Sverigedemokraterna efter krisen: en sammanfattande analys

Jag har under de senaste dygnen kommenterat utvecklingen kring Sverigedemokraterna i ett antal olika medier. Här ett försök att sammanfatta mitt budskap:

1. För de flesta väljare förändrar inte bilderna från Kungsgatan deras bild av SD. För den stora grupp väljare som redan ogillar SD har bilden av ett rasistiskt parti bekräftats. Många övertygade SD-sympatisörer har snarare fått bekräftat bilden av ett medieetablissemang som behandlar SD orättvist. Detta är väljare med ett lågt förtroende för media och en hög tolerans för uttryck som "blatte".

2. Däremot kan de som under de senaste åren blivit mer positiva till SD påverkas. Det är väljare som är kritiska till invandringspolitiken men som inte vill rösta på ett rasistiskt parti. Det är dessa väljare SD vill vinna med sin nolltoleranspolicy mot rasism. Det är samtidigt denna grupp som de andra partierna försöker övertala genom att hävda att SD:s "sanna ansikte" nu har avslöjats.

3. SD är i grunden ett parti som bärs fram av ideér och politiskt missnöje snarare än individer eller medial image. Det är invandringspolitiken som lockar väljare, inte personer som Erik Almqvist eller Kent Ekeroth. Men inte ens SD klarar sig utan kompetent folk. I den meningen är åtminstone förlusten av Almqvist mycket tung.

4. SD har under de senaste åren försökt att bredda sin politik. Den enskilt viktigaste frågan vid sidan av invandringen är frågor som rör lag och ordning. Markus Uvell visade i en analys tidigare i höstas att inte minst många fd Moderatväljare lockats till SD pga denna fråga. På längre sikt är det därför minst lika skadligt ur förtroendesynpunkt att partiets ledande företrädare - inklusive den rättspolitiske talespersonen - bevisligen betett sig som huliganer. Det kommer, försiktigt uttryck, försvåra partiets möjligheter att uttala sig med trovärdighet i den fråga som på sikt skulle kunna bli lila central för SD som invandringen.

5. Krisen utgör en allvarlig prövning för Jimmie Åkessons ledarskap. Han har under de inledande dagarna hanterat situationen väl, men det är för tidigt att ge ett slutomdöme. Många tolkar SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands utspel på DN Debatt, där han kritiserar Åkesson och försvarar Erik Almqvist, som ett sätt att flytta fram positionerna i en intern maktkamp. Så är det också sannolikt. Men det är inte alls säkert att utfallet blir det avsedda. De flesta av partiets medlemmar inser att Åkessons ledarskap varit helt avgörande för att partiet. Om Åkesson håller ut och överlever drevet kan krisen tvärtom visa sig ha stärkt hans ställning.

6. SD rymmer motsättningar om allt från ideologi och sakpolitik till maktutövning och rent personliga konflikter. Detta är inget konstigt utan så ser vardagen ut inom alla partier. Det är först när det utvecklas fraktioner som står emot varandra i öppen strid som det blir allvarligt. Så som nyligen inträffat inom KD och tidigare inom Vänsterpartiet. Det har inte små partier råd med. Men inget tyder på att SD redan skulle stå inför en sådan situation.

7. Många har i dagarna gjort jämförelser med Ny Demokrati. Det kan man göra, men då måste skillnaderna betonas. NyD saknade ideologi, saknade lokal förankring, inrymde redan från starten spänningar i partiledningen, hade ledare som saknade tålamod när vinden vände, var helt beroende av medial uppmärksamhet och föll samman inte enbart pga eget misslyckande utan också pga en djup ekonomisk kris i Sverige som kraftigt minskade efterfrågan på populism. I alla dessa avseenden har SD annorlunda, och mer gynnsamma, förutsättningar.

8. Om SD, mot förmodan, skulle rasa samman eller splittras, kommer det fortfarande att finnas kvar en efterfrågan på ett parti som vill minska invandringen till Sverige. Den invandringskritiska opinionen har varit stark så länge den har undersökts och det är den som har möjliggjort SD:s framväxt. Inte tvärtom.