De senaste dagarna har det återigen blossat upp en debatt om hur de etablerade partierna bör agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en minst sagt insinuant debattartikel efterlyste igår Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg statsministerns besked på huruvida han är beredd att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Spekulationerna kring huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att spräcka det rödgröna samarbetet för att istället gå samman med den borgerliga alliansen i en koalition har också ökat. Peter Eriksson öppnade häromveckan för ett sådant samarbete men tar nu, sedan det visar sig finnas utbrett lokalt stöd inom partiet, avstånd från en koalition, enligt en artikel i dagens Svenska Dagbladet.
Vad som alltför ofta glöms bort är att många politiker i Sverige har erfarenhet av att hantera just den situationen att Sverigedemokraterna är vågmästare, men då på kommunal nivå. Det går förvisso inte att direkt översätta lokala erfarenheter till rikspolitiken, men den erfarenhet som finns bör lika fullt användas.
I en alldeles nyligen publicerad studie har statsvetaren Karl Loxbo analyserat vilken betydelse Sverigedemokraterna har haft på lokal nivå. Studien är begränsad till den förra mandatperioden, det vill säga 2002-06, och Loxbo har undersökt vilka samarbetsmönster som uppstår, vilka effekter dessa har på Sverigedemokraternas valresultat i efterföljande val, samt graden av konfliktnivå. Resultatet:
1) Det vanligaste resultatet av att Sverigedemokraterna har haft en vågmästarroll har blivit instabila minoritetsregeringar, snarare än breda koalitioner.
2) De etablerade partiernas strategi mot Sverigedemokraterna - att isolera och ignorera dem - tycks ha stärkt Sverigedemokraternas chanser i nästkommande val. Däremot finns inget stöd i Loxbos undersökning för att breda koalitioner skulle gynna Sverigedemokraterna, vilket tidigare studier från andra länder har visat.
3) Blotta närvaron av Sverigedemokraterna har ökat graden av politisk konflikt och polariserat det politiska klimatet i kommunerna.
Man kan inte dra alltför stora växlar på resultaten av en sådan här studie när man spekulerar kring regeringsbildningen efter 19 september. Men det utgör en bra påminnelse om att konsekvenserna av en viss handlingsmodell inte alltid är självklara.
Eftersom de båda blocken lovat att inte samarbeta med SD så har de väl rätt begränsade möjligheter; något av blocken måste då försöka hanka sig fram i minoritet eller så måste blockpolitiken brytas upp. Hur de än gör så kommer de, genom att förvägra SD inflytande, lägga grund för ännu ett starkt val för SD 2014. Då gäller det för partiet att försöka komma upp på 10-procentsnivån och verkligen etablera sig som en kraft att räkna med i svensk politik.
SvaraRadera