Hattarna av. För alltid.

Det har stormat kring min arbetsplats de senaste dagarna. Kollegorna Staffan I Lindberg och Richard Svensson har fått mycket uppmärksamhet för sin skrift Rösträtt till salu där de argumenterar för att unga svenskar är mindre övertygade demokrater idag än tidigare och att detta beror på "kommunaliseringen och kommersialiseringen" av den svenska skolan.

De upprörda rösterna har avlöst varandra:

"Göteborgs universitet skall inte publicera propaganda som vetenskap" skriver Göteborgs-Posten på ledarplats (29 augusti). Sanna Rayman skriver i Svenska Dagbladet att det är "ett fult trick" att presentera åsikter som forskningsresultat (28 augusti). "Politisk forskning större hot än friskolor" skriver Daniel Persson i Gotlands Allehanda som talar om ett haveri för Göteborgs universitet (28 augusti).

Jag är inte heller övertygad om att Lindberg och Svensson har rätt. Vad gäller attityder till demokrati visar olika mätningar olika resultat. Det är dessutom tveksamt hur intressant principiella demokratiattityder och hypotetiska resonemang om militärstyre och rösträttsförsäljning är i ett land som Sverige. Inte för att svenskar är genetiskt predestinerade att gilla demokrati - jag håller med Lindberg och Svensson om att det finns en tendens att ibland bortförklara obekväma forskningsresultat med argumentet "så kan det väl inte vara i Sverige" - utan helt enkelt för att det knappast är så här hotet mot demokratin tar sig uttryck idag.

Givet detta är det förstås vanskligt att spekulera kring orsaker till något som eventuellt inte ens har inträffat. Om man ändå ska göra det krävs för min del en betydligt mer utförlig argumentation för att jag ska tro att utbildningspolitiken bär skulden (eller förtjänsten, om det nu är som andra studier visar, att demokratistödet långsiktigt har ökat).

Men om detta kan och bör vi prata. Offentligt. Och det är därför jag faktiskt tycker att det här är en lyckad debatt. Samhällsengagerade forskare som presenterar resultat av relevans för samhällsdebatten. Andra akademiker som säger emot. Opinionsbildare som för en gångs skull faktiskt läser en - förvisso kort och läsbar - akademisk studie och med goda argument ifrågasätter resultaten. Journalister som ger utrymme åt kritiska röster när de presenterar forskarnas resonemang (till och med i lokalpatriotiska Göteborgs-Posten gavs utrymme åt kritiska röster, GP 28 augusti).

Det finns många, trista exempel där journalister helt okritiskt sprider tvivelaktiga resonemang vidare som vore de självklara fakta, endast för att de har universiteten som avsändare. Så blev det inte den här gången, låt oss vara glada för det.

Flera har också gjort sig lustiga över Lindbergs och Svenssons formulering att de "tar av sig forskarhattarna". Det är bra. Som forskare kan man inte hoppa mellan olika stolar och förvänta sig att läsaren ska byta glasögon mellan kapitlen. Men lösningen är naturligtvis inte att avstå från att delta i debatten eller att - som vissa tycks anse - endast göra det för att presentera obestridliga resultat. I så fall skulle vi statsvetare tvingas abdikera helt (säkerligen till somligas glädje, förvisso).

Det finns nämligen inga definitiva resultat inom samhällsvetenskapen. Det bästa vi har att erbjuda är mer eller mindre välunderbyggda hypoteser.

Inte heller finns det någon magisk forskarhatt som befriar våra analyser från påverkan av det samhälle vi studerar, som rensar bort våra erfarenheter, kulturella referensramar och ideologiska övertygelser. Det bästa vi kan göra är att vara öppna med våra utgångspunkter, redovisa hur vi har gjort våra undersökningar och försöka övertyga med hjälp av goda argument, inte fina hattar.