Analys av Sverigedemokraterna inför andra året i riksdagen

För Sverigedemokraterna inleds nu det andra året i riksdagen. Utgångsläget är gott. Opinionsmätningarna visar både att väljarna från september 2010 har stannat kvar och att en del nya väljare har tillkommit. Sammanhållningen inom partiet är god med en ohotad partiledare och en samspelt riksdagsgrupp. Att de konkreta politiska resultaten har uteblivit är helt enligt ritningarna – ingen kan rimligen ha förväntat sig att SD skulle få igenom ens något av sin politik under det första året i riksdagen – och det man förlorar på att vara isolerad av de andra partierna tar man med råge igen varje gång som regeringen och Socialdemokraterna anklagar varandra för att ”gynna SD”.

På kortare sikt har jag svårt att se vad som skulle tala för att Sverigedemokraterna kommer åka ur riksdagen 2014. Jag har hela tiden varit skeptisk till idén om en Utöya-effekt, främst på grund av att jag har svårt att se vilka väljare som skulle lämna partiet av den anledningen. Enstaka skandaler kring SD-politiker har inte bitit särskilt hårt tidigare och lär inte börja göra det nu heller. På längre sikt ser jag dock åtminstone tre större utmaningar för partiet.

För det första måste SD bättre kunna utnyttja det missnöje med invandringspolitiken som finns i den svenska opinionen. Det är fler väljare som vill minska flyktinginvandringen än som vill behålla den i sin nuvarande omfattning. Det finns en kraftig majoritet som anser att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur. En stor andel svenskar har också en övervägande negativ bild av islam och fördomar mot muslimer är utbredda.

Mot den bakgrunden är det faktiskt ett misslyckande för SD – som är ensamma i svensk politik om att vilja minska invandringen, att vilja assimilera de invandrare som kommit hit och om att medvetet spela på fördomar mot muslimer och islam – att man inte samlar mer än drygt fem procent av väljarkåren.

Det finns två orsaker till detta. Den första är att jämförelsevis få av de väljare som är negativa till invandringspolitiken låter denna fråga vara avgörande när de väljer parti. Den andra orsaken är att många väljare uppfattar SD inte bara som ett anti-invandringsparti utan också som ett främlingsfientligt eller rentav rasistiskt parti. Eventuella sympatier med delar av SD:s politik överskuggas av oviljan att associeras med ”fenomenet” SD.

För att utnyttja sin potential bättre borde SD därför lägga större vikt vid att övertyga fler väljare om att invandringsfrågan är viktig, samtidigt som man skalar bort de främlingsfientliga inslagen i politik och retorik.

Den andra större utmaningen för Sverigedemokraterna är att hitta vägar för att på åtminstone medellång sikt kunna utöva ett reellt inflytande över politiken. Även de väljare som just nu är nöjda med att lägga en proteströst på ett antietablissemangsparti kommer med tiden att vilja se resultat, för att inte tala om den större grupp väljare som i första hand röstar på SD för att driva fram en förändrad invandringspolitik.

Visserligen finns många framgångsrika exempel från andra länder att lära av – även Dansk Folkeparti var inledningsvis isolerat av de övriga partierna – men tröskeln för ett främlingsfientligt anti-invandringsparti med rötter i 1980-talets nyfascistiska rörelser är mycket hög i den svenska kontexten. Det kommer att krävas både tålamod och omfattande kompromissvilja från SD:s sida för att bli insläppta i öppna förhandlingar. Jag kan mycket väl tänka mig att partiledningen har det tålamodet men frågan är om väljarna också har det.

Den tredje utmaningen handlar om att SD med nödvändighet kommer att behöva bredda sin politiska repertoar och, förmodligen, även finna sin plats på den politiska vänster-högerskalan. För att uppfattas som ett seriöst parti krävs att SD lyfter fler frågor än de som rör invandring (eller av partiet explicit kopplas till invandring, som lag och ordning) men varje ställningstagande i ytterligare frågor riskerar att stöta bort potentiella väljare.

Jag är osäker på om det i nuläget går att urskilja en tydlig strategi från partiledningen, vad gäller detta. I Almedalen i somras använde Jimmie Åkesson sitt tal till att tydligt positionera SD som ett tredje alternativ i svensk politik, placerat i mitten mellan S och M. Man har också uttryckt förhoppningar om Socialdemokraternas utveckling under Håkan Juholt och visat sig vara beredda att stödja oppositionen för att fälla regeringen även i viktiga omröstningar.

Men samtidigt diskuteras förslag om att partiet ska lyfta fram socialkonservatism som den ”primära ideologiska beteckningen” av partiet i ett kommande nytt principprogram. Detta ska då ske på nationalismens bekostnad. Härigenom riskerar partiet för det första att förlora socialdemokratiska väljare som gillar SD:s invandringspolitik men inte kan tänka sig att rösta på ett konservativt parti utan att samtidigt kompensera med särskilt många nya väljare (varför skulle socialkonservativa väljare som är positiva till invandring och mångkultur rösta på SD?). För det andra riskerar man att skapa motsättningar inom partiet mellan en pragmatisk partiledning och mer ideologiskt övertygade gräsrötter.

Den kortsiktiga prognosen ser god ut för Sverigedemokraterna. De längre framtidsutsikterna är däremot mer osäkra och delvis beroende av hur man väljer att hantera de utmaningar jag har nämnt.