Niklas Svensson åker till Rom

För några dagar sedan fylldes mina facebook- och twitterflöden av folk som var arga för att Sveriges Television direktsände begravningen av Hugo Chavez. Det borde inte svensk TV göra, verkade åtminstone de till höger om mitten väldigt ense om. Jag förstod inte upprördheten. Istället fastnade jag ett par dagar senare för ett inlägg som spreds på facebook där en uppmärksam person listat alla sakfel som SVT:s kommentatorer gjorde i sändningen. Jag såg inte själv sändningen men en del verkade helt klart klandervärt (ett av många likvärdiga exempel var att kommentatorerna inte hade känt igen Venezuelas nationalsång).

Idag noterade jag att Expressen skickat reportern Niklas Svensson till Vatikanen för att bevaka konklaven som väljer ny påve. Svensson är visserligen en skicklig journalist men han har också tidigare koketterat med sitt totala ointresse för vad som händer i Vatikanen. I smärtsam hågkomst av hur Aktuellt kvällen då Benedictus avgick bjöd in Göran Hägg för att prata om hur tjocka påvar följs av smala påvar tolkade jag detta som ännu en bekräftelse på att svenska medier inte riktigt tar bevakningen av hela sin omvärld på allvar.

Att svensk nyhetsjournalistisk inte alltid räcker till när det händer saker utanför den del av omvärlden som vanligen bevakas (Sverige, Norden, Västeuropa, USA, Mellanöstern) är lika välkänt som begripligt. Det finns naturliga förklaringar, som att medieföretag inte längre har råd med mer heltäckande utrikesbevakning eller att det finns för få medievana experter som kan ringas in till en TV-studio. Sverige är ett litet land och man kan helt enkelt inte förvänta sig en komplett svenskspråkig bevakning av den dagspolitiska utvecklingen i Burundi.

Mot denna bakgrund blev jag lite förvånad när jag ikväll läste hur ett par ledande centerpartister på twitter beklagade sig över att media skriver så mycket om påvevalet. "Undrar, apropå politiska journalisters bevakning av påvevalet, vad de vet om intresset för katolicismen i Sverige som andra inte vet" skrev ett statsråd. "Mkt relevant fråga! Det är väl si så där 500 år sen påven var riktigt het i Sverige" svarade en tjänstledig riksdagsledamot.

I ljuset av reaktionerna på sändningen av Chavez begravning ser jag konturerna av ett ganska olustigt förhållningssätt: sänd inte begravningar av auktoritära statsledningar. Det är väl ingen som bryr sig om Chavez i Sverige. Skriv inte så mycket om katolska kyrkan. Det är väl ingen som bryr sig om påven i Sverige.

Jag tar upp dessa exempel eftersom jag upplever att dessa reaktioner är ganska typiska för mycket av den individualiserade mediekritik som utgör en stor del av mitt twitter- och facebookflöde (dvs, folk som tycker saker om vad som skrivs i tidningar och visas på TV). Det är inte alltid ointressant, men oftast provinsiellt och ibland direkt nationalistiskt.

Man ska inte naturligtvis inte överanalysera ordval i tweets ens från heltidspolitiker men jag kan inte komma ifrån känslan av att Anna Karin Hatts undran om "intresset för katolicismen i Sverige" och Fredrick Federleys "500 år sen påven var riktigt het i Sverige"  någonstans bottnar i en oförmåga att inse att Hyland är död. Det finns inte längre en homogen svensk mediepublik som samlas framför soffan och tillsammans tittar på mysig folkhems-TV som intresserar dem alla. Däremot finns omkring 150,000 aktiva katoliker i Sverige. Fler än 50,000 svenskar är födda i Latinamerika. Än viktigare: även om det är en sliten fras är det inte desto mindre sant att vi lever i en globaliserad värld där det som sker i Caracas och i Rom direkt påverkar det som sker i Tranås eller Hylte.

Dagstidningar, radio och senare TV var fantastiskt kraftfulla instrument för att foga samman människor i nationalstatens gryning. Mångkulturalismens framväxt är parallell med medielandskapets fragmentarisering. Vid mitten på 1980-talet var det fortfarande över fem miljoner svenskar som såg Kalle Anka på julafton. Nuförtiden är det "bara" tre miljoner.

Men nationella medier behövs, kanske ännu mer i ett mångkulturellt samhälle. Det behövs gemensamma mediala arenor för möten mellan majoritets- och minoritetskulturer och det behövs gemensamma mediala erfarenheter utifrån vilka den gemensamma svenskheten kan konstrueras (jag ber om ursäkt för den akademiska formuleringen). En förutsättning för detta är att Public Service och de stora dagstidningar förmår tänka utanför de snäva provinsiella ramarna som så många gånger upplevts som så begränsande.

Och möjligen har jag helt fel om Expressen och Niklas Svensson. Kanske är det precis rätt att skicka just honom till Rom. Ett kliv i rätt riktning mot en uppvärdering av det verkligt betydelsefulla. Från Maramö till Vatikanen. Hursomhelst, om Centerpartiets vision om fri invandring någon gång förverkligas kommer garanterat efterfrågan på seriös och omfattande bevakning av de stora världsreligionerna öka kraftigt. Bäva månde Hatt och Federley.