Den enklaste förklaringen till stöd för anti-invandringspartier

Den brittiska tankesmedjan Demos har idag publicerat en intressant rapport om stödet för anti-invandringspartier i Västeuropa. Via partiernas sidor på Facebook har totalt över 12,000 sympatisörer rekryterats till enkätstudien som täcker 14 anti-invandringspartier (i studien kallas de ”Populist parties and movements”) i elva västeuropeiska länder.

Urvalet är alltså inte representativt för dessa partiers väljare som helhet (ungefär två tredjedelar av dessa ”online-supporters” röstade på respektive parti vid senaste valet) vilket gör det mindre relevant att referera enskilda procentsatser, men studiens resultat är ändå intressanta och användbara; dels genom möjligheten att jämföra partierna med varandra, men framför allt genom att fokus är inriktat på att studera varför svarspersonerna sympatiserar med partiet. Vad gäller motiven är det inte särskilt troligt att ett annat urval skulle ha gett särskilt annorlunda resultat. 

Den bild som tecknas av de europeiska anti-invandringspartiernas sympatisörer är nästan provocerande enkel. Det är väljare som i första hand känner en positiv identifikation med dessa partiers värderingar och invandringspolitiska förslag och endast sekundärt kan betraktas som proteströstare. Det är väljare som sätter ett högt värde i att försvara sina länders nationella och kulturella identiteter och därför upplever invandring, mångkulturalism och islam (och EU) som ett hot som måste bekämpas. Det är också väljare som är bekymrade över korruption och brottslighet, vilken i hög utsträckning associeras med invandringen, och som uppvisar ”shockingly low levels of trust” (s.19) för rättsväsendet (men däremot endast marginellt lägre generell tillit jämfört med de siffror för befolkningen som helhet som framkommer i exempelvis Eurobarometer-undersökningar).

Sverigedemokraternas väljare utmärker sig i undersökningen genom att vara de som är allra mest fokuserade på invandringsfrågan. I övrigt är det också intressant att sympatisörernas identifikation med partiernas värderingar är högre för de mindre radikala partierna (som t ex norska Fremskrittspartiet) jämfört med de mer hårdföra (som English Defense League och British National Party).

Mindre betydelsefulla är ekonomiska faktorer. Jämförelsevis få sympatisörer anger ekonomiska argument. Inte heller rasistiska eller xenofobiska argument är framträdande; rapportförfatttarna skriver att ”although it is often believed that members of PPAMs [Populist Parties And Movements] join because they dislike non-members of their ethnic group, reality appears more nuanced” (s.46).

Detta är förvisso inga nya resultat men de går på tvärs med två väletablerade förhållningssätt till dessa partiers väljare: att de kan avfärdas som rasister och/eller att deras ståndpunkter kan reduceras till irrationella uttryck för ekonomiska svårigheter. 

Dessa förhållningssätts popularitet följer naturligtvis av deras bekvämlighet, ett enkelt sätt att slippa ta dessa partiers idéer på allvar. Därför är det viktigt att påminna om att denna bild till stor del är falsk. 

Kristdemokraterna och de förlorade invandrarrösterna

Går Kristdemokraterna miste om en stor mängd potentiella röster eftersom invandrarkvinnor, som egentligen sympatiserar med partiets åsikter, av lojalitet med sina män istället röstar vänster? Enligt Dilsa Demirbag-Sten är det så. I Expressen idag skriver hon att ”förödande många” av hennes kvinnliga släktingar skulle bli Kristdemokrater om de gjorde ett partitest. Men familjelojaliteten väger tyngre än det individuella valet i många invandrargrupper varför det är männens preferenser, ofta grundade under åren som politiska aktivister i hemlandet före flykten till Sverige, som gäller. Och då går Kristdemokraterna lottlösa.

