Jag har inte så mycket att säga om Socialdemokraternas eventuella kris i Sverige men tänkte istället bidra med lite fakta om läget för socialdemokratiska partier i Europa, i händelse av att det intresserar någon.
Ser vi till de senaste valen i respektive land (jag har tittat på samtliga 27 EU-länder, samt Norge, Island, Schweiz, Albanien, Kroatien, Makedonien, Bosnien, Serbien och Montenegro, dvs totalt 36 länder) är det endast i ett fåtal sydeuropeiska tvåpartisystem (Spanien, Grekland, Albanien och Malta) som socialdemokratiska partier fortfarande samlar mer än 40 procent av rösterna. Därefter följer Norge, Portugal och Slovakien där Socialdemokraterna ligger runt 35 procent.
Det svenska valresultatet (30,7) är i nivå med vad socialdemokratiska partier fick i de senaste valen i Storbritannien, Nederländerna, Österrike, Slovenien, Island och Rumänien. I länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Belgien och Lettland är nivån runt 25 procent, i Finland, Tjeckien, Ungern och Bulgarien strax över eller under 20 procent. Ännu lägre nivåer för socialdemokraterna hittar vi i länder som Irland, Polen, Estland och Litauen. Snittet för hela Europa är 27,2 procent.
Ser vi till trenderna de senaste åren har socialdemokratiska partier gått framåt i fyra (Belgien, Bosnien-Hercegovina, Lettland och Slovakien) och bakåt i fem (Sverige, Storbritannien, Tjeckien, Ungern och Nederländerna) av de totalt nio parlamentsval som genomförts under 2010. Under 2009 var mönstret identiskt, och adderar man 2008 och 2007 förändras inte helhetsintrycket. I snitt har de socialdemokratiska partierna tappat 0,9 procent om man jämför det senaste med det närmast föregående valet. De senaste fyra åren har alltså varken inneburit någon förbättring eller någon större försvagning av socialdemokratiska partiers väljarstöd i Europa, åtminstone inte på aggregerad nivå. Däremot är det klart att små framgångar i mer perifera länder inte kan väga upp förlust av regeringsmakten i de största länderna.
Socialdemokraterna är största parti i 13 av de europeiska parlamenten, och näst största parti i ytterligare 17. Polen är det enda större land i Europa där ett socialdemokratiskt parti inte är ett av landets två största.
Den statistik som kanske är mest bekymmersam är att Socialdemokraterna trots detta endast medverkar i tolv europeiska regeringar (elva om man räknar bort den permanenta samlingsregeringen i Schweiz) och är ledande regeringsparti (vilket definieras som att man håller premiärministerposten) i blott åtta länder (Norge, Island, Grekland, Portugal, Montenegro, Slovenien, Spanien och Österrike).
Noterbart är förstås Socialdemokraternas svaga ställning i de mest tongivande länderna. Det socialdemokratiska underläget i EU:s ministerråd har förmodligen aldrig varit så stort som nu (men det har jag inte räknat på).
Det finns också en uppenbar, och väntad, regional variation: socialdemokratiska partier är starkast i Norden och i Sydeuropa, svagast i Central- och Östeuropa.
Nästa år väntar val ibland annat Polen, Danmark, Finland, Estland och Kroatien. Inget tyder på en dramatisk förändring av den övergripande bilden.
Fotnot: Det är överlag enkelt att klassificera partier som Socialdemokrater, men vid eventuella tveksamheter har jag gått efter medlemskap i de europeiska socialdemokraterna, PES. I Belgien räknar jag ihop resultaten för de vallonska och flamländska socialdemokraterna. I Serbien är socialdemokraterna i allians med liberala och minoritetspartier vilket gör att jag utesluter dem ur sammanräkningen. Även Italien och Montenegro är svårjämförbara pga valallianser.
För vem är detta ett problem? Många verkar vara bekymrade över detta tillstånd, om inte explicit så implicit. Varför? Partiers resultat går upp och ner, partier uppstår och försvinner.
SvaraRaderaOk, socialdemokratiska partier har spelat stor betydelse under lång tid, men partier som skapades för över hundra år sedan efter dåtidens problem, kommer per automatik få problam i vårt postmoderna samhälle om man inte gör om sig rejält. Vilket egetligen bara Laubor gjort, eller gjorde, de har hamnat tillbaka där de var före Blair, det blir sannolikt golgatavandring för dem framgent.
Jag tror det behövs en valförslut till för att S i sverige kommer att genomgå en metamorfos.
Det finns inget självändamål i stora starka socialdemokratiska partier, om de inte är i takt med tiden. Pertier är till för väljare och inte till för sig själv.
En föredömlig faktasammanställning. Bra gjort!
SvaraRaderaJag är lite förvånad över att du säger att det var väntat att sosseriet är starkast i norden och sydeuropa ... trodde snarare att de var vindrickande fascister i syd, hehe. och att det finns en hel del back to Stalin nostalgi i öst, fast det kanske bara gäller ryssland, de röda fascisterna i öst vat ju minst sagt grymma mot nuvarande östeuropa ...
SvaraRadera"Om bara fler förmådde argumentera så bra RT @munkhammar Skriver i Expressen om invandring och välstånd"
SvaraRaderaVad är bra? Så här har det ju alltid låtit från invandringsförespråkarna. Han ägnar sig dessutom åt grov förvanskning av Åkessons argument och en sänkning av debatten till sandlådenivå när han skriver: "Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom.". Åkesson argumenterar mot den generella arbetskraftsinvandring från utomeuropeiska länder som regeringen infört (SD är för viss arbetskraftsinvandring av specialister). Den som nu konstaterats locka till sig lågkvalificerad arbetskraft inom sektorer där det råder stor arbetslöshet. Vad kan resultatet av det bli? Ännu roligare blir det när han skriver: "Anders Johnson visar i den nyutkomna boken "Garpar, gipskatter och svartskallar" att invandringens roll för svenskt välstånd historiskt är underskattad.". Det är ju snarare tvärtom. Enligt våra ledande politiker har ju både utveckling och välstånd skapats av människor som kommit utifrån; ursvenskt är bara barbariet. Regeringens egen utredare, Jan Ekberg, har för övrigt studerat vad den massiva arbetskraftsinvandringen gav under 50-60-talet. Som högst handlade det då om en vinst om uppemot 10 miljarder kr (i 90-talets penningvärde) under några år kring 1970. Jämför det med de årliga kostnader för dagens invandring om 40-60 miljarder kr som han räknat ut. Vinsten som arbetskraftsinvandringen gav har således ätits upp många, många gånger om.