Mer än hälften av världens stater är idag demokratier. De finns i alla världsdelar och inom alla religioner. Fungerande demokratiska system finns i såväl rika som relativt fattiga stater, i etniskt homogena stater och i stater med många minoriteter. Demokratin är i denna mening ett verkligt globalt fenomen.
Men en region avviker negativt. Av de 16 stater i Nordafrika och Mellanöstern som traditionellt räknas till Arabvärlden är inte en enda demokratisk. Med undantag för Libanon har ingen av staterna heller någonsin haft demokrati.
I en färsk forskningsartikel lyfter statsvetaren Larry Diamond fram en nygammal förklaring till detta. Han menar att de som hänvisar till religion (islam) eller kultur gör det alldeles för enkelt för sig och ansluter sig istället till dem som skyller bristen på demokrati på oljan.
Mekanismen i teorin är ganska enkel: en stat som blir rik på olja behöver inte beskatta medborgarna särskilt hårt för att ändå erbjuda en hyfsad nivå av välstånd. Därmed försvinner också förutsättningarna för ansvarsutkrävande. Ingen vill betala skatt utan att kunna utkräva ansvar för skattepengarna, men när man får sina vägar och sjukhus utan att behöva betala för dem minskar incitamenten för att verka för regimförändring (i stater som Jordanien och Egypten, som saknar oljefyndigheter, fyller biståndet samma funktion som oljan, enligt Diamond). I kombination med en inre politisk struktur som ger små utrymmen för en politisk opposition, och en geopolitisk kontext som starkt gynnar stabilitet (grannländerna har samma system, och Israel-Palestinakonflikten används som ventil för att vädra ut den inhemska frustrationen (dvs, protester och demonstrationer riktas mot ett håll som inte hotar regimen) kan man således förklara bristen på demokrati i Arabvärlden utan att behöva hänvisa till religion eller kultur.
En demokratisering i Arabvärlden skulle underlättas av tre saker, enligt Diamond. För det första ett sjunkande oljepris. För det andra att USA och diverse europeiska länder stöttar förändring och inte betraktar islamistiska partier och rörelser som ett värre hot än sittande regimer. För det tredje, att processen tar sin början någonstans, att en första dominobricka faller. Det här är ungefär samma scenario som George W Bush med flera i sina mest utopiska stunder trodde att Irak-kriget skulle mynna ut i.
Diamond är väl snabb när han avfärdar de traditionella kultur- och religionsförklaringarna och skulle behöva ett fastare empiriskt underlag för att verkligen övertyga om sambandet (andra har tidigare kommit fram till blandade resultat, som Diamond påpekar är det en skillnad mellan redan stabila demokratier som berikar sig på olja – Norge, Storbritannien – och stater som Nigeria, Ryssland och Venezuela där det går att urskilja försvagad demokratisering i takt med stigande oljepriser). Men som hypotes är det trots allt intressant och värt att pröva vidare.
De som påstår att religion och kultur har en större betydelse än politiska och ekonomiska faktorer och incitament har väl inte så starka empiriska belägg, de heller!?
SvaraRaderaHur resonerades det tidigare om syd- och östeuropeiska länder och Sydamerikanska länder och deras förutsättningar för demokratisering? Dök det inte upp ett och annat argument om deras kulturer som stående i motsats till demokrati!?
"Av de 16 stater i Nordafrika och Mellanöstern som traditionellt räknas till Arabvärlden är inte en enda demokratisk. Med undantag för Libanon har ingen av staterna heller någonsin haft demokrati."
SvaraRaderaÄr inte dagens Libanon en demokrati? Är inte också Irak en demokrati?
Här bygger jag, vilket jag borde ha skrivit, på de jämförande klassificeringar som görs av exempelvis Freedom House. Libanon, liksom Marocko och Kuwait, räknas i senaste Freedom House (2010) som "delvis fria" stater, medan Irak och övriga länder i regioner räknas som "ej fria".
SvaraRaderaVad gäller kulturargumentet i Östeuropa är det fortfarande vanligt, men då i form av att länder mer ortodox kultur (Ryssland, Ukraina, Vitryssland, delar av Balkan) av den anledningen skulle ha svårare att demokratiseras än länder med protestantiskt eller katolskt arv. Här talar empirin än så länge inte entydigt för att teorin hade fel.
Men du har helt rätt i att det har använts på sätt som senare har motbevisats. Poängen jag vill göra är bara att ett samhälles kultur kan spela roll, utan att för den delen sambandet med politiskt system är deterministiskt.
Men Libanon ligger väl ändå betydligt närmare demokrati än diktatur? Och i fallet Irak borde USA-närvarons nyligen förändrade status rimligen innebära att landet nu kan räknas in bland världens demokratier.
SvaraRadera