Vänstern och högern och religionsfriheten

Jag har utan större framgång försökt hitta något nytt i alla de inlägg som följt på Maria Svelands artikel i DN häromveckan. Men det är samma gamla skribenter, med samma gamla argument. Inte ens exemplen förnyas (Breivik började användas som tillhygge redan några dagar efter terrordåden i juli). Det har därför känts ganska onödigt att försöka bidra med ytterligare ett inlägg till en helt stillastående debatt. Att försöka påverka meningsmotståndarna tycks helt utsiktslöst och att predika för kören är trots allt rätt så trist.

Men det finns ett tema som jag ändå tror behöver uppmärksammas mer. Hos alla dem som av olika skäl bekymrar sig över vänsterns förhållningssätt till integrationsfrågorna är det nämligen en sak som hela tiden återkommer: besvikelsen över en vänster som bejakar religiös pluralism.

Fredrik Ekelund skriver att det var ett misstag av Mona Sahlin att ta på sig en sjal vid invigningen av Stockholms moské. Bo Rothstein, som återkommande hävdat att religiösa friskolor strider mot grundlagen, skriver svepande om en vänster som övergivit muslimska flickor som lever under kulturellt förtryck. Dilsa Demirbag-Sten uppmanar vänstern att ”sluta flörta med kultur och religion”. 

Vänstern har i Sverige traditionellt varit antiklerikal. Visst har det funnits beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, men dessa har negligerats i den stora berättelsen om världens bästa välfärdsstat i världens mest sekulariserade samhälle. Gud och kyrkan hörde till det förgångna och i det moderna och progressiva Sverige kunde religiositeten förväntas försvinna och var därför i värsta fall en harmlös kvarleva av det gamla, dåliga Sverige.

Så blev det inte. Och dagens vänster beklagar inte religionens återkomst, den bejakar den. Därför är det inte konstigt att många tycks känna sig främmande i det nya politiska landskapet där det numera är på vänsterkanten som religionsfriheten försvaras mest ihärdigt medan det är bland borgerliga debattörer som slöjor, omskärelse och religiöst motiverad terrorism problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weiderud när det gäller ihärdigt försvar av tolerans inför religiösa minoriteter. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. De som driver ateismen som ett politiskt projekt gör det nästan uteslutande med liberala argument, medan ett vänsterateistiskt perspektiv nästan är utraderat ur den offentliga debatten i Sverige. Det är talande att det var en Socialdemokratisk integrationsminister (Sahlin) som så tydligt manifesterade sitt gillande av en muslimsk närvaro i Sverige medan det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen.

Debatten om dessa frågor försvåras av det stora genomslaget för den kraftigt överdrivna föreställningen att vänstern i Sverige skulle bedriva identitetspolitik. Det är en idé som sällan kvalificeras, helt enkelt eftersom de verkliga exemplen är så få. Visst har ett kulturrelativistiskt perspektiv ibland fått för stort utrymme men politiken har i Sverige fortsatt att bygga på universella principer, inom alla områden, och ytterst få konkreta identitetspolitiska förslag har kommit längre än de akademiska seminarierummen.

Att vänstern mer lyhört än tidigare uppmärksammar minoritetsperspektiv har naturligtvis inte ett dugg att göra med att man skulle ha övergett rationalitets- och framstegstro, vilket somliga påstår. Tvärtom är det uppenbart att det är den starka tilltron till moderniseringens potential som gör att man inte ligger sömnlös om nätterna och bekymrar sig över muslimernas värderingar. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte ännu är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin de senaste veckorna ofta refererade bok De hatade om att islam ”normaliseras” vilket han exemplifierar med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskéböcker”. Ingen anledning till oro, således, de kommer ändå bli som vi, så småningom.

Religionsfrihetens gränser är inte huggna i sten. Samhällen förändras och därmed uppstår också nya konfliktlinjer som kräver nya ställningstaganden, i stora och i små frågor. För min del symboliserar bilden av Sahlin i slöja ett Sverige som är på rätt väg. Ett Sverige där vi inte bara, som Ekelund anser, i religionsfrihetens namn accepterar moskéer utan faktiskt genuint välkomnar islam som en konstituerande del av det svenska samhället. Därför har jag också argumenterat för att offentliga institutioner i så stor utsträckning som möjligt bör tillgodose olika önskemål från skattebetalarna istället för att låta majoritetens önskemål ständigt vara vägledande. Därför har jag argumenterat för att det fortsatt bör vara lagligt att omskära pojkar i Sverige. Därför oroas jag också av en utveckling där religionsfrihetens främsta försvarare nu är en vänster som inte står upp och försvarar pluralismen som sådan, utan hellre smutskastar dem som med legitima argument tycker att den bör begränsas.