Gud, vetenskapen och skolan

Jag medverkade idag på ett seminarium på Jonsereds Herrgård under rubriken Gud, vetenskapen och skolan. Bakgrunden är den nya ämnesplanen för religionskunskap i gymnasieskolan som lyfter fram relationen mellan religion och vetenskap som ett centralt område. Seminariet inleddes av Olof Franck och Lotta Knutsson Bråkenhielm som är två av författarna till den nyutkomna boken Attundervisa om religion och vetenskap (Studentlitteratur). Det är en välskriven och på många sätt tankeväckande bok som jag kan rekommendera inte bara lärare utan för alla med intresse för samhällsfrågor.  

Det är förstås svårt att invända mot relevansen i detta tema. Men det är inte självklart hur det ska behandlas, inte minst mot bakgrund av de grunda kunskaper om religion (och vetenskap) som elever på gymnasieskolan kan förväntas ha. Utifrån vad både jag själv och andra sa på seminariet har jag skrivit ner några punkter, som utgångspunkt för en vidare diskussion.

• Konflikten mellan vetenskap och religion bör inte överdrivas. I stort sett samtliga deltagare verkade vara överens om detta. Historien rymmer både konflikt och positiv dynamik. Gränserna mellan religion och vetenskap är inte självklara, religionen är liksom forskningen i ständig förändring och på ett individuellt plan går de flesta religiösa uppfattningar att kombinera med en tilltro till vetenskapliga resultat. Av denna anledning är det positivt att formuleringen ”tro och vetande”, som fanns med i en tidigare version av ämnesplanen strukits, men det är synd att den likaledes polariserande termen ”evolutionism” hänger kvar.
• Vetenskap är mer än naturvetenskap. Av diskussionen framgick att det är väldigt lätt att ”vetenskap” i relation till religion reduceras till att enbart handla om naturvetenskap. Talande för detta var att kreationism var det ständigt återkommande exemplet i diskussionen. Detta riskerar att rikta fokus helt fel (inte bara genom att förstärka en stereotyp bild av religion). Istället bör humanvetenskapliga perspektiv ges större utrymme, det är inom humaniora vi hittar de bästa verktygen för att förstå religiositet.
• Hela vårt samhälle är präglat av religionen. Det finns en ständig risk att det är ”vi” (den svenska majoritetskulturen” som uppfattas stå för vetenskapen och ”dom” (invandrare och minoriteter) som står för religionen. Därför behövs ständigt påminnelser om att svenskhet också är en kultur och exempel på hur denna i hög grad präglats av protestantismen.
• Religiösa argument är ibland lika legitima som sekulära. En del av skolans demokratiska fostran bör vara att skapa förutsättningar för att såväl religiösa som icke-religiösa medborgare kan delta i samhällsdebatten på lika villkor. Jag tog upp exemplet med frågan om livets början och slut, vilken i Sverige tenderar att delegeras till vetenskapen. Men de normativa ställningstagandena kommer vi inte undan. Bakom hänvisningar till vetenskapens bedömning av ”livsduglighet” ligger ett ställningstagande att livsduglighet ska vara ett avgörande kriterium för liv och död, vilket inte är ett resultat av någon empirisk forskning, utan ett uttryck för en värdering, som i sig kan vara grundad i ideologi, religion eller livsåskådning. Därför bör den politiska debatten om dessa frågor vara inkluderande mot dem som anför argument som utvecklats inom andra värdegrunder än den för tillfället dominerande.