Villkorad tolerans

Ricki Neuman skriver idag i Svenska Dagbladet under rubriken ”En ny svensk modell” om den pågående vändningen bort från multikulturalism. Neuman anknyter till det Engelsbergsseminarium – Bortom Multikulti – som jag själv skrivit om tidigare. Neuman refererar bland annat till mitt begrepp ”villkorad tolerans” och jag refereras i artikeln beskriva innebörden på följande sätt:

”en modell som går ut på att immigration och multikultur är av godo, men som samtidigt påstår att mångfalden har drivits för långt – och kört över grundläggande svenska värden, som rätten att fritt få bestämma över sitt eget liv”.

Centralt i ovanstående är begreppet mångfald som är ett, försiktigt uttryckt, töjbart begrepp. Samtidigt ska man komma ihåg att detta begrepp har haft en central roll i svensk integrationspolitik. När mångkulturbegreppet övergavs på 1990-talet tog mångfald över som mål för svensk integrationspolitik (för att i början av 2000-talet ersättas av ”en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar (Prop 2002/03:01). 

Under 1970-, 1980- och 1990-talen kunde man från politiskt håll reservationslöst säga att mångfald (eller mångkultur) var bra. Ungefär på samma sätt som man än idag reservationslöst kan tala om hur bra all form av hållbar utveckling, jämställdhet eller integration är.

Men någonstans kring millennieskiftet började detta förändras. Inte bara i Sverige utan i hela Europa började politiker – både till vänster och höger, väl värt att notera – att problematisera ”mångfalden”. Konkret genom att belysa de brott som tilläts ske i mångfaldens/mångkulturens namn av vilka hedersbrotten nog står i särklass både vad gäller uppmärksamhet och politisk betydelse. 

I min bok Hur mycket mångfald tål demokratin? (Gleerups förlag) använder jag termen ”villkorad tolerans” för att summera det ”nya” tänkandet. När jag skrev boken (huvudsakligen under 2008, den gavs ut våren 2009) utgjordes mina exempel främst av profilstarka debattörer som Ayaan Hirsi Ali, Pascal Bruckner eller, för att ta ett svenskt exempel, Dilsa Demirbag-Sten). Hade jag skrivit boken idag hade jag förstås kunnat addera den långa rad av politiska ledare som sedan dess anslutit sig till perspektivet.

Det som förenar det tänkande jag rubricerar som villkorad tolerans är att ett antal fundamentala liberala värden – de tre jag uppfattar som viktigast är universalism, jämställdhet och sekularism – sätter gränsen för hur mycket (kulturell) mångfald en stat bör tolerera. 

Min bok (som visserligen är en avhandling, men går utmärkt att läsa ändå) är till stora delar en idékritik av det tankegods som ryms inom den villkorade toleransen (även om jag också tar upp nationalism och multikulturalism). Jag delar den villkorade toleransens kritik av kulturrelativism och identitetspolitik men är inte lika positivt till det sätt på vilket man definierar tolerans. Istället för att på förhand definiera vilka åsikter som är uttryck för tolerans respektive intolerans förespråkar jag en proceduriell definition av tolerans. Tolerans är, som jag ser det, endast meningsfullt inför åsikter och livsstilar som vi ogillar. Vill vi på allvar ha ett mångkulturellt samhälle måste vi våga försvara också rätten till livsstilar som kraftigt avviker från majoritetsnormen. Så länge vi samtidigt upprätthåller principen om likhet inför lagen tror jag detta är en både önskvärd och framkomlig väg. Därför är jag motståndare både till multikulturalistisk identitetspolitik och till liberalt definierade naturalisationskrav som ställer krav på att invandrare måste ansluta sig till en viss värdegrund för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap.