När politik alltmer blir en fråga om kompetens - när experter fyller politiska roller och politiker framträder som experter - finns en uppenbar risk att den demokratiska legitimiteten på sikt urholkas. Att politiker genomför förslag som man vet saknar stöd hos väljarna är ibland nödvändigt. Problemet i stora delar av Europa är att ledande beslutsfattare i ett antal länder konsekvent under en längre tid har fört en politik som gått på tvärs med väljarnas önskningar, utan att ens låtsas ha ambitionen att argumentera för den riktning man val. Exempel är egentligen överflödiga, här räcker att nämna två: Europapolitiken och invandringspolitiken.
Som en direkt konsekvens av oviljan, alternativt oförmågan, att vinna legitimitet tenderar tyvärr idag det tydligaste demokratiska ledarskapet att istället formuleras av globaliserings- och invandringsfientliga partier som vilar på traditionell nationalistisk grund. Europeiska väljare tvingas därför in i ett val mellan kompetenta ledare utan utpräglade idéer och idéburna men oerfarna och radikala populister.
Till de senares fördel talar det faktum att även etablerade politiker i krisens hetta otvetydigt väljer att prioritera snäva nationell intressen. Därmed legitimerar den ekonomiska krisen en nationalistisk politik och indirekt även de nationalistpartier som dessutom kan frånsäga sig allt ansvar för de beslut som försatt de europeiska staterna i dagens prekära situation.
Ingen av Dossier-texterna finns på nätet men jag rekommenderar ett inköp av tidningen, eller ännu hellre en prenumeration.
Det vore ju konstigt om klyftan mellan eliten och folket i dessa ödesfrågor inte skulle få konsekvenser. Ute i Europa verkar dock eliterna sansa sig och börja lyssna till folkviljan (t ex Danmarks borgerliga f.d. statsminister såg det som sin viktigaste insats att han lyckats att få invandringspolitiken folkligt förankrad genom den omläggning som gjordes tillsammans med DF; det som av etablissemanget i Sverige utmålas som något ohyggligt farligt och destruktivt som till varje pris måste undvikas) medan Sverige går i helt motsatt riktning. Inte dåliga förutsättningar för ett visst partis fortsatta tillväxt men desto mer oroande för demokratin och vårt lands framtid. Vad måste till innan det svenska etablissemanget tar ett steg tillbaka från den väg vars politiska och samhälleliga etc. kostnader börjar bli alltmer allvarliga?
SvaraRaderaEtt stort problem är också hyperdemokratin. I en mer organisk och meritokratisk hyperdemokrati - där man lyssnade mest på den eller de medborgare som har de mest substantiella argumenten enligt formeln relevans och hållbarhet - hade förstås hyperdemokratin kunnat vara potentiellt konstruktiv, eftersom kvalificerade och rakryggade tyckare hade kunnat värka fram positiva förändringar utan risk för kvasiostracism. Men i nuläget där blott kvasifilantropiska strebers får lov att göra sig hörda - hej Lena Sundström och MP - så leder det dessvärre till än mer irrationella beslut.
SvaraRaderaPåtagligt är också att de med den upplevt rätta sinnelagsetiken - man vill väl - aldrig behöver stå till svars och ta ansvar för sina puerila affektioner, som tycks vägleda beslutsfattningsprocesserna.
Apropå Lindbergs senaste utspel så kan man konstatera att inte mycket skulle kunna bli sagt och kritiserat om sådana som han fick bestämma. Kritik mot mångkulturalism och feminism är tydligen liktydigt med "hat" och att man delar "föreställningsvärld" med en spritt språngande galen terrorist som tror att han är organiserad i någon slags tempelriddarorden. Tack och lov har SD:s framväxt förbättrat det sjuka debattklimatet i Sverige något (dock inte politiken sedan alliansen hoppade i säng med MP) och det kan inte Lindberg och Aftonbladet förändra hur många gånger de än drar upp Breivik. Och borde inte en tidning som sätter rubriker som "muslimerna är vårt största utländska hot" ta det lugnt med anklagelser mot andra att underblåsa det "främlingsfientliga bakgrundsbruset"? Där kan AB, mer än några andra, ha triggat galningar som Breivik.
SvaraRadera"Kan inte se på vilka avgörande punkter Rothsteins analys skiljer sig från t ex Johan Lundbergs el Per Gudmundsons. Förutom applåderna då."
SvaraRaderaOm vi bortser från Rothsteins osmakliga beskrivning av dagens invandringskritiska partier som "extremhöger", som drivs av "hat" och som någon sorts parallell till den antidemokratiska extremhöger som härjade på 30-talet, så har han en del poänger. Skillnaden, och förklaringen till högerapplåderna (?), är väl att t ex Gudmundson inte fokuserar på vänstern utan ser SD:s framväxt som en konsekvens av den klyfta som finns mellan folket och eliten. SD tar ju lika många röster från höger- som vänsterblocket och det torde främst vara Moderaterna som öppnat upp för SD genom att fullständigt överge den invandringskritik som tidigare fanns (och fortfarande är det M som t ex har de mest flyktingkritiska väljarna bortsett från SD). Det är således inte bara, eller främst, vänstern som måste rannsaka sig om man ska kunna motverka SD:s framgångar. Gudmundsons recept var då att man à la Danmark skulle försöka "inlemma SD i regeringsunderlaget", genom att kasta någon köttbit på invandringsområdet till partiet, så att SD inte skulle kunna växa till sin fulla potential i opposition, men där tycks han ha talat inför fullständigt döva öron...
Ursäkta mitt spammande, men Linberg är rätt rolig:
SvaraRaderahttp://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2012/02/varfor-det-ar-daligt-att-sverige-blir-som-danmark-1
Det dåliga med att Sverige blir som Danmark består alltså i att Danmark helt saknar "breivikar" och "lasermän" som flippat ur, men däremot haft en öpppen och allsidig invandringsdebatt och fått en folkligt förankrad invandringspolitik. Inte heller har de en lika stor nynaziströrelse som Sverige. Nej, Lindberg behöver nog tänka till lite så kanske han inser att en öppen och allsidig debatt i dessa ödesfrågor är att föredra framför repression och tabun. I annat fall är risken uppenbar att man ger förutsättningar för att Breivik ska få de ordensbröder som han räknar med att hans terroraktion kommer att ge framgent...