Mustafa-affären är här för att stanna

Det skrivs väldigt mycket om Omar Mustafa. Det är bra. Det innebär att det kommer finnas ett rikt material för den som om några år vill återvända och se vad det var som hände. Jag är nämligen övertygad om att Mustafa-affären i efterhand kommer att framstå som ett av de formativa momenten i den moderna svenska mångkulturdebatten.

Ett första sådant formativt moment var mordet på Fadime Sahindal 2002. Då vände, praktiskt taget över en natt, debatten om hederskultur. Före mordet var det fullt gångbart att relativisera hedersproblematiken, efter mordet blev priset betydligt högre, åtminstone inom politiken (inom perifera segment av akademin är det fortfarande en annan sak). Men ingen kallas längre rasist för att man vill uppmärksamma problemen med hederskulturen, det är ett stort framsteg.

Ett andra formativt moment utgörs av Lars Vilks alltjämt pågående Rondellhundsinstallation. Det har varit en utdragen process som därför är svårare att datera. Men debatten om Vilks har bidragit till att sakta med säkert befästa en fundamental skiljelinje i synen på yttrande- kontra religionsfrihet, i försvaret för en demokrati baserad på universella värden kontra en postkolonial mångkulturalism. Avståndet mellan exempelvis Aftonbladets och Expressens kultursidor i den här frågan är dramatiskt.

Debatten om Mustafa följer i stort de skiljelinjer som redan har stakats ut. De som varit mest kritiska mot Lars Vilks är nu de som är mest kritiska mot den Socialdemokratiska partiledningen. De som försvarat Vilks är samtidigt de som är mest kritiska mot Omar Mustafa.

Det nya med Mustafa-affären är istället att den skapat en synlig spricka rakt genom det socialdemokratiska partiet. På ena sidan Aftonbladets ledarredaktion, på andra sidan Aftonbladets kulturredaktion. På ena sidan Socialdemokraternas partistyrelse, på andra sidan Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. På ena sidan Mona Sahlin och Nalin Pekgul, på andra sidan Islamiska förbundet och Sveriges Unga Muslimer. (Och utanför partiet: på ena sidan Expo, på andra sidan Seglora Smedja).

När jag skriver att Mustafa-affären kommer bli ett formativt moment är det för att jag har väldigt svårt att se hur denna spricka ska kunna överbryggas.

För det första har Socialdemokratin, och svensk vänster i bredare mening, hamnat i ett destruktivt läge där centrala aktörer mer eller mindre explicit anklagar varandra för att vara rasister. En grupp menar att Mustafa är ett offer för islamofobi och strukturell rasism. Paralleller har dragit till Dreyfus-rättegången, det har talats om en moralisk kollaps, om ett medialt källkritiskt haveri.

En annan grupp menar att Mustafa, och de som backar upp honom, ser mellan fingrarna inför antisemitism och homofobi, att de ger uttryck för en nedvärderande och kollektiviserande syn på muslimer. Att den riktige islamofoben är den som tror att äkta muslimer representeras av Islamiska förbundet.

Hur ska någon med hedern i behåll ta sig ur ett sådant låst läge? "Nej, det var visst inte du som var rasist. Det var jag." Skulle inte tro det.

För det andra tycks det vara omöjligt att enas om ens de mest grundläggande fakta i målet. Fadime-mordet var i sig ett otvetydigt bevis i debatten om hederskultur. Ja, det existerar hedersmord. I Sverige. Det gick inte att snacka bort. Likaså går det, åtminstone på ett principiellt plan, att enas om vissa saker gällande Lars Vilks. Hur mycket de som debatterar Vilks än avskyr varandras tolkningar, ordval och avvägningar finns ändå en principiell nivå där så gott som samtliga kan skriva under på att Vilks rätt till yttrandefrihet är viktig och att de som hotar den agerar förkastligt.

Men kring Omar Mustafa och Islamiska förbundet finns uppenbarligen inget facit att luta sig mot. När Studio Ett igår intervjuade en av Sveriges ledande forskare på islam för att få svar på vad Islamiska förbundet egentligen står för besvarades varje fråga med ett vagt "det beror på vem som gör tolkningen" och "hur muslimer i Sverige tolkar de här texterna vet vi inte". En avgörande anledning till att diskussionen överhuvudtaget har uppstått är att varken Mustafa eller Islamiska förbundet har varit tillräckligt tydliga med sina ställningstaganden. Och nu är det förmodligen försent, alla försök att reparera skadan kommer tolkas som efterhandskonstruktioner.

Men det tredje och viktigaste skälet är att Mustafaaffären handlar om något som är på riktigt. Detta är inte en diskurs eller en kulturdebatt. Det är inte ett mediedrev. Det är inte en metadebatt om semantik. Det handlar om viktiga politiska frågor.

De svenska partierna har inte lyckats hantera övergången från en monokulturell nationalstat till ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Det finns dem som fortfarande önskar att politiken kunde handla om klass. Glöm det. Invandringen bidrar till att göra Sverige till ett land med fler väsentliga politiska skiljelinjer och det måste de politiska partiernas lära sig att hantera.

Stefan Löfven har hittills inte sagt mycket om Omar Mustafa men han har sagt att det gäller att ställa upp på Socialdemokratiska värderingar till hundra procent. Det kan man säga, även om jag ser det som uttryck för ett gammaldags ideal som inte hör hemma i ett modernt invandrarland. Men det är likväl en oklanderlig retorik som inte skrämmer någon.

Betydligt svårare är att tala om vilka värderingar som därmed inte ryms inom Socialdemokratin. Och nu är vi alltså i ett läge där partiet är djupt splittrat om något så fundamentalt som islamism. Är Omar Mustafa och islamiska förbundet islamister eller ej? Är det i så fall förenligt med Socialdemokratin eller ej?  Att ett parti av Socialdemokratins storlek blir taget på sängen av dessa frågor är helt häpnadsväckande.