Vad betyder Omar Mustafas avgång för Socialdemokraterna?

Det blev inte vackert när Omar Mustafa på lördagskvällen lämnade alla sina uppdrag i Socialdemokraterna. I det öppna brev som Aftonbladet publicerar är Mustafa bitter och oförsonlig:

"Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater."

Det är naturligtvis anmärkningsvärt att en avgående partistyrelsemedlem i Socialdemokraterna säger att partiet skickar "en skrämmande signal till muslimer". Jag har svårt att spontant komma på motsvarande exempel på någon lika högt uppsatt person i något annat parti som varit så öppet kritisk mot sin partiledning i samband med en avgång. Ingenting tyder på att den här affären är avslutad bara för att Mustafa nu avgår. Istället är risken påtaglig att han river upp ett stort sår som det kommer ta tid för partiet att läka.

Socialdemokraterna borde redan i början av veckan ha agerat mycket skarpare när Expo publicerade de graverande uppgifterna om Mustafas okritiska förhållningssätt till diverse ledande antisemiter. Hade man agerat tuffare då - antingen genom att direkt sparka Mustafa eller tvinga honom till en förbehållslös ursäkt - hade man mycket väl kunnat stänga debatten. I värsta fall hade det kunnat tolkas som en onödigt hård markering mot antisemitism, vilket partiet nog hade kunnat leva med.

Istället har affären tillåtits fortsätta och kompletteras med en mängd nya anklagelsepunkter (somligt tveklöst av stor betydelse, annat mer trivialt, som det alltid blir, när drevet är igång). Och till slut "blev situationen ohållbar", vilket var den formulering Veronica Palm använde ikväll när hon motiverade sin uppmaning till Mustafa att lämna uppdraget i partistyrelsen.

Därmed har Socialdemokraterna nu öppnat upp för en mycket olustig situation där fokus inte hamnar på antisemitismen hos en enskild företrädare utan på frågan om det finns en värderingskonflikt mellan socialdemokratin och delar av det muslimska samfundet. När Stefan Löfven till sist uttalade sig idag sa han att "ska man vara förtroendevald i vårt parti ska man stå upp för våra värderingar till 100 procent, det får inte finnas en millimeter av tvivel."

Denna debatt har Socialdemokraterna allt att förlora på. S har länge varit det självklara förstavalet för en stor majoritet av muslimska väljare i Sverige. S har också hyfsat framgångsrikt kunnat glida undan problematiseringar av mångkulturens och toleransens gränser, frågor där framförallt kanske FP och C kommit att bekänna färg, med tveksamt resultat.

Men nu har man försatt sig i det läget där partiet faktiskt bör klargöra på vilka grunder Omar Mustafa inte var lämplig.

Under kvällen har en hel del icke obetydliga röster höjts som försvarat Mustafa och mer eller mindre explicit hävdat att detta är ett exempel på islamofobi. För egen del ser jag ingen islamofobi i behandlingen av Mustafa. Men min bedömning är irrelevant i sammanhanget. Det räcker att tillräckligt många inom S och/eller de muslimska samfunden gör bedömningen att Mustafa är ett offer för islamofobin, för att partiet ska stå inför en allvarlig förtroendekris.