Fult folk - recension av Nilsson & Schöns bok om Sverigedemokraternas väljare

Det ges för närvarande ut fler böcker om Sverigedemokraterna än om något annat parti i Sverige. Bara under årets första halvår har det kommit ut fyra böcker om partiet, att addera till det halvdussin som givits ut tidigare. Kvaliteten varierar visserligen men sammantaget får man nog ändå säga att kunskapsläget är ganska gott.

Den kanske minst uppmärksammade av årets böcker är Fult folk. Samtal med Sverigedemokratiska väljare (Karneval förlag) där journalisterna Linnéa Nilsson och Emil Schön flyttar fokus från partiets relativt väldokumenterade historia och politik till dess betydligt mer okända väljare. Vilka är det som röstar på SD, och varför?

Fult folk har ett enkelt och effektivt upplägg och består huvudsakligen av ett dussintal utförligt redovisade samtalsintervjuer med väljare som 2006 eller tidigare valde att rösta på Sverigedemokraterna. Nilsson och Schön ställer relevanta frågor och tar sig tid att lyssna på svaren, utan att tillrättavisa eller fördöma dem de intervjuar. Helhetsintrycket är positivt, två hederliga journalister som vill undersöka verkligheten snarare än att lägga den tillrätta. Bokens stora styrka består i det nakna återgivandet av de tankebanor som dessa Sverigedemokratiska väljare använder för att motivera och förklara sina val. Som bäst fungerar boken som en avdramatiserad illustration av ett antal olika vägar som fört enskilda svenska väljare till beslutet att rösta på Sverigedemokraterna. Ingenstans i boken möter vi övertygade rasister, ingenstans möter vi förvirrade väljare som gör annat än vad som verkar vara överlagda och rationella val. Istället får vi en inblick i ett antal unika levnadsöden utifrån vilka det det är lätt att förstå valet av parti.

Men i upplägget av boken ryms också en svaghet. Ambitionen att låta intervjuerna stå helt på egna ben (inramade av en inledning och ett slutord som sammanlagt upptar sex sidor) lämnar läsaren med den kanske viktigaste frågan obesvarad: är Sverigedemokraternas väljare annorlunda? Om så, på vilket sätt? Genom läsningen fäster sig en osäkerhet: förväntas jag som läsare dra slutsatsen att Sverigedemokratiska väljare resonerar inför sitt partival som väljare gör mest eller att de tvärtom är annorlunda?

Nilsson och Schön har valt att komplettera intervjuerna med ett antal statistiska uppgifter, i stort sett helt och hållet baserade på Sören Holmbergs och Henrik Oscarssons analys av valet 2006. Huvudsakligen lyfter Nilsson och Schön fram de parametrar som framställer SD:s väljare som avvikande: lägre utbildade, yngre, lägre inkomst, landsbygd, mer negativa till invandring, mindre förtroende för samhällets eliter etc. Men aldrig klargörs vilken funktion dessa fakta fyller i berättelsen. Är det ett sätt att fylla ut och försöka göra analysen mer vetenskaplig? Eller vill man ge intervjuerna en förklarande ram, visa på att Pelle som bor i småstad och är egen företagare ju resonerar som han gör, just därför att Pelle är egen företagare och bor i småstad? Slutresultatet blir att många av väljarna framställs som offer för sin egen klasstillhörighet, vilket inte harmonierar särskilt väl med de intervjuer vi faktiskt får ta del av.

Med denna kritik vill jag inte ha sagt att klassanalysen är felaktig. Tvärtom. Jag delar exempelvis en stor del av den analys som Nilsson & Schön gjorde i en debattartikel i samband med boksläppet. Men det finns ett problem när enskilda individers partival reduceras till en fråga om grupptillhörighet. Det faktum att många SD-väljare har en hel del egenskaper gemensamt betyder inte med automatik att det är på grund av dessa egenskaper som de röstar på SD.

Mest frustrerande är att Nilsson och Schön undviker att problematisera det kanske allra mest uppenbara resultatet och det som om något skiljer Sverigedemokraternas väljare från nästan alla andra väljare i Sverige, nämligen att dessa väljare i så stor utsträckning känner sig tvingade att hemlighålla sina val. Ingen av deltagarna i boken framträder med eget namn. Ingen säger sig vara helt öppen inför familj, vänner eller arbetskamrater med vad de röstar på. Med tanke på att detta är personer som ändå valde att ställa upp för intervju kan man anta att detta mönster är ännu tydligare hos många andra.

Andra har tidigare skrivit väl om hur martyrmentaliteten utgör en drivkraft för partiets företrädare. Men vilken roll spelar stigmatiseringen av Sverigedemokraterna och ”Sverigedemokratiska åsikter” för väljarna? Hur ser sambandet ut mellan misstro, mediebild och val av parti? Och finns det ett demokratiproblem i detta, eller är stigmatiseringen befogad? Om dessa frågor behöver vi mer diskussion och det är lite synd att inte Nilsson & Schön väljer at själva starta igång den.