Integrationsdebatt utan botten

Jag ska strax ta julledigt men känner att det är två ytterligare saker jag skulle vilja få sagt i anslutning till debatten om regeringens toleranssajt.

Det första gäller vad som är det grundläggande felet med satsningen. Jag tror att det främst handlar om att toleranssajten blandar ihop två olika uppgifter för regeringen, som bör genomföras separat.

Regeringen har för det första ett ansvar att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Statens resurser och tvångsmakt både kan och bör användas för att motarbeta inte bara diskriminering utan också rasistiska och xenofoba attityder. Detta handlar om de grundläggande värden som finns formulerade i den svenska grundlagen och som står över de partipolitiska motsättningarna, vilket illustreras av att alla åtta riksdagspartier säger sig dela dessa mål.

Erik Ullenhag har som integrationsminister ett särskilt ansvar för dessa frågor vilket han enligt min mening förvaltar väl. Jag har exempelvis aldrig hört Ullenhag prata om integrationsproblem utan att samtidigt också lyfta fram vikten av att motverka rasism och diskriminering. Eftersom Ullenhag, liksom Nyamko Sabuni före honom, dessutom uttryckligen tagit avstånd från kulturrelativism och kategoriskt avvisat identitetspolitik har han en i mitt tycke betydligt större trovärdighet än flera av sina Socialdemokratiska föregångare på posten.

Toleranssajten har motiverats som ett led i kampen mot rasism och vore, om den utformats bättre, ett välkommet bidrag. Jag är helt övertygad om att rasistiska myter behöver bemötas och delar inte den oro som exempelvis Expressens ledarredaktion uttryckt, att man därigenom skulle legitimera vanföreställningar. Det är bra om den som på nätet letar efter information om huruvida judarna verkligen kontrollerar medierna snabbt hittar lättillgänglig information från en trovärdig källa som förklarar att det är en klassisk antisemitism myt som saknar verklighetsförankring.

Problemet, som jag har pekat på i mina tidigare inlägg i debatten, är att toleranssajten också tycks vilja legitimera regeringens invandrings- och integrationspolitik. Det är självklart att regeringen har detta syfte, men det blir fel när det blandas ihop med arbetet mot rasism. Även rimliga invändningar mot regeringens politik avfärdas som främlingsfientliga myter. Det är av denna anledning jag har funnit det mödan värt att kritisera satsningen och det är detta jag och Paulina Neuding syftar på när vi skriver att toleranssajten är moraliskt tvivelaktig.

Det krävs nämligen inte många minuter framför Google Scholar för att upptäcka att "massinvandring" är ett begrepp som även används av en del forskare, att det finns korrelationer mellan kriminalitet och kultur som inte kan förklaras av socioekonomiska faktorer, att det finns seriösa forskare som räknar "invandringens kostnader" i storleksordningen tiotals miljarder eller att Sverige hör till de länder i västvärlden som tar emot flest flyktingar och har den snabbast ökande andelen muslimer bland befolkningen.

När regeringen påstår att ovanstående är uttryck för främlingsfientliga myter, vem tror man att man lurar? Det finns rasistiskt invandrarmotstånd och det finns kritik av invandringspolitiken som inte är rasistisk. Den förra ska bekämpas, den senare ska bemötas i saklig debatt. Genom toleranssajten buntar man ihop båda två vilket både är ohederligt och kontraproduktivt.

Det här leder över till den andra tanken som jag vill förmedla. Över hela den svenska integrationsdebatten vilar sedan länge en förödande tankefigur: den som vill väl har också rätt. Därför skriver t ex Eskilstuna-Kuriren idag att jag och Paulina bör "bringa ordning i sina inre prioriteringar i debatten. Vem är huvudfienden, de främlingsfientliga eller deras motståndare?" Därför skriver en ledande vänsterbloggare att vi med vår artikel "bidrar till att stärka rasismen i Sverige" och en annan att vi helt enkelt har som syfte att "klä SD-retoriken i liberal mantel". På Twitter tar sig namnkunniga debattörer friheten att avfärda vår debattartikel som irrationellt uttryck för ett allmänt ogillande av muslimer.

Det finns således ingen botten i integrationsdebatten. Det mesta är tillåtet. Och samma mönster upprepas gång på gång. En del säger att det är naturligt, givet att det är känsliga frågor. Viktiga värderingar står på spel. Men jag tvivlar. Jag börjar alltmer luta åt att det snarare är uttryck för en intellektuell hierarki. Precis som integrationsministerposten inte väger särskilt tungt i en regering anses det heller inte särskilt prestigefyllt att vara integrationsforskare eller integrationsdebattör. De skarpaste hjärnorna skyr debatten och ägnar sig åt annat och kvar blir de som inte annat förmår än att ägna sig åt personangrepp eller tillskriva motståndarna onda avsikter.

Har jag fel? Jag hoppas det.

Med detta tar bloggen julledigt. God jul på er alla, och var snälla mot varandra i kommentarsfälten!