Den enklaste förklaringen till stöd för anti-invandringspartier

Den brittiska tankesmedjan Demos har idag publicerat en intressant rapport om stödet för anti-invandringspartier i Västeuropa. Via partiernas sidor på Facebook har totalt över 12,000 sympatisörer rekryterats till enkätstudien som täcker 14 anti-invandringspartier (i studien kallas de ”Populist parties and movements”) i elva västeuropeiska länder.

Urvalet är alltså inte representativt för dessa partiers väljare som helhet (ungefär två tredjedelar av dessa ”online-supporters” röstade på respektive parti vid senaste valet) vilket gör det mindre relevant att referera enskilda procentsatser, men studiens resultat är ändå intressanta och användbara; dels genom möjligheten att jämföra partierna med varandra, men framför allt genom att fokus är inriktat på att studera varför svarspersonerna sympatiserar med partiet. Vad gäller motiven är det inte särskilt troligt att ett annat urval skulle ha gett särskilt annorlunda resultat. 

Den bild som tecknas av de europeiska anti-invandringspartiernas sympatisörer är nästan provocerande enkel. Det är väljare som i första hand känner en positiv identifikation med dessa partiers värderingar och invandringspolitiska förslag och endast sekundärt kan betraktas som proteströstare. Det är väljare som sätter ett högt värde i att försvara sina länders nationella och kulturella identiteter och därför upplever invandring, mångkulturalism och islam (och EU) som ett hot som måste bekämpas. Det är också väljare som är bekymrade över korruption och brottslighet, vilken i hög utsträckning associeras med invandringen, och som uppvisar ”shockingly low levels of trust” (s.19) för rättsväsendet (men däremot endast marginellt lägre generell tillit jämfört med de siffror för befolkningen som helhet som framkommer i exempelvis Eurobarometer-undersökningar).

Sverigedemokraternas väljare utmärker sig i undersökningen genom att vara de som är allra mest fokuserade på invandringsfrågan. I övrigt är det också intressant att sympatisörernas identifikation med partiernas värderingar är högre för de mindre radikala partierna (som t ex norska Fremskrittspartiet) jämfört med de mer hårdföra (som English Defense League och British National Party).

Mindre betydelsefulla är ekonomiska faktorer. Jämförelsevis få sympatisörer anger ekonomiska argument. Inte heller rasistiska eller xenofobiska argument är framträdande; rapportförfatttarna skriver att ”although it is often believed that members of PPAMs [Populist Parties And Movements] join because they dislike non-members of their ethnic group, reality appears more nuanced” (s.46).

Detta är förvisso inga nya resultat men de går på tvärs med två väletablerade förhållningssätt till dessa partiers väljare: att de kan avfärdas som rasister och/eller att deras ståndpunkter kan reduceras till irrationella uttryck för ekonomiska svårigheter. 

Dessa förhållningssätts popularitet följer naturligtvis av deras bekvämlighet, ett enkelt sätt att slippa ta dessa partiers idéer på allvar. Därför är det viktigt att påminna om att denna bild till stor del är falsk.