dessa sammanfattades i de tre målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Beslutet innebar ett klart avståndstagande från en assimilationspolitik. Invandrares kulturella och språkliga bakgrund skulle inte bara erkännas,
    den skulle också främjas. I efterhand har det ofta sagts att med de nya målen lades grunden till ett mångkulturellt samhälle. Beslutet om invandrarpolitiken år 1975 ledde till att flera av de säråtgärder som införts på försök under senare hälften av 1960-talet permanentades
    och att initiativ togs till nya åtgärder och reformer med invandrare som målgrupp. Hemspråksundervisning, stöd till kulturella
    verksamheter som bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på andra språk än svenska är exempel på säråtgärder som
    skulle förverkliga invandrarpolitiken."

    http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/2271

    SvaraRadera
  6. jag hugger på slutklämmen: en del ståndpunkter behöver väl avfärdas som icke-liberala? Âr det okej att fremskrittspartiet kallar sig själva för ett liberalt parti? eller vad tycker du om den här: http://www.expressen.se/debatt/1.2053922/philip-wendahl-bjorklund-maste-vaga-valja-vag

    Om det är liberalism, då vet jag inte om det finns något som inte är liberalism.

    SvaraRadera
  7. Lars: SD talar om den svenska nationen på ett sätt som inget av de andra partierna har gjort sedan 1960-talet. SD har lagt många förslag om att gynna svensk kultur och kräver att invandrare assimileras till en svensk identitet för att få medborgarskap. Jag tycker det är en mycket tydlig variant av identitetspolitik.

    Olov: men kan inte folk (Wendahl) ha fel trots att de är liberaler? Eller blir de automatiskt något annat än liberaler så fort de anammar vissa ståndpunkter? Vilka olika ståndpunkter är möjliga för en liberal att inta i exempelvis frågan om burka? Eller är det utgångspunkterna och argumentationen som det är viktigaste, snarare än slutsatsen? Jag har ingen direkt åsikt om Wendahl (förutom att jag inte delar hans uppfattning) men tycker nog ändå att man får erkänna att han fångar en aktuell skiljelinje som man inte bara kan sopa under mattan.

    Jag har förvisso en ganska dyster bild av tillståndet för den svenska liberala idédebatten men om det är något det inte är brist på är det självutnämnda gränsvakter.

    SvaraRadera
  8. "SD talar om den svenska nationen på ett sätt som inget av de andra partierna har gjort sedan 1960-talet. SD har lagt många förslag om att gynna svensk kultur och kräver att invandrare assimileras till en svensk identitet för att få medborgarskap. Jag tycker det är en mycket tydlig variant av identitetspolitik."

    Vad är felet med det om en majoritet av det svenska folket stöder assimileringstanken? Det är ju otroligt att folket 30 år efter en invandrarpolitik som tog avstånd från assimilering fortfarande är för den. Skulle det vara negativt att vilja gynna svensk kultur i Sverige? Och, nej, SD har inte för avsikt att avkräva svensk identitet för svenskt medborgarskap. Som så ofta förvanskas och missförstås SD:s politik. SD vill bara normalisera Sverige och ställa hårdare krav för medborgarskap (SD har väl i princip bara kopierat regeringpolitiken i Danmark, den som alltså DF kompromissat sig till). För SD är assimilering en naturlig process (så, nej, SD vill inte heller ersätta dagens politik med någon statlig assimileringspolitik; ansvaret för anpassningen ska främst vila på den enskilde invandraren) som kan ta flera generationer att fullborda. Alla svenska medborgare ska samtidigt ha samma "rättigheter och skyldigheter". Är detta "identitetspolitik" får du gärna förklara vad som skulle vara så förkastligt med den.

    SvaraRadera
  9. Lars:

    "Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet. // Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället." (ur SD:s integrationspolitiska handlingsprogram).

    Tydligare kan identitetspolitiken inte uttryckas.

    mitt ideal är en stat som betraktar sina medborgare som individer och aldrig frågar dem om deras identitet, kultur eller religion.

    Nationalism och mångkulturalism är två
    varianter av identitetspolitik eftersom båda ismerna utgår från att individernas grupptillhörighet spelar roll.

    Det finns goda argument för både nationalism och mångkulturalism (jag har i min bok skrivit många sidor om detta) men jag tycker att nackdelarna som helhet överväger.

    Det är absolut inget negativt att vilja gynna svensk kultur, men jag tycker inte att det är statens (eller kommunens eller landstingets) uppgift att bedöma vad som är svensk kultur och inte.

    Att SD vill ge samma rättigheter till alla medborgare i landet stämmer, och det är positivt. Men man skriver också följande om medborgarskapspolitiken:

    "Genom ett obligatoriskt medborgarskapstest skall man också visa att man tagit till sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv. Därtill skall man också underteckna en deklaration där man bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler."

    Inte heller detta kan jag tolka som något annat än en mycket tydlig nationalistisk variant av medborgarskapspolitik.

    SvaraRadera
  10. "Tydligare kan identitetspolitiken inte uttryckas.

    mitt ideal är en stat som betraktar sina medborgare som individer och aldrig frågar dem om deras identitet, kultur eller religion."

    Och som vi konstaterat ska det primära målet inte uppnås genom att staten blandar sig i assimileringsprocessen och frågar medborgarna "om deras identitet, kultur eller religion". Det ligger i SD:s intresse att det måste vara en helt naturlig process utan statligt tvång eller inblandning, annars riskerar bara invandrarnas gruppidentiteter att stärkas.

    "men jag tycker inte att det är statens (eller kommunens eller landstingets) uppgift att bedöma vad som är svensk kultur och inte"

    Det är väl inte heller vad SD:s förslag om att gynna svensk kultur går ut på?

    "Inte heller detta kan jag tolka som något annat än en mycket tydlig nationalistisk variant av medborgarskapspolitik."

    Det där är fullkomligt självklara krav i vilket annat land som helst.

    SvaraRadera
  11. Stig-Lennart Johansson8 augusti 2010 kl. 22:38

    Men Lars: "utan statligt tvång" är det väl icke
    då SD vill lagstifta t.ex. om HIV-test av
    15åriga asylsökande när det redan ingår frivilligt vid deras ankomst i hälsotesten ?

    O bristen på logik flagrant (eller övertydligt insinuant doubletalk) i att SD:s förslag om att gynna svensk kultur icke måste innebära att det är statens (eller kommunens eller landstingets) uppgift att bedöma vad som är svensk kultur och inte !

    SvaraRadera