Tidsfråga innan Sverigedemokraterna normaliseras?

Efter omvalet i Västra Götalandsregionen svarade Moderaternas regionråd Johnny Magnusson att han inte var beredd att ”stänga några dörrrar” på frågan om han kunde tänka sig någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Magnusson upprepade svaret i en intervju igår, även om han samtidigt försökte bolla över ansvaret för att hantera Sverigedemokraternas vågmästarroll till Socialdemokraterna (mer om Magnussons uttalande finns här).

Och igår berättade också Sverigedemokraternas riksdagsman Richard Jomshof, i en intervju med Sydnytts reporter Martin Hult, om partiets hemliga samarbete med Moderaterna i Karlskrona. Jomshof påstår att SD och Moderaterna under en längre tid, både under denna och föregående mandatperiod, har haft informella överläggningar där SD kunnat utöva inflytande över politiken.

Ser vi här början på en spricka i muren mot Sverigedemokraterna? Min bedömning var redan i samband med valet i höstas att det bara är en tidsfråga innan Sverigedemokraterna kommer att normaliseras. Med det menar jag inte att partiet kommer att bli ett parti i mängden. Det lär av flera uppenbara skäl inte inträffa, främst kanske för att partiets existensberättigande till stor del handlar om att inte vara som ett vanligt parti. Däremot kommer bilden av Sverigedemokraterna som något exceptionellt, som ett fenomen snarare än ett parti, med tiden att urholkas. Beroende på vad man har för inställning till SD kan man välja att tolka detta som avtrubbning eller minskad beröringsskräck. Men när insikten väl sjunker in att det här är ett parti som är här för att stanna kommer det öppna upp för partistrategiska resonemang av en helt annan sort än de som kom fram i media medan partiet fortfarande var utanför riksdagen.

Erfarenheterna från andra länder visar nämligen att det är mycket svårt att under en längre tid upprätthålla en enad front mot antiinvandringspartier (det enda exempel som varit rakt igenom lyckosamt är Belgien, även om fronten även där har börjat luckras upp de senaste åren). Till stor del kan detta förmodligen förklaras av egenintresse. Med tanke på att SD betydligt oftare röstar med borgerliga partier än med rödgröna vore det för mig oerhört förvånande om inte exempelvis Moderata partistrateger redan har skisserat en framtida utveckling - en eller ett par mandatperioder bort - där man räknar in SD som ett parlamentariskt underlag, enligt ungefär samma model som Socialdemokraterna under många år, helt öppet, kunde räkna in VPK:s stöd i riksdagen. SD-mandaten kommer aldrig långsiktigt kunna utnyttjas av de rödgröna partierna, så varför skulle då Moderaterna hålla fast vid att inte heller den borgerliga alliansen tillåts utnyttja dessa mandat?

Men det här kommer givetvis inte att inledas i rikspolitiken. Inte heller finns det någon uttänkt plan uppifrån. Snarare kommer normaliseringen av Sverigedemokraterna ske långsamt, osystematiskt och underifrån. Först när tillräckligt många dörrar öppnats av lokalpolitiker, med olika partifärg (inklusive Socialdemokrater och Miljöpartister, i Karlskrona finns till exempel en förhistoria där ett miljöpartistiskt kommunalråd sade sig vilja samarbeta med SD i miljöfrågor) kan det svenska partisystemet på riksnivå möbleras om på allvar.