Socialdemokraterna och integrationsministern som försvann

Inför den socialdemokratiska partikongressen i april har det föreslagits att partiet bör verka för att posten som integrationsminister ska avskaffas. Partistyrelsen säger till exempel att "integration är ett problematiskt begrepp, som partistyrelsen helst inte vill använda" och Luciano Astudillo, som tidigare var partiets integrationspolitiske talesperson, säger att målet bör vara en "generalisering" av politiken: "Det ska inte finnas en särskild arbetsmarknadspolitik eller skolpolitik för människor med ett annat ursprung".

Ord är inte oviktiga. Jag har själv skrivit en hel del om problemet med just begreppet integration. Men lika lätt som det är att i teorin avskaffa en ministerpost, lika omöjligt är det att avskaffa ett politikområde. Alternativet till en integrationsminister är i praktiken en biträdande arbetsmarknadsminister, med ansvar för ungefär de uppgifter Erik Ullenhag har idag (utgiftsområdet integration motsvarar ungefär 8 miljarder i höstbudgeten). Om det vore bättre (mer effektivt) eller sämre kan jag inte bedöma.

Däremot kan det finnas ett symbolvärde i att ta avstånd från idén om integration. Men då krävs en konsekvent politisk linje. Det var längesen jag kände mig riktigt säker på vad som är Socialdemokraternas linje i integrationsfrågor.

Jag har tittat närmare på vad Socialdemokraterna skriver om integrationsfrågor i förslaget till nytt partiprogram och jämfört med de föregående programmen. Och nog går det att se tendenser till en mer långsiktig förändring.

I det remissförslag som programkommissionen har lagt fram ges inte mycket utrymmet för frågor som rör integration av invandrare. Under rubriken "Frihet och jämlikhet" finns följande korta stycke:

En politik för jämlikhet är en politik för integration, där ursprung eller religion inte ska begränsa människors möjligheter. Alla former av rasism och främlingsfientlighet ska bekämpas. Kulturell och religiös mångfald ska bejakas i all den utsträckning den inte innebär begränsningar i människors rätt och möjlighet att göra egna livsval.

Under rubriken "maktstrukturer" finns ett annat avsnitt av intresse:

I vårt samhälle finns också rasistiska strukturer, som begränsar människors liv baserat på deras ursprung, hudfärg, religion och/eller kulturell tillhörighet. Dessa strukturer innebär att maktrelationer och uppdelningar mellan olika tänkta folkgrupper försvaras. Personer med utländsk bakgrund, och ofta också deras barn, löper i dagens verklighet större risk för arbetslöshet, har oftare arbeten under sin utbildningsnivå, är underrepresenterade i politiska församlingar och drabbas oftare av boendesegregationens negativa konsekvenser. Samtidigt finns en risk att fattiga grupper och platser görs till etniska problem i samhällsdebatten. Det som egentligen är klasstrukturer tolkas ibland felaktigt som etnicitet.

Men för att se vad som är nytt och anmärkningsvärt med dessa formuleringar måste vi jämföra med äldre partiprogram. Första gången S tog upp invandrarfrågor i ett partiprogram var 1975. Tankegångarna då är i harmoni med de invandrarpolitiska mål som en enig riksdag beslutade om samma år: jämlikhet (samma rättigheter för svenskar och invandrare), valfrihet (att välja om man vill assimileras eller ej) och samverkan (staten tar på sig ansvar för mötet mellan svenskar och invandrare). I programmet klargörs att invandrare ska ha "samma villkor som svenska medborgare", att valfriheten ska satsningar på modersmålsundervisning och att staten ska ge stöd till "invandrarnas egna kulturella verksamhet" och "utbyte av kulturella verksamheter mellan svenskar och invandrare".

I huvudsak finns dessa idéer kvar femton år senare. I 1990 års program står det även att "invandrarna berikar det svenska samhället". Här nämns också rasism och främlingsfientlighet för första gången, om än mycket kortfattat. Programtexten ger däremot utrymme för en ganska detaljerad kommentar om vikten av att sjukvården och äldreomsorgen uppmärksammar "den situation, som följer av att patienter och pensionärer med invandrarbakgrund kan ha dåliga kunskaper i svenska". Därför, skriver man i programmet, ska "rekryteringen av tvåspråkig personal stimuleras". Sjukvården bör också särskilt uppmärksamma "de problem som kan följa för invandrare och flyktingar, som bär på svåra upplevelser av våld och förtryck".

I det därpå följande och ännu gällande programmet från 2001 har den sortens mer detaljerade resonemang om implikationerna av ett mångkulturellt samhälle försvunnit. Istället betonas problemen med etnisk ojämlikhet. I 2001 års program heter det att Sverige är ett "multietniskt samhälle" där ojämlikheter "hör samman med människors etniska bakgrund". Programmet lyfter uttryckligen fram problem med "utanförskap" i "invandrartäta förorter". Här  program eftersträvade också en "ömsesidig respekt mellan invandrade och infödda".

Det nya med 2013 års program är att samhällsanalysen har förändrats. Rasistiska strukturer beskrivs nu som orsaken, lösningen är en generell jämlikhetspolitik. Programmet varnar för att klasstrukturer "felaktigt" tolkas som etnicitet. För första gången sedan 1960-talet finns inte ens ordet "invandrare" med i ett socialdemokratiskt partiprogram. Borta är också honnörsparagrafer om det goda med kulturell mångfald och invandrarkulturer. Från 2001 års program har man till exempel strukit formuleringen att "kultur och religion bidrar till människors identitet och kan berika samhällslivet".

Där 1975 års program markerar ett principiellt ideologiskt stöd för idéer om jämlikhet och valfrihet för invandrare har de efterföljande programmen i högre utsträckning betonat problem. Men problemens natur förändras. 1990 handlar det om resultat av invandring och mångkultur (språkförbistring, traumatiserade flyktingar som innebär utmaningar för vården). 2001 handlar det mer generellt om utanförskap som resultat av kopplingen mellan etnicitet och arbetslöshet. 2013 är fokus istället på rasistiska strukturer i det svenska samhället.

Är detta bra eller dåligt? Det förvånar förmodligen få att jag inte delar den socialdemokratiska analysen. Jag menar att det finns integrationsproblem som kräver en integrationspolitik. Det finns rasism och diskriminering i samhället men det är långt ifrån hela orsaken. Men jag ser gärna att Socialdemokraterna mer aktivt - det var längesen sist - börjar driva den linje som man här har stakat ut. Det vore på alla sätt och vis alldeles förträffligt med en mer ideologisk integrationsdebatt.

-

Men, invandringen, vad tycker Socialdemokraterna om den, 2013? Inte lätt att veta. Precis som invandrare lyser även ordet "invandring" med sin frånvaro i programförslaget. Det enda som finns på temat är ett kort stycke om vikten av att EU "måste ta ett bättre gemensamt ansvar för asyl- och migrationsfrågorna". Tobias Billström kunde inte sagt det bättre själv.