De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Kristdemokraterna

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet tänkte jag därför under veckan kommentera de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Efter andra världskriget kom nybildade kristdemokratiska partier att relativt snabbt bli den ledande icke-socialistiska politiska kraften i de katolska demokratierna på kontinenten. Valresultat över både 30 och 40 procent hörde till vanligheten i länder som Tyskland, Italien, Österrike, Belgien och Nederländerna, vilka har haft många regeringar ledda av kristdemokrater.

Till den kristdemokratiska partifamiljen har även de från början konfessionella protestantiska partierna i Norden - däribland KDS, bildat 1964 - kommit att ansluta sig, i takt med att de sekulariserats. Dessa partier har dock aldrig varit i närheten av de kontinentala kristdemokraternas väljarstöd.

Efter murens fall har det dessutom tillkommit kristdemokratiska partier i de katolska postkommunistiska länderna, ofta med de västeuropeiska kristdemokraterna som direkt förebild.

Idag sitter det kristdemokratiska partier i 18 av EU:s 28 nationella parlament. Tre europeiska premiärministrar är Kristdemokrater (Tyskland, Luxemburg och Irland). Kristdemokrater ingår dessutom i koalitionsregeringar i Ungern, Belgien, Österrike, Finland och Sverige.

Det enda land där Kristdemokraterna fick över 40 procent i det senaste valet var tvåpartisystemets Malta (43 procent). Andra starka fästen är Luxemburg (38), Irland (36), Kroatien (35) och Tyskland (34).

Den långsiktiga trenden är nedåtgående. I länder som Nederländerna, Belgien och Österrike har Kristdemokraterna tappat mer än hälften av väljarna sen 1980-talet. I Danmark har Kristelig Folkeparti misslyckats att ta mandat i Folketinget i de tre senaste valen. I Tjeckien åkte Kristdemokraterna ur parlamentet  i senaste valet. Ser man till det senaste valet i varje land gick Kristdemokratiska partier i genomsnitt bakåt med 2,9 procentenheter.

Det är alltså inte bara i Sverige som Kristdemokratiska partier har problem. Däremot hör de svenska Kristdemokraterna till de svagare i Europa: i de 21 länder där det finns Kristdemokratiska partier samlade dessa i genomsnitt 16,5 procent i de senaste valen. Jämför man enbart inom Norden, med partier vars bakgrund och plats i det politiska landskapet påminner om svenska KD, är dock läget annorlunda: KD är med sina 5,6 procent från 2010 snäppet starkare än såväl norska KRF (5,5) som finska KD (4,0). (Och avsevärt starkare än danska K som bara fick 0,8 procent senast).

Det finns de som hävdat att lösningen på de svenska kristdemokraternas kris skulle vara att gå tillbaka till rötterna och renodla partiets budskap med ett tydligare fokus på kristna värden. Då kan det vara värt att påminna om att det i Europa inte finns ett enda exempel på ett parti som med framgång valt den vägen. Det sitter visserligen evangelikala partier i parlamenten i Schweiz och Nederländerna, med de har bara några enstaka mandat och inget inflytande.

Utmaningen för Kristdemokraterna i Sverige är snarare att hitta intressanta svar på politiska frågor som väljarna bryr sig om i ett politiskt landskap där allt fler partier slåss på en allt trängre yta. Den senaste rapporten från SOM-institutet är intressant läsning i detta avseende. När KD kom in i riksdagen i början av 1990-talet ansåg var tionde väljare att etik/moral var en mycket viktig politisk fråga. 2012 hade andelen sjunkit till en procent. När KD mot slutet av 1990-talet nådde rekordsiffror (11,8 procent i valet 1998) ansåg var tionde väljare att familjepolitken var mycket viktig. Idag är den andelen fyra procent.

Väljarnas intresse för KD:s traditionella profilfrågor har alltså minskat drastiskt. Det börjar bli bråttom att hitta nya.