Nålstick och simhallar - om toleransgränser

Jag har alltmer kommit till insikt om att debatter om integrations- och mångkulturfrågor blir bättre ju mer vi diskuterar sakfrågor. Hellre än att fastna i fruktlösa strider om innebörden i abstrakta begrepp bör vi ställa konkreta frågor som förtydligas genom exempel från den svenska verkligheten.

En sådan övergripande fråga är i vilken utsträckning som samhällets institutioner bör anpassas för att möta önskemål från minoritetsgrupper.

Bör exempelvis svenska myndigheter lära sig mer om invandrares språk och kulturer? Det är syftet med en tolv veckor lång specialanpassad kurs i arabiska och arabisk kultur, som nu erbjuds poliser i Malmö. Syftet är att polisen bättre ska kunna bemöta arabiskspråkiga invandrare.

Ska offentliga inrättningar utformas efter önskemål från specifika minoritetsgrupper? Ett stort antal kommuner erbjuder numera separata badtider för kvinnor i offentliga simhallar. Allra senast aktualiserades debatten genom ett beslut i Värnamo där ordföranden i den kommunala nämnden motiverade beslutet med att vissa grupper måste få ta lite tid på sig för det här med jämställdhet.

Ska svensk sjukvård bidra till upprätthållandet av normer inom minoritetskulturer som svenska myndigheter i övrigt har till uppdrag att bekämpa? Detta kan sägas vara konsekvensen av att läkare har givit rådet till kvinnor som är oroliga inför bröllopsnatten att sticka sig med en nål i underlivet, något som nu kritiseras hårt av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

För Sverigedemokraterna är svaren på dessa, och hundratals likartade, frågor enkla: nej, majoritetskulturen och dess institutioner ska inte anpassa sig. Istället ska invandrare som kommer hit följa såväl svensk lag som svenska seder, värderingar och traditioner. Exemplen som jag givit ovan är uttryck för vad som i Sverigedemokratisk terminologi kallas för islamisering och det var på sådana här fall som Jimmie Åkesson byggde sin berömda debattartikel om att anpassningen till muslimska krav var ”vårt största utländska hot sedan Andra Världskriget”.

Desto större är utmaningen för att som anser sig förespråka tolerans, mångfald och mångkultur att navigera bland alla potentiella ställningstaganden. Tyvärr är det sällan enkelt att urskilja någon konsekvent och genomtänkt linje från dem som är mest aktiva i debatten.

De tre exemplen är förstås inte likvärdiga. Vad gäller polisen och språkkursen i Malmö är det ett typiskt exempel på vad jag själv anser vara en nödvändighet för att möjliggöra ett tolerant samhälle, nämligen ökad ”kulturkunskap”. Vi behöver mer kunskap om varandra. Därigenom skapar vi förutsättningar för en kritisk dialog – som inrymmer både möjligheten att tolerera eller att kritisera – mellan individer. Med ökad kunskap minskar också risken för konflikter som bottnar i missförstånd, vilket kan gälla såväl i okunskap grundade felbedömningar från polisens sida som i okunskap grundade felbedömningar om exempelvis diskriminering från minoritetsgruppernas sida.

De två andra exemplen handlar däremot om olika grader av anpassning från majoritetssamhällets sida. De som är kritiska anser att detta är uttryck för kulturrelativism, att svenska politiker ger efter för en, enligt dem, underlägsen (islamsk) syn på jämställdhet, även om få använder termer som islamisering.

På ett sätt har kritikerna rätt. Den kommun som under vissa tider har öppet enbart för kvinnor legitimerar därigenom en ordning där män och kvinnor inte badar tillsammans. Följdfrågan är dock: varför är detta fel? För många i Sverige är det helt oproblematiskt att bada tillsammans men för en minoritet – som säkerligen inte enbart består av muslimer – utgör detta ett hinder för att kunna nyttja en verksamhet som man själva är med och finansierar genom skatten. Givet att denna minoritet är tillräckligt stor för att en sådan lösning inte medför någon större extra kostnad för majoriteten, varför ska inte denna möjlighet kunna erbjudas? 

Här finns en parallell till slöjdebatten. Endast om man på förhand bestämmer sig för att slöjan har en och endast en tänkbar innebörd - som innebär att kvinnor värderas lägre än män - är ett förbud motiverat. Men så fort vi öppnar för möjligheten att slöjan kan betyda flera saker - ett uppror, en frivillig protest mot det offentliga rummets sexualisering, en religiös identitet - hamnar frågan i ett annat ljus. På samma sätt blir frågan om simhallarna enkel om vi bestämmer oss för att det bara handlar om en sak - att män och kvinnor ska hållas åtskillda - men så fort vi öppnar upp för flera tänkbara motiv - blir frågan mer komplex. Och givet komplexiteten är det mycket svårt att motivera något annat än en öppen hållning inför önskemål om separata badtider.

Men nålstick i underlivet då? I en yvig ledare i Expressen skriver Ann-Charlotte Martéus att Sabuni är ”alltför fyrkantig” och att ”i ett mångkulturellt samhälle, där människor står med fötterna i olika kulturer – nej, mer än så, de är rotade som träd med djupa rötter i olika kulturer – där måste vi nog lära oss att tänka lite pragmatiskt och uppfinningsrikt”.

Det kan vara svårt att argumentera mot den som förespråkar ett pragmatiskt förhållnignssätt. Vem vill inte stödja den linje som leder till att färre kvinnor utsätts för våld? Samtidigt bör vi komma ihåg att risken med pragmatismen som ledstjärna är att vi utan att märka det rör oss ner för ett sluttande plan. Bortom nålsticken väntar mödomshinneoperationer (hymen repair surgery) som redan genomförs på flera håll i Europa. 

Som medborgare i en mångkulturell välfärdsstat kommer vi alla att tvingas vara med och finansiera saker vi tycker är omoraliska. Pacifister bekostar JAS-plan. Katoliker bekostar aborter. Veganer bekostar stöd till jordbruket. 

Den bästa lösningen givet de stora värdekonflikter som trots allt finns i samhället - och som alltid har funnits här - är att myndigheter och offentliga institutioner så mycket som möjligt ges möjlighet att reflektera denna mångfald. Inte genom att vi inför separata lösningar för olika grupper (multikulturalism) utan att vi inom de gemensamma strukturerna ger ett ökat utrymme för individuell valfrihet. På väldigt många områden tål det svenska samhället en betydligt större mångfald än vad vi har idag.

Men samtidigt måste vi erkänna att vi på andra områden har varit alltför toleranta. Svenska myndigheter har varit slappa i att reagera när unga kvinnor (och män) utsatts för hedersvåld. Staten får aldrig anföra mångfald eller tolerans som argument för att frånsäga sig sitt ansvar för att skydda alla individer från förtryck och våld. Även i hemmen.