Vi behöver mer kunskap om invandrare och minoriteter

Jag fick idag det allra sista numret av tidningen i&m (Invandrare & minoriteter) i brevlådan. Tidningen, som bytt namn några gånger, har i nästan 40 år varit den enda i Sverige som uteslutande har behandlat migrations- och integrationsfrågor. Besvikelsen över nedläggningen – som är en direkt effekt av indragna bidrag från Kulturrådet – är tydlig i det avslutande numret som helt ägnas åt en tillbakablick över tidningens historia.

Det sista numret rekommenderas alla som följer dagens integrationsdebatt. De korta historiska återblickarna visar nämligen att det mesta av det som sägs idag har sagts förut. Invandrarnas språkkunskaper, arbetslösheten bland utrikes födda, boendesegregationen, högerpopulismen, rasismen – det är svårt att hitta aktuella debatter som inte saknar motsvarigheter på 1990- och 1980-talen.

Ändå har förstås en hel del förändrats. Tidningen startades 1973, ungefär samtidigt som Sverige fick en invandrarpolitik. Som Charles Westin påpekar i en läsvärd inledande överblick saknades vid tiden för den första stora statliga utredningen om invandrarpolitik inhemsk vetenskaplig kunskap att bygga vidare på. Istället fick utredningen själv generera forskning. De allra första svenska avhandlingarna om invandringsfrågor skrevs till exempel först några år in på 1970-talet.

Den normativa utgångspunkten för tidningen när den startades var att assimileringstrycket på invandrarna borde minska (vilket då var helt i linje med den mångkulturella inriktning som Sveriges riksdag beslutade om 1975). Tonläget var stundtals radikalt; tidningens första chefredaktör David Schwarz varnade till exempel 1980 för ”frustrerade och militanta ungdomar” om invandrarna fortsatte att utsättas för assimilering. Samma år intervjuades invandrarminister Karin Andersson ( C) som tyckte att det vore ”rätt vettigt” med en modell där låg- och mellanstadieundervisningen bedrevs på modersmålet med svenska som andraspråk.

Det råder ingen tvekan om att tidningens redaktion och de återkommande skribenterna varit mycket kritiska till de senaste årens utveckling i integrationsdebatten. Kritiska röster har naturligtvis alltid en plats att fylla men ändå har jag svårt att förneka att tidningen känts alltmer irrelevant de sista åren. Oviljan att ifrågasätta de egna utgångspunkterna har stått i vägen för förmågan att ge nya perspektiv på ständigt skiftande samhällsförändringar. Detta kan illustreras av hur nuvarande chefredaktören Nora Weintraub i sin sista ledare skriver, i sammanhanget av att hon hoppas på en återkomst, att ”en tidskrift som i&m behövs – dessvärre – även i framtiden!”

Jag hoppas också på en återkomst. Men genom att beklaga behovet av den egna tidskriften tycks Weintraub mena att det endast är invandringskritik och främlingsfientlighet som motiverar kunskap om invandrare och minoriteter. Så är det naturligtvis inte. Det som borde motivera satsningar på en tidskrift om dessa frågor är inte Sverigedemokraterna eller främlingsfientliga attityder, utan det enorma behovet av kunskaper om invandrar- och minoritetskulturer som kan bidra till att underlätta de ofrånkomliga konflikterna som uppstår i ett mångkulturellt samhälle.