Det Demirbag-Sten påstår är förstå svårt att belägga. Redan när det gäller partipreferenserna inom specifika grupper är det empiriska underlaget skralt, eftersom etnicitet ytterst sällan ingår som kategori i väljarstudier (vi vet en del om väljargruppen ”utrikesfödda” men nästan ingenting om kurders eller somaliers politiska preferenser). Än värre är det med andelen väljare som röstar emot sin politiska övertygelse, den är snudd på omöjlig att komma åt med samhällsvetenskapliga forskningsmetoder.

Men även om vi utgår från att det skulle stämma att kurdiska och somaliska kvinnor generellt sett är mer positiva till den kristdemokratiska familje- och äldrepolitiken än andra partiers (om inte den överväldigande majoriteten invandrare avviker fundamentalt från normerna i sina hemländer blir det förstås så), är det ändå självklart att Demirbag-Stens förklaring till varför KD samlar så få röster i invandrartäta valkretsar är den bästa?

En mindre dramatisk förklaring skulle vara att man kan sympatisera med ett parti i vissa frågor utan att vilja rösta på det. Det här är något som de flesta partier brottas med. Miljöpartiets miljöpolitik är populär hos borgerliga väljare och folkpartiets skolpolitik är populär även hos vänsterväljare men det är i slutändan ändå ganska få som är beredda att byta block endast på grundval av en fråga. En röst på Kristdemokraterna är också (kanske framförallt) en stödröst på en Moderatledd regering. För de väljare som kombinerar vänsteråsikter i ekonomiska frågor med en konservativ syn på familje- och moralfrågor är det faktiskt fullt rationellt att rösta vänster, givet att man tycker att de förra väger tyngre än de sistnämnda.

Jag är ändå positiv till Demirbag-Stens artikel eftersom den lyfter fram en ofta försummad fråga. Med invandringen får Sverige också nya väljargrupper. Min bild är att svenska partier har väldigt dåliga på att dra nytta av detta. Socialdemokraterna fick länge väldigt mycket gratis genom att många invandrare, till exempel flyktingar från Chile, Turkiet eller Iran, snabbt kände sig hemma i partiet, dess politiker (Olof Palme var välkänd för många redan innan de kom hit) och dess ideologi (samma demokratiska socialism många stred för i sina hemländer). Dilsa Demirbag-Sten beskriver själv detta väldigt väl i sin bok Fosterland, där hon tecknar bilden av sin far som redan i hemlandet beundrade det Socialdemokratiska partiet.

Men med senare decenniers invandringsvågor, dels från nya länder (Somalia, Irak), dels ökad anhöriginvandring, har också kommit många som rimligen har betydligt svårare att hitta sin plats i den svenska partipolitiken. En tydlig konsekvens är ett lågt valdeltagande bland invandrare. Vänster-högerdimensionens extremt starka dominans i svensk politik – genom vilken bland annat så kallade ”värdefrågor” (men även internationella frågor) reduceras till en undanskymd plats – tror jag är en orsak; det snäva åsiktsspekrat i värdefrågor (där liberala åsikter har en totalt hegemonisk ställning) är en annan.

Enstaka politiker har visserligen varit ganska fantasifulla i sina försök att exploatera detta: Moderaten Göran Pettersson raggade turkiska röster efter riksdagens erkännande av folkmordet på armenier, Sverigedemokrater i Södertälje lyfte fram partiets konservativa sidor i sin jakt på kristna kaldéer och i Malmö har Ilmar Reepalu inte kunnat hålla sig från att spela på antiisraeliska stämningar. Men som helhet verkar partierna sakna både intresse och kunskap.

I grunden handlar det om att partierna måste söka upp väljarna, när väljarna uppenbarligen inte söker upp partierna. Partipolitik kommer alltid handla om att artikulera kollektiva intressen. ”Invandrarna” kommer aldrig kunna vara en framgångsrik referenspunkt, annat än för de som vill anspela på främlingsfientlighet. Men tvärs igenom den fiktiva invandrargruppen ryms väljargrupper med åsiktsprofiler som idag inte matchas av något svensk parti. De som först inser detta har mycket att vinna